Besökstid

Idag var alltså Tina här och fotograferade kattungarna. Det skall bli himla kul att få se resultatet av försöken att få mina kvicksilver på bild!

Det var debut för helkullsvistelse i vardagsrummet. Tidigare har jag ju tagit ut ungarna en och en, främst Melkersson och Bendigo. Den här gången låstes Emma och Ellis in i badrummet och bolådan bars till vardagsrummet. Lilla anorektikern Eshter var ju naturligtvis också med.

Herrejäsiken! Ibland blir jag avundsjuk på mig själv! Vilken förmån att få ha fem små ulliga gulliga krabater under mitt tak! Alla fem struttade runt och de busade och de klättrade och de var överallt. Jag överdriver alltså inte - det var formligen kattungar överallt. De förökade sig medelst delning. Det var kattungar vid varje fot, vid varje hand, under varje möbel och en hög med kattungar på alla delar av mattan. De verkade ha kul med både varandra och med Tina.

Mitt i hela kattungesessionen kom maken hem med sonen. Just då var jag på väg ner till tvättstugan för att hämta tvätt (artiga värdinnejaget i högform...) så jag har bara fått det berättats för mig, men sonen spankulerade fram, pekade på kattungarna och konstaterade att
"Det är MINA bebisar" varpå han ansåg Teletubbies som så mer intressant.

Sorry, Anton. Det är inte dina kattungar. De är MINA, MINA, MINA kattungar. Jag vill borra ner ansiktet i dem hela dagarna!

När de springer iväg på sina alldeles för stora tassar - oooooh så söta de är då! När de spöar sina syskon - aaaaaah så gulliga de är! När de försöker klättra upp för ens byxben - de är så fullkomligt bedårande...

Två minuter efter att Tina gått så förklarade Esther mycket bestämt att utflykten var över. Det var som att hon förstod att kattungarnas mission var över. Hon gick till sovrumsdörren och ropade på sina små. Den enda som lydde initialt var Tvåan. Hon knatade efter sin mor, duktig flicka som hon är.

Jag hämtade bolådan. Lyfte in Tvåan, Esther stod utanför tröskeln och ropade på de andra. På en rad kom Berlioz, Bendigo och Behemoth spankulerande. Det lilla ledet var så otroligt bedårande!

Men - var var Melkersson?

Melkersson var inte klar med sin utflykt. Nej, Melkersson hade beslutat sig för att gå bort till tvsoffan och inspektera. Han blev suuuuur när jag tog med honom in till mamsen och pep som endast en kränkt kattunge vars utflykt förstörs av en gammal hagga kan göra.

Som sagt... Ibland blir man avundsjuk på sig själv!

Felplanering

Idag skulle sonen och maken gå och bada. Detta innebar att jag skulle få husera fritt i hemmet under många långa timmar, med avbrott för finbesök.

Så jag bestämde mig för att här skulle det städas, och så skulle det tvättas också. Tina skulle inte komma förrän klockan två, och då skulle maken vara hemma sedan länge och kunna hämta den sista tvätten tänkte jag.

Eller HUR tänkte jag där????

När Tina väl kom på av mig avtalad tid, nota bene, så möttes hon av en kraftigt stressad och svettig Anna som förmodligen såg ut som ett neddekat troll. Visserligen var kattungarnas och mitt rum noga städat, men i övrigt så hade det bara hunnits med att nödtorftigast dammsuga i hallen... Och tvätten var nere i källaren, maken och sonen förlupna och hej vad det kom...

Hur som helst, jag har storstädat mitt rum. Det känns bra. Eller skall jag säga "kändes"? För när jag skulle hämta kattungarna en timme efter att allt var klart och luktade golvtvättmedel och var så prydligt och fint (om man bortser från att sängen ju inte var bäddad eftersom lakanen låg nere i tvättstugan, och om man bortser från att fönsterbrädan är belamrad med nattsurvivalkittet som jag behöver i min inlåsthet och om man bortser från kattungerelatarade pryttlar som står staplade på tvättkorgen - som förvisso är tom - så var det prydligt och fint. Och framför allt RENT.) så möttes jag av ett golv belamrat med kattsand och sågspån. Det VAR fint. Det VAR det. Ok för att det saknas vittnen... Men det VAR fint!

