S*Zeitgeist

MORMOR!

2011-03-06T21:20:00.002+01:00

Jag har varit dålig på att kolla katterimailadressen, det blir så när man är mellan kullar. Då kanske jag kollar en gång i veckan eller så.

MEN idag fick jag en glad överraskning!

Den 25 februari blev Pester mormor! Fem fina pojkar, varav en hona, och TRE lila killar! (Jösses - vad avis jag blir, jag som hade varit nöjd med bara en enda liten lila kille...) Honan och den siste hanen är båda blå.

GRATTIS, Mette! Det är verkligen jätteroligt att få det här beskedet!

Titta på bebisarna på www.mammalias.dk!

Svartsjukedrama...

2011-02-22T21:11:00.001+01:00

Att söva sin son på kvällarna är inte lätt när man har en Emma som anser att hon är den enda som är värdig min kärlek.

Men - när sonen har somnat och jag smugit därifrån, då duger han! Hon ligger just nu bokstavligen kind mot kind med honom, och det är så rart, så rart...

Katt-site!

2011-02-15T21:36:00.001+01:00

I söndags på utställningen samtalade jag med en trevlig ung dam som tipsade om hennes egen hemsida.

Jag tycker den är väl värd ett besök!

www.kattälskare.se

Årets katt

2011-02-14T21:37:00.001+01:00

Jag har väl sagt detta redan, men Bea blev minsann tia på årets kattlista...

Och hon är dessutom februari månads burma på Burma i fokus...

Rasande grann katt, den därninga. RASANDE grann katt.

Bedömningssedel

2011-02-13T21:24:00.002+01:00

Jag får väl delge vad Lis-Glader sade om Esther...

Typ: Ex medelstor, ex tyngd, ex slanka ben med ovala tassar. Ex rundat bröst
Huvud: Ex kort kil. Ex bredd över brynen. Ex profil och noslinje
Ögon Ex form och färg
Öron: Ex medelstora. Ex placering.
Päls: Ex kort, silkig o glansig, ex färg.
Svans: Ex medellång m rundad tipp.
Kondition: ex
Allmänt intryck: Mkt vacker hona

Och den muntliga avslutningen:
Det blir självklart ett cert.

Och det blev det. Ytterligare ett CAGCIB.

GRKs utställning är så himla mysig, tycker jag, så även i år. Litet och gemytligt. Om man skall vara kritisk till något så är det att det blir väääääldigt varmt.

Utställning!

2011-02-13T17:03:00.002+01:00

För någon timme sedan kom jag och Pester hem från Mölndal. Båda trötta, båda väldigt nöjda. Jag med resultatet för dagen samt att Esther kaxat upp sig i förhållande till föregående utställning, Pester för att hon äntligen var hemma, och förmodligen något nöjd över allt godis hon tryckt i sig under dagen.

Helene Lis-Glader, hade vi som domare. Hon gav min lilla primadonna en strålande bedömning och Esther kom femma till sist. Och det var jag MYCKET nöjd med, särskilt med hänsyn till att utställningen bevistades av World Winners...

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg under dagen men av vissa anledningar blev det inte så...
1. Det fanns ingen täckning nere i hallen
2. Om det hade funntis någon täckning så hade jag inte mailadressen till bloggen...

I alla fall - en liten flaska bubbel fick jag med mig hem, och en söt liten nyckelring. Och en katt som åter funkar på utställning! Ingen obenad chokladboll, utan en halvtjurig primadonna!

Jag är MYCKET nöjd!

Ett halvår senare...

2011-02-08T21:48:00.002+01:00

Det har gått ett tag, onekligen.

Och vad har hänt?

Inte särskilt mycket, eller jättemycket, beroende på hur man ser det. Summan av tillvaron är i stort sett den samma som i augusti.

Så, hur är då läget?
Pester skall ställas ut i helgen, på GRK, en liten intim utställning. Vi får se hur min lilla markatta klarar den pärsen. Det var ju ett tag sedan sist, och då var hon inte direkt överförtjust.

Elllis, den stackarn... Hans astma är sämre, helt klart. Jag siktar på en trevlig sommar för honom och hoppas att det kan bli en realitet, men i ärlighetens namn är jag inte säker. Min älskade damp-katt dampar inte särskilt mycket alls nuförtiden. Ett litet dörrhandtagshopp kan han unna sig ibland, men inga maniska sessioner. Visst, det är skönt på ett sätt, men eftersom man vet orsaken så bringar det ingen glädje. Att han formligen tvingar sig på en när man sitter still i mer än två minuter och bara vill gosa och vara nära är inte heller alltigenom glädjebringande...

Emma is still going strong. Inga förändringar alls vad gäller henne. Samma mammiga, underbara hårboll, samma enerverande kärleksförklarande gumma. Samma gnälliga gå-upp-på-morgonen-kärring. Med den enda skillnaden att hon ganska ofta nuförtiden blir utkonkurrerad av Esther i tävlingen om att få agera huvudkudde åt mig. Å andra sidan har hon börjat söka sig till sonen nattetid ibland.

Jag HOPPAS på en parning av Esther i vår. Hoppas, men är inte säker på det heller. I första hand handlar det om Ellisstatus, i andra familjestatus och i tredje att få låna den rätta hanen i rättan tid.

Och jag hoppas också att kanske ha tid att gå in här och uppdatera lite oftare... Än en gång i halvåret, åtminstone....

Motivation

2010-08-04T16:19:00.000+02:00

Ellis har upptäckt duvboet med duvungen. Det fick honom till viss fysisk aktivitet.

Skönhet

2010-07-31T23:36:00.001+02:00

Skönhet ligger inte bara i betraktarens öga. Det krävs lite till.

Dels ett gott grundämne. Men för att förmedla skönhet så krävs det ett estetiskt sinnelag hos den som försöker. Jag har sagt det förut, och jag kommer nog att ha anledning att säga det igen... Pekka - som ju köpte Berlioz av mig - är otroligt skicklig med sin kamera.

Titta bara på hans alster rörande Berlioz!!!

Utställningsupdate!

2010-07-31T20:13:00.002+02:00

Amelia Earhart har ställts ut idag, för första gången sedan babystadiet.

Hur gick det då?

Hon dömdes av samma man som lovordade hennes halvsyster sist gång HON blev utställd, Glenn S.

Glenn hade tydligen sagt att öron och ögon var exelenta, att även svansen var det både i längd och tjocklek, och föga förvånande hade pälsen fått lovord. Det blev ett CAC. Jag är en stolt mormor. Det är jag.

Vad gäller just pälsen på både Amelia och systern Aloha så var den ju fullkomligt SUVERÄN redan när de var bebisar...

Grattis, Conny, till dagens framgångar!

De växer ju upp så snabbt...

2010-07-31T19:31:00.002+02:00

Igår plingade det till i telefonen och när jag öppnade såg jag det här.

Lille B. Melkersson som har blivit en stor och uppenbarligen gosig kille. Tydligen hade han vid kastrationen fått höra att han var vacker också, vilket gjorde att han sträckt på sig av stolthet. B. Melkersson sover tätt vid sin husses sida, fick jag också veta.

Idag, under långpromenix, så plingade till i telefonen igen. Denna gång var det Behemoth som förevisades av sin ägare som bad mig uppmärksamma pälsen. Det gör jag så gärna, så gärna. Det är emellertid svårt att missa bredden på öronen och stopet.

Just nu sitter jag i spänd förväntan på att få höra hur det gick för lilla Amelia Earhart på hennes första utställning sedan bebisåldern...

De växer upp så snabbt.

Sommarkatter...

2010-07-30T19:51:00.007+02:00

Som du kanske vet så har vi just köpt en sommarstuga, en liten stuga i närheten av havet. Dit tog vi mina tre inbitna innekatter för en vecka sedan.

Emma snusar på den förnimbara havslukten genom gäststugefönstret

Först fick de husera i gäststugan medans vi lyfte in och flyttade in och bökade med det mesta. Därefter fick de små krypen flytta in i stugan. Planen var att bygga en kattsäker uteplats. Snabbt insåg vi att detta inte var realiserbart de närmaste timmarna och att katterna under tiden utan katthage förmodligen skulle driva både oss och varandra till vansinne. Vi öppnade sonika altandörren.

Ellis... I sin glans dagar skulle han skuttat som en yster kalv. Nu nosade han runt och relaxade och gillade läget.

Esther, som ju aldrig varit ute, knappt ens på en balkong, var den mest avvaktande. Detta förvånade mig en del ändå, för hon är ju en ganska stursk madame.

Den som tog den nyvunna friheten på största allvar och med störst entusiasm var förvånande nog överoroliga, överbeskyddande, övernitiska, överspända EMMA. Hon försvann redan efter en halvtimme och gick på en lika lång promenad. Lilla gumman njuter av friheten på ett sätt som jag verkligen inte trodde om henne! Det klart - om man har tron på sig själv att man är bäst, störst, ordentligast och den som bestämmer allt så har man väl också tron att man själv klarar sig i alla lägen... Men när vi har gått i sele eller har varit ute på gården så har hon varit SÅÅÅÅÅ mycket mer avvaktande och försiktig än Ellis.

En sak hon roade sig med var att börja klättra. Här på vindskyddet utanför gäststugan.

Esther repade mot och tog mer och mer plats och längre och längre promenader. Min bruna lilla tiger... Men hon (och de andra) har hållit sig i huvudsak på tomten och när de inte är PÅ tomten så är de inom synhåll. (I alla fall för den som har röntgensyn genom buskar och altangolv och stugor...) Området är ett utpräglat stugområde med vägar som är lika stora som mindre kostigar, så det är ingen trafik att tala om. Risken att de skall trafikdödas är bra mycket mindre än risken att de skall tas av en havsörn... Eller en räv, i alla fall...

TjockisEllis ligger på altantrappan och spanar på friheten.

Esther kollar hotellpoolen

Esther inspekterar vårt, fortfarande inte lagade, stenskott.

Emma klättrar vidare. Här på altanens vindskydd. Det är inte lätt att komma upp. Det är inte lätt att hålla sig kvar, skärmarna är trots allt inte mer än ett par centimeter tjocka. Lägg märke till de finfina små halsbanden! Maken sprang iväg och inhandlade dem. I tre olika färger. För att vi skulle kunna hålla isär dem.

"Katterna" frågade jag.

De pinglar i alla fall fram, mina tre små tomterenar. Ellis i ett klädsamt blått kammohalsband, som matchar hans blåa päls. Esther är lite kaxigare militant i sitt kammogröna. Emma är en desertstormbrutta i sitt bruna. Faktum är att när Emma är i blåbärsriset så syns hon inte. Hon ÄR fulländat kamoflagefärgad!

Med fingrarna i syltburken

2010-07-16T19:43:00.003+02:00

Det är högsommar. Och jag är allena hemma. Om man bortser från de tre pälsklädda små änglarna jag har hos mig, vill säga.

När det är högsommar så tarvas räkor. Särskilt när man är ensam hemma. Så jag köpte några frysta.

Jag lade dem på upptining.

Detta uppmärksammades av...

... jupp. Lägg märke till den lömska minen.

Jag hörde hur det prasslade, och jag TRODDE inte detta om min Estherpester.

Vad skall JAG äta nu???

(eller - det är ju skal på dem... Att hon har slickat på en räka innebär kanske inte innebär att alla är fullständigt kontaminerade... Jag är ju småbarnsmor... Jag överlever det mesta.)

(Emmapemma fick en räka för att hon var så snäll och INTE hade hoppat upp på köksbänken och betett sig som en vandal, en trailertrashkatt... Esther fick naturligtvis en räka hon med. Hon må vara en slusk, en lowlife, men jag SÅG att hon skämdes och vem kan säga nej till de vackra ögonen?)

(Ellis gillar inte räkor.)

(Nu skall jag skala räkor. Åt mig. Åt Emmapemma. Och Estherpester. Det är för mycket magnesium, javisst, men något litet godis kan de ju kanske få... Så slipper de stjäla, och jag slipper vara så ensam)

Blott en dag, ett ögonblick i sänder...

2010-07-14T18:28:00.002+02:00

När Ellispellis tittade på mig när jag kom hem innan så var det som en grå hinna över hans pupiller. Jag gick och tittade på bipacksedeln till kortisonet. Jorå. Mindre vanlig biverkning. Grön starr. Grå starr. (Och psykisk påverkan...)

Jahupp.

Ja, han skall ju på utvärdering i höst. Min älskade lilla gubbe... Om jag nu har kommit något på spåren, låt oss säga att jag har rätt, kan man bota grå starr på en överviktig astmakatt med artrit?

Nåja. Vi har köpt en stuga. Ellispellis skall få springa fritt på den tomten har vi bestämt oss för. Nå't roligt skall han ha.

Sommarlättja

2010-07-14T12:24:00.002+02:00

Igår vaknade jag tidigt. Det ÖSregnade och åskade. Jag tog Ellis i famnen och gick ut på balkongen för att betrakta dramat.

Jag stod där, med näsan inborrad i Ellispellis tjocka mage och päls och tittade på regnet och tittade på åskan och jag talade med Ellis som en normal moder talar till sitt ett och etthalvtåriga barn, ungefär. Ellis betraktade även han naturens mirakel.

Plötsligt hörde jag någon prata och jag vände på huvudet. På grannens balkong stod den nyinflyttade kvinnan med sin ett och etthalvtårige barn och talade med barnet som en moder talar till sitt ett och etthalvåriga barn. Hon tittade konstigt på mig.

Jag gick lätt rodnande in och stängde dörren.

Idag är det absolut lättja i lägenheten. Emma har legat och sovit hos mig inatt, Esther också. Döm om min förvåning när de låg brevid varandra UTAN att slå varandra i skallen eller bita varandra i öronen!

AstmaEllis har dock inte varit hos mig inatt. Han ligger just nu mage upp och sover. Och vad skall jag göra hela långa dagen, har de tänkt sig????

Vackra, vackra Beatrix!

2010-07-10T21:28:00.003+02:00

Förstå hur överlycklig jag blev häromdagen när Eva sände mig de här bilderna!!!

Foto Eva Lundström

Det är ju fjantigt att säga att man är STOLT för det är ju liksom inte min katt. Och JAG har ju definitivt inte varit inblandad i tillverkningsprocessen på annat sätt än att jag betalde hennes far att göra det onämnbara med hennes mor (och det valet grundades väl i och för sig på faderns skönhet... Men främst charm!!!).

Foto Eva Lundström

Oaktat min modesta inblandning i hennes tillblivelse så kan jag inte låta bli att känna en stolthet...

Kolla öronen! Kolla ÖGONEN! Teckningen! Looken!

Foto Eva Lundström

En sådan vacker högsommarflicka!

(Här måste jag ju inflika att jag fått en jättefin bild på Behemoth till min mobil men eftersom internet slutat funka på telefonen och jag inte haft tid att lämna in den så har jag lite svårt att få in det hit, och så kan man ju aldrig sluta förundras över Pekkas vackra bilder på Berlioz... ) (Och jag menar ju inte att förringa de som jag INTE fått några bilder av på ett tag...)

Men faktum kvarstår - jag hade världens ångest över huruvida jag skulle sälja lilla Bea eller ej. Jag är så GLAD att jag gjorde det eftersom jag inte hade haft möjlighet att ställa henne så mycket innan hon blev en stor kicka och jag är övertygad om att jag sålde henne till helt rätt person!

Inget nytt under solen...

2010-07-10T20:47:00.002+02:00

Det är inte bara tidningarna som har nyhetstorka - även S*Zeitgeist är ganska händelselösa just nu. Eller kanske egentligen inte...

Inställningen på Ellis medicin är inte lätt. I går fick han ett jättehostanfall, trots att han får sin medicin. Han har dessutom varit en mycket stillsam herre under ganska många dagar nu, och jag är liiiiiite orolig för att hans små leder (trots oh-vad-bra-för-lederna-kosten) är kassa. Jag tycker mig se en viss hälta. Nu stundar en hel vecka utan make och son, och det innebär också att jag inte har någon som kan hålla fast min älskade grå tjockis-pillerfobiker under medicineringen... Jag bävar. Han vill ju inte ha godis längre så det är inte lätt att lura honom.

Kärlek är ju ett väldigt, väldigt stort ord. Jag är inte någon uppenbar känslomänniska, jag har aldrig varit en romantiker utåt (även om det inte finns EN ENDA TJEJ på denna jord som inte vid NÅGON måhända delirisk tidpunkt har suttit med händerna längs kinderna och drömt om att gifta sig på ett oerhört romantiskt sätt och få så underbara små söta ungar och ligga sked med den man är kär i på en strand på Boracay eller liknande - säg vad ni vill - ni vet att jag inte har fel...) men jag älskar faktiskt mina katter, så mycket att det gör ont ibland. Fråga mina arbetskamrater! (Stackars satar...) Jag älskar Ellis, min tjocka underbara damp-katt. Jag vill honom så väl. Vi har diskuterat saken och vi avvaktar hösten ut.

Emma och Eshter har en sådan uppenbar beef just nu. Det hela kretsar kring mig när jag ser det, och hur de agerar när jag inte är här vet jag inte, men uppenbarligen så är de inte tillfreds med varandra. Det är både komiskt och ledsamt. Emma och Esther försöker frenetiskt att tvätta/hugga varandras öron, en klassisk maktgrej. Emma är ju min katt, mitt hjärta, min tröst. Emma sover ju vid mitt huvud på natten, eller kanske skall man säga HAR sovit vid mitt huvud. Det ter sig som att Esther verkar vinna rang och ibland när jag vaknar har jag en brun katt i mitt ansikte istället för min lilla padda. Pester har ju alltid varit makens katt, mer än min. Hon tydde sig till honom mer än till mig när hon kom och han har ju alltid haft ett extra gott öga till henne. Nu struntar Pester allt som oftast i maken, och jag tror inte att min make, som ju faktiskt inte är någon fanatisk kattmänniska, ens har märkt det. Emma, däremot, hon har märkt det.

Emma är ju min lilla vårdare, min extramamma, och för närvarande så tar hon SÅÅÅÅ god hand om mig när hon kan. När Esther kommer emellan så går hon bara. Jag känner mig lite övergiven då, för Esther är ganska ickevårdande mot mig. Jag tror att hon bara njuter av att ha snott Emmas plats, inte att hon ägnar mig någon särskild tanke... Jag känner mig lite som djävulen i South Park när Saddam bara använder honom som verktyg...

(Märk väl att jag inte anser att Esther är ond - men hon tar varje chans att ge Emma ett tjuvnyp)

I allt det här har någon av katterna valt att börja protestera. Jag har en huvudmisstänkt, och så mycket kan jag säga att han varken är brun eller brunpadda.

Mitt på den runda badrumsmattan så har det legat en liten katthög allt som oftast. Till slut tröttnade jag och tog bort mattan. Nu har någon, oklart vem, istället kissat precis utanför lådan. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer över att det i alla fall inte är min kudde som utsätts. (Som det var när Emma härsknade till efter att ha varit på pensionat för några år sedan...)

Annars så är det stora i tillvaron att vi har köpt en stuga. Vi diskuterar frenetiskt hur stor kattgården kommer att bli, och maken är den drivande. (För även om han inte är en fanatisk kattmänniska är han otroligt mån om mina pälsbollar. OCH han är man och därmed så gillar han att bygga. Eller så TROR han i alla fall att han gillar att bygga. Social konstruktion eller genetisk fakta - int´ vet jag. Men så är det.) Det skall bli roligt! Men grannarna i stugområdet har hund. Det är väl mer spännande än roligt, antar jag. Tillträde sker den 23 juli. Jag flummar lite på att öppna min gamla blogg och byta namn på den (den var ju ett föräldraledighetsprojekt - nu kan den ju användas som en stugprojektsblogg, kanske...) men jag har ju inte ro att sätta mig här.

OCH viktigast av allt - jag har fått nya, UNDERBARA bilder på Bea!!! De kommer att läggas upp här typ... Ikväll. Men nu måste jag rå om min lilla familj. Kortisonet hägrar!

