Att ha burma är att vara beredd på det oförutsedda.
Det är svårt att förklara en burma utan att folk som inte har träffat en burma är övertygade om att burmor är det mest horribla man kan införskaffa. Burmor är speciella.
En burma är överallt. Hela tiden. En burma är nyfiken i en strut. Eller i en garderob. I en handväska. I en jackärm. I en ICA-påse.
En burma är oftast väldigt väldigt glad.
En burma är oftast väldigt mycket i ens ansikte. Eller på ens tidning. Eller framför ens tv.
En burma kräver att man engagerar sig i den. En engelsktalande person skulle förmodligen karaktärisera en burma som "needy". De behöver hjärngodis. Mycket sådant. Men de är inte några klistriga martyrer, inte.
Och en burma behöver sällskap. Med sällskap - helst av en annan burma - så finns det utrymme för lek och stoj. Och det gillar burmor.
De hoppar och flyger och springer och klättrar och racar fram och tillbaks. Möbler flyger - blommor flyger - mattor flyger - katter flyger. Alla är glada. Utom de som vill sova men som får sin vila störd av tre burmor som kör racet över magen på den som vill sova.
Burmor är även kärleksfulla. Burmor lägger sig som en huvudkudde till den de håller av och de tvättar gärna lite grand precis innan de slutar spinna och somnar de också.
Burmor är fantastiska.
måndag 23 februari 2009
lördag 21 februari 2009
Stamnamn
Samma dag som Esther fick sin unge så fick jag ett brev från SVERAK. Jag öppnade det inte då, för jag trodde att det var något med årsmöteshandlingarna.
I går öppnade jag det.
Jag har fått mitt stamnamn godkänt. S*Zeitgeist.
Här skulle man ju kunna dryfta sig till ett "Hurra", men det känns inte att det är så mycket att hurra för just nu...
Hur som helst, Esther mår - pepparpeppar - bra. Hormonerna har lagt sig och hon är åter min lilla prinsessa. Men något löst skinn på magen. Men det fixar hon nog om hon är duktig med situpsen...
Esther och Ellis relalalaxar
onsdag 18 februari 2009
VAB
Idag är jag hemma och observerar min lilla pälskling. Ett jobb jag tar på största allvar. Min pälskling skall minsann inte få livmodersinflammation och mjölkstockning on my watch!
Feber, skall jag observera. Feber och tuttar. Och flytningar.
Så därför ringde de från veterinären innan.
Flytningar - check - inga alls.
Tuttar - check - stenhårda, men inte röda och hon tvättar inte maniskt.
Feber - check - nä. "Vilken temperatur har hon" frågade sköterskan intresserat.
"Vet ej" svarade jag. "Men hon är inte varmare eller kallare än de andra två" Fel svar. Har jag febertermometer? Jajamensan. Varför har jag inte använt den? Jag har inget svar. Som jag utan rodnad kan delge sköterskan, i alla fall. Men jag kan delge det här.
Jag har termometerfobi. NATURLIGTVIS kommer jag att använda termometern vid minsta lilla misstanke om att Esther kan ha feber, MEN nu är hennes lilla nos sval och fin, hennes tassar likaså och öronen också. Hon är pigg. Hon äter och hon dricker. Hon har ingen feber, i alla fall inte mer än lite, lite grand, och om hon har lite, lite grand förhöjd temperatur så kan det bero på att hon trots allt födde igår. (Vilket veterinärsköterskan vidgick...) TANKEN på att sticka in en termometer i min lilla katt... Nä. Jag väntar med det nöjet.
I övrigt har dagen som sjuksköterska förlupit tämligen väl. Jobbet är inte direkt betungande. Jag häller upp lite Sheba och går med till min säng och matar den lilla. Inte för att hon inte orkar gå själv, egentligen, utan bara för att hon ju skall återhämta sig. Så slafsar hon i sig Sheban, tillsammans med sina små andra sköterskor. De tar väldigt väl hand om henne kan jag säga. Och lakanen måste väl ändå tvättas snart igen, antar jag. Jag gossar och de andra två blir svartsjuka. Jag gör en tuttcheck då och då. Jag borde kanske passa på att städa. Men jag orkar liksom inte.