Nu är i alla fall den våta tvätten, som inte hann torka i torkrummet/tumlaren upphängd. Den enda smutstvätten som finns kvar i hushållet är en ynka liten strumpa som jag hittade i mitt rum efter att jag slängt in allt annat i tvättstugan. Och Emma har fått hjälpa till att bädda sängar.

Emma ÄLSKAR att bädda sängar! Hon blir som tokig när man slänger ut ett underlakan. Det är bland det roligaste som finns tydligen. Detta innebär att det tar ganska lång tid att bädda sängar här hemma, för det är roligt när Emma har roligt.

Först står man alltså och kastar underlakanet över sängen och försöker träffa Emma. Sedan skall Emma ta sig ut. Därefter upprepas proceduren tills man själv tröttnar. Därefter skall man fylla påslakanet med täcke. Och lite Emma också. Därefter skall man kasta örngottet över Emma och så skall hon springa örngottstäckt tills hon lyckas befria sig själv. Denna procedur upprepas fram tills att man tröttnar.

Ikväll skall jag försöka dammsuga resten av lägenheten och våttorka golven. Vi får väl se om jag orkar. Och om jag tillåts av katter och söner....

Halvsyskon är här!

Idag nåddes jag av den glada nyheten att B-kullens lillasyster har fötts hos Farbror Melker!

Det skall bli spännande och se hur den här lilla tjejen växer och frodas!

GRATTIS Anna, och GRATTIS Dido och Melker, naturligtvis!!!!!

Ho ba löver å löver...

Det blir inga foton idag... När jag kom hem med sonen och matkassarna så skulle det lekas med leoparden och Mamma Dinosaur och lagas trä-tomater med trä-auberginer och plastgurka. Så jag får helt enkelt köra med lite återbruk av de senast tagna bilderna. Någon kanske kan kännas ny och fräsch (jag har ingen aning om vad jag har lagt ut här eller på hemsidan...)

När jag satt och gullade med mina ulltussar nyss så lade jag märke till att de REDAN börjar tappa den blå färgen på ögonen! Tänk, de växer upp så snabbt! Nu skall det bli spännande och se HUR bra ögonen blir den här gången! Melkers ögon är minsann inte illa, och Esthers är ju super i färgen!

Berlioz

Det här fotot vet jag att jag har lagt ut här på bloggen. Osäker på hur det ser ut på hemsidan, men det BORDE vara där, för jag tycker att det är SÅÅÅÅ fint!

Hur som helst - Berlioz - vad är det för liten krabat?
Om vi börjar med de yttre egenskaperna... Berlioz är en tung kattunge. Han är fortfarande den störste i kullen och han är BRED. Bred över huvudet, breda öron, bred över bringan... En kraftig kille, som jag tror kommer att bli riktigt, riktigt snygg.

Skönhet är dock, som vi alla vet, bara skin deep. Berlioz är inte den mest frammåta (ett nyord...) men han är långt ifrån någon enstöring. Han slåss lika livligt som de andra och busar lika friskt, och han är med hela gruppen när de kommer och möter en så fort man kommer in i rummet, men han UTMÄRKER sig inte som vissa andra. Vad som däremot utmärker Berlioz är hans hopp- och klätterförmåga. I förrgår kväll så hade han klättrat upp på Esthers hopp-in- hopp- utstol! (Visserligen med hjälp av gallret, men det förtar faktiskt inte prestationen. Nu står stolen på behörigt avstånd för jag vill INTE ha en kattunge på fel sida stängslet!) En annan sak som utmärker Berlioz är hans spinning. Han spinner GÄRNA. Han är också en ickesprattlare, och med det menar jag att man kan hålla honom på rygg ganska länge innan han börjar protestera.

Tvåan

Min lilla namnlösa padda. Ett sådant hjärtegryn hon är!

En av anledningarna till att jag inte kunnat hitta ett namn till henne är att jag inte kan komma på ett namn som å ena sidan beskriver hennes skönhet, å andra sidan hennes kaxiga personlighet och att detta skall vara med litterär referens... Alla tjejer i litteraturen är, som jag tidigare sagt, antingen våp eller så går de ett tragiskt öde tillmötes. Det gäller även författarinnorna...