En ond människa, ett ont finger...

2010-06-29T21:28:00.001+02:00

Något stack mig idag. Mellan pek- och långfinger. Det syntes en vit fläck med en röd prick där det stuckit mig. Sedan blev fingret rött.

Och AJ vad ont det gör!! Det gör så ont, så ont! Det värker upp i axeln, och framförallt i armbågen...

Vad gör en ond människa i det läget?

Stjäl sin katts medicin. Två tabletter av Ellis astmamedicin, som ju egentligen är ägnad åt människor, har jag svalt och nu inväntar jag lindring. Må den komma. Må den komma snart!

Ellis är ingen glad katt

2010-06-28T22:42:00.002+02:00

Ellis är verkligen inte någon glad katt. Ellis hatar mig. Hatar maken.

Fast samtidigt så är han ju Ellis. Ellis är i behov av kääääärlek. Och kärlek kan man, om man bor här, blott få av mig och maken. Kanske sonen också vid korta och ack så oavslappnade tillfällen. (Sonen har börjat att klappa katterna "på riktigt" nu. Med katterna avses Emma och Ellis. Esther springer så fort hon hör sonen.)

Men - hur kul är det för Ellis att bli itvingad sin medicin? Jag och maken får varje kväll jaga en katt som har sett/hört/förstått att vi är på väg till pillerburken, därefter tvångsmässigt hålla den krängande sexkilosklumpen, bända isär hans käkar, pilla upp den allt kladdigare tabletten från golvet eller vart han nu spottar den, akta våra fingrar, bända upp käken, hålla den hysteriskt krängande sexkilos klumpen och till slut, till SLUT så hoppar Ellis ner och vi kan vila igen.

Måste tala med veterinären om det finns någon pasta att ge oralt istället. För det här funkar inte.

Men alternativet är inget alternativ.

Något som verkligen funkar är Emma. Hon är blott alltför rolig. Inte sådär Life of Brian hahahakul, mer som en nittioåttaårings favoritanekdotsamlingskul. Jag vilar ju en hel del just nu. När jag går in i sovrummet ropar jag på Emma. Jag hinner knappt lägga mig ner innan Emma sitter vid mitt huvud och inväntar att jag ligger i position. Sedan ligger hon vid mitt huvud tills jag går upp. Jag verkligen älskar min Emmapemma och vet inte vad jag skulle göra utan henne....

Diet II

2010-06-21T21:42:00.002+02:00

Det var en stressig och jobbig dag på jobbet, men jag kom i alla fall ihåg att ringa till veterinären för att få mer kortison till Pellis. Det hade ju tagit helt slut. På telefon så enades vi om att gå upp i dos, dessutom, så nu skall jag få nöjet att misslyckas med att ge honom kortisonet en gång per dag. Jag hoppas att det kommer att gå bättre så småningom... Ashpach - du har hört gnället förut....

Hur som helst, jag var stressad som vanligt när jag småsprang in på kliniken med andan i halsen och afasin hängande över mig som ett moln.
"Hej" pustade jag. "Jag skulle hämta ett gevär" sade jag. Och hörde att - neeeej - det där blev nog lite fel.
"Ett RECEPT" förtydligade jag mig med. Tjejen i kassan skrattade och sade att även hon hade en sådan dag.

Var någonstans i lillhjärnan sitter sambandet mellan "recept" och "gevär"? Freud hade fått jobba många timmar med mig...

När jag ändå var där så skulle jag hämta även Esthers GM-test in writing. Det har liksom inte behövts innan, men nu ville Bellys matte/husse ha det för Finland har gjort testet obligatoriskt. Helt ärligt tycker jag att det är en mycket god idé, jag menar, det är inte så himla dyrt, och det är ett enkelt test. Det känns som att OM det går att säkert testa och det därmed går att utesluta allvarliga avelsdefekter så är det värt det, nu och i framtiden. Tänk om vi hade haft ett för hypokalemi också! Så bra det hade varit!

Jag stod där och tjejen i kassan och det frågades hur det var med Pellis hälta och jag sade att den var såååå mycket bättre, läs borta, och jag kom på att det kanske var en god idé att när jag ändå var där pröva något annat foder än det jag har för hans stela leder. Så jag plockade på mig en påse Hills J/D.

Jag betalade 350 kronor och skulle just rusa ut när tjejen i kassan kom på att hon glömt ta betalt för receptet. Jag stoppade kortet i kortläsaren igen. Därefter tog jag kattmaten under armen och skulle rusa ut. Tjejen i kassan påminde mig om att kortet är bra att ha.

Jag tog kortet och tog kattmaten under armen och rusade ut. Halvvägs till bilen kom jag på att jag glömt såväl recept som intyg hos veterinären och fick rusa tillbaks igen.

Nu har jag i alla fall hämtat ut massa nytt kortison (hurra hurra... Diskuterade överviktiga katter på kortison med apotekstanten, hon sade att det sällan lämnades ut kortison till katter men ofta till hundar... Och så frågade hon lite om biverkningar och lite ditt och datt om astma och jag fick åter den där gnagande obehagskänslan i magen... Gör jag rätt?), skaffat intyg till Belly och givit katterna en mat som alla tre älskar. Vilket ju kanske inte är helt önskat, då jag hade föredragit att Estherpester åt lite mer dietfoder och lite mindre ostbågar...

Diet I

2010-06-21T21:36:00.002+02:00

Igår satt jag i soffan med århundradets lataste katt.

Inte Ellis, efter att han fått sitt kortison så är han inte lat längre. Inte Emma. Hon är inte lat, hon är snål med kalorierna.

Esther.

Jag satt i soffan med en liten skål pinfärska ostbågar. Sådana där som är så nygjorda att de smakar majs fortfarande och krispar sig efter en minuts tuggande. De är goda, tycker jag.

Tycker Esther. Esther är tokig i ostbågar. Det är i och för sig Emma och Ellis också, men de tyckte inte att det var mödan värt igår.

Jag tycker att Esther har gått upp lite väl mycket i vikt. Jag vill inte dela mina ostbågar med henne. Hon var inte av samma åsikt. Hon gjorde sitt yttersta för att stjäla ostbågar från mig.

Jag gömde en bit ostbåge under en kudde. En normalbegåvad, halvdriftig kisekatt skulle lätt kunnat peta ut den därifrån. Esther tittade på mig som om jag vore helt dum i huvdet. Jag lyfte kudden för att hon skulle få se ostbågsbiten och lade tillbaks kudden. Pester tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Jag lyfte på kudden. Esther böjde på nacken för att käka sin lilla ostbågsbit. Jag lade tillbaks kudden innan hon hunnit hela vägen fram. Esther tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Jag gav henne ostbågsbiten. Hon såg nöjd ut och fortsatte tigga järnet. Vi körde lite sitt fint och hopp-efter-ostbåge. Det första tricket, att få mig att tro att hon sitter fint för att hon fattar vad jag menar, lyckades. Det andra? Nej. Eshter hoppar inte efter något. Hon bara tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet.

Typ... jättekul...

2010-06-20T17:59:00.002+02:00

Snacka sågat uppträdande...

Att oja sig... Eller "Två mödrar"

2010-06-20T00:19:00.003+02:00

Utan att gå in på detaljer har jag varit dålig idag och legat och vridit mig i smärtor mer eller mindre hela dagen. Vilket i vanliga fall vore SURT eftersom det är lördag och man vill inte slösa en hel lördag, med studvis jättefint väder, på att ligga och vida sig i smärtor. Men idag var smärtorna så överjävliga (Neeeeej, jag hade inte slagit knäet) att jag inte ens brydde mig om att solen sken och att alla andra tittade på prinsessbröllop.

Att Emma var där och roddade, det kunde jag ju förstå. Hon var hos mig och hon buffade och knuffade och låg tätt tätt och var den underbara lilla Emman som bara är... min.

Vad som var lite förvånande var att Esther också tog mammaplatsen. Hon var ännu mer manisk i sin omsorg än vad Emma var. Dessvärre jagade hon även bort Emma ett par gånger utan att jag riktigt förstod vad som pågick. Esther, hon jamade, kurrade, gick i cirklar, hon gillade INTE att jag låg där och kved. Vad gör man som kattmamma om någon unge har det jobbigt?

Man lyfter bort ungen och lägger den någon annanstans.

Vad Esther har glömt är att jag väger 20 gånger mer än vad hon gör. Hon KAN således inte lyfta mig. Jag har, trots de tämligen frikostliga valkarna, ej heller den typ av hudöverskott som skulle kunnat göra att hon kunde lyfta mig. Dessutom, även OM hon hade varit råstark OCH jag hade haft något handtag, så är hon såpass mycket kortare än vad jag är, vilket gör att hon omöjligt skulle kunnat lyfta mig. MÖJLIGTVIS dra mig.

Hon försökte i alla fall. Dels försökte hon ta ett tag i min axel. Det gjorde SVINONT.

Dels försökte hon ta ett tag i min hand, mellan tummen och pekfingret. Det gjorde SVINONT.

Hon kanske har gått någon grundkurs i akupressur? Just mellan tumme och pekfinger skall ju finnas en sådan där triggerpunkt som är smärtstillande? Eller kanske akupunktur... Det är ju mer troligt mht redskapen hon använde sig av.

Jag har i alla fall snygga bitmärken på axeln. Visserligen från en katt, men ändå!

Jag fick puttat bort Esther och vrålade på maken att han skulle komma med Emma. Han bar henne till mig och så låg vi där, tamejtusan fram till klockan åtta. Även Esther kom och lade sig, men hon hade tydligen fattat att om jag vill ha vård, så är det Emma som skall ge den, så hon låg så fint och försiktigt vid min sida medans Emma låg på sin vanliga plats i mitt ansikte.

Nu ikväll fick Ellis ett nytt astmaanfall. Inte så allvarligt, men ändå. Esther bet honom. Inte på något ömsint sätt, nb. Emma såg sur ut och flyttade på sig. Således så tycker de bättre om mig än om honom. Eller så anser de att jag är en jättebebis och det är inte Ellis...

Pillertrillar'n

2010-06-14T08:55:00.002+02:00

Inatt var det jobbigt att vara jag.

När jag gick och lade mig så låg min son i min säng. Jag lade mig brevid och lade armen kring honom. För det är rätt mysigt. Tycker jag.

Tycker inte Emma. Emma tycker att den enda jag skall lägga armen om i sängen, det är henne det. Hon började med att promenera fram och tillbaks över sonens torso. Jag fräste åt henne att låta bli. Hon lade sig då i min armbågsböj som vanligt. Vilket innebar att hon lagt sig över min sons ansikte. Direkt olämpligt, tyckte jag och puttade bort henne. Sonen sov som en sten.

Emma tyckte att jag var helt dum i huvudet. Hon skulle ha sin sovplats. Det har hon rätt till.

Efter en stunds kamp gav jag upp och lade mig i korrekt position istället. På mage. Höger arm vikt upp mot huvudet. Emma i böjen. Emma = nöjd.

Esther kom upp och lade sig på min rumpa.

Ellis kom upp och lade sig först mellan mina fötter, med huvudet på min hälsena. Jag HATAR när något rör mina hälsenor! HATAR det! Som tur var så ångrade han sig efter en halvtimme eller så och gick och lade sig tätt vid mitt ytterlår istället.

Så där låg jag och kunde inte somna. Tankar vandrade över tvättmaskinen som gått sönder, att Emma är ett plåster på mig just nu och jag vet inte vad det beror på. Lite stördes jag av sporadiska sparkar från sonen och omliggningar från Emmas sida. Tro mig - jag kan acceptera det mesta från henne, men jag kan INTE acceptera när hon lägger sin rumpa i direkt kontakt med mitt anlete. Då måste jag på något sätt protestera. När jag har gjort det så tar det kanske fem tio minuter innan hon har hittat den korrekta sovpositionen i mitt ansikte igen. Jobbigt för oss båda.

Nåväl, jag somnade till slut. Och väcktes av ett riktigt otäckt astmaanfall. Ellis låg och hostade och hostade och hostade, värre än vad jag någonsin hört honom. Emellan hostningarna lät hans andning som om han morrade. Jag blev livrädd. Och fick åter dåligt samvete, för det är så svårt att få i honom medicinen och igårkväll var första gången vi lyckades på tre dagar... Samtidigt så var det ju konstigt att det skedde på natten EFTER att han fått sitt kortison... Jag lyckades i alla fall somna om.

Så väcktes jag igen. Nu av att Emma spydde. Dels i sängen där jag låg, dels på golvet.

Sade jag att tvättmaskinen gick sönder igår? Om inte: tvättmaskinen gick sönder igår.

Jag stapplade upp (men hittade inte golvkräkset... Har reningsverken Ellis och Esther tagit hand om saken???) och försökte lokalisera Ellis som inte längre fanns i min säng. Emma var ett plåster och Esther var också i hasorna på mig fast det fanns både mat och vatten.
"Har ni sett Ellis" frågade jag dem bara för att pysa lite av den oro jag kände när jag inte hittade det förvuxna fanstyget. Om Ellis inte syns - då är det något som är fel - tänkte jag, förmodligen färgad av nattens astmaanfall och med det tillhörande dödsfunderingarna.

Emma och Esther blev nästintill hysteriska och började jama och stryka sig järnet kring mina ben!!!!

Förstå min panik. Jag frågar inte mina katter om de har sett någon annan av mina katter och förväntar mig att de skall svara. Jag är övertygad om att djuren besitter någon form av intelligens och jag vill ändå behålla en viss ödmjukhet och säga att det kanske inte är OMÖJLIGT att det finns häst- och kaninpratare. Men jag är INTE en av dem! Så, om jag är orolig för att min överviktiga damp-katt ligger död under en soffa eller något och pratar lite högt för mig själv om denna oro, och manifesterar min verbalitet med att tilltala mina två andra katter, då FÖRVÄNTAR jag mig inte att de svarar. På något sätt.

Om jag å andra sidan nu faktiskt oroar mig för att min överviktiga dampkatt ligger död under en soffa så är jag lite on edge. Så om mina andra katter då, när jag nämner hans namn, börjar bete sig som rabiessmittade så blir jag orolig. Med växande panik letade jag efter tjockisen fram tills att jag hittade honom, rosslande, men i övrigt välmående, på en av stolarna vid matbordet.

Jag hittade även anledningen till nattens astmaanfall. Eller i vart fall med astmaanfallet relaterade omständigheter. Vid soffan låg en kortisontablett. TablettHoudini hade alltså gjort det igen. Spottat ut tabletten...

Det gör mig både ledsen och orolig. Om vi inte lyckas få i honom medicinen så vet jag ju att han inte mår bra... Och vad gör man med ett djur som man inte kan få att må bra? Eller är han tillräckligt dålig för det? Eller är jag ett svin om jag inte ser att han är tillräckligt dålig?

Just NU behöver jag inte oroa mig för saken (som jag ju hållit på att älta ett JÄTTELÅNGT tag nu, men efter att han svarade så bra på kortisonet och blev den enerverande dampkatt han en gång var så kändes det som om jag hade tio års frustration framför mig) för Emma och Ellis kör ett burmarace i lägenheten, bland annat över sonens smutsiga vattenfärgsvatten...

BEA BIS PÅ SOL X2!!!!

2010-06-13T14:54:00.002+02:00

Jupp. Hon gjorde't igen! BIS idag också...

Jag är så ruggugglestolt! GRATTIS EVA!!!!

På hemmaplan så blir jag för varje dag mer störd över att jag inte har suttit och planerat för utställningar varken i sommar eller ens i höst. VK är ju en självklarhet, men de andra? Nä, jag får ta mig i kragen!

BEA BIS PÅ SOL!

2010-06-12T20:12:00.001+02:00

Jajjamensan. Lilla Bea gjorde't igen! BIS på SOL, minsann...

Jag är så stolt att jag nästan kreverar, trots att hon inte längre är min... (Satte henne dock dagen till ära som min profilbild på fejjan....)

Och tror ni inte att hon även vann majtävlingen i Burmaklubben? Det är heller inget att förringa!!!

Dåligt samvete...

2010-06-03T19:30:00.003+02:00

Nej, det är inte för att jag aldrig uppdaterar som jag känner ett gränslöst dåligt samvete, även om den biten också gnager mig... (Här finns inte en sekund över! Förlåt för det!!!)

Nej, det riktigt jävliga är att jag har Ellis som jag känner honom tillbaks.

Ellis, den överjävliga. Ellis, katten som man hotade med veterinären var och varannan dag ("Det behövs bara ETT besök till, kan jag tala om för dig Ellis! Bara ETT till - och det blir inte långvarigt heller!!!"), Ellis som man suckade över när man hade gott om tålamod och grät tårar över när han förhindrat en god natts sömn i en vecka genom sina avgrundsvrål som överröstar vilken flock löpande burmahonor som helst. Ellis, vars maniska hoppande på dörrhandtagen fick mig att på allvar överväga att flytta till landet där man kunde slå upp ett tält som alltid hade öppningen öppen. (Det enda som hindrade mig var väl vetskapen om att Ellis i så fall inom en kvart skulle ha klöst upp i alla fall en tältsida, sprungit ut och likförbaskat lyckats bli överkörd av en bil den lantliga miljön till trots.) Ellis, som mitt i natten kom, med sina sex kilo och HOPPADE på ens mage.

DEN Ellis är tillbaks.

Har jag dåligt samvete för att jag inte har saknat honom?
Nej

Har jag dåligt samvete för att jag känner ett behov av att DRÄPA fanstyget?
Nej

Har jag dåligt samvete för att jag har gått runt och varit så tacksam över att han blivit så mycket lugnare på ålderns höst, när han i själva verket uppenbarligen inte mått bra och inte orkat och han var i behov av den medicin som han får nu?
Jupp. You bet.

Tidernas sämsta samvete över tidernas värsta katt.

Som jag tycker så mycket om! Av någon helt obegriplig anledning.

BellyOssi

2010-05-28T21:36:00.003+02:00

Alla bilder i det här inlägget kommer från Pekka Savolainen (vilket ju också står på bilderna...)

Jag kan inte hjälpa det. Jag är en avundsjuk människa. Just nu är jag avundsjuk på att vissa människor har en förmåga att ta så fantastiskt fina bilder...

Och att vissa människor sitter med ulliga och mjuka och gossiga unga katter, när jag själv inte har en enda... ;-)

Är inte den här bilden helt underbar, så säg?

Eller den här?

Som du förstår har jag fått bilder på min lille Belly och hans nya hem i Finland (jag fick en laddning precis innan nackspärren också, men detta är de nya...). Och jag blev så glad!

Titta på den här killens fantastiska ögon! Och päls!! Och öron!!! Om hans mor hade haft vettet att titta på datorn så skulle hon ha blivit såååå stolt.

Vad gäller fina kattfoton så ligger det här på min topp tio lista i hela livet. Jag verkligen gillar den här bilden!

Vad som också gjorde mig glad med Pekkas mail var att jag fick en rapport om hur Berlioz, som ju för mig heter Belly men som nu heter Ossi, fortsätter vara den kurriga pojken som jag har lärt känna... Inte för att jag har haft anledning att tvivla på den saken, men för att det är roligt att höra...

Beas nya liv!

2010-05-28T21:09:00.002+02:00

Ärligt talat - förstå hur glad jag blev när jag fick följande bilder från Eva?

Foto Eva Lundström

Hon får kärlek i det nya hemmet också...

Foto Eva Lundström

Bara TITTA så fin hon är, lilla gumman! Nu är det tydligen kallt uppe i Umeå, men en LITEN sväng har hon uppenbarligen vågat ta sig!

Foto Eva Lundström

HA? Vad SÄGS om denna vackra lilla varelse? Är hon inte lik sin mor, så säg? (Om man bortser från att mamma är brun och att dotra hennes har bättre öron... Och, om man skall vara heelt ärlig... bättre höjd på skallen också... Inte för att jag vill dissa Estherpester, för hon är vacker som en dag.)