(Här får jag avbryta mig emedan en kattrusning pågår över mig, datorn, sängen och övriga lägenheten. Även den lilla sjuklingen ingår i följet.)
Jag hoppas att det fortsätter i den här stilen. Jag hoppas, hoppas, hoppas att hon inte får någon feber. Min vackra lilla prinsessa!
Det värsta...
Igår fick Esther en välskapt unge, som tyvärr dog.
Av olika anledningar så började Esthers förlossning inte bra. Hon blev stressad av yttre faktorer och fick inte komma till ro för att föda. Det gjorde att förloppet blev utdraget. Jag hade kontinuerlig telefonkontakt med veterinär men eftersom det verkade som att hon skulle klara det så bedömde vi att det var bättre att avvakta än att stressa henne ytterligare med en resa till en klinik. Och det verkade gå bra!
Vid elva fick hon kraftiga värkar och det tittade såsmåningom fram små tassar och en liten, liten svans. (Det var så sött, och så spännande!) Esther jobbade på. En halvtimme senare så hade hon jobbat fram en halv kattunge. Då märkte jag att hon började bli riktigt, riktigt trött. Vid tolv slutade hon jobba helt. Ungen var ute till tre fjärdedelar, det var bara skuldrorna, frambenen och huvudet kvar. Jag försökte hjälpa henne - men utan att hon hade värkar så satt ju ungen som berget och jag vågade inte bara DRA - så det var bara att stoppa stackars Esther i en transportbur och ila till kliniken. Där drog de ut ungen och konstaterade att den var död. Hon röntgades och det konstaterades att det inte fanns några fler ungar därinne.
Jag har liksom inte ord för att beskriva hur ledsen jag är över alltsammans. Jag var så glad över att ha fått förtroendet att låna Zorro, och jag såg så mycket fram emot den här kullen.
Så, varför hände då det här? Först och främst så vill jag understryka att det inte var något fysiskt fel på varken Esther eller ungen. DÄREMOT så fanns det en rad olyckliga faktorer. Sammantaget så ledde det fram till den döda ungen.
1. Det var bara en unge. Födsloarbetet blir svagare då.
2. Ungen var ganska stor. Vilket ju inte underlättar.
3. Ungen kom med bakdelen först, vilket normalt sett inte är någon nackdel, men det gör födsloarbetet lite svårare.
4. Esther var trött redan när hon till slut fick ro att börja krysta på riktigt.
Med facit i hand kan man konstatera att jag åkte in till veterinären för sent. Å andra sidan så hade hon då förmodligen förlösts med kejsarsnitt, vilket innebär en stor bukoperation med risker för både unge och moder. Man kan också, med facit i hand, konstatera att det inte finns några biologiska anledningar till att befara att Esther i framtiden inte skulle kunna föda ungar naturligt.
Naturligtvis snurrar tankarna på vad jag skulle ha gjort annorlunda i huvudet, men jag vet innerst inne att mina vänner och veterinären har rätt - jag gjorde det bästa av situationen. Det var olyckligt, men olyckor händer. Samtidigt så tar inte det bort känslan av skuld. Vilket är vansinnigt jobbigt.
Med det här så har jag också redan fått nya kunskaper - och det är bra! Bland annat har jag fått lära mig att det inte är den ensamma ungens storlek som gör att förlossningen av enungekullar blir extra svåra. Det är just det faktum att det bara är en unge som gör att värkarbetet blir svagare. Helt logiskt när man får höra det, men förklaringen jag har givits innan är att ungen blir större eftersom den får mer näring.