Teckningen på lillgumman är så förtjusande! Bringan är creméfärgad (vilket - om man är neggo vilket jag inte är men jag vill bemöta argument innan de kommer - skulle kunna se ut som typ en vitfläcksbläs a la bonnkatt) och hon har sina små ljusa tossingar. I övrigt så ser det ut som att färgen kommer att bli så FIN! Precis som på min älskade "lilla" Emma så är ansiktet "jämt" färgat, inga stora färgpartier, utan hon kommer förmodligen få ett proportionerligt ansiktsuttryck, något som ju ibland på paddor inte är fallet när de har en färgfläck någonstans som stör balansen (vissa har ju färgfläckar som även SKAPAR balans eller bara är bedårande för att de finns där, så jag dissar inte paddor med ojämna ansiktsfärger, verkligen inte... Jag är svag för paddor...) I övrigt så har hon en så fin skalle! Och öronen är bra mycket bättre än på modern, tror jag nog. Hon är min lilla skönhetsmiss!

Personligheten hos min vackra lilla kicka som jag kommer ha SÅÅÅÅÅÅ svårt att skiljas från, är lika tilldragande som hennes utseende. Hon är en av de mest frammåta (HA - jag uppfann ett ord för tre stycken sedan och finner redan anleding att använda det igen!) och är så himla nyfiken och... pigg. Hon spinner inte direkt, och hon är mer pigg på att leka än att ligga med magen uppåt i ens händer (men visst har det hänt att hon har stensomnat hos en). Lillan var inte först med att börja klättra, men med sin lilla lätta kropp så kommer hon nu nästan högst av dem alla. Som enda tjej bland fyra killar skulle man kunna tänka sig att hon skulle bli lite... undanskuffad. Särskilt som hon är i det lätta gardet. Icke. Hon kan spöa de flesta (eller i vart fall ge dem en god match)! Det är en tjej med massor av personlighet och med massor av geist!

B. Melkersson

Melkersson.... Lille B. Melkersson... Oj vad jag oroade mig för Melkersson när han var dålig! Och fortfarande så gör jag i ordning tre flaskor per dag, men han behöver dem inte längre. Det är nog mer för min skull än för hans som jag sitter med honom i knäet och ser honom suga ur flaskan!

Melkersson är fortfarande minst i kullen, men han och syrran ligger i princip på samma nivå. Han har ett JÄTTEFINT ansikte med ett fantastiskt uttryck! Och, faktiskt, den snyggaste svansen, trots att han har en knick långt upp på spetsen...

Personligheten hos Melkersson är... tja... vad skall man säga? Det kan ju bero på att han skildes från sin mor vid en veckas ålder och då fick öva sina sociala färdigheter och det kan ju bero på att han bara är sådan av naturen, men Melkersson ÄLSKAR allt och alla. Han är nyfiken på allt. Han går morskt fram till MördarEmma och MördarEllis och Mördar-tvåochetthalvtåringen. (Nu invänder du att det gör minsann ALLA kattungar i den här åldern, och det är sant. Men det är en skillnad som inte riktigt går att förklara när Melkersson gör det) Melkersson är, som sagt, minst i kullen. Detta har emellertid aldrig hindrat honom från att utmärka sig som en av de mest aktiva och en av de mest busiga. Han hävdar sig helt klart i slagsmålen. Särskilt om det finns något allvar i striden (typ spenen... Där inte bara hävdar han sig. Där vinner han de flesta gångerna). Melkersson är alltid först ur bolådan när man kommer in i rummet, oavsett om han är hungrig eller ej (Pavlovs klocka, någon????).

Behemoth

Behemoth är tillsammans med Berlioz kullens stora grabbar.

Behemoth har även utseendemässiga likheter med Berlioz. Båda är breda och fina. Dock har Berlioz större öron. Och så är ju Behemoth brun. Och vilken fin brun färg! Om det är något som utmärker Behemoth så är det pälsen! Han är fem veckor gammal, jag säger FEM VECKOR, och pälsen är redan kort och glansig. Och djupt, djupt brun... Jag tror att Behemoth kommer att bli en riktig snygging!