Foto Eva Lundström

TITTA! Så himla fin teckning hon har! Den lilla ljusa tån (som jag bara älskar!), den lilla ljusa hakan.... den ljusa ögonskuggan... Med den fina helblå nosen... Jag älskar ju Emmas teckning i ansiktet eftersom hon i princip har en mörkbrun mask, men den här är sååå mycket roligare! Jämn (på så sätt att hon ju har ett ljusare parti under vänster öga och ett diagonalt över höger öga...) och mild... Lilla snuttan...

Foto Eva Lundström

Burmahög... Se så STOR hon har blivit!

Åter i verkligheten

2010-05-28T21:02:00.002+02:00

Oj, vilken nackspärr jag åkte på! Och när den gått över så låg jag efter på jobbet...

Nåväl, jag sammanfattade det hyfsat ändå i mitt förra inlägg. Lite synd är det att jag inte längre finner det motiverat att posta Ellis och Esthers första puss, men sån't är livet...

Vilken LYCKA det är att alla katter kommer så bra överens! Och Esther har återgått till att vara just Esther. Hela mammagrejjen är gjord, tycker Esther. Och nu, när inte alla ungarna hoppar upp och ner och stjäl hennes fire, så ser man henne på ett annat sätt. Hon är så VACKER min lilla gumma. På riktigt, vacker.

Ellis har nu genomgått en högdoskur med kortison, och det funkar så tillvida att han inte hostar. Inte haltar heller. Men han springer mycket mycket snabbt när jag tar fram burken med tabletter. Nu är det en tablett om dagen som gäller från och med idag. Det känns ju lite snällare. Jag vet inte om det är tabletterna eller Esthers återkomst till vardagen som gör det, men hr Ellis har börjat med att markera sin närvaro precis i mitten av badrummet. Inte med kiss. Fördelen är att det är lätt att plocka upp och spola ner. Nackdelen är att det är rätt snuskigt.

Äh, det kan väl vara värt det. Det är ju inte så att det är på min huvudkudde. (Ännu)

Aaaaj

2010-05-24T23:18:00.001+02:00

Typ typiskt... Finfina bilder på Belly i sitt nya hem, finfina bilder
på Esthers första dater med Emma och Ellis. Solskenshistorier om en
burmahög i mitt ansikte i morse, medicin som går ner och anpassning
till nya hem. Och allt går till spillo, för jag har fått nackspärren
från helvetet och kan knappt lyfta handen. Trots thaimassage innan
idag. Katterna är, btw, fascinerade av doften av okänd olja blandat
med tigerbalsam. Aj.

We shall overcome...

2010-05-22T22:36:00.002+02:00

Eshter är placerad i kattungebur i mitten av vardagsrummet. Ellis ligger i soffan, en och en halv meter ifrån. Emma ligger på en stol brevid mig, två och en halv meter ifrån. Inte NÅGON har visat NÅGOT tecken på aggressivitet. Inte ett fräs, inte ett väs. I.N.G.E.N.T.I.N.G. Ellis var framme vid buren och försökte slå Esther med tassen. Om JAG hade varit Esther så hade jag blivit sur, men hon sade verkligen INGENTING. Det gjorde å andra sidan inte Ellis heller. Han kanske inte försökte slå henne utan istället klappa henne ömt över kinden för att visa att han sympatiserar med den smärta hon obönhörligen måste känna då hennes förstfödde son (eller i vart fall i Bibliotekskullen) slitits från hennes barm.

Just nu känns det otroligt positivt. Det ser ut att kunna funka! Men, märk väl, jag vill inte jinxa det. Jag ropar inte hej. Vi får se hur det blir i morgon, och inatt blir det skilda sovrum i alla fall.

Up, up and away

2010-05-22T22:24:00.002+02:00

Kommer du ihåg den här lille parveln????

Han har blivit sååååå stor. Titta så stor!

Idag fyllde Berlioz fyra månader, kom jag på när jag fyllde i köpavtalet. FYRA månader! Galet. Och idag fanns det inga stoppande vulkaner...

Berlioz spenderade de sista timmarna i föräldrahemmet med en för dagen helt ny glitterboll. Tanken var väl att han skulle ha fått med sig fem nya glitterbollar till det nya hemmet, men se, det visade sig att han ätit upp hemmaglitterbollen under morgontimmarna. (Den var silvrig...)

Lilla älskade Berlioz! Förstå hur tomt det KÄNNS nu på kvällningen när det inte finns fem, inte fyra, inte tre, inte två, inte någon Berlioz, ens utan INGA kattungar här hemma!!!!

Nej, Kati tog med sig Berlioz på hans första flygresa och iväg for Belly... Jag hoppas att han kommer att bringa lika mycket glädje i sitt nya hem som han gjorde i sitt gamla! Och tack, Kati, för en jättetrevlig dag!

Städning - rätt eller fel?

2010-05-22T22:19:00.002+02:00

Ellis gillar inte dammsugaren. Men, eftersom Berlioz skulle hämtas idag så kändes det som att det faktiskt tarvades en dammsugning igen...

Ellis gick och gömde sig.

Om kurragömma var en OS-gren så skulle inte Ellis vinna. Om man säger så...

(Efter att Belly hämtats idag kom min syster, svåger och deras barn hit. Eftersom min son varit obunden i mer än fem minuter så ursäktade jag röran för min syster. Och min make förklarade att vi faktiskt städat! Min systerdotter missuppfattade vad som sagts och konstaterade tröstande att när man är i mitten av en städning så ser det alltid som allra stökigast ut... Jag tänkte för mig själv att Ellis har fullkomligt rätt. VARFÖR ens försöka?)

En kokt korv med räksallad och milkshake, eller nästan...

2010-05-22T21:58:00.003+02:00

Igår var det en speciell dag. Inte bara för att det var Berlioz sista dag hos oss, utan det var något särskilt med igår. Jag stressade från mitt stressjobb för att köpa Bellys favoritglitterbollar och mat. Med denne lille oskyldige pojke på mina mentala näthinnor....

Jag hade inga planer på att Belly skulle få något ovanligt eller särskilt gott de sista dagarna hemma hos oss. Det hade ju inte varit så vist att pajja hans lilla magge när han skall flyga...

Men i förrgår så råkade han få lite kyckling. Det blev bara så. Och han blev ju lycklig....

Igår satt vi och tittade på tv när jag hörde något misstänkt i köket. Jag gick dit....

Sonen hade lämnat en korv på en tallrik på en stol i köket. God korv, tyckte jag och barnets far. Men inte sonen. Berlioz, however, vet verkligen hur man uppskattar en god korv. Lägg märke till att korven serveras på en mumintallrik.

Han slukade den. Men en frenesi och en lycka och en energi som sällan skådats. Jag skrattade och fotad om vartannat. Jag visste att det kanske inte var så KLOKT, men vaddå... Om lille Belly nu hittat en korv så vem är väl jag att ta den ifrån honom?

Mums, tyckte Belly. Och gick ut på ytterligare jakt.

Min son har en tand för yoghurt. Inte vilken yoghurt som helst, nej, Valio (finskt märke, NB) Vaniljyoughurt med jordgubb. Min son får alltid en mugg med dylik yoghurt när han går och lägger sig. Muggen stod kvar på bordet. Det upptäckte Berlioz.

Mums, tyckte Berlioz om jordgubbsyoughurt.

Så låg Belly och vilade sig lite. Smälte maten.

Han kom till mig och kurrade och mös. Ett sådant charmtroll, tänkte jag. Intet ont anande. Inte visste väl jag att Berlioz i själva verket smidde ondsinta planer...

Lite senare på kvällen snodde mr Ioz såväl en klo havskräfta som en räka av mig. Mig veterligen finns det INGA finska referenser på räkor och kräftor.

Så.

Jag som har varit så försiktig... På Berlioz sista kväll så lyckades han med TRE matsnatterier. Mig veterligen har han dessförinnan inte lyckats med någon...

Tack och lov var lådan hyfsat ok i morse....

Jag tröstar mig med att han förmodligen bara försökte finna några integrationsstrategier med den finska tallriken och den finska yoggin. Och behålla sina västsvenska traditioner på samma gång.

Belly up...

2010-05-20T19:10:00.001+02:00

Först ett erkännande.

Hemma hos oss heter Berlioz Belly.

Idag var Belly och fick åter ett klartecken av veterinären. Belly är nu redo att flyga till Finland.

På lördag. Såhär i efterhand var det väl inte den klokaste dagen att välja eftersom Göteborgsvarvet kommer att ställa till det för mig, men det blir nog bra.

Lille Belly. Killen med sisu.

Dagens sjunde inlägg...

2010-05-15T21:24:00.003+02:00

Alla foton i det här inlägget är skickade till mig av Eva Lundström

Säg hej till BEST IN SHOW-Bea!

Bedöming hos Glenn Sjösbom. Bea tycks ha inställningen att om hon står som en sågbock, så löser sig det mesta.

Stolt och glad. Anar vad som komma skall...

TITTA på det här lilla ansiktet! (Beas...) (Inte för att det är något fel på det andra...)

Även panelen tittade på det lilla ansiktet. Yan Roca Volch höll med Glen om att Bea var dagens bästa kattunge. En liten puss fick hon också...

Som du förstår har jag nu fått en update. Vilken BEDÖMNING! Lyssna här:

Type: Ex hona med superkropp!

Huvud: Ex huvud med underbar look!

Ögon: Ex!

Öron: Super!

Päls: Kort, tät, härligt blommig, ren o fin!

Svans: Ex längd o form!

Kondition: Ex

Allmänt: Mycket lovande hona!

Jag hörde vidare att det yppades ord som "outstanding". Jag är stolt och glad och TACK, Eva, för att du uppdaterade mig!

Dagens sjätte inlägg

2010-05-15T20:33:00.002+02:00

När jag i dagens första inlägg sade att jag hade minst fem inlägg, så menade jag naturligtvis fem kattinlägg - således är jag inte så icke räknekunnig att jag kallar sex inlägg för fem utan det ÄR fem inlägg. Om Zeitgeist Bibliotekskull.

Foto: Eva Lundström, efter nomineringen

Jag är så stolt, så stolt så stolt. Jag är så stolt att jag nästan börjar grina!

Först fick jag veta att Bea skulle upp för nominering. Sedan fick jag veta att hon var nominerad. Sedan väntade jag och väntade jag och VÄNTADE jag och så fick jag SMS-et -

S*Zeitgeist Beatriz Potter blev BIS!!!

På sin första utställning! Så nu väntar jag andaktigt på att få en full rapport!

Jag är SÅ stolt och glad!

Dagens femte inlägg

2010-05-15T20:16:00.005+02:00

Har du någon gång kollat på Vänner?

Det finns ett avsnitt, när Joey har fått jobb som dr Drake Ramore i Days of our Life och han flyttar ifrån Chandler. Till tonerna av "All by my self" sitter Chandler och tittar ut genom en regnfläckad fönsterruta. Även Joey tittar ut genom en våt ruta - en fakeregnruta.

Antingen var det den scenen som fick mig att knäppa den här bilden - eller så var det för att skryta med min tomatplanta (som förmodligen kommer att frysa sönder).

Hur som helst. Efter att Melkersson försvann så tyckte Berlioz att det blev TYST. Ingen mer att busa med. Ingen att ploja med. Förutom morsan.

Han mindes kanske den sista gången han fick leka med Gröna Råttan. Ack, blott några timmar sedan....

Pliktskyldigast hoppade han in och ur prasseltunneln. Men om ingen jagar en - så tappar man motivationen efter en stund.

Det finns inte så mycket att göra mer än att lägga sig och relaxa. Söka kärlek och uppmärksamhet. Även om kärleken och uppmärksamheten kan komma från en snart treårig pojke. Det är bättre än inget. Och mitt knä - det har funkat.

Fundera över framtiden... Det är vad som återstår att göra på denna adress...

Fundera. Och gräma sig. Om vartannat.

Mamma tvättar och bryr sig om. När hon inte letar efter lillebrorsan.

Tvätta, tvätta. Ganska mysigt.

Vemodigt. Men mysigt att vara den ende snuttepellen kvar på bygget. Nästan som herre på täppan.

Man är ensam om spenarna, tillexempel. Snutta kan man ju göra någon sekund då och då. FAST man är flyttmogen.

Herre på täppan var det, ja.

Dagens fjärde inlägg

2010-05-15T19:40:00.002+02:00

I min inbox fanns inte bara rapporten från Behemoths köpare, utan även från Bendigos!

Bendigo (eller Ture) äter tydligen som en häst, är en rolig skit, och syrran har återgått till att vara sitt vanliga glada jag. Jag är glad. Jag tänkte på både Bendigo och Behemoth häromdagen... Hur stora och fina och goa de var så dagens dubbelrapportering kom verkligen som ett läkande balsam för min själ!

Dagens tredje inlägg

2010-05-15T19:29:00.003+02:00

När jag kände mig lite buhubuhuig över att Melkersson flyttat loggade jag in mig på min mail och såg att Behemoths ägare hade hört av sig.

Tänk - det är nästan en månad sedan han försvann ifrån oss! Bara några dagar efter fick jag min första bildrapport som jag av olika randiga skäl inte fått tummen ur att skryta med - men här är de!

Sover gott hos nya husse - tolv veckor gammal!

Och gillar att ligga nääära. Tolv veckor gammal.

Liten blir så mycket större. Kolla killen nu!

Behemoth var ju kullens lilla amstaff. Han gillade ju att dra dragkamp. Hur mycket bättre än så här kan det då bli? Och bara TITTA vilken biffig sak han vuxit sig till att bli!!! Jag pöser av stolthet. Inte pyser.

Som sagt - se hur otroligt STILIG han är! Även om sällskapet tycks uttråkat.

Esther tvättade honom noga. Här hålls hygienen på samma nivå. ELLER så håller han på att bli uppäten....

TACK Istvan och Lina för bilderna, och för att ni tar hand om min lillprins!

Dagens andra inlägg

2010-05-15T19:16:00.004+02:00

Idag var det dags för även Melkersson att ta ett språng ut i vuxenlivet, flytta hemifrån och testa sina vingar.

Sista lattjolajbanet med brorsan... Nye ägaren sitter i soffan.

Sista latjolajbanet, som sagt var... Märk Berlioz ledsna ansiktsuttryck.

Nye lillkilleägaren (förmodat blivande huvudansvarig???) lockade med Gröna Råttan. Gröna Råttan har roat hela kullen ypperligt. De vet ju inte att Gröna Råttan ej är som fågel Fenix som reser sig ur söndertuggadtygtusshögen varje morgon, utan att det är jag som köpte en ny Gröna Råttan (fram tills att Coop slutade sälja dem, vill säga).... Nåväl. Oscar lekte med Gröna Råttan. Melkersson fick med sig Gröna Råttan hem. Något skall han väl ha som minne av mig...

Se - en sådan oerhört stilig kille jag skildes från idag!!!

"Är det med DIG jag skall resa"

Jupp. Hela vägen till Halmstad. Halmstad är bra. Och så är det ju på gångavstånd till stranden, Melkersson. Lucky bastard!

Fjäsk. Från Melkerssons sida.

Hujedamej. På riktigt. Melkersson lämnar ett stort hål efter sig. Jag hörde att JR funderade på att ge honom tilltalsnamnet Cool Cat, men att det stötte på patrull från päronen. Jag är kluven. Visserligen anser jag att B. Melkersson är bland de bästa stamnamnsnamn jag hört, men Cool Cat är ganska passande. Eller är Melkersson verkligen COOL? Eller är han bara rolig, sällskaplig, gullig och vänlig?

Jag är i alla fall övertygad om att B. Melkersson kommer att få ett riktigt bra hem, och det känns lika bra den här gången som med de andra jag skjutsat ut i världen.

Dagens första inlägg

2010-05-15T19:15:00.002+02:00

Idag har det hänt så mycket kattsaker att jag får dela upp det hela. I i vart fall fem inlägg. Jupp. Det är motiverat!

Poltergeist (eller: "Tvns passivisering av dagens ungdom")

2010-05-13T13:16:00.004+02:00

Gissa filmen?:

När Esther var liten så köpte jag världens mest onödiga pryttel till henne. En alldeles egen kattDVD. Bugs, heter den. Handlingen går ut på följande:

Spindlar och skalbaggar kryper över rutan. Ibland kommer små fjärilar också. Den finns i den Disneyinspirerande dagversionen, då bakgrunden är vit, och även i den barnförbjudna skräckfilmsversionen, "Night". Bakgrunden är då svart och bugsen är vita. Denna har inte Bibliotekskullen fått titta på. Men de ungar som fortfarande är hemmavarande bedömde jag som mogna nog att få se Day.

De uppskattade showen storligen.

Det kunde jag ju anat, ty kattungarna är jätteintresserade av datorn. De gillar att försöka fånga bokstäver när jag skriver och de jagar gärna muspilen. Vilket ju ibland kan upplevas som praktiskt besvärande.

Som unge gillade Esther som sagt den här filmen, och för någon minut så uppskattade hon även, såsom en mogen kvinna, filmen. Därefter kom hon på hur infantil den faktiskt är och gick och lade sig igen.

Berlioz jagade kryp.

Melkersson jagade kryp.

Berlioz OCH Melkersson jagade kryp.

Och så satt de sött och koncentrerat och försökte följa intrigerna.

Filmen följdes av en trailer för kommande filmer. Och vilken film, sedan!!! DEN vill kattungarna se, för den verkar JÄTTEBRA! (Om man skall tala allvar så var det faktiskt den enda sekvensen Emma reagerade på när filmen var nyköpt - den här gången fick hon ju inte se filmen så jag vet inte hur hon skulle reagera - och jag kommer ihåg att Pester var helt VILD när fåglarna började...)

Snacka storyline!!!

Koncentration, var namnet.

Filmens soundtrack är nååååågot enerverande. Syrsor som skriker, fåglar som kvittrar, saker som knäpper och någon insekt som surrar. I alla fall... Har du tvåhundra spänn över, eller vad den nu kostade, så är det en ganska god investering för man skrattar rätt rått, och gott, åt de små liven!

(Åter down the memory lane... Ellis jagade lite. Sedan tittade han under tvn. Inga bugs. Så tittade han bakom tvn. Inga bugs. BAH - tänkte Ellis. Det här är bara båg! Och så gick han därifrån. Den katten ÄR faktiskt strået vassare än de flesta andra katter!!! Eller så är han bara humorbefriad och trist...)

Liten blir stor!

2010-05-08T22:21:00.002+02:00

Jag var inne på Mammalias eftersom Mette har fått en kull alldeles nyligen. Mette var den som köpte S*Zeitgeist Aloha.

Min lilla Aloha!!! Eller som hon heter nu, Columbine... Jösses vad hon har blivit stor!

För några veckor sedan fick jag ju förmånen att av en ren slump springa på Amelia Earhart när jag var hos veterinären. Hon har förvandlats till en slank flicka med fantastisk färg och fina ögon. (och jag är otroligt nyfiken på att se hennes "styvbrorsa"...) För en vecka sedan fick jag träffa Apple Pie/Mandel när jag levererade Bendigo. (Foton finns ju här...)

Och nu fick jag då se en bild på Aloha... Det känns riktigt, riktigt, roligt. En sådan VUXEN katt!
(Hrm... Jag vill ju inte sätta press på någon... men jag är ju inte LEDSEN om jag får lite bilder på "mina" bebisar då och då...)

Kändisbarn

2010-05-08T12:54:00.005+02:00

I morse väcktes jag av ett mms.

Jag meddelades att Melker, aka John Blund, har ett eget uppslag i Borås Tidning (nåja... det KAN ha något med Solweig att göra också...)

Så det innebär att Berlioz, Beatrix, Behemoth, Melkersson och Bendigo är kändisbarn!!!!

Tack Istvan och Lina!

Vildkatt

2010-05-08T12:19:00.003+02:00

I förrgår flög då min lilla Beatrix sin kos, hela vägen till Eva i Umeå.

Jag fick på kvällen ett mail med bilagda bilder.

"Så här har du nog inte sett henne förut" skrev Eva. Och, nej. Så här har jag inte sett henne förut!