Frågan om raskatters avelsduglighet har dykt upp i samtal med vissa. Personligen tycker jag att det är fånigt. SÄKERT finns det katter i avel som inte bör avlas på eftersom de har egenskaper som gör att de inte bör föda ungar. SÄKERT finns det en och annan uppfödare som avlar vidare på ungar som kommer från mödrar som fått två kejsarsnitt på grund av onormal värksvaghet. Det är ingen seriös avel, om du frågar mig. Jag tvivlar på att den är mer förekommande än avel på andra olämpliga defekter och anlag. Jag tvivlar på att den är mer förekommande än ansvarslösa huskattsägare som låter sina okastrerade katter umgås med andra okastrerade katter som de är nära släkt med.
Så här resonerar jag:
PONERA att Esther varit en utegående bondkatt. Ponera att hon väntade en ensam kattunge (nu har jag ju redan fått höra att en bondkatt minsann aldrig bara får en unge heller, utan en frisk katt får minst tre, men det är en annan diskussion, precis lika fånig, så jag lämnar det därvid). OM hon hade utsatts för den stress som hon utsatts för igår natt och igår morse så hade hon kunnat springa iväg och hitta ett bättre bo. Alltså var det det faktum att hon befann sig i en lägenhet som var den negativa faktorn, inte att hon är en raskatt.
Ponera vidare att Esther skulle ha hittat ett säkert bo. Ponera att hon där, i avskildhet, försökte föda, men lyckades lika lite, och ungen dog. Förmodligen skulle hon ha agerat som en utekatt gör - hon skulle ha hållit sig gömd fram tills att kattungen krymt ihop (döda ungar gör det - även människobarn) och hon hade kommit hem utan en unge hängande baktill. Förmodligen med livmodersinflammation, men utan unge. Det har inte med ras att göra, det har med biologi att göra. Det innebär inte att en raskatt är sämre på att föda. Däremot så har oftast raskattägare (och även innekattsägare) större koll på vad som egentligen händer med deras katter och ser snabbare behovet av medicinsk hjälp, vilket ju (oftast) leder till lindrigare sjukdomar, men ok, mer frekvent förekommande veterinärbesök.
Fundera en liten stund på de där huskattskullarna som ibland återfinns och där mamman har "övergivit" kullen. Ja, visst, kan det ha varit ett bristande intresse för sina ungar (vilket ju förekommer även i raskattsvärlden) och visst kan det ha varit en långtradare. Det kan ju också ha varit en förlossningsrelaterad inflammation eller skada som gjort att hon helt enkelt blivit sjuk och dött...
Ponera vidare att det varit mer än en kattunge i kullen, men Esther var en frigående bondkatt som födde i avskildhet. De ungar som inte klarar sig i den kullen får ägaren aldrig någon som helst vetskap om. Det finns därför ingen som helst anledning att tro att det inte föds döda kattungar, eller kattungar med defekter, från bondkatter. (Eller huskatter) De flesta huskattsägare som får kattungar som föds i hemmet får en eller två hoppsankullar innan de kastrerar. Om man frågar runt så föds det döda, och defekta, kattungar även i dessa kullar. Inte mer förekommande än i raskattsammanhang, men tamigtusan, inte färre heller. Om du använder en och samma honkatt i en uppfödning fem gånger så ökar risken att någon kattunge i någon av dessa kullar är död eller defekt jämfört med en hona som bara får en eller två kullar. Det är enkel sannolikhetslära. Sedan om den döda ungen kommer i första kullen eller i tredje är ganska egalt.
Inavel då? Jaaa, onekligen förekommer linjeavel (dvs närbesläktad avel) i kattsammanhang. Det kan man tycka vad man vill om. JAG ser ingen anledning till att linjeavla på Esther, och skulle själv aldrig använda en linjeavlad katt. Jag tycker inte att det är rätt, helt enkelt. Å andra sidan, åter igen, en raskattägare har STÖRRE KOLL på saker och ting. Jag vet vem Esther parade sig med. Jag kan räkna ut inavelsprocenten och välja att avla på en låg avelsprocent. När katten Missan kommer hem och är på tjocken - vem vet hur närbesläktad hanen är då? Det finns en engelsk undersökning, som jag naturligtvis inte hittar just nu, men jag skall fortsätta leta, som visar att raskatter i London hade MINDRE inavelsprocent än de frigående huskatterna.