Även vad gäller kynnet så är Behemoth och Berlioz syskon i kvadrat. Behemoth spinner ofta och gärna. Han gillar att gossa. Jag känner väl att hans faders personlighet lyser igenom något så pass, vilket ju är en positiv sak... Behemoth är inte någon klätterfantast som sin bror, även om han pliktskyldigast klättrar lite i gallret när de andra gör det. Han är inte heller någon hoppfantast, även om han hoppar lite pliktskyldigast när de andra gör det. Däremot uppskattar han en bra brottningsmatch. Behemoth är också den enda katten som hittills finner lek med liten boll otroligt roande. De andra puttar till bollen lite förstrött, och sedan är det bra med det. Behemoth agerar Zlatan allt som oftast.

Nu kanske det låter som att jag tycker att Behemoth är en tråkig kille. Han är långt ifrån tråkig. Han är en riktigt, riktigt cool, laid back kille som säkert kommer att kunna gå långt i livet om han vill!

Bendigo Bung-Eye

Till sist har vi då lilla Bendigo Bung-Eye. En sådan charmknutte! Redan de första minutrarna av hans liv så utmärkte han sig (som jag tidigare berättat...).

När han föddes så var mina första ord till min make, efter att gapskrattet över intrasslandet i öronen med bakbenen, att det kanske inte kommer bli någon skönhet, men en skön lirare. Jag tror att jag får omrevidera den bedömningen. Han har en otroligt fin huvudform. Nosen ÄR lite längre än hos de andra, men han har ett fantastiskt uttryck. Kroppen är kompakt. Hur det blir med färgen vet jag inte. Jag har inte haft någon choklad förut och jag vet faktiskt inte hur den utvecklar sig... Pälskvalisorten är direkt nedärvd från hans vackra morfar. Som har en något fluffig päls. Det i sig är ju inget problem, men det är fullkomligt bedårande på en kattunge!

Bendigo Bung-Eye är en sprudlande kille, och har så varit sedan han föddes. Bendigo har testat Melkerssons modersmjölkersättning med god aptit. Han är pigg, nyfiken på allt och verkar alltid GLAD, utom när man försöker få det lilla livet att vara still. Han busar med sina syskon. Han är den förste att busa med vippor. Han gillar att klättra och att finna lösningar på problem. Även han kom på trixet med att komma upp på hopp-in - hopp-ur - stolen och han bökar runt när han är uppe ur hagen.

Det är mina bebbar så här långt. Jag har försökt att avhålla mig att skriva patetiska avslutningsord på varje bebis i stil med "Det går inte att låta bli att bli förälskad i X" - men det är ju så banalt livet är... Jag är så kär i mina kattungar!

So far

Kattungarna är nu i sin allra sötaste fas. Det är så ulliga och
gulliga och näpna och rultiga och roliga och busiga och oskyldiga och
korkade som kattungar kan vara. Deras mor börjar emellertid bli lätt
uttråkad och uräten. Vad hjälper äggula och babymat när fem
nästan-halvkilosvampyrer fyller sitt kaloriintag på en? Det föds barn
med samma totalvikt och när DE ammas går en fullvuxen kvinna ner i
vikt. (man skulle kanske köra på den dieten för att fixa beach 2011?)
Hur som helst, en liten sammanfattning av alla fem kommer i morgon.
Skall försöka ta några bilder då också. Det är dags att börja visa upp
Esthers mirakel irl, så om du har vägarna förbi är du välkommen upp på
lite goss! Naturligtvis under förutsättning att du ooohar och aaaahar
dig trött...

Idag har det hänt grejjer!