Foto: Eva Lundström

Men jag tycker att det är bra att hon visar vem som bestämmer!!

Foto: Eva Lundström

Lillan är dock inte uppenbart RABIAT i sitt nya hem. Här ser hon ju ganska avslappnad ut.

Foto: Eva Lundström

Se så avslappnad! Nytt hem, ny prasseltunnel!

Foto: Eva Lundström

SÅ avslappnad att öronen liksom bara ramlar ner av ren... avslappning...

Nej, allvarligt talat, jag tror nog att hon kommer bli kompis med sina nya rumskamrater på ett kick. Vi talar ju om den trevligaste flickan i Sverige!

Sista natten med gänget...

2010-05-05T22:57:00.004+02:00

Beatrix slängd i soporna.

Beatrix leker med de andra vildkatterna. Och med Berlioz röda glitterboll, som hon helt fräckt har snott.

Tanken är här att jag skall ta kort på tre kattungar. Det vill sig inte. Så jag får ta kort på en kattunge som biter i mina tår. Funkar. Sådär.

HA! Två katter på bild! Nästintill en fulländad gruppbild.

En styck fulländad gruppbild! De tre kvarvarande syskonen poserar vackert tillsammans.

De två blåbaserade ställer upp sig på rad. Är de inte rara så säg?

Melkersson och Bea tar en riktig catfight så här på sluttampen. Om de hade ANAT att det var deras sista kväll tillsammans så kanske de hade gjort något annat istället. Typ... Talat om sin lyckliga barndom. Eller... neh. De hade nog...

...fightats.

Det är kul.

Jättekul

Den observante läsaren kanske har noterat att jag inte tagit någon fin liten gruppbild på mina tre små bebisar. Nej. Men det finns mer än en anledning till detta. När de tre är i en relativt sluten klunga så är de samtidigt brevid mig. Mycket nära brevid mig. Här ser vi alltså Bea och Melkersson slåss vid mitt knä. Vid min sida står samtidigt Berlioz och betraktar. Hur skall jag kunna få till en bild då?

Det här är ett ganska lyckat resultat.

Mina cyberkatter... Kollar skatebordsiter och är pluttenuttiga.

Det är nog bara att inse. Jag är ingen gruppfotograf...

Nu skall jag lägga mina lockar på kudden och sova. Som sagt. Jag hoppas att Bea ligger brevid min kind sådär gulligt som hon gjorde när hon var liiiiiten. Just nu är hon mer inne på att riva sovrummet, hör jag dock...

Veterinärsupdate

2010-05-05T21:40:00.002+02:00

Idag fick veterinären tag på mig.

Och det blev meckligt igen.

Kommer du ihåg att jag sade att när jag kom hem med Ellis efter undersökningen så låg det en påminnelse om vaccination på golvet?

Nåväl. Veterinären ringde och frågade hur det hade gått. Jag sade att det har gått bra, för det har det ju. Ellis är ju mycket piggare och gladare och kör sina tjurrusningar som i fornstora dagar, så jag tror faktiskt att han haft ont innan han började halta. Veterinären frågade när jag slutade med medicinen. Jag har inte slutat medicineringen... Jag missade att det gått en vecka i måndags...

Då sade veterinären att hon skulle skicka över ett recept till apoteket. Jag skulle avvakta att ge kortisonet ett par dagar så att Metacam:en gått ur kroppen. För de båda medicinerna funkade inte ihop. Jorå, sade jag. Och kände mig lite dum för att jag missat hur lång en vecka är. Sedan skulle jag komma in på en uppföljning om en och en halv månad ungefär. Vi fick aldrig veta om jag skulle klara av att mäta den tidsperioden.

Men, frågade jag, hur gör jag med vaccinationen? Han skulle ju ha vaccinerats, men kan det kanske vänta tills det där uppföljningssamtalet?

Jag riktigt HÖRDE dumsucken.

Nej. Kortison går inte så vidare värst ihop med vaccin. Så vaccin först. Och sedan vänta i några veckor innan jag börjar med kortisonet.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

Och mitt GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH vänder sig icke mot veterinären, men mot mig själv. Hur många gånger skall jag gå till veterinären i år, egentligen???

Så. Nu ser planen ut som följer:
På måndag så har veterinären kvällsöppet. Då går jag dit med Ellis för vaccination. FÖRHOPPNINGSVIS så passar det med besiktning av Melkersson samtidigt. Annars måste jag ta honom lite senare samma vecka.

Sedan, måndagen därpå blir väl ganska lämpligt, så är det dags att besiktiga Berlioz igen. Sedan blir det, peppar peppar ta i trä ett glapp i ungefär en månad innan Ellis skall in igen.

Kvällen går annars åt att försöka ta små bedårande bilder på Beatrix tillsammans med sina bröder. As if. När de är på samma ställe så rör de sig som atomer.

Imorgon...

2010-05-05T20:16:00.002+02:00

I morgon flyger Beatrix till Umeå...

Mitt lilla hjärta värker... Men i natt hoppas jag att hon kommer och ligger under mitt täcke.

I natt låg Melkersson vid mitt ansikte och Berlioz i min armhåla. Beatrix valde knävecket. Bah.

Hälsoupdate!

2010-05-04T21:18:00.001+02:00

Idag ringde veterinären för att höra hur det gått med Ellis på medikamenter.

Det har gått bra, skulle jag sagt till veterinären om jag hade kunnat ta samtalet. Det har gått bra, kommer jag att säga till veterinären när hon ringer mig i morgon igen. Då kommer Ellispellis att få kortison.

Det kommer att gå bra.

Glitter och glamour

2010-05-03T21:26:00.002+02:00

Idag har jag införskaffat glitterbollar åt Berlioz. Killens gamla har ju tagit slut.

Jag köpte två silverbollar, en rosa och en blå. Väl hemma kastade jag ut den nya, fina blå glitterbollen och Berlioz....

... tittade på mig som om jag vore HELT dum i huvudet.

Jag kastade en silverglitterboll. Berlioz flög efter den och tyckte att det var det bästa som hänt sedan Pecan Pie.

Nu har jag jobbat och lobbat och Berlioz har insett att en blå glitterboll också är en glitterboll. Att den är relativt ok.

(Här skulle jag vilja lägga in ett foto på en glitterboll, men det går INTE, se, för kameran ligger inne i min sons sovrum och han skall försöka sova...)

Vad har i övrigt hänt idag?

Jag har besiktigat Beatrix. När hon stod där hos veterinären med svansen rakt upp och tittade på mig med sina burmaformade ögon så såg jag hur STOR hon blivit och jag såg hur FIN hon är! Lilla gumman! På torsdag flyger hon upp till Eva i Umeå, och jag kommer att sakna henne...

"Hur kan du skiljas från den HÄR ljuvliga lilla saken" undrade veterinären. Jag muttrade lite och undrade själv. Men jag är övertygad om att hon kommer att få det bra!

(Pluttnuttan gillar mig! När jag skulle ta mig en sväng för att terrorisera Tures/Bendigos och Mandels/Apple Pies ägare så SPRANG hon efter mig till dörren med lilla svansen rakt upp... Bendigo/Ture, däremot! BAH, säger jag! Jag har varit ute ur hans liv i summa 48 timmar max, och han struntade högeligen i mig! Efter mycket lock och pock så fick jag honom på rygg så att jag kunde klappa lite mage... )

Liten blir stor...

2010-05-02T00:17:00.002+02:00

Det var inte så himla länge sedan den här lille krabaten föddes, blaskades ner av sin moderkaka, trasslade in sig i sina öron med sina bakben och slog en kullerbytta. Det var verkligen inte länge sedan alls.

Å andra sidan var det inte länge sedan alls DEN HÄR krabaten var en krabat...

Visst är det en schnygging? VEM är det, frågar du. Apple Pie, svarar jag. Eller Mandel.

Idag flyttade lille Bendigo. Vår lille pajas. Lite ont i hjärtat gjorde det allt, men å andra sidan - när han kom hem så fick han en riktig vippa. En som han gillade skarpt. En sådan snygg vippa hade han inte här. Och han gillade verkligen sitt nya hem! Hoppa, skutta, springa... nice. Tyckte Bendigo. Eller inte längre Bendigo, för nu heter han Tage.

Mandel var inte så vansinnigt förtjust. Mandel avvakade. Fräste. Morrade. Men var inte aggressiv. Jag tippar på att Mandel och Tage bildar en burmahög i morgon eftermiddag klockan 14.22. Detta trots att Mandel morrade och fräste.

Morrningar och fräs är inget som Bendigo/Tage har hört, och definitivt inget han bryr sig om... Vill någon fräsa, tja, låt dem göra det, tänker Bendigo/Tage förmodligen och boxar vidare på sin nya lyxiga vippa.

Och hemma så letar mamma Esther lite grand efter sin store, fine son. Och lite tommare känns det här hemma....

Hjälpa eller stjälpa...

2010-04-27T14:19:00.002+02:00

Göteborgs katthjälp har en blogg. Tanken med den är, enligt sidan att de som är aktiva inom föreningen skall skiva om det som berört dem, gjort dem "glada,(...) ledsna eller förbannade i (deras) arbete med och för de hemlösa katterna i Sverige".

Det påtalas dock att åsikterna i bloggen är personliga och att Göteborgs katthjälps officiella åsikter finns på föreningens hemsida.

Jag kan säga att jag vet inte detaljerna bakom historien. Men såvitt jag kan utläsa är att en person frågat om h*n kan få låna en insamlingsbössa av föreningen för att samla pengar till Göteborgs katthjälp (Vilket ju är väldigt behjärtansvärt). Detta har besvarats nekande (vilket jag har största respekt för, för jag skulle inte HELLER lämna ut en insamlingsbössa till någon som jag inte kände till 100%). Personen som blev nekad blir lite ledsen och skriver i sin blogg att "Att jag inte kan vara aktiv medlem eller volontär för katterna försöker jag istället kompensera ekonomiskt varje månad då jag inte har mer tid i veckorna än att det precis räcker till min egen familj.. Lägger snart ner och ger upp mina försök att samla in pengar till hemlösa katter då det verkar vara ganska omöjligt att ordna. Det är ganska jobbigt och psykiskt ansträngande att erbjuda sin hjälp och bara få nej, trots att jag ju på något sätt vill tro att den behövs.. Så dagens tillstånd är uppgivet och gråtfärdigt".

Av detta inlägg utläser jag att en engagerad person vill mycket, men förmår mindre och att h*n känner sig lite nere på grund av det. Ingen specifik organisation nämns, vad som sägs är att h*n inte har tid att engagera sig och inte har sådana möjligheter hon kunde önska att samla in mer pengar.

Som kommentar till detta får personen då en kommentar som synes ganska... oförskämt. Å andra sidan skall man vara väldigt försiktig när man tolkar skriven text, för det ser ut på ett annat sätt än vad det låter och folk uttrycker sig på olika sätt och blablablabla.

Vad som däremot händer sedan finns det inte några omskrivningar på, såtillvida att det inte redigerats på den första personens blogg... för på Göteborgs Katthjälp får man fnatt och tar heder och ära av personen som fick nej på sin förfrågan att låna en insamlingsbössa...

Bild på tufsig katt, med bildtext: "Raskatt eller huskatt, varje katt som avlas fram bidrar till "överskottet" av katter och gör att fler katter förblir hemlösa".

"Istället för att skicka in en volontär- eller jourhemsanmälan så börjar man gnälla och vinkla på sin blogg" står det vidare och det inlägg som jag direktkopierade tas upp till viss del. Att föreningens namn överhuvudtaget inte nämns sägs inte. Otroligt oförskämt och respektlöst mot någon som gjort mer än vad många andra gör - erbjudit sig att hjälpa till.

Personen som är aktiv i Göteborgs Katthjälp är ju lite finare än alla andra och har lite större koll på vad som åstadkommer hemlösa katter. "Kanske den allra bästa hjälpen är att inte stödja uppfödning? All uppfödning bidrar till det stora "överskottet" av katter. För varje katt som föds upp stannar en katt kvar på gatan. Om alla katter är lika mycket värda borde det ju inte spela någon rol om det är en raskatt eller en hemlös katt man tar hand om" avslutas inlägget.

Så fantastiskt O.F.Ö.R.S.K.Ä.M.T, inte bara mot den person som man personligt rackar ner på, utan även alla andra som har valt att ha en uppfödd katt, ras eller inte. Och okunnigt.

Seriöst uppfödda katter och seriösa kattuppfödare bidrar inte till att de hemlösa katterna ökar i antal. Min gissning, för jag tvivlar högeligen på att forskning eller siffror finns, är at det är helt tvärtom. Genom att ge kattungar den bästa starten i livet, genom att åsätta även katter ett betydande ekonomiskt värde och genom att ställa ut och propagera för katters värde som sällskapsdjur så ÖKAR kattuppfödning kattens status. De som väljer att köpa en väluppfödd, välsocialiserad katt med dokumenterade anor, en viss hälsoprognos och även en viss mentalbeskrivning skulle inte nödvändigtvis istället ta emot en skyggis med öppna armar.

Frågan är dock hur en förening som agerar på det sätt som Göteborgs Katthjälp gör i det här fallet påverkar människors vilja att hjälpa organisationer som vill hjälpa de hemlösa katterna. Den där aptöntiga friskrivningen om att det är de aktiva som skriver bloggen och att det inte är föreningens officiella åsikter som framkommer på bloggen betyder inte ett skit om ingen ber om ursäkt för de plumpheter som står i nämnda inlägg.

Hemma med två fulla korgar

2010-04-27T13:28:00.004+02:00

Foto: Tina Nilsson

Puh. Eller Phu. Eller Hphu.

Jag var så säker på att få komma hem med en tom kattkorg. Faktiskt. Bensäker.

Men så här gick det.

Jag lastade in en villig Berlioz och en villig Bendigo i en transportbur. Jag visade Ellis en annan transportbur. Det är vad som brukar krävas för att Ellis skall vara i buren och helst ha låst dörren inifrån, ty Ellis älskar vanligtvis sin transportbur och vill alltid vara i en. Och på väg någonstans.

Icke. Ellis linkade iväg. Ellis ville gömma sig. Ellis visste att detta var den sista turen. Han visste att jag hade försökt hitta djurkyrkogårdar nu på förmiddagen. Ellis kände det på sig. The angel of Death, det vill säga jag, var tvungen att tvinga in honom i buren. Jag grät redan inombords.

Så. Vi åkte till veterinären.

Berlioz fick sin rabiesspruta. Han hoppade ur buren själv. Ok för att han inte var den MORSKASTE killen i världen, men han var definitivt glad och tog världen i sina armar.

Ellis, däremot, som var näste man till rakning, var INTE någon snäll katt. Ellis morrade, väste, visade tänderna. Inte fan gick det att höra något på hjärta och lungor!!! Ellis skulle promenera för att visa hältan. Inte fan visade Ellis någon hälta.

Veterinären förklarade för mig att det lilla hon lyckats höra mellan morren, vrålen, skriken och väsen var att bronkerna rasslade. (Knappast någon överraskning) Och att Ellis skulle röntgas. Under tiden som vi väntade på bilderna så besiktigades Bendigo. Ljuvliga stora Bendigo! Berlioz försökte under tiden krafsa sig ur buren för att också få visa upp sig. Det fick han inte. Just då.

Röntgenbilderna kom. Och jag visste ju vad som skulle hända. Jag skulle få veta att hela bröstkorgen var full med tumörer, anledningen till Ellis hälta var att en metastas satt sig i lymfan och orsakade ett ödem och ett tryck över nerverna i armbågen, vilket gav honom icke uthärdliga smärtor för vilka det ej fanns varken bot eller lindring. Jag skulle få veta att det som var bäst för Ellis var att han skulle få somna in. Här och nu. Och så skulle jag, the angel of Death, få åka hem med en tom transportbur. Så skulle det bli, och jag SÅG på veterinären att detta var beskedet. Hon harklade sig.

Vad hon kunde se var lite (dödliga tumörer, fyllde min hjärna i, så jag vet faktiskt inte vad hon sade... Det var något mer bronker...), helt i överensstämmelse med kattastma (nämenvaffan, har jag haft dödsångest för DET?). Detta innebar ju ett problem (AHA - DÖDLIG kattastma. Astman har förstört lungorna och luftvägarna och Ellis kan inte syresätta sig, så att nerverna i frambenet har förtvinat och han LIDER, tänkte jag) eftersom de antiinflamatoriska medel som hon tänkt att skriva ut ju inte funkar med cortison.

Say WOT?

Alltså. Följande bestämdes. Ellis får starka antiinflamatoriska medel i en vecka. Dessa kan ge honom dålig mage, diarré och kräkningar. I sådana fall skall vi avbryta behandlingen. Därefter kommer vi att utvärdera. Om Ellis ben bara är stukat så kan man sätta in cortison mot astman därefter.

OCH - som en biprodukt av lungröntgen så fick man se en bit av höger ben. Där fanns pålagringar som skulle kunna indikera på artros. Så det är en annan möjlig orsak till hältan. Och hur behandlar man artros?

Med cortison.

Jag är så lättad. Jag var SKITGLAD när jag betalade 2800 kr. Det var ju GRATIS om man jämförde med alternativet, det vill säga en tom kattbur.

Först nu, när jag kommit hem och käkat lite ser jag smolket i bägaren.

Cortison. För resten av livet. Och EVENTUELLT så kanske han har artros också. Min dampkatt. Min älskade lilla astmaåldring. Nu börjar saker dras mot sin spets. Inte just nu, men den tiden kommer allt närmare då man måste, MÅSTE ta ställning. Hur mycket är ett kattliv värt? Inte i kronor och ören, det har väl betydelse först efter en ganska stor summa (men samtidigt så kan man ju inte låta bli att konstatera att Ellis ålder gör att vårdförsäkringen täcker upp till 6000 kr, det vill säga en snabb titt in till akuten och då får det fan i min lilla låda inte vara på en helgkväll!!!) utan hur mycket ont skall han behöva ha? Hur mycket bekymmer skall han behöva ha och hur mycket egoism skall jag tillåta mig att känna?

Nåja. Den dagen är inte här idag. Nu skall jag kila iväg till apoteket och hämta ut Ellis antiinflamatoriska.

Åter igen måste jag bara få säga att jag gillar min veterinärklinik. De är bra. De är trevliga. Och de skickar brev. När jag kom hem med mina två fulla kattburar låg det ett kuvert på golvet. En påminnelse om att det minsann är dags att vaccinera Ellis och Esther och att jag bör beställa tid. Jag släppte ut Ellis ur kattburen och suckade. Nästa vecka är det dags igen!!!

Veterinärbesök en masse...

2010-04-27T09:52:00.003+02:00

Hualigen.

Det är mycket nu.

Idag är det i alla fall dags för Berlioz att få sin rabiesspruta. Den där vulkanen gjorde det ju nödvändigt att Cujo-säkra min blåe lille prins. Och idag är dagen för det.

Min store lille blåe prins... Ellis... Hans hälta har inte blivit bättre, så jag tänkte att jag kan knö in honom i dagens veterinärbesök också. Jag är lite orolig, faktiskt. Det är ju inte ens så att hans hälta inte har blivit BÄTTRE, den har blivit sämre, och igår tyckte jag att benen var svullna. Jag är ingen veterinär, jag är också medveten om att jag är lite överkänslig just nu på grund av att jag är inne i en period av otur och att jag själv är opasslig (här ser ni bruden som är medveten om sina nojjor...) men ändå... Ellisvännen är dessutom lite extra deppig. Jag skall kräva en röntgen idag. Även av lungorna, för hostan har inte heller förbättrats på senaste tid. Så här kan vi inte ha det. (Men jag är såååå rädd för alternativet... Den STÖRSTA rädslan är att de båda symptomen har någon form av gemensam orsak. Och det förstår vem som helst att det INTE kan vara en enkel eller lustig orsak...)

Idag skall Bendigo åter igen besiktigas. Nu, peppar, peppar, skall den morske lille krabaten flytta hemifrån. Eller nu och nu. Han flyttar på första maj.