Hur som helst - jag kör inget brandtal om att raskatter på något sätt är bättre än huskatter. Det är ju i grunden samma sak. Fyra ben och en svans. Det ena är inte bättre än det andra.
Jag är i alla fall djupt imponerad över hur Esther jobbade igår. Hon var jätteduktig. Jag är så vansinnigt tacksam över att hon verkar ha återhämtat sig och inte (ännu, pepparpeppar) visar några som helst tecken på infektion eller mjölkstockning. Jag är så tacksam över att jag har inte bara en, men TRE, fantastiska katter. Jag är så tacksam över att jag har mina vänner. Och min perfekta son. ÄVEN om jag är så ledsen över att den där lilla ungen lämnades kvar inbäddad i toapapper på bänken hos veterinären.
Av olika anledningar så började Esthers förlossning inte bra. Hon blev stressad av yttre faktorer och fick inte komma till ro för att föda. Det gjorde att förloppet blev utdraget. Jag hade kontinuerlig telefonkontakt med veterinär men eftersom det verkade som att hon skulle klara det så bedömde vi att det var bättre att avvakta än att stressa henne ytterligare med en resa till en klinik. Och det verkade gå bra!
Vid elva fick hon kraftiga värkar och det tittade såsmåningom fram små tassar och en liten, liten svans. (Det var så sött, och så spännande!) Esther jobbade på. En halvtimme senare så hade hon jobbat fram en halv kattunge. Då märkte jag att hon började bli riktigt, riktigt trött. Vid tolv slutade hon jobba helt. Ungen var ute till tre fjärdedelar, det var bara skuldrorna, frambenen och huvudet kvar. Jag försökte hjälpa henne - men utan att hon hade värkar så satt ju ungen som berget och jag vågade inte bara DRA - så det var bara att stoppa stackars Esther i en transportbur och ila till kliniken. Där drog de ut ungen och konstaterade att den var död. Hon röntgades och det konstaterades att det inte fanns några fler ungar därinne.
Jag har liksom inte ord för att beskriva hur ledsen jag är över alltsammans. Jag var så glad över att ha fått förtroendet att låna Zorro, och jag såg så mycket fram emot den här kullen.
Så, varför hände då det här? Först och främst så vill jag understryka att det inte var något fysiskt fel på varken Esther eller ungen. DÄREMOT så fanns det en rad olyckliga faktorer. Sammantaget så ledde det fram till den döda ungen.
1. Det var bara en unge. Födsloarbetet blir svagare då.
2. Ungen var ganska stor. Vilket ju inte underlättar.
3. Ungen kom med bakdelen först, vilket normalt sett inte är någon nackdel, men det gör födsloarbetet lite svårare.
4. Esther var trött redan när hon till slut fick ro att börja krysta på riktigt.
Med facit i hand kan man konstatera att jag åkte in till veterinären för sent. Å andra sidan så hade hon då förmodligen förlösts med kejsarsnitt, vilket innebär en stor bukoperation med risker för både unge och moder. Man kan också, med facit i hand, konstatera att det inte finns några biologiska anledningar till att befara att Esther i framtiden inte skulle kunna föda ungar naturligt.
Naturligtvis snurrar tankarna på vad jag skulle ha gjort annorlunda i huvudet, men jag vet innerst inne att mina vänner och veterinären har rätt - jag gjorde det bästa av situationen. Det var olyckligt, men olyckor händer. Samtidigt så tar inte det bort känslan av skuld. Vilket är vansinnigt jobbigt.
Med det här så har jag också redan fått nya kunskaper - och det är bra! Bland annat har jag fått lära mig att det inte är den ensamma ungens storlek som gör att förlossningen av enungekullar blir extra svåra. Det är just det faktum att det bara är en unge som gör att värkarbetet blir svagare. Helt logiskt när man får höra det, men förklaringen jag har givits innan är att ungen blir större eftersom den får mer näring.