Jag tänker INTE logga in mig på blogger och redovisa på det sättet!
Vis av skadan från det bortplockade inlägget från i lördagsnatt så
mailar jag istället - så det ser ut därefter. Å andra sidan kan man
läsa vad det står och jag framstår som något mer nykter, om än allt
blir i ett lååångt stycke med sinnessjuka radbrytningar... Men det var
inte det jag skulle orda om naturligtvis! Action i kattungehagen! 1.
Någon har använt strölådan till det den är gjord för. Bara lilla a,
men ändå! De andra, och säkert den lille som gjord'et, har
naturligtvis i övrigt arbetat hårt att få sin golvyta ströbelagd. 2.
Jag stod och beundrade Berlioz när han klättrade nästa hela vägen upp
på sin gigantiska klöspinne, säkert 35 cm hög, man svindlar... "Du är
väl kullens lille klätterman" sade jag lent och kärleksfullt. Varpå
lilla 2:an sökte min uppmärksamhet genom att kasta sig på
klös"pelaren", och... KLÄTTRA HÖGRE! "Ojojoj", sade jag beundrande.
Knappt hade det sista "j"et klingat ut innan Behemot gav sig på samma
syssla. Han kom inte riktigt lika högt som tvåan, men han är å andra
sidan tyngre.... 3. 430 g väger lille Melkersson! Kors i det berömda
taket! Full av förundran vägde jag även Berlioz, kullens
tungviktskung. 490 g! När jag gossade med tvåan så fick hon också
ställa sig på vågen. 460 g! Man kan lätt konstatera att Melkersson är
helt på banan, min lille gullprins, och man jan konstatera att Berlioz
är en saftig kille. 4. Jag har fått ytterligare ledtrådar i det stora
kattbråksmysteriet. Fingret pekar än mer mot Ellis, som jag ju sedan
tidigare misstänkt ligga bakom problematiken. Melkersson satt med mig
i soffan och småsnacksade. Ellis hoppade upp. Han nosade lungt och
försiktigt, som vanligt. Emma var på golvet, och jag såg att hon var
nyfiken. Jag satte ner Melkersson på golvet, och Ellis hoppade efter.
Jag vet inte hur jag skall förklara, men det kändes inte som om han
var vänligt sinnad längre, så jag var som en hök, redo att offra min
högra hand, bokstavligen, om Ellis skulle flyga på lille Melkersson.
Det gjorde han inte. Han satte sig vid Melkerssons huvud och sniffade
lugnt och försiktigt. Emma kom fram. Försiktigt, försiktigt. Nu hade
Melkersson en stor grå best vid sin huvudända och en vanligtvis sur
kärring vid sin bakända, och en något nervös person brevid signsom nu
var redo att offra bpda händerna för det fall Emma oc Ellis skulle
besluta sig för att slita den unge i stycken. Jag behövde inte oroa
mig. Just då. Emma ville bara lukta lite i rumpan, på ett försynt och
vänligt sätt. Tycktes det som. Det var då det hände. Ellis blev SÅ sur
på Emma. Storfräs och en jättetydlig aggressivitet. Jag snodde åt mig
Melkersson, återbördade honom till sovrummet och funderar
fortfarande... Vad hände där? Ville Ellis beskydda ungen från Emma?
Trodde Ellis att Emma skulle ge honom stryk för att han sniffade på
ungen? Trodde Ellis, i någon form av tillfällig sinnesförvirring
sprungen ur denna ovana doft, att Emma var den vuxna versionen av den
främmande ungen? Eller vad??? Hur som helst, det blir som så att
ungarba får bo kvar i sovrummet. Otroligt tråkigt! Inför sänggåendet
så var det så sockersött brevid min säng så det var löjligt. Så
otroligt fina ungar, med en så otroligt fin mamma!

Simultankapacitet...

Det är ju snökaos i stada. Vad göra en sådan dag?

Jag tänkte att jag kunde ta upp mina små luddtussar två och två, för att på så sätt kunna få någon bild där de är ulliga och gulliga tillsammans. Jag passade på när maken och sonen var ute i snödrivorna...


Så, först slänger man upp två i sängen...


Och då kommer morsan och lägger sig i. Men det är lugnt! Det skall nog gå bra ändå, fast båda springer snabbare än... korv (?) emot mig.


Det är bara att slänga tillbaks dem och göra ett snabbt försök.


Samtidigt som morsan haffar Berlioz...


...så springer Bedingo mot mig och lägger sig i mitt knä.


Som tack för att mamsen tvättat Berlioz där bak sätter han sig och tvättar fötterna på sin mor.