Och så skall jag fixa ett recept på p-piller till Esther. Mina trumhinnor är mycket, mycket slitna efter dessa dagar, och jag skall se till att de inte blir slitna om tre veckor igen.

Håll tummar och tår för Ellis, i alla fall! Han är en problematisk DAMP-katt, katten som ger mig grå hårstrån, magsår, rynkor och vredesutbrott - men han är MIN problematiska DAMP-katt som ger mig grå hårstrån, magsår, rynkor och vredesutbrott och jag har svårt att tänka mig en tillvaro utan honom...

Förresten, för ett tag sedan läste jag en grej på Tinas blogg som jag har VÄLDIGT svårt att låta bli att kommentera. Men det gör jag i eftermiddag/kväll/när jag har tid...

Det var då ett j***a gnäll!!!!!

2010-04-23T20:45:00.003+02:00

Esther löper. På full volym.

Det är helt tydligt att hennes hormoner har påverkats av hennes digivning. Det är... tja... en vecka sedan? jag skrev om att jag var orolig för henne för att hon var så uräten. Sedan Behemoth flyttat så har uppenbarligen ungarna helt slutat snutta, alternativt så låter hon dem inte. (Jag såg Bendigo komma och försöka innan idag, det var inte så att han fick STRYK, men Esther löper som sagt, hon tyckte att hon hade viktigare saker för sig...)

På denna vecka har Esther verkligen lagt på hullet och börjar bli den vackra katt hon vanligtvis är. Det känns jätteskönt!

Jag försökte ta några bilder på de fyra kvicksilver ikväll men det gick väl sådär... Vi får se om jag orkar lägga upp dem senare... Yours truly är lite opasslig just nu...

Harmoni och frid

2010-04-20T21:36:00.002+02:00

Alla fyra har varit ute och skuttat och lekt och lekt och skuttat och sonen har lekt och skuttat och skuttat och lekt, särskilt med Bendigo.

Berlioz älskar sin glitterboll. Han hoppar runt den, han brottas med den, han springer efter den i hundratjugi knyck. Han rullar den. Han apporterar den. Han skulle säkert gifta sig med den om det vore lagligt.

Två hajar dök upp i sammanhanget idag. Bea och Bendigo. Vad gäller Beatrix så kan Berlioz försvara sin egendom. Eller i vart fall nästan. Men att bråka med Bendigo... Dubbelt så tung. Med en självsäkerhet som få. Nope. Berlioz fick se sig besegrad. Mitt inre skrek av sympati för lille Berlioz som istället fick börja leka med en liten råtta. Note to self - att köpa en uppsättning glitterbollar för vidarebefordran till Finland, ty Berlioz skall ha glädjen av glitterbollar i resten av sitt liv...

Och lille Melkersson... Min älskade lille Melkersson...

I söndags var det ju meningen att jag och maken och sonen skulle åka ner till Åsa (samhället, i.e.) och titta på en stuga. Istället fick ju jag sitta på Västra Djursjukhuset. Jag skickade med maken kameran för att han skulle fotografera så att jag kunde bilda mig en uppfattning om det här huset var vårt framtida semesterparadis. Han for åstad.

När jag var på väg hem med Melkersson för första gången så ringde jag min make och frågade hur det gick. Maken muttrade att mäklaren börjat med att säga att det fanns en djupborrad brunn, därefter hade sonen sprungit iväg och hittat en vattenpöl. Innan maken hunnit återgå till mäklaren för att fråga typ... om det fanns något tak på stugan så hade sonen ånyo försvunnit och återfunnits i ett dike. Han hade därefter vägrat att gå in i stugan. Han hade hittat nya pölar. Han hade utforskat skogsområdet bakom stugan. Kort sagt - inte heller maken fick se någon stuga.

Men precis i början av det där besöket hade maken tagit upp kameran för att ta ett kort, vilket han inte hann att göra innan sonen löpte iväg. Så maken lade tillbaks kameran i väskan igen, utan att stänga av den. (Eller sätta på linsskyddet...) Så jag kunde inte fotografera mina små pälsklingar som var så söta idag.

Jag kunde inte heller fotografera något som gjorde mig så lycklig, så lycklig. Jag kände mig nästan som den där dagen för nästan tre år sedan när jag var på BB och för första gången fick hålla min lille son. I kattungarnas låda låg små, små prydliga svartbruna korvar. Inte antydan till någon lös blaffa. DET hade varit värt att föreviga!!!!

Magi!

2010-04-19T22:04:00.002+02:00

NU är han pigg som en lärka!

Nu är det bestämt så här:

Beatrix stannar till den 6 maj. Hon flyger därefter tillsammans med mina hemvändande svärföräldrar till sitt nya hem. Som ligger ganska nära svärisarnas hem.

Behemoth mår, efter kontakt med hans nya föräldrar, finfint. Han börjar komma överens med hunden. Jag är övertygad om att han inom en veckas tid kommer att anse sig vara en amstaff. Och han kommer att vinna den R.E.S.P.E.C.T som han förtjänar.

Berlioz skall få sin rabiesspruta. Tydligen så är det inget titertest för att ta in till Finland, "bara" 21 dagars karantän...

Och så Bendigo... Jag får ta och försöka hitta en tid att kila över med honom...

Hujedamej sånt jobb det blev...

Men Melkersson, den lille räkan! Han mår som en prins! En skuttande prins! En sprattlande prins! Som inte mottar den leversmakande antibiotikan så väl som det står i instruktionerna om att djuren vanligtvis gör.

Trolleri!

2010-04-18T22:07:00.002+02:00

Min älskade lille Melkersson är kanske inte pigg som en lärka, men nära på! Han har MYCKET ont i baken, den stackarn, men det är ju inte så konstigt...

Han dricker vatten, även om han efteråt skakar på huvudet som om något har fastnat i tänderna på honom. Han LUKTAR i vart fall på maten. Jag tror tamigtusan att han smakat lite också. Lite glukos har jag fått i honom och det hade samma effekt som den där sprutan Mia Wallace får efter att ha dansat med Vincent Vega. Nu skall vi bara se hur det går när jag skall försöka få i honom antibiotikan...

Beatrix, då. Har jag glömt henne? Betyder hennes välmående INGENTING?

Jorå. Definitivt. Men hon var ju inte ens DÅLIG när vi åkte in. Hon hade bara bajsat illa. Nu är hon, efter uppvätskning, som en påtänd duracellkanin. En gossig sådan. Ikväll har vi väl nästan fastställt att hon kommer att bli kvar hos mig fram till den 6 maj.

I morgon var det meningen att Bendigo skulle levereras. Det lär väl inte vara så lämpligt just nu... Fast han visar inga som helst tecken på att vara påverkad av NÅGOT. Jag vet inte, men jag inbillar mig att Bendigo är en sådan där okrossbar typ. Fast bara för att jag sade det så jinxade jag väl sönder något...

Berlioz är också kärnfrisk, for now. I retroperspektiv var kanske den där vulkanen det bästa som kunnat hända, nu kommer alla katter garanterat vara friska när de får sina nya hem! Fast surt känns det.

Trolltider

2010-04-18T18:42:00.002+02:00

Det blev ett besök på sjukhuset till. Melkersson fick ytterligare vätska i nacken och jag börjar kunna andas igen... Lilla, lilla gubben! Han har skrämt mig rejält idag, kan jag säga, men när vi kom hem från det här besöket så var han ganska geistig.

Jag har för första gången varit på Västra Djursjukhuset. Anledningen till att jag åkte dit i morse var främst att förmiddagen egentligen var vikt åt att vi skulle titta på sommarstuga. Nu fick maken åka tillsammans med sonen (vilket gjorde att det var omöjligt för honom att titta på sommarstuga) och så släppte han av mig på vägen dit.

Jag är såååå positiv till sjukhuset! Jättetrevlig personal, jag kände mig väl omhändertagen och jag kände att de faktiskt kollade på djuren, och inte bara på den räkning som man skulle betala senare. Naturligtvis så hoppas jag att jag skall slippa åka dit igen, någonsin, men OM behov av sjukvård uppstår så tror jag att jag väljer Västra framför Blå Stjärnan när det kommer sådana här grejjer. (Sedan kan man ju inte förneka att Blå Stjärnan är helt outstanding på en himla massa områden. OCH de är dessutom det enda nattöppna alternativet - men nu snackar jag akuta situationer som INTE är nattetid)

Räkningen då? Det är inte BILLIGT att ha djur, men jag blev positivt överraskad här... För uppvätskning av två kattungar och undersökning på jourtid så tog de 1937 spänn. För det andra besöket, med ytterligare vätska, undersökning och lite glukos att droppa under tungan så tog de
447 kronor.

Tja, och så har jag ju hämtat ut medicin också. För ytterligare 400 spänn. En billig söndag. En trevlig söndag. Å andra sidan... Det känns som att det är värt varenda öre. Och det är inte för pengarnas skull som jag verkligen, verkligen VERKLIGEN inte vill behöva gå till veterinären utan att ha planerat det i minst två månader innan.

Troll

2010-04-18T13:51:00.002+02:00

Det har gått troll i hela mitt liv just nu, känns det som... Och när det går troll i mitt liv, ja då är det andra som får lida!

Berlioz skulle ju flyga till Finland igår. Med detta blev intet.

Och nu har Melkersson och till viss del Beatrix blivit magsjuka. Till viss del säger jag för att Beatrix har fått ett diarréanfall. Melkersson är however jättedålig. Sådär dålig att jag är otroligt orolig. Jag var inte så orolig i morse för då verkade han piggare än igårkväll, och han har inte kräkts eller bajsat sedan dess så jag har sett det, och när jag tog de båda till veterinären i dag på förmiddagen så blev jag ännu mer lugnad över att veterinären var så lugn och inte tyckte att det var något särskilt att oja sig över.

De fick vätska och antibiotika. Nu är Melkersson slöare än vad han var i morse och jag är oroligare än vad jag var i morse. Å andra sidan så är Beatix så mycket piggare.

Håll tummarna. Snälla.

Nya tider...

2010-04-17T17:15:00.002+02:00

Och vips hade det gått mer än en månad...

VAR har jag hållit hus? Hur har jag kunnat ha MAGE att undanhålla er allt spännande som skett i ungarnas liv?

Usch ja... Jag önskar att jag hade ett svar på dessa frågor, ty jäsiken vad det har hänt grejjer! Det är väl den huvudsakliga anledningen till att jag inte har uppdaterat varken blogg eller hemsida... Skämmes tamejfan, säger jag, om mig själv.

Jag har i vart fall lagt upp massa foton på hemsidan idag.

Då skall vi se... Vad har hänt...

Tja... Var skall jag börja?

Ungarna har växt och frodats. De är så förtjusande allesammans och jag är så vansinnigt kär i dem allihopa...

Berlioz - min blå lille kurrkille! Han skall flytta till Finland är det tänkt, där han skall användas i avel. Allt är klart för avfärd, pass är fixade. Besiktningar är gjorda. Men, vad händer då? Jo, då beslutar sig Island för att inte bara sabba världsekonomin utan även det globala flygnätet. Hygglo. Jag skall ALDRIG, och jag upprepar ALDRIG mer köpa varken valkött eller klubbade sälungar, eller ens ISHAVSTORSK som protest. Bah. Berlioz är, hur som helst, en skönhet.

Beatrix - min underbara prinsessa! Vad jag VÅNDADES när jag slutligen beslutade att sälja henne! Hon är så näpen, så otroligt näpen, och så rolig! Hon är kullens lilla klättermus och hon kommer att bli såååå vacker, det är jag övertygad om! Min förhoppning är att jag kan köpa en av hennes döttrar, tids nog.

Melkersson - lillkillen...

Behemoth - Killen växte till sig att bli den ABSOLUT charmigaste killen i kullen. Inte en käft som kom innanför dessa dörrar kunde låta bli att ta till sig honom som en favorit. Trots att han tingades tidigt så var det honom som spekulanterna ville ha. Glad och busig, übersocial och gossig... Han flyttade härifrån igår och jag saknar honom. Men jag är samtidigt så glad att han flyttade till det hem han flyttade till. Jag är övertygad om att det var HELT rätt familj för honom. Han kommer att få sällskap av en hund, bara en sådan sak. Det tror jag passar honom som hand i handske. Särskilt med beaktande av att han morrar som en hund när han försöker försvara sin glitterboll från Berlioz (som anser sig äga samtliga glitterbollar i världen) eller när han kör dragkamp med snöre...

och så Bendigo - Bendigo är så fantastiskt charmig. Inte lika påtagligt charmant som Behemoth. Eller kanske än mer på ett sätt, ty Bendigo är... så fantastiskt kärleksfull och charmant. Men inte ett dugg gåpåig. Eller, jo, det är han det med. Men inte lika avancerat som Behemoth... Bendigo har valt mig till sitt livs stora kärlek. Och jag är så smickrad. Bendigo är så stor och kraftig och så ullig och gullig och jag verkligen AVGUDAR honom.

Eftersom bråket mellan Esther och de andra ingalunda tycks ha givit med sig (nope, jag har inte sammanfört dem för att "testa". Det ger sig tids nog...) så har kattungarna varit bosatta i mitt sovrum. När man kommer in i rummet så RUSAR fem små krabater mot en och klättrar upp för mitt ben (nåja, sedan igår kväll så är det ju bara fyra...). Alla fem älskar att ta plats på min axel när jag skall göra myspyssaker som att städa lådan. Behemoth gillar att lägga sig mitt på skallen, han ger mig gärna en liten huvudmassage också. Berlioz gillar att bita mig i tårna.

När jag sätter mig ner kommer alla ungarna och sätter sig hos mig, om de inte är upptagna med att göra tjurrusningar. När de är ute i lägenheten så springer de med full kraft från en ända till en annan. Det hoppas. Det voltas. Det pips och det skuttas. Emma och Ellis är vääääldigt tysta inne på toan.

Idag skulle, som sagt, Berlioz levererats. Nu blev det ju inte så, eftersom den där vulkanen promt skulle ha utbrott den här veckan, och vi får se om vi lyckas baxa honom över gränsen innan tre månaders ålder. Annars blir han kvar här ett tag till tills rabiessprutan hunnit ta sig. Likaledes ligger det lite i luften (hepp) om Beatrix kan flytta på onsdag eller ej - hon skall ju flyga till Umeå.

Vad jag vet är att på måndag kväll så skall jag kila över avenyn med Bendigo. Nästan när jag började sluta oroa mig för att inte få sålt Bendigo till någon som var värd honom och således nästintill accepterat det ohyggliga öde det skulle innebära att ha honom kurrandes i knäet eller på axeln varje kväll till tidens ände (detta scenario var inte förankrat hos maken, kan jag säga) så kom Apple Pies (aka Mandels) ägare till räddning igen. Och jag är så supernöjd! Och lite avundsjuk på DEM. Hur kan man ha en sådan röta att när man skall köpa sin FÖRSTA katt, så är det bara en som inte är såld, och den råkar vara fantastisk. När man skall köpa sin ANDRA katt, så är det bara en som inte är såld och den råkar OCKSÅ vara fantastisk.... Det skall dessutom bli så spännande att se hur Apple Pie (aka Mandel ser ut som en vuxen dam.

Melkersson kommer att stanna här till mitten av maj. Det är inget betungande, kan jag säga!

Så till det tråkiga.

Ellis. Inte nog med att hans astma inte direkt blir BÄTTRE med tiden - sedan i måndags haltar han dessutom. Jorå, jag skall gå iväg med honom, men just nu är det SÅ mycket att stå i. Ellis är ju ett bekymmer. Det är ju inte så att jag önskar livet ur honom, men visst kan jag se att det rent objektivt sett vore ganska enkelt att leva utan honom. Subjektivt så är det dock väääääldigt svårt att föreställa sig. Jag hoppas att vi kan få bukt med både hosta och hälta i nästa vecka...

Esther. Jäklar vad de små har ätit ur henne. Hon är så mager att det nästan är ÄCKLIGT. Jag har beslutat mig för att låta henne vila ett bra tag nu. Kanske var det dumt att ta en kull så nära på den förra... Men som sagt, nu skall hon få vila, i vart fall till mitten av februari nästa år.

som det kan bli

2010-03-14T23:40:00.001+01:00

Som jag berättade så har min son varit sjuk. Och han smittade mig.
Vilket innebar att fyra kattungerelaterade dater fick ställas in idag.
Mitt stora bekymmer just nu är att lukten från den ickeklumpbildade
sanden upprör min fortfarande känsliga mage. Bebisarna får växa upp!
Nu slåss Melkersson med mobildisplayen och försvårar ytterligare
skrivningar, så god natt!

En förlorad dag...

2010-03-11T22:47:00.004+01:00

Jag har ju varit hemma med min son idag. Vi har skavt på varandra.

Men vi hade en ganska lång, gemensam session inne hos kattungarna. Det var kul.

Sonen är något för liten för att fatta var gränserna går, men det är å andra sidan kattungarna också. Så de tuggade på hans tår och han råkade väl klappa till någon med leksaken...

I det stora hela så hade alla det så trevligt så.

Jag var mycket imponerad av båda parter.

Läskigt...

2010-03-11T13:57:00.002+01:00

Jag skrev ju igår om min förmodligen nästan sanna storyline... Här ovan ser vi hur Berlioz och de andra framställer sig dagtid...

Och det här är vad jag möter nattetid. Läskigt va?

Hela Gremlinsgänget - eller är det månde Lostboys-gänget? (Det fanns ju en brud där också...)

Nu undrar du var Berlioz är och underkänner denna bild såsom gruppbild över hela kullen. Närå. Berlioz lilla rumpa ligger där till höger. Jag har således lyckats få alla på en bild. Det var väl typ en månad sedan det var möjligt sist...

Sex timmar senare...

2010-03-11T10:55:00.002+01:00

Jag ser klarare nu än vad jag gjorde klockan fem i morse. Det är inte alls Berlioz. Det var Beatrix som låg på min axel.

Jag är sömndrucken fortfarande. Eftersom det är jag som skall vara hemma med magsjukspojken idag så hade jag teoretiskt en sovmorgon.

TACK, bibliotekskullen för att ni lärde mig komma närmare Luther.

2010-03-11T05:22:00.000+01:00

Om en timme ringer väckarn. För en halvtimme vaknade jag av okänd anledning. Vid min axel låg då Berlioz, på exakt samma sätt som han gjorde när jag somnade. Ny natt, ny kattunge!

Nattro

2010-03-10T23:00:00.002+01:00

Det var inte lätt att sova i natt, kan jag meddela. Dels berodde det på att min son var magsjuk och att jag därför fick ila upp och ner ett par gånger (men - visade det sig i morse - inte lika många gånger som maken fick göra. Jag vet inte om jag skall böja mitt huvud i skam eller tacka min lyckliga stjärna för att jag inte hörde vad som pågick där jag låg i mitt lilla himmelrike fyllt av kattungar) men framför allt för att det jag just inom parentes kallade himmelrike ligger nästgårds till varmare ställen.

Jag fick linda in mig som en korv i täcket, där bara min näsa stack fram och jag fick ligga och balansera på sängkanten så att det var en omöjlighet för någon kattunge att balansera ut och klösa mig i ansiktet. Jag skojar inte - det ser ut som om någon kört mina armar över ett rivjärn. Mina ben också. Runt ögonen är jag klöst....

De hade så ROLIGT de små liven! Och vem kan säga nej? Vem kan misströsta? Inte jag.

I en nanosekund fick jag en bild av en sjuttiotalsskräckfilm som förmodligen aldrig gjorts på min näthinna.

Ung, vacker, yppig dam i pluttinuttit-nattlinne lägger sig på en säng och upp hoppar fem söta små kattungar. Den unga, vackra, yppiga damen i sitt lilla svarta satinnattlinne med rosa blommor och puffärm leker glatt med de söta små liven. Oj vad allt är rart!

Plötsligt, och utan att den unga vackra yppiga damen i nattlinnet med puffärmar egentligen förstår vad som händer, börjar de små gulliga kattungarna äta på henne. Från att ha varit en idyll förvandlas den fluffiga sängen till ett slakthus. Den unga vackra yppiga damen skriker högljutt. Närbild på en blodig liten söt kattnos. Zoom out. Svart.