Frågan om raskatters avelsduglighet har dykt upp i samtal med vissa. Personligen tycker jag att det är fånigt. SÄKERT finns det katter i avel som inte bör avlas på eftersom de har egenskaper som gör att de inte bör föda ungar. SÄKERT finns det en och annan uppfödare som avlar vidare på ungar som kommer från mödrar som fått två kejsarsnitt på grund av onormal värksvaghet. Det är ingen seriös avel, om du frågar mig. Jag tvivlar på att den är mer förekommande än avel på andra olämpliga defekter och anlag. Jag tvivlar på att den är mer förekommande än ansvarslösa huskattsägare som låter sina okastrerade katter umgås med andra okastrerade katter som de är nära släkt med.
Så här resonerar jag:
PONERA att Esther varit en utegående bondkatt. Ponera att hon väntade en ensam kattunge (nu har jag ju redan fått höra att en bondkatt minsann aldrig bara får en unge heller, utan en frisk katt får minst tre, men det är en annan diskussion, precis lika fånig, så jag lämnar det därvid). OM hon hade utsatts för den stress som hon utsatts för igår natt och igår morse så hade hon kunnat springa iväg och hitta ett bättre bo. Alltså var det det faktum att hon befann sig i en lägenhet som var den negativa faktorn, inte att hon är en raskatt.
Ponera vidare att Esther skulle ha hittat ett säkert bo. Ponera att hon där, i avskildhet, försökte föda, men lyckades lika lite, och ungen dog. Förmodligen skulle hon ha agerat som en utekatt gör - hon skulle ha hållit sig gömd fram tills att kattungen krymt ihop (döda ungar gör det - även människobarn) och hon hade kommit hem utan en unge hängande baktill. Förmodligen med livmodersinflammation, men utan unge. Det har inte med ras att göra, det har med biologi att göra. Det innebär inte att en raskatt är sämre på att föda. Däremot så har oftast raskattägare (och även innekattsägare) större koll på vad som egentligen händer med deras katter och ser snabbare behovet av medicinsk hjälp, vilket ju (oftast) leder till lindrigare sjukdomar, men ok, mer frekvent förekommande veterinärbesök.
Fundera en liten stund på de där huskattskullarna som ibland återfinns och där mamman har "övergivit" kullen. Ja, visst, kan det ha varit ett bristande intresse för sina ungar (vilket ju förekommer även i raskattsvärlden) och visst kan det ha varit en långtradare. Det kan ju också ha varit en förlossningsrelaterad inflammation eller skada som gjort att hon helt enkelt blivit sjuk och dött...
Ponera vidare att det varit mer än en kattunge i kullen, men Esther var en frigående bondkatt som födde i avskildhet. De ungar som inte klarar sig i den kullen får ägaren aldrig någon som helst vetskap om. Det finns därför ingen som helst anledning att tro att det inte föds döda kattungar, eller kattungar med defekter, från bondkatter. (Eller huskatter) De flesta huskattsägare som får kattungar som föds i hemmet får en eller två hoppsankullar innan de kastrerar. Om man frågar runt så föds det döda, och defekta, kattungar även i dessa kullar. Inte mer förekommande än i raskattsammanhang, men tamigtusan, inte färre heller. Om du använder en och samma honkatt i en uppfödning fem gånger så ökar risken att någon kattunge i någon av dessa kullar är död eller defekt jämfört med en hona som bara får en eller två kullar. Det är enkel sannolikhetslära. Sedan om den döda ungen kommer i första kullen eller i tredje är ganska egalt.
Inavel då? Jaaa, onekligen förekommer linjeavel (dvs närbesläktad avel) i kattsammanhang. Det kan man tycka vad man vill om. JAG ser ingen anledning till att linjeavla på Esther, och skulle själv aldrig använda en linjeavlad katt. Jag tycker inte att det är rätt, helt enkelt. Å andra sidan, åter igen, en raskattägare har STÖRRE KOLL på saker och ting. Jag vet vem Esther parade sig med. Jag kan räkna ut inavelsprocenten och välja att avla på en låg avelsprocent. När katten Missan kommer hem och är på tjocken - vem vet hur närbesläktad hanen är då? Det finns en engelsk undersökning, som jag naturligtvis inte hittar just nu, men jag skall fortsätta leta, som visar att raskatter i London hade MINDRE inavelsprocent än de frigående huskatterna.