Det var jag det, igår. Ok för att jag inte är ung, vacker och yppig, och för att min säng inte är fluffig och att den inte uppnådde full slakthusstatus och att jag inte skrek - men det var NÄRA nog!

Hur som helst - när de lugnat ner sig och Esther ropat på dem att gå och lägga sig så gjorde alla det tillsammans med sin mor. Vid mina fötter. Alla utom en.

Nope. Inatt var det inte Beatrix. I går somnade jag gott med Melkersson mellan min haka och min axel (jag snärjde ur mig ur täckskyddet tillslut när jag märkte att aktiviteten gått ned) och när jag vaknade i morse så vaknade även Melkersson i samma läge. Vilt kurrandes. Så fort jag vaknat så kom övriga fyra sättandes. Jag vet inte om de gjorde ett nytt försök att förtära mig eller om de faktiskt uppskattar mitt vakna sällskap...

Släktskap

2010-03-10T22:42:00.005+01:00

Någon gång under 2003 (antar jag) togs detta bedårande foto...
Några år senare hade liten blivit stor och såg ut så här:

Mr Årets Burma 2006 och 2007 i egen hög person. Herr EC IP Mijara's Kaj Kavat DSM - Eshters vackre far och alltså kullens morfar. Kaj är en sådan maffig kille. Jag blev jätteglad över att få bilderna från Eva Söderberg! Tack!

Något som också är så outstandning med Kaj är hans coolhet. Jag GILLAR Kaj!

Kärlek?

2010-03-09T22:53:00.002+01:00

Inatt så vaknade jag vid ett-tiden av att någon sög på mitt öra. Det var Beatrix som hittat något som påminde om... ja, vad vet jag... Det kittlade, så jag ruskade av henne.

Då började hon omsorgsfullt och bestämt tvätta mitt öra och min kind. För er som har blivit tvättade av en katt i mer än ett par sekunder på samma ställe vet vad detta betyder:
SMÄRTA!!!

Dock så kan man ju inte, det GÅR ju inte, att avvisa en sex veckor gammal kattunge. Jag låg och tänkte att peeling, det är ju något som man vanligtvis BETALAR för. Det här är skitbra. Jag kommer inte ha en rynka på vänstra delen av mitt ansikte.

Så kom jag på att då kommer jag att se löjlig ut. Löjlig och skinnflådd. Näe, det här går INTE för sig, tänkte jag. Men jag väste nog bara AJ när jag lyfte undan henne. Två sekunder senare var hon uppe vid mitt ansikte igen. Jag lyfte ner henne och borrade ansiktet i kudden så att hon OMÖJLIGT kom åt mig.

Jag somnade, med en liten varm pälsboll mellan armen och sidan på min vänstra sida.

Klockan sex vaknade jag, i exakt samma position, av att väckarklockan ringde. Jag sträckte mig med ett ryck för att stänga av det pipande helvete som innebär att en ny arbetsdag strax skall ta sin början. När jag gjorde det så FLÖÖÖÖÖG en blåsköldpaddsfärgad pälsboll över min mage och landade brevid mig på andra sidan.

BEATRIX HADE SÅLEDES SOVIT PÅ SAMMA STÄLLE, TRYCKT MOT MIG HEEEEEEEELA NATTEN!

Jag blev så rörd att jag VRÅLADE till min make, som ju just nu inte bor i vårt sovrum eftersom han anser att sex katter är negativt inverkande på hans allergi (Trams...):
"HON HAR SOVIT HOS MIG HELA NATTEN DEN LILLA" - skrek jag. Jag hör en djupt oroad röst svara där utanför:
"VA? Mår du SÅ illa????"

Jag var ju tvungen att skutta ur sängen och förklara att lilla Beatrix utav djupa känslor för lilla mig legat hos mig och bara känt sig så hemma och trygg och lycklig, och att jag därigenom också kände mig djupt lycklig. Jag irrade nog in mig i några nyvakna romantiska små utläggningar som var mer patetiska än vad du kan föreställa dig. Tills det plötsligt slog mig som en sledgehammer - Beatrix kan hoppa UR hagen. Hon kan inte hoppa IN i hagen...

Jag insåg att jag bara varit en värmekälla, ett billigt surrogat för mamma och de varma små bröderna som legat och sovit stilla och fint i sin bolåda. Min världsbild rasade.

När jag åter gick in i sovrummet för att mata och se till att det fanns vatten möttes jag av FYRA små kattungar. Den ende som inte för egen maskin lyckats klättra ur var förvånande nog Bendigo.

Jag gick till jobbet, efter att ha öppnat luckan till hagen för att även Bendigo skulle få uppleva friheten.

När jag kom hem så tog jag ett krafttag och gick in i sovrummet. Fem små bollar rusade fram och började klättra upp för mina tightklädda ben. Klorna är vassa, vill jag meddela.

Jag hällde upp mat. Medans jag gjorde det så rusade fem små pälsbollar upp för mina armar, som nu ser ut att tillhöra en femtonårig emo-brud i rusningstrafik.

Jag tog isär hagen. Man kan ju TYCKA att fem små underverk skulle bli rädda när metall stöter mot metall, och stora saker lyfts över deras huvuden - men då har man inte gjort bekantskap med Zeitgeist Bibiliotekskull. De hjälpte till.

Sedan skulle jag försöka sopa upp all strö, kattmat och kattsand som spridits för tassarna under dagen. Det är helt otroligt hur fem små underverk kan grisa ner i den omfattningen. När jag satt där på huk så hoppade Esther upp på min rygg. En kattunge vässade klorna på min bara rygg (den hade krupit upp under tröjan), en annan kröp in under min kjol och lockade till sig en tredje. En fjärde attackerade sopborsten och den femte tyckte att det var skitskoj att skutta runt i sopskyffeln.

Två riktiga gossesessioner fick jag till i kväll (hittills). Förutom att alla försöker springa upp till en längs benet så lade sig Behemoth en bra stund i mina händer och bara NJÖÖÖÖÖT och kurrade så att jag nästan blev orolig att han skulle spricka. Därefter så fick jag en liknande session med Bendigo. Men han spann faktiskt inte. Han såg UT att spinna och han somnade nästan.

Jag har sagt det förut - jag är avundsjuk på mig själv.

En annan rolig sak som har hänt, som jag EGENTLIGEN skulle ha visat idag är att jag har fått JÄTTEFINA bilder på Esthers pappa - ungarnas morfar alltså. Det är en så fantastiskt vacker katt!!! Det måste dock vänta tills i morgon för jag är så trött så trött efter nattens äventyr och dagens begivenheter...

Nu skall jag gå in till mitt av ickeklumpbildande kattsand stinkande sovrum och låta mig terroriseras av fem huliganer. Och jag kommer att njuta av varje sekund!

Dagens hjälte

2010-03-08T23:19:00.001+01:00

Idag har en krabat utmärkt sig och förtjänar en guldstjärna. BEHEMOTH.
Det började i eftermiddags då han under leksession i sängen körde
riktig dragkamp med snöre. Som en pitbull höll han fast, ruskade med
huvudet och morrade skräckinjagande (eller... Näeh.
Skrattframkallande.) När jag nu kom för att lägga mig möttes jag icke
endast av Beatrix och Berlioz, utan även av Behemoth. Duktig kille.
Han kommer således ingå i den trojka, den gren av al qaida, som roar
sig med att bita mig i fötterna nattetid. På plats nummer två i dagens
popularitetstävling kommer faktiskt Beatrix. Mitt under leksessionen
så kröp hon in tätt intill mig och somnade. Det var så otroligt rart
att det måste nämnas. De andra kommer på hedrande och delad
tredjeplats.

Kattsand...

2010-03-08T23:11:00.000+01:00

Detta eviga spörsmål... Jag delar just nu rum med fem kattungar och en
vuxen katt. Alla utom jag använder sandlåda. Och eftersom ungarna
snacksar på det mesta är sanden just nu icke klumpbildande. Icke
klumpbildande sand är billig. Där slutar det positiva. Med hänsyn till
hur odryg den är så är det positiva inte så där överväldigande
positivt heller. Det luktar i sanning FIS här inne. Blä. Det löjliga
är att det är sanden it self som stinker. Nåväl. Om en timme eller två
har jag väl vant mig. Eller domnat av av ångorna.

Barnanpassning

2010-03-07T19:13:00.002+01:00

Idag har det, förutom årsmötet med Västsvenska Kattklubben, varit anpassningsdag på kattungerummet som mitt sovrum numer heter.

Borta är lådan med sågspån. (Sågspånen är dock bara delvis avlägsnade ty de har spridit sig som björkpollen en blåsig vårdag dammsugaransträngningar till trots...) Istället så har jag hällt upp icke klumpbildande sand i såväl kattungarnas låda (som även fortsättningsvis står inne i hagen, det är ju trots allt bara två av fem som lyckats klättra ur) och Esthers låda. Esther är nog lika sur som jag. Ever Clean är ju Ever Clean och det där röda, dammiga gruset gör ju liksom ingen glad. Det luktar apa till att börja med. Nej, förresten. Till att börja med så dammar det. Och därefter luktar det illa.

Så har jag kattungeanpassat mat och vattenskålar så att de som är utanför har samma möjligheter att få samma mat som de som är innanför. Och det är ju bra.

Vidare har jag idag satt in en Blocketannons. Vi får väl se var den leder. Måhända inte så långt alls. Den kanske visade sig vara onödig...

Nu skall jag gossa lite med mina telingar.

Att vakna söndag morgon

2010-03-07T08:21:00.000+01:00

Klockan sex vaknade jag av att en liten padda skuttade runt mitt huvud. Strax därefter började något blått yra kring mitt huvud. Nu är klockan tjugi över åtta. Nu vill bebisarna sova. Hygglo dem. Nu kan inte jag somna om. Ligger och beundrar Berlioz istället.

Det krafsar på mina fötter...

2010-03-07T00:23:00.001+01:00

...och när jag sätter mig för att lyfta tillbaks lilla Beatrix i hagen
så ser jag att hon sitter vid mina knän. Det är Berlioz som tuggar på
mina tår.

Ny sängkamrat

2010-03-07T00:09:00.001+01:00

När jag kom hem från middagen i Halmstad i kväll och gick in för att
gulla med Esthers små mirakel möttes jag av en HES Esther. Hon fick
knappt fram ett pip, men gudarna skall veta att hon försökte.
Anledningen till att hon vrålat sig hes kom skuttandes efter henne -
Beatrix. Beatrix klättrar som första unge obehindrat ur hagen och upp
i min säng. Jag är så stolt. Och förvissad om att jag nu aldrig mer
kommer att få sova i fred.

Klättermus

2010-03-04T23:45:00.001+01:00

Nu klättrar Berlioz hela vägen upp på gallret. Jag blir så stolt! Och
orolig. Jag menar - när de fem huliganerna huserar fritt i rummet så
har man hjärtat i halsgropen hela tiden. Medan en står och mumsar
klumpbildande sand, en annan tuggar elkabel med vassa mjölktänder, en
tredje trasslar in sig i persiennsnöret, en fjärde lyckas klämma sig
in i en datorväska så försvinner den femte in under sängen där man vet
det finns en härva av dödsbringabde strypsnaresladdar. Att ta bort
hagen är i nuläget ett ickealternativ. Att låta Berlioz skada sig vid
impact, alternativt helt obevakat få tillgång till alla spännande
dödsfällor medans jag är på jobbet är ett ickealternativ. Vad göra?
Lördagförmiddagen är härmed vikt åt rumssäkring och inköp av icke
klumpbildande sand. Ytterligare glada nyheter: Esther löper så smått.
En lisa för mina öron, särskilt nattetid. Har jag förresten sagt att
mina kattungar är bedårande?

Finbesök

2010-03-02T22:12:00.002+01:00

Idag har finbesöken avlöst varandra, bokstavligen.

Först fick jag nöjet att skryta med mina små katter för den person som köpte Amelia Earhart av mig. Det var roligt av många anledningar. Framför allt för att det var roligt att höra hur det går för henne! Dessutom fick jag lite info om vem som skall dela hem med Amelia i framtiden. OCH en trevlig pratstund. OCH bulle. Inte illa alls på en eftermiddag.

Men detta räckte inte. Nej, nej. Därefter kom folk som ville oooha och aaaaha över kattungarna av skälet att de funderar på att skapa ett hem för en av dem. Det var roligt i sig. Inte bara för att jag åter fick visa upp Esthers små mirakel (bolådan flyttades åter till vardagsrummet och Emma och Ellis fick sitta inne på toan och tjura ett tag) och jag fick ytterligare en trevlig pratstund. Jag fick även mer bulle. Och kladdkaka. Det besöket känns i alla fall riktigt, riktigt bra.

DESSUTOM kom de hugande spekulanterna med en av mig mycket respekterad burmamänniska. Det är en förmån och ett nöje att ha sådana personer som ooooohar och aaaahar fast med kritiska ögon och som dessutom kan bereda en trevlig konversation. Och som ger en tillfälle att äta mer bulle.

Esther och ungarna är nöjda. Trötta men nöjda. Emma och Ellis är nöjda över att ha få blivit utsläppta från toan. Jag är mer än nöjd med eftermiddagen/kvällen. Lite lätt illamående, men jag har bulle att ta med mig till jobbet i morgon.

Så här ulligt och gulligt blir det!

2010-03-02T21:55:00.005+01:00

Jupp. Efter långa mödosamma funderingar så bestämde jag mig till sist. Så får det bli. Tjejen var inget våp alls. Snarare lite av Englands Selma, fast hetro. Om man nu kan jämställa en familjekär kanin klädd i blå rock med en försupen präst i en svart rock.

Det tog lång tid att komma till mål, tycker du, särskilt när det var ett av de första alternativ jag själv lurade på, men perfektion tar tid att uppnå!

Så - säg hej till Beatrix Potter!

Foto Tina Nilsson

Besökstid

2010-02-28T16:50:00.002+01:00

Idag var alltså Tina här och fotograferade kattungarna. Det skall bli himla kul att få se resultatet av försöken att få mina kvicksilver på bild!

Det var debut för helkullsvistelse i vardagsrummet. Tidigare har jag ju tagit ut ungarna en och en, främst Melkersson och Bendigo. Den här gången låstes Emma och Ellis in i badrummet och bolådan bars till vardagsrummet. Lilla anorektikern Eshter var ju naturligtvis också med.

Herrejäsiken! Ibland blir jag avundsjuk på mig själv! Vilken förmån att få ha fem små ulliga gulliga krabater under mitt tak! Alla fem struttade runt och de busade och de klättrade och de var överallt. Jag överdriver alltså inte - det var formligen kattungar överallt. De förökade sig medelst delning. Det var kattungar vid varje fot, vid varje hand, under varje möbel och en hög med kattungar på alla delar av mattan. De verkade ha kul med både varandra och med Tina.

Mitt i hela kattungesessionen kom maken hem med sonen. Just då var jag på väg ner till tvättstugan för att hämta tvätt (artiga värdinnejaget i högform...) så jag har bara fått det berättats för mig, men sonen spankulerade fram, pekade på kattungarna och konstaterade att
"Det är MINA bebisar" varpå han ansåg Teletubbies som så mer intressant.

Sorry, Anton. Det är inte dina kattungar. De är MINA, MINA, MINA kattungar. Jag vill borra ner ansiktet i dem hela dagarna!

När de springer iväg på sina alldeles för stora tassar - oooooh så söta de är då! När de spöar sina syskon - aaaaaah så gulliga de är! När de försöker klättra upp för ens byxben - de är så fullkomligt bedårande...

Två minuter efter att Tina gått så förklarade Esther mycket bestämt att utflykten var över. Det var som att hon förstod att kattungarnas mission var över. Hon gick till sovrumsdörren och ropade på sina små. Den enda som lydde initialt var Tvåan. Hon knatade efter sin mor, duktig flicka som hon är.

Jag hämtade bolådan. Lyfte in Tvåan, Esther stod utanför tröskeln och ropade på de andra. På en rad kom Berlioz, Bendigo och Behemoth spankulerande. Det lilla ledet var så otroligt bedårande!

Men - var var Melkersson?

Melkersson var inte klar med sin utflykt. Nej, Melkersson hade beslutat sig för att gå bort till tvsoffan och inspektera. Han blev suuuuur när jag tog med honom in till mamsen och pep som endast en kränkt kattunge vars utflykt förstörs av en gammal hagga kan göra.

Som sagt... Ibland blir man avundsjuk på sig själv!

Felplanering

2010-02-28T16:35:00.003+01:00

Idag skulle sonen och maken gå och bada. Detta innebar att jag skulle få husera fritt i hemmet under många långa timmar, med avbrott för finbesök.

Så jag bestämde mig för att här skulle det städas, och så skulle det tvättas också. Tina skulle inte komma förrän klockan två, och då skulle maken vara hemma sedan länge och kunna hämta den sista tvätten tänkte jag.

Eller HUR tänkte jag där????

När Tina väl kom på av mig avtalad tid, nota bene, så möttes hon av en kraftigt stressad och svettig Anna som förmodligen såg ut som ett neddekat troll. Visserligen var kattungarnas och mitt rum noga städat, men i övrigt så hade det bara hunnits med att nödtorftigast dammsuga i hallen... Och tvätten var nere i källaren, maken och sonen förlupna och hej vad det kom...

Hur som helst, jag har storstädat mitt rum. Det känns bra. Eller skall jag säga "kändes"? För när jag skulle hämta kattungarna en timme efter att allt var klart och luktade golvtvättmedel och var så prydligt och fint (om man bortser från att sängen ju inte var bäddad eftersom lakanen låg nere i tvättstugan, och om man bortser från att fönsterbrädan är belamrad med nattsurvivalkittet som jag behöver i min inlåsthet och om man bortser från kattungerelatarade pryttlar som står staplade på tvättkorgen - som förvisso är tom - så var det prydligt och fint. Och framför allt RENT.) så möttes jag av ett golv belamrat med kattsand och sågspån. Det VAR fint. Det VAR det. Ok för att det saknas vittnen... Men det VAR fint!

Nu är i alla fall den våta tvätten, som inte hann torka i torkrummet/tumlaren upphängd. Den enda smutstvätten som finns kvar i hushållet är en ynka liten strumpa som jag hittade i mitt rum efter att jag slängt in allt annat i tvättstugan. Och Emma har fått hjälpa till att bädda sängar.

Emma ÄLSKAR att bädda sängar! Hon blir som tokig när man slänger ut ett underlakan. Det är bland det roligaste som finns tydligen. Detta innebär att det tar ganska lång tid att bädda sängar här hemma, för det är roligt när Emma har roligt.

Först står man alltså och kastar underlakanet över sängen och försöker träffa Emma. Sedan skall Emma ta sig ut. Därefter upprepas proceduren tills man själv tröttnar. Därefter skall man fylla påslakanet med täcke. Och lite Emma också. Därefter skall man kasta örngottet över Emma och så skall hon springa örngottstäckt tills hon lyckas befria sig själv. Denna procedur upprepas fram tills att man tröttnar.

Ikväll skall jag försöka dammsuga resten av lägenheten och våttorka golven. Vi får väl se om jag orkar. Och om jag tillåts av katter och söner....

Halvsyskon är här!

2010-02-27T18:10:00.002+01:00

Idag nåddes jag av den glada nyheten att B-kullens lillasyster har fötts hos Farbror Melker!

Det skall bli spännande och se hur den här lilla tjejen växer och frodas!

GRATTIS Anna, och GRATTIS Dido och Melker, naturligtvis!!!!!

Ho ba löver å löver...

2010-02-26T19:31:00.003+01:00

Det blir inga foton idag... När jag kom hem med sonen och matkassarna så skulle det lekas med leoparden och Mamma Dinosaur och lagas trä-tomater med trä-auberginer och plastgurka. Så jag får helt enkelt köra med lite återbruk av de senast tagna bilderna. Någon kanske kan kännas ny och fräsch (jag har ingen aning om vad jag har lagt ut här eller på hemsidan...)

När jag satt och gullade med mina ulltussar nyss så lade jag märke till att de REDAN börjar tappa den blå färgen på ögonen! Tänk, de växer upp så snabbt! Nu skall det bli spännande och se HUR bra ögonen blir den här gången! Melkers ögon är minsann inte illa, och Esthers är ju super i färgen!

Berlioz

Det här fotot vet jag att jag har lagt ut här på bloggen. Osäker på hur det ser ut på hemsidan, men det BORDE vara där, för jag tycker att det är SÅÅÅÅ fint!

Hur som helst - Berlioz - vad är det för liten krabat?
Om vi börjar med de yttre egenskaperna... Berlioz är en tung kattunge. Han är fortfarande den störste i kullen och han är BRED. Bred över huvudet, breda öron, bred över bringan... En kraftig kille, som jag tror kommer att bli riktigt, riktigt snygg.

Skönhet är dock, som vi alla vet, bara skin deep. Berlioz är inte den mest frammåta (ett nyord...) men han är långt ifrån någon enstöring. Han slåss lika livligt som de andra och busar lika friskt, och han är med hela gruppen när de kommer och möter en så fort man kommer in i rummet, men han UTMÄRKER sig inte som vissa andra. Vad som däremot utmärker Berlioz är hans hopp- och klätterförmåga. I förrgår kväll så hade han klättrat upp på Esthers hopp-in- hopp- utstol! (Visserligen med hjälp av gallret, men det förtar faktiskt inte prestationen. Nu står stolen på behörigt avstånd för jag vill INTE ha en kattunge på fel sida stängslet!) En annan sak som utmärker Berlioz är hans spinning. Han spinner GÄRNA. Han är också en ickesprattlare, och med det menar jag att man kan hålla honom på rygg ganska länge innan han börjar protestera.

Tvåan

Min lilla namnlösa padda. Ett sådant hjärtegryn hon är!

En av anledningarna till att jag inte kunnat hitta ett namn till henne är att jag inte kan komma på ett namn som å ena sidan beskriver hennes skönhet, å andra sidan hennes kaxiga personlighet och att detta skall vara med litterär referens... Alla tjejer i litteraturen är, som jag tidigare sagt, antingen våp eller så går de ett tragiskt öde tillmötes. Det gäller även författarinnorna...

Teckningen på lillgumman är så förtjusande! Bringan är creméfärgad (vilket - om man är neggo vilket jag inte är men jag vill bemöta argument innan de kommer - skulle kunna se ut som typ en vitfläcksbläs a la bonnkatt) och hon har sina små ljusa tossingar. I övrigt så ser det ut som att färgen kommer att bli så FIN! Precis som på min älskade "lilla" Emma så är ansiktet "jämt" färgat, inga stora färgpartier, utan hon kommer förmodligen få ett proportionerligt ansiktsuttryck, något som ju ibland på paddor inte är fallet när de har en färgfläck någonstans som stör balansen (vissa har ju färgfläckar som även SKAPAR balans eller bara är bedårande för att de finns där, så jag dissar inte paddor med ojämna ansiktsfärger, verkligen inte... Jag är svag för paddor...) I övrigt så har hon en så fin skalle! Och öronen är bra mycket bättre än på modern, tror jag nog. Hon är min lilla skönhetsmiss!

Personligheten hos min vackra lilla kicka som jag kommer ha SÅÅÅÅÅÅ svårt att skiljas från, är lika tilldragande som hennes utseende. Hon är en av de mest frammåta (HA - jag uppfann ett ord för tre stycken sedan och finner redan anleding att använda det igen!) och är så himla nyfiken och... pigg. Hon spinner inte direkt, och hon är mer pigg på att leka än att ligga med magen uppåt i ens händer (men visst har det hänt att hon har stensomnat hos en). Lillan var inte först med att börja klättra, men med sin lilla lätta kropp så kommer hon nu nästan högst av dem alla. Som enda tjej bland fyra killar skulle man kunna tänka sig att hon skulle bli lite... undanskuffad. Särskilt som hon är i det lätta gardet. Icke. Hon kan spöa de flesta (eller i vart fall ge dem en god match)! Det är en tjej med massor av personlighet och med massor av geist!

B. Melkersson

Melkersson.... Lille B. Melkersson... Oj vad jag oroade mig för Melkersson när han var dålig! Och fortfarande så gör jag i ordning tre flaskor per dag, men han behöver dem inte längre. Det är nog mer för min skull än för hans som jag sitter med honom i knäet och ser honom suga ur flaskan!

Melkersson är fortfarande minst i kullen, men han och syrran ligger i princip på samma nivå. Han har ett JÄTTEFINT ansikte med ett fantastiskt uttryck! Och, faktiskt, den snyggaste svansen, trots att han har en knick långt upp på spetsen...

Personligheten hos Melkersson är... tja... vad skall man säga? Det kan ju bero på att han skildes från sin mor vid en veckas ålder och då fick öva sina sociala färdigheter och det kan ju bero på att han bara är sådan av naturen, men Melkersson ÄLSKAR allt och alla. Han är nyfiken på allt. Han går morskt fram till MördarEmma och MördarEllis och Mördar-tvåochetthalvtåringen. (Nu invänder du att det gör minsann ALLA kattungar i den här åldern, och det är sant. Men det är en skillnad som inte riktigt går att förklara när Melkersson gör det) Melkersson är, som sagt, minst i kullen. Detta har emellertid aldrig hindrat honom från att utmärka sig som en av de mest aktiva och en av de mest busiga. Han hävdar sig helt klart i slagsmålen. Särskilt om det finns något allvar i striden (typ spenen... Där inte bara hävdar han sig. Där vinner han de flesta gångerna). Melkersson är alltid först ur bolådan när man kommer in i rummet, oavsett om han är hungrig eller ej (Pavlovs klocka, någon????).

Behemoth

Behemoth är tillsammans med Berlioz kullens stora grabbar.

Behemoth har även utseendemässiga likheter med Berlioz. Båda är breda och fina. Dock har Berlioz större öron. Och så är ju Behemoth brun. Och vilken fin brun färg! Om det är något som utmärker Behemoth så är det pälsen! Han är fem veckor gammal, jag säger FEM VECKOR, och pälsen är redan kort och glansig. Och djupt, djupt brun... Jag tror att Behemoth kommer att bli en riktig snygging!

Även vad gäller kynnet så är Behemoth och Berlioz syskon i kvadrat. Behemoth spinner ofta och gärna. Han gillar att gossa. Jag känner väl att hans faders personlighet lyser igenom något så pass, vilket ju är en positiv sak... Behemoth är inte någon klätterfantast som sin bror, även om han pliktskyldigast klättrar lite i gallret när de andra gör det. Han är inte heller någon hoppfantast, även om han hoppar lite pliktskyldigast när de andra gör det. Däremot uppskattar han en bra brottningsmatch. Behemoth är också den enda katten som hittills finner lek med liten boll otroligt roande. De andra puttar till bollen lite förstrött, och sedan är det bra med det. Behemoth agerar Zlatan allt som oftast.

Nu kanske det låter som att jag tycker att Behemoth är en tråkig kille. Han är långt ifrån tråkig. Han är en riktigt, riktigt cool, laid back kille som säkert kommer att kunna gå långt i livet om han vill!

Bendigo Bung-Eye

Till sist har vi då lilla Bendigo Bung-Eye. En sådan charmknutte! Redan de första minutrarna av hans liv så utmärkte han sig (som jag tidigare berättat...).

När han föddes så var mina första ord till min make, efter att gapskrattet över intrasslandet i öronen med bakbenen, att det kanske inte kommer bli någon skönhet, men en skön lirare. Jag tror att jag får omrevidera den bedömningen. Han har en otroligt fin huvudform. Nosen ÄR lite längre än hos de andra, men han har ett fantastiskt uttryck. Kroppen är kompakt. Hur det blir med färgen vet jag inte. Jag har inte haft någon choklad förut och jag vet faktiskt inte hur den utvecklar sig... Pälskvalisorten är direkt nedärvd från hans vackra morfar. Som har en något fluffig päls. Det i sig är ju inget problem, men det är fullkomligt bedårande på en kattunge!

Bendigo Bung-Eye är en sprudlande kille, och har så varit sedan han föddes. Bendigo har testat Melkerssons modersmjölkersättning med god aptit. Han är pigg, nyfiken på allt och verkar alltid GLAD, utom när man försöker få det lilla livet att vara still. Han busar med sina syskon. Han är den förste att busa med vippor. Han gillar att klättra och att finna lösningar på problem. Även han kom på trixet med att komma upp på hopp-in - hopp-ur - stolen och han bökar runt när han är uppe ur hagen.

Det är mina bebbar så här långt. Jag har försökt att avhålla mig att skriva patetiska avslutningsord på varje bebis i stil med "Det går inte att låta bli att bli förälskad i X" - men det är ju så banalt livet är... Jag är så kär i mina kattungar!

So far

2010-02-25T23:06:00.001+01:00

Kattungarna är nu i sin allra sötaste fas. Det är så ulliga och
gulliga och näpna och rultiga och roliga och busiga och oskyldiga och
korkade som kattungar kan vara. Deras mor börjar emellertid bli lätt
uttråkad och uräten. Vad hjälper äggula och babymat när fem
nästan-halvkilosvampyrer fyller sitt kaloriintag på en? Det föds barn
med samma totalvikt och när DE ammas går en fullvuxen kvinna ner i
vikt. (man skulle kanske köra på den dieten för att fixa beach 2011?)
Hur som helst, en liten sammanfattning av alla fem kommer i morgon.
Skall försöka ta några bilder då också. Det är dags att börja visa upp
Esthers mirakel irl, så om du har vägarna förbi är du välkommen upp på
lite goss! Naturligtvis under förutsättning att du ooohar och aaaahar
dig trött...

Idag har det hänt grejjer!

2010-02-22T23:43:00.001+01:00

Jag tänker INTE logga in mig på blogger och redovisa på det sättet!
Vis av skadan från det bortplockade inlägget från i lördagsnatt så
mailar jag istället - så det ser ut därefter. Å andra sidan kan man
läsa vad det står och jag framstår som något mer nykter, om än allt
blir i ett lååångt stycke med sinnessjuka radbrytningar... Men det var
inte det jag skulle orda om naturligtvis! Action i kattungehagen! 1.
Någon har använt strölådan till det den är gjord för. Bara lilla a,
men ändå! De andra, och säkert den lille som gjord'et, har
naturligtvis i övrigt arbetat hårt att få sin golvyta ströbelagd. 2.
Jag stod och beundrade Berlioz när han klättrade nästa hela vägen upp
på sin gigantiska klöspinne, säkert 35 cm hög, man svindlar... "Du är
väl kullens lille klätterman" sade jag lent och kärleksfullt. Varpå
lilla 2:an sökte min uppmärksamhet genom att kasta sig på
klös"pelaren", och... KLÄTTRA HÖGRE! "Ojojoj", sade jag beundrande.
Knappt hade det sista "j"et klingat ut innan Behemot gav sig på samma
syssla. Han kom inte riktigt lika högt som tvåan, men han är å andra
sidan tyngre.... 3. 430 g väger lille Melkersson! Kors i det berömda
taket! Full av förundran vägde jag även Berlioz, kullens
tungviktskung. 490 g! När jag gossade med tvåan så fick hon också
ställa sig på vågen. 460 g! Man kan lätt konstatera att Melkersson är
helt på banan, min lille gullprins, och man jan konstatera att Berlioz
är en saftig kille. 4. Jag har fått ytterligare ledtrådar i det stora
kattbråksmysteriet. Fingret pekar än mer mot Ellis, som jag ju sedan
tidigare misstänkt ligga bakom problematiken. Melkersson satt med mig
i soffan och småsnacksade. Ellis hoppade upp. Han nosade lungt och
försiktigt, som vanligt. Emma var på golvet, och jag såg att hon var
nyfiken. Jag satte ner Melkersson på golvet, och Ellis hoppade efter.
Jag vet inte hur jag skall förklara, men det kändes inte som om han
var vänligt sinnad längre, så jag var som en hök, redo att offra min
högra hand, bokstavligen, om Ellis skulle flyga på lille Melkersson.
Det gjorde han inte. Han satte sig vid Melkerssons huvud och sniffade
lugnt och försiktigt. Emma kom fram. Försiktigt, försiktigt. Nu hade
Melkersson en stor grå best vid sin huvudända och en vanligtvis sur
kärring vid sin bakända, och en något nervös person brevid signsom nu
var redo att offra bpda händerna för det fall Emma oc Ellis skulle
besluta sig för att slita den unge i stycken. Jag behövde inte oroa
mig. Just då. Emma ville bara lukta lite i rumpan, på ett försynt och
vänligt sätt. Tycktes det som. Det var då det hände. Ellis blev SÅ sur
på Emma. Storfräs och en jättetydlig aggressivitet. Jag snodde åt mig
Melkersson, återbördade honom till sovrummet och funderar
fortfarande... Vad hände där? Ville Ellis beskydda ungen från Emma?
Trodde Ellis att Emma skulle ge honom stryk för att han sniffade på
ungen? Trodde Ellis, i någon form av tillfällig sinnesförvirring
sprungen ur denna ovana doft, att Emma var den vuxna versionen av den
främmande ungen? Eller vad??? Hur som helst, det blir som så att
ungarba får bo kvar i sovrummet. Otroligt tråkigt! Inför sänggåendet
så var det så sockersött brevid min säng så det var löjligt. Så
otroligt fina ungar, med en så otroligt fin mamma!

Simultankapacitet...

2010-02-21T17:27:00.007+01:00

Det är ju snökaos i stada. Vad göra en sådan dag?

Jag tänkte att jag kunde ta upp mina små luddtussar två och två, för att på så sätt kunna få någon bild där de är ulliga och gulliga tillsammans. Jag passade på när maken och sonen var ute i snödrivorna...

Så, först slänger man upp två i sängen...

Och då kommer morsan och lägger sig i. Men det är lugnt! Det skall nog gå bra ändå, fast båda springer snabbare än... korv (?) emot mig.

Det är bara att slänga tillbaks dem och göra ett snabbt försök.

Samtidigt som morsan haffar Berlioz...

...så springer Bedingo mot mig och lägger sig i mitt knä.

Som tack för att mamsen tvättat Berlioz där bak sätter han sig och tvättar fötterna på sin mor.

Sedan haffar mamma Bedingo istället.

Då helt plötsligt kan jag i alla fall fota Berlioz.

Så fick jag någon enstaka bild på lille Bendigo också...

Bendigo är i sanning en rar katt.

Hans syster är en mycket rar katt. När jag hade stoppat tillbaks Berlioz och Bendigo insåg jag att det var bäst att ta upp dem en och en denna gången också... Risken är att någon försvinner i sovrummet.

En mycket mycket rar katt. Rörlig hon också. Men rar.

Så rar att jag har svårt att fokusera mig! (Häpp... Jag har nog bott i Göteborg lite för länge...)

Efter Tvåan (herrejösses - vad skall hon heta??? Jag måste ju rega dem nu så jag måste komma på något....) så plockade jag upp lille Melkersson. Se en sådan stil han har! En riktig blodhund!!!

Melkersson sniffar vidare...

Sist upp var Behemoth. Behemoth har blivit så otroligt gullig de senaste dagarna... Han är en av dem som springer fortast emot en och piper mest för att bli upptagen. Han är så rar, så rar! Och vilken PÄLS denne kille har! Den är superkort och har redan en jättefin brun färg... Hoppas bara inte det innebär att han kommer bli för mörk...

En smygande liten panter....

Smyger lite till...

När jag skulle lägga ner Behemoth så såg jag Berlioz akrobatisera. Om du tittar riktigt, riktigt noga så har han alla fyra tassarna ovanför marken! Berlioz har också blivit en supersocial kille de senaste dagarna. Han, Melkersson och Behemoth är spinnarna i kullen. Det krävs inte mycket för att motorn skall dra igång!

Så, det är så jag har spenderat min dag. Jag gick en promenad också, men jag hade glömt att ta på mig långkallingar. Mina ben domnade. Ärligt talat så gjorde de det - på en promenad ner till Bältesspännarparken!!! Bussar körde fast och folk stod och spann med sina dubbfria vinterdäck. Jag fasar lite för morgondagens (eller morgonmorgonens) bilfärd till jobbet. Först måste jag väl gräva fram bilen, därefter sladda runt...

Kvicksilver...

2010-02-20T17:21:00.003+01:00

Jag tänkte att jag skulle ta några bilder på mina små gryn idag. Söta små "jag spöar mitt syskon"bilder. Jag tänkte att om jag öppnar luckan så kan jag ta dem och det kan nog till och med bli ett bra resultat. Det första abret - strö ÖVERALLT. Märk väl - inte bara i hagen. I hela sovrummet. Nåja. Det är väl bra att de inte har toafobi. Men det vore bättre om de fattade vad den var till för.

Nåja. Jag öppnade luckan. Pip pip pip sade de små kisekattungarna och upphörde med sina o så söta syskonaktiviteter och kom rusande mot luckan.

Och inte bara till luckan. Nejdå. Det skulle passeras ut också. Förste man ut var Berlioz. Jag lyfte tillbaks honom och tog fram kameran. Jag lyfte tillbaks Melkersson tre sekunder efter att denna bilden togs...

Säg mig - vad hjälpte det?

Så jag lyfte tillbaks Melkersson och Bendio tre sekunder efter att jag tagit denna bild.

Sedan lyfte jag tillbaks lilla tvåan och Berlioz igen.

Under tiden jag roade mig med det så bestämde sig Bendigo att åter lämna boet. Jag tänkte... Vad skall han göra där?

Han pinnade iväg som en kenyan under OS. Jag plockade in Tvåan, Berlioz och Melkersson under tiden.

Väl vid dörren så insåg Bendigo att livet är inte så mycket roligare utanför hagen. Då blev det lite synd om Bendigo. Jag lyfte tillbaks honom till hagen.

Sedan blev det sådana här bilder...

...och sådana här. Mästerfotograf. Det är jag det.

Hur som helst. Jag byggde ut hagen till maximal storlek, så nu har de lite mer spelrum. Inte för att jag tror att det hjälper. Det är i alla fall otroligt gulligt när man öppnar dörren, säger "Heeeeeeeeeeeej, små kissekatterna" och samtliga börjar pipa hysteriskt och rusar emot en...

Alla är UTE - eller nästan...

2010-02-18T22:44:00.002+01:00

Utvecklingen går med stormsteg, kan jag meddela.

Jag var inne hos mina ullgulliga små luddar och oooooahde och aaaahade och pluttinutt och gullsigull,

Jag gick ut och åt lite carbonara. Och återvände in i sovrummet.

Esther var vaaaansinnig. Inte arg, men hon meddelade något med MYCKET bestämd stämma. Samtliga fem kattungar kom SPRINGANDE ut ur bolådan, samtliga pipande hysteriskt.

Ungarna pep, Esther pratade upprört. Jag såg ut som en fågelholk.

VAD VAR PROBLEMET?????

Kanske, tänkte jag, kanske är Esther trött på att tvätta rumpor? Kanske är kattungarna jättekissnödiga och Esther har fått NOG och nu skäller hon på mig för att det inte finns någon låda därinne, tänkte jag och gick och hämtade den sprillans nya lilla låda jag har införskaffat (någon trampade sönder den gamla. Tror att det var maken, men det kan ha varit sonen). Jag skulle börja fylla på med hamsterspån (jag kör denna variant den här gången också, det kanske blir mer på golvet, men jag tror FORTFARANDE att det är nyttigare att äta spån än att äta lera, klumpbildande eller ej). Jag hade inte hunnit få upp paketet innan Bendigo började klättra på mitt knä. Döm om min förvåning! Jag tittade upp. Där stod även Melkersson, utanför hagen och Tvåan var på väg ut!!!