Hur som helst - jag kör inget brandtal om att raskatter på något sätt är bättre än huskatter. Det är ju i grunden samma sak. Fyra ben och en svans. Det ena är inte bättre än det andra.
Jag är i alla fall djupt imponerad över hur Esther jobbade igår. Hon var jätteduktig. Jag är så vansinnigt tacksam över att hon verkar ha återhämtat sig och inte (ännu, pepparpeppar) visar några som helst tecken på infektion eller mjölkstockning. Jag är så tacksam över att jag har inte bara en, men TRE, fantastiska katter. Jag är så tacksam över att jag har mina vänner. Och min perfekta son. ÄVEN om jag är så ledsen över att den där lilla ungen lämnades kvar inbäddad i toapapper på bänken hos veterinären.
tisdag 17 februari 2009
måndag 16 februari 2009
Intet är som väntans tider...
... allt gott kommer till den som väntar.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Men nu behöver jag nog inte vänta länge till. Tror att det kan vara på g. Eller så är hon bara vansinnigt kärvänlig.
Och - nu blir jag sååååå arg och vansinnig över min förlamande jagmåstevaratilllagsegenskap. Eftersom jag inte orkade skriva ner hela adressen för att komma åt bloggen så skrev jag bara quel bordel i sökfältet - och vips kom alla bloggar med quel bordel i sig upp - de som har några läsare, i.e. Och det var minsann inte massa porrbloggar, inte. Mest musikbloggar. Cool musik.
Blä.
Men nu blir det förmodligen Zeitgeist, för jag har inte hört några protester.
Och i morgon vid den här tiden hoppas jag att jag kan rapportera om i alla fall en liten välmående brun krabat. Med sin mors huvudform och sin fars vackra öron! Som är en hona. Helst.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Men nu behöver jag nog inte vänta länge till. Tror att det kan vara på g. Eller så är hon bara vansinnigt kärvänlig.
Och - nu blir jag sååååå arg och vansinnig över min förlamande jagmåstevaratilllagsegenskap. Eftersom jag inte orkade skriva ner hela adressen för att komma åt bloggen så skrev jag bara quel bordel i sökfältet - och vips kom alla bloggar med quel bordel i sig upp - de som har några läsare, i.e. Och det var minsann inte massa porrbloggar, inte. Mest musikbloggar. Cool musik.
Blä.
Men nu blir det förmodligen Zeitgeist, för jag har inte hört några protester.
Och i morgon vid den här tiden hoppas jag att jag kan rapportera om i alla fall en liten välmående brun krabat. Med sin mors huvudform och sin fars vackra öron! Som är en hona. Helst.
lördag 7 februari 2009
Brainstorming
Amor & Psyche finns inte inreggat. Är det bra? Och i så fall - skall det vara Amor et Psyche eller Amor & Psyche? Gillar inte riktigt "&". Eller Amor OCH Psyche?
Men, å andra sidan, då kan man ju gå på Cupid-spåret, vilket även det fattas i Fife-listan. (Vilket i och för sig är ett varningstecken - ty vem vet - måhända är både Amor och Cupid att anse som vulgärt?) Tänker Cupid de Locke, tillexempel...
Cupid hath pulled back his sweetheart's bow
To cast divine arrows into her soul
To grab her attention swift and quick
Or morrow the marrow of her bones be thick
With turpentine kisses and mistaken blows
See the devil may do as the devil may care
He loves none sweeter as sweeter the dare
Her mouth the mischief he doth seek
Her heart the captive of which he speaks
So note all ye lovers in love with the sound
Your world be shattered with nary a note
Of one cupids arrow under your coat
And in the land of star crossed lovers
And barren hearted wanderers
Forever lost in forsaken missives and satan's pull
We seek the unseekable and we speak the unspeakable
Our hopes dead gathering dust to dust
In faith, in compassion, and in love
Typ lite Gulletussan med lite edge. Men det är å andra sidan endast ett maskulint namn. Om jag vill ha några flickkatter med i gemet så är det en kombo mellan Amor och Psyche eller Cupid och Psyche som gäller.