Så nu kan inte dörren till kattungehagen vara öppnad längre. Esther får hoppa upp och ner på min gamla stol för att komma in och ur i fortsättningen, för mina små akrobater kan minsann klättra högt nu, och de VILL klättra högt!

Esther blev mer än nöjd med arrangemanget. Kattungarna blev också tysta. Och det står nu en låda med strö i hagen. Och en liten klöspelare. Mina stora, stora bebisar!!!

Alla är ute och jag har en ragdoll

2010-02-18T21:52:00.003+01:00

Igår så tog samtliga steget ut ur lådan och idag så gör de liksom ingenting annat än att knata runt i sin bur. Om man bortser från att de då och då kryper tillbaks och sover en sväng...

Jag vet inte riktigt vilket som är mest prestigelöst - att vara den siste att gå ut (då utmärker man ju sig i alla fall) eller att vara näst sist (vilket ju innebär att man inte intar jumboplats men inte heller märks på något sätt). Jumboplatsen stod mellan Berlioz och Behemoth.

Det var Berlioz som knep sistaplatsen. Jag tror inte att han är ledsen för det. För han är kullens oomtvisteliga tungviktskung. När lille Melkersson just har gått över 350 gram (HURRA FÖR DET) så ligger Berlioz på FYRAHUNDRAFEMTIO. Det är rätt saftigt, får jag säga...

Raggisen då?

Bendigo har ärvt sin berömde morfars päls! Han är så ullig och gullig! I pälshänseende så ligger Berlioz OCH brodern Behemoth definitivt i täten. Bådas päls är redan kort, djupfärgad och... imponerande. Men jag tror inte Bendigo är ledsen för det. Han har ju sin personlighet att falla tillbaks på! (och babypälsen kanske ger med sig. Om inte - det har ju gått riktigt, riktigt bra för morfar ändå...)

Kattsandsfråga

2010-02-17T17:09:00.002+01:00

Esthers små mirakel står väl i begrepp att börja äta kattströ vilken dag som helst, och med lite tur så kanske de börjar kissa där de skall snart också.

Under tiden pågår en viss indoktrinering av den tvåbente ungen här hemma. Det är mycket lobbying för blöjfrihetens fördelar. Varken sonens fader eller moder lyckas dock att nå ända fram.

Ovan avbildade familjemedlemmar, fantasirikt döpta till Tiger (som förövrigt är Diegos mamma) och Lejonet (som är Diegos far) följer med nästan överallt. Inklusive badrummet. Oftast så är de med i badbaljan. Idag har de suttit på badrumsmattan och ätit gräs (om än av röd syntet), vilket vi alla vet är huvudkosten för dessa nobla djur.

Så, eftersom blöja ändå skulle bytas så förklarade jag att tigern var jättebajsinödig. Så hon fick låna Antons nästintill oanvända potta. Min son förklarade att tigern inte gick på pottan. Inte lejonet heller. Tigern och lejonet använder Emmas låda, sade sonen. Jag blev lite stolt.

En stund senare satt vi i vardagsrummet och Elefanten och Hjorten mobbade Diego lite för Diego kunde inte ta dem. (Elefanten är för övrigt Mannys mamma...) Sonen ilade iväg för att hämta förstärkning åt Diego. Vem tar man till när orden har sinat och man inte får slå? Jo, mamma och pappa. Mamma och pappa kom och så lekte alla luuuulen med varandra på ullmattan i vardagsrummet fram tills att jag såg något grått på Lejonets bakdel.

Lejonet hade gått på Emmas låda. Med besked.

"Nämen LEEEEJONET" sade jag. "DU får inte gå på Emmas låda. Den är ju ushig och bläig". Därefter tog jag Lejonet i hampan och tvättade kräkfärdigast bort alla kattkissklumpar som Lejonen verkligen marinerats i.

Sonen kom efter med Tigern i högsta hugg. När jag tvättat Lejonet färdigt och sagt till sonen att torka honom torr (så att han inte blir kall...) sträckte sonen fram Tigern.
"DEN OCKSÅ" sade han stolt.

Ty även Tigern hade varit duktig och kissat på lådan. Vilket framgick med övertydlighet av de grå kletiga avlagringar som hela hon var täckt med. Det värsta är - jag VET att det inte var Tigern som blött ner sanden...

Så, finns det någon som vet? Vilken typ av sand har man i en lejon och tigerlåda?

(Lustig historia från förr... Sonen var inte många månader gammal, han bar storlek 62. Jag letade mig galen efter ett par blå mjukisbyxor som jag visste att jag lagt i hallen. De stod inte att finna. På kvällen när jag rensade lådan fann jag de eftersökta byxorna noggrant nedgrävda i kattlådan. Jag har ingen aning om vem den skyldige var, det kan ha skett i samförstånd)

Nu är det en trio!

2010-02-17T14:49:00.003+01:00

Efter att ha matat Melkersson så återbördade jag honom till sitt rum. Eftersom promenad-Bendigo var så otroligt ullig och gullig tog jag ut honom för en tvstund. När vi sett färdigt på Fåret Shaun så bar jag in honom.

VEM, säg VEM spankulerade runt i kattungehagen?

Inte bara Melkersson, inte. Utan även min lilla Tvåa. Jag visste att hon skulle vara en av pionjärerna!

Dagens små orosmoln går ut på att Melkersson inte heller idag har ökat i vikt. Han är ju pigg och glad, men jag skulle vilja se honom spränga 350 gramslinjen...

Även idag är jag hemmabunden på grund av svår sjukdom (läs snor i näsan och huvudvärk). Det är inte lätt när man är stolt ägare av Nurse Emma. Emma är obönhörlig. Hon är otroligt hängiven i sitt vårdande. Vill man sova - nej. Inte om inte Emma tillåter det. Hon blandar ihop feberhuvudvärk, som ju tarvar sömn, med hjärnskakning, där sömn är otillåten. Sålunda bemöts varje mindre temporär ögonlocksstängning med en uppfordrande klo i näsvingen. Eftersom hon, liksom jag själv innerst inne, tror att förkylning är en dödlig sjukdom följer hon mig som en skugga. Ibland följer hon mig inte utan går i direkt anslutning till mina tår, vilket gör att jag på allvar oroar mig för att under min sjukledighet avlida av en fallolycka. Det är väl skönt att hon bryr sig, i och för sig. Ellis skiter högaktningsfullt i mitt lidande.

Nattinatt

2010-02-16T23:52:00.001+01:00

När jag inträdde sovrummet möttes jag av en kör av pip efter att jag
sagt "hej små bebisarna", vilket jag töntigt nog gör varje gång jag
kommer in hit. Oj vad det peps! Esther pep (hennes mat var slut så det
var inte så konstigt). Melkersson pep, och det brukar han ju göra för
det är ju flaskdags. Bendigo pep. Lilltjejen pep hysteriskt. Berlioz
pep. Behemoth pep. Och alla rusade mot lådöppningen. Innan jag hunnit
sätta ner flaskan och böja mig för att ta upp Melkersson så var både
han och Bendigo ute och spatserade. De andra peeeeep i hålet och
försökte verkligen, oh, vad de jobbade, men ingen lyckades. Jag tog
upp Melkersson och vägde honom (en viss besvikelse, bara 340 g) och
matade honom (han ville inte ha särskilt mycket) och jag släppte ner
honom igen till Bendigo som just var på promenad i Babycaten som jag
börjat hälla upp i hopp om att de små skall vilja smaka. Esther var
lite sur över att ha sin yngste son spatserandes i naten men hon lät
sig väl smaka ändå. Melkersson struttade fram till matskålen, tog sig
ett par slick och vände om. Bendigo och han gick därefter, easy as
pie, rakt in i bolådan till sina syskons förtret. De har inte knäckt
utbrytarkoden ännu, helt klart. Och det piper de för. Kullens minsta
lilla råtta, däremot, och den kattunge som ploppade ur sin mor och
därefter trasslade in bakbenen i öronen, de två som definitivt utmärkt
sig mest - såklart är det de som grejjart!

Litteratur, mästare och andra...

2010-02-16T13:12:00.002+01:00

Nu har jag kommit på de två pojknamnen jag skall använda. Eller kommit på och kommit på. Andra har kommit på dem innan mig. Och det är väl inte egentligen "nu" heller, utan det har ju legat och värkt ganska länge. Men, om någon drar sig till minnes mitt ursprungliga stamnamnsförslag, (om det inte ringer någon klocka så titta på adressen till den här bloggen) och också minns responsen på denna, så har jag vidtagit en rad försiktighetsåtgärder. Jag har dubbelgooglat. Jag har kollat referenser. Jag har slagit i uppslagsverk. Jag har kommit fram till följande:

Folk får inte vara FÖR lättstötta!

Mästaren och Margerita anses vara en av de större böckerna i litteraturen. Michail Bulgakov är förvisso ett ganska tungt namn, men kanske kan anses... underligt på en katt. Trots att det är helt i linje med Bibliotekstemat. Jag inser att författarnamnen inte kommer att vara predominerande i min lilla bok-kull, men det får bli som det blir.

Behemot(h) och Berlioz får det bli på mina två pojkar! Jag har inte riktigt, riktigt bestämt mig för vem som är vem. För Lilla Blå (ettan) är ju kullens största kille, därmed så är han med det kvalificerad till Behemot(h), som ju också är ett stort djur enligt Böckernas Bok, dvs Bibeln (Job) (DOOOOOOCK - måste jag invända - inget ondskefullt monster... Även om det blir en uppgörelse mellan Levithan och Behemot i tidernas slut så är det ändock så att Behemot(h) i sig inte är en taskig kille. Bara stor. Och motsats till Levithan. Och jorden går under oavsett vilka som slåss med varandra. Om den nu SKALL gå under. Så, var inte så lättstötta!!!).

Samtidigt så är Behemot(h) i Mästaren och Margerita SVART. Brun burma är enligt genetiken just svart (n).

Berlioz, då... Att finna färgen på honom genom att läsa Bulgakov ger ingenting. Kanske skulle man kunna argumentera för att hr Berlioz i boken är en tämligen grå herre i sin egenskap av redaktör. Jag får därmed söka mig till andra tunga referenser. Disney.

I Aristocats är Berlioz den grå kattungen. Talar för att min Berlioz är grå, dvs blå, dvs lilla ettan. Om man skall vara vansinnigt utsvävande kan man dock argumentera för att Berlioz skulle kunna vara brun om man betänker att Hector Berlioz ju skrev musiken till Faust fördömelse, och Faust är ju definitivt en svart historia. Svart som i (n).

Så... vad göra... Tyngden, storleken och magkänslan säger att Ettan är Behemot(h). Alla andra referenser, utöver de otroligt långsökta, det faktum att i mörkret är alla katter grå, samt en annan del av min mage, säger att ettan är Berlioz...

Och skall Behemot(h) stavas med eller utan "h" i slutet???

Och - vad skall min lilla älva heta?

Det var som ***!

2010-02-16T12:36:00.003+01:00

Det var inte min lilla ljuvliga blåpadda som var den andre ungen utanför bolådan!!! Det var -

MELKERSSON!!!

Melkersson som dessutom nu väger 335 g!

Liten blir stor...

Jag är hemma i svår sjukdom idag (förkyld något såpass) och vaknade vid nio av att det rafsades och prasslades. När jag stack ut min röda och täppta näsa utanför sängkanten såg jag Bendingo på väg ut och efter följde Melkersson. Melkersson stod stadigt på det hala golvet. Han, till skillnad från Bendigo, gick kavat fram till Esthers matskål och smakade på maten! Lilla, lilla Melkersson!

Jag tänkte att han kanske var hungrig, för sedan han flyttade tillbaks hit har han fått sin morgonflaska klockan 6.00 sharp varje morgon. Nu var det tre timmar för sent. Stackars Melkersson hade sonika tvingats kräla, i djupaste hunger, ut från sitt trygga rede, för att själv försöka skaffa näring i sin moders matskål... Skammen gick igenom mina fulla bihålor och rotade sig i min frontallob (eller var nu skam sitter) och jag vinglade som en drucken upp ur sängen och vägde honom. Förvissad om att han nu var nere på 250 gram. Eller mindre. Nope.

335 g. Jag kollade vågen. Jorå. 335 g.

Och han ville inte ha så mycket ersättning heller. När jag för en stund sedan såg honom putta undan den betydligt biffigare ettan så insåg jag att Melkersson nu har förmåga att stå helt på egna tassar. Hönsmamman i mig kommer dock att vara där med den lilla flaskan på regelbundna tider fram tills att han verkligen verkligen är ikapp med sina syskon!

Världens bästa...

2010-02-14T01:23:00.003+01:00

Jag är förälskad i Tvåans tassar. Djupt förälskad. De är bedårande! En liten cremétå på ena framtassen. Fyra små cremétår på ena baktassen. Jag kan titta i timmar!

Tillika är jag förälskad i Tvåans ögon. De är så stora och så vackra och... Jag tror tamejtusan att jag är förälskad i hela Tvåan. Hon är så ljuvlig så att klockorna stannar!

Dagens utveckling...

2010-02-14T01:09:00.006+01:00

Idag hade jag kameran framme och tog kort på mina små mirakel. När jag stoppat in kameran i väskan och satt och ullgullade såg jag plötsligt vad som skulle komma att ske för första gången. En kattunge skulle ut och se på världen!
Föga förvånande var det Bendigo Bung-Eye som tog det stora steget. Han och syrran har varit på väg i flera dagar nu, men nu, nu skulle det ske på riktigt!
Jag slet upp kameran, men eftersom blixten var avslagen så blev det massa fippel... Här är i alla fall bildbeviset på att Bendigo Bung-Eye är en liten globetrotter!

Han är på väg ut!

Så fort han kom ut tycktes han ändra sig. Vad skulle han därute att göra? Egentligen??? Och golvet är haaaalt, och mamma är där inne...

Fast man kan ju se sig om liiite. Men bara lite.

Mamma - släpp in mig, mamma!

Maaaaaaaaaaaaaaaaaaamma!

Hygglo, schyssta durå, mamma... Kan jag komma in?

Alltså - det var ju kul att vara ute, men jag skulle liksom vilja komma... typ... hem? Om det är ok?

Borta bra men hemma bäst!

Små blir stora... I alla fall större.

2010-02-14T00:57:00.003+01:00

Det har varit drama i hemmet de senaste veckorna, men jag tror att det värsta är över. Lille Trean, den där som jag var osäker på om det var en tjej eller kille, han i alla fall, bestämde sig för att inte gå upp i vikt alls. Tvärt om tyckte han att det var en god idé att gå ner i vikt. Det tyckte ju inte jag.

Hans syskon växte å andra sidan så det knakade, så ju större de blev desto mindre blev chansen att lille Trean fick tillgång till spenarna. Det var rätt dramatiskt där ett tag, fram tills att han fick en personlig sköterska som dag som natt matade honom med flaska. (Tack Anna, jag är dig evigt tacksam!) I måndags kom han åter hem till mig och mamma och syskonen, och han är fortfarande liiiiiiten, han har inte kommit upp i 300 g ännu, att jämföra med 365 för hans brune bror... Men GEIST, det har han! Och charm. Och nu har han en förmåga att slå sig fram till spenen och hålla sig kvar om någon annan vill sno det som han anser rättmätligen är hans.

Jag stödmatar fortfarande, och tänker fortsätta med det fram tills att han börjar äta annan mat.

Nåväl, av sin privata sköterska fick han sitt namn i alla fall. Melkersson, skall han heta, och det är ett riktigt bra namn. Förutom att det ju inte börjar på B. Så därför lägger jag till ett B i början. B står för Björn. Jag vet emellertid inte riktigt ännu om det är namnet han skall registreras i. Det är ju i och för sig ett ganska kul namn. Den fiktive bibliotekarien S*Zeitgeist Björn Melkersson....

Dags att öppna ögonen!!!

2010-02-01T19:53:00.003+01:00

Jupp, de har blivit så stora, mina små!

Nu börjar de se världen, så smått, så smått... Jag tog fram kameran igår för att fotografera. Det stupade på ett antal faktorer.
1. När jag väl kom till skott så var kameran helt urladdad
2. När batteriet var laddat var dagsljuset försvunnet och man kan inte ta seriebilder med blixt. På ISO 400 så blir bilderna suddiga när motivet rör sig. Vilket det ju gör, det är ju därför man vill ta bilder i serie.
3. På de få bilder som hade skärpa ser mina små mirakel vanskapta ut. Små ögon som är delvis öppnade och enögda katter och hujedamej. Nej, nej. Det blev inga bilder igår, inte! Och inte idag heller!

Let's talk about money!

2010-01-31T13:27:00.002+01:00

I morse vaknade jag med Esther vid min sida. Jag kikade ner i bolådan och sade god morgon till mina små mirakel och yrade därefter upp i lägenheten. Min oh så gullige lille son låg och sov i fosterställning med tummen i munnen fast klockan var tio.

Jag satte på kaffe till mig och maken och slog på tvn.

Nyheter.

På en madrass i ett tält i Haiti låg en liten femårig flicka som höll på att dö av stelkramp som hon fått av/i ett nästan läkt sår. Läkare förklarade att om flickebarnet inte fick vård utomlands så skulle hon dö.

Stelkramp. Vi snackar en spruta som är såpass billig att Pampers har haft råd att köra en kampanj om att skänka en vaccination per sålt paket blöjor.

Gick in och tittade på min oh så perfekte, fortfarande sovande lille son. Kände mig lätt illamående.

Tänkte på mina små mirakel inne i sovrummet. Hur mycket kommer de att kosta i vaccination? X-antal gånger kostnaden av att stelkrampsvaccinera ett litet barn... Hur mycket lägger jag i enbart veterinärkostnader per år för mina tre vuxna katter? I år har jag kommit lindrigt undan, med endast vaccinationer och tester och lite tandstensskrap. Hur många barn skulle kunnat vaccineras för den summan?

Visserligen har jag min lilla månatliga hand out till Läkare utan gränser, men hur lite förmår det? Så. Jag tog ett beslut. Det är inget STORT beslut, och det är heller inga stora pengar. 200 kronor för varje av mina kattungar i den här kullen, och i varje kull jag kommer att få, skall gå till Läkare utan gränser. Och varje gång jag går och vaccinerar mina tre små pälsklingar och min son så skall jag ge 200 kronor för att små barn skall slippa ligga på en smutsig madrass och dö helt i onödan bara för att deras föräldrar inte har haft ekonomiska förutsättningar att skydda sina små mirakel. Väl medveten om att små barn kommer att svälta till döds, dö av kolera, malaria och stelkramp trots mina små allmosor så känns det ändå som att jag gör NÅGOT.

Anledningen till att jag skriver detta på bloggen är ej att jag skall visa min lilla helgongloria. Ej heller att jag vill peka finger åt den som inte tycker att det är en god idé av en eller annan orsak. Var och en får göra som de vill och fattar sina beslut. Anledningen till att jag skriver det i min blogg är istället att jag faktiskt aldrig tidigare tänkt tanken och satt de två kostnaderna i relation till varandra - hur mycket jag betalar för att ge ett vaccinationsskydd åt mina husdjur å ena sidan och, å andra sidan, hur mycket MINDRE det kostar att skydda ett BARN. Det kanske finns någon mer som inte heller har funderat på det.

Anledningen till att jag har valt Läkare utan gränser är att jag har förtroende för dem på grund av att det är en organisation som är politiskt och religiöst oberoende, att det är en organsation som har rimliga arvoden till sin ledning, att det är ideellt arbetande sjukvårdspersonal som själva utför arbete och att jag tycker att deras filosofi är superbra. Så bara för det så länkar jag upp till dem här. Skall se om jag kan slänga in en banner på hemsidan också. Eller det kanske blir lite för PK?
Läkare utan gränser

SMS: skicka ordet LIV till 72990 (50 kr). Det är ingen avgift för de SMS som är avsedda som gåvor till Haiti. Vanligtvis går ca 44 kr till Läkare Utan Gränser av en gåva på 50 kronor. Jag vet emellertid inte hur länge det här gäller eller hur teleoperatören vet huruvida detär Haiti som avses, men 44 kronor är också pengar...