Men när jag nu helt plötsligt är inne på Smashingspåret dyker namnet Zeitgeist upp. Det är ju också ganska bra. Eller, rättare sagt, det är briljant. Vi snackar Hegel, Smashing, Deutch, grafisk design. Å andra sidan kommer väl någon dumjävel att påstå att det har något med fascism att göra... Eftersom det är tyska, menar jag.
Stupid Cupid? Nä. Gulletussans på det...
True Romance, föreslog kollegan M. True Romance är ju en ganska våldsam film som inte har med Gulletussan att göra. Men det vet inte moralens väktare på förbundet...
Behöver råd och stöd. Pronto.
Men jag lutar tammefan åt Zeitgeist.
Men, å andra sidan, då kan man ju gå på Cupid-spåret, vilket även det fattas i Fife-listan. (Vilket i och för sig är ett varningstecken - ty vem vet - måhända är både Amor och Cupid att anse som vulgärt?) Tänker Cupid de Locke, tillexempel...
Cupid hath pulled back his sweetheart's bow
To cast divine arrows into her soul
To grab her attention swift and quick
Or morrow the marrow of her bones be thick
With turpentine kisses and mistaken blows
See the devil may do as the devil may care
He loves none sweeter as sweeter the dare
Her mouth the mischief he doth seek
Her heart the captive of which he speaks
So note all ye lovers in love with the sound
Your world be shattered with nary a note
Of one cupids arrow under your coat
And in the land of star crossed lovers
And barren hearted wanderers
Forever lost in forsaken missives and satan's pull
We seek the unseekable and we speak the unspeakable
Our hopes dead gathering dust to dust
In faith, in compassion, and in love
Typ lite Gulletussan med lite edge. Men det är å andra sidan endast ett maskulint namn. Om jag vill ha några flickkatter med i gemet så är det en kombo mellan Amor och Psyche eller Cupid och Psyche som gäller.
Men när jag nu helt plötsligt är inne på Smashingspåret dyker namnet Zeitgeist upp. Det är ju också ganska bra. Eller, rättare sagt, det är briljant. Vi snackar Hegel, Smashing, Deutch, grafisk design. Å andra sidan kommer väl någon dumjävel att påstå att det har något med fascism att göra... Eftersom det är tyska, menar jag.
Stupid Cupid? Nä. Gulletussans på det...
True Romance, föreslog kollegan M. True Romance är ju en ganska våldsam film som inte har med Gulletussan att göra. Men det vet inte moralens väktare på förbundet...
Behöver råd och stöd. Pronto.
Men jag lutar tammefan åt Zeitgeist.
Magspark
Det blir nog inte mer än en eller kanske två bebbar. Hon är inte så stor, min lilla pälskling, MEN den lilla har börjat sparka!
Hur übermysigt som helst.
En annan sorts magspark kom från fedrationen angående inregistreringen av mitt stamnamn. Det ansågs obscent. Så jag måste tänka om.
Vilket stör mig, ty ALLA jag har talat med som inte är helt inbitna kattuppfödare anser att det är ett fantastiskt bra namn. Men vad skall jag hitta på istället! Gulletussans? Det får väl bli något sådant. Om jag inte tar strid mot moralens väktare...
Hur übermysigt som helst.
En annan sorts magspark kom från fedrationen angående inregistreringen av mitt stamnamn. Det ansågs obscent. Så jag måste tänka om.
Vilket stör mig, ty ALLA jag har talat med som inte är helt inbitna kattuppfödare anser att det är ett fantastiskt bra namn. Men vad skall jag hitta på istället! Gulletussans? Det får väl bli något sådant. Om jag inte tar strid mot moralens väktare...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)