Sedan haffar mamma Bedingo istället.

Då helt plötsligt kan jag i alla fall fota Berlioz.

Så fick jag någon enstaka bild på lille Bendigo också...

Bendigo är i sanning en rar katt.

Hans syster är en mycket rar katt. När jag hade stoppat tillbaks Berlioz och Bendigo insåg jag att det var bäst att ta upp dem en och en denna gången också... Risken är att någon försvinner i sovrummet.

En mycket mycket rar katt. Rörlig hon också. Men rar.

Så rar att jag har svårt att fokusera mig! (Häpp... Jag har nog bott i Göteborg lite för länge...)

Efter Tvåan (herrejösses - vad skall hon heta??? Jag måste ju rega dem nu så jag måste komma på något....) så plockade jag upp lille Melkersson. Se en sådan stil han har! En riktig blodhund!!!

Melkersson sniffar vidare...

Sist upp var Behemoth. Behemoth har blivit så otroligt gullig de senaste dagarna... Han är en av dem som springer fortast emot en och piper mest för att bli upptagen. Han är så rar, så rar! Och vilken PÄLS denne kille har! Den är superkort och har redan en jättefin brun färg... Hoppas bara inte det innebär att han kommer bli för mörk...

En smygande liten panter....

Smyger lite till...

När jag skulle lägga ner Behemoth så såg jag Berlioz akrobatisera. Om du tittar riktigt, riktigt noga så har han alla fyra tassarna ovanför marken! Berlioz har också blivit en supersocial kille de senaste dagarna. Han, Melkersson och Behemoth är spinnarna i kullen. Det krävs inte mycket för att motorn skall dra igång!

Så, det är så jag har spenderat min dag. Jag gick en promenad också, men jag hade glömt att ta på mig långkallingar. Mina ben domnade. Ärligt talat så gjorde de det - på en promenad ner till Bältesspännarparken!!! Bussar körde fast och folk stod och spann med sina dubbfria vinterdäck. Jag fasar lite för morgondagens (eller morgonmorgonens) bilfärd till jobbet. Först måste jag väl gräva fram bilen, därefter sladda runt...

Kvicksilver...

Jag tänkte att jag skulle ta några bilder på mina små gryn idag. Söta små "jag spöar mitt syskon"bilder. Jag tänkte att om jag öppnar luckan så kan jag ta dem och det kan nog till och med bli ett bra resultat. Det första abret - strö ÖVERALLT. Märk väl - inte bara i hagen. I hela sovrummet. Nåja. Det är väl bra att de inte har toafobi. Men det vore bättre om de fattade vad den var till för.

Nåja. Jag öppnade luckan. Pip pip pip sade de små kisekattungarna och upphörde med sina o så söta syskonaktiviteter och kom rusande mot luckan.

Och inte bara till luckan. Nejdå. Det skulle passeras ut också. Förste man ut var Berlioz. Jag lyfte tillbaks honom och tog fram kameran. Jag lyfte tillbaks Melkersson tre sekunder efter att denna bilden togs...

Säg mig - vad hjälpte det?

Så jag lyfte tillbaks Melkersson och Bendio tre sekunder efter att jag tagit denna bild.

Sedan lyfte jag tillbaks lilla tvåan och Berlioz igen.

Under tiden jag roade mig med det så bestämde sig Bendigo att åter lämna boet. Jag tänkte... Vad skall han göra där?

Han pinnade iväg som en kenyan under OS. Jag plockade in Tvåan, Berlioz och Melkersson under tiden.

Väl vid dörren så insåg Bendigo att livet är inte så mycket roligare utanför hagen. Då blev det lite synd om Bendigo. Jag lyfte tillbaks honom till hagen.

Sedan blev det sådana här bilder...

...och sådana här. Mästerfotograf. Det är jag det.

Hur som helst. Jag byggde ut hagen till maximal storlek, så nu har de lite mer spelrum. Inte för att jag tror att det hjälper. Det är i alla fall otroligt gulligt när man öppnar dörren, säger "Heeeeeeeeeeeej, små kissekatterna" och samtliga börjar pipa hysteriskt och rusar emot en...

Alla är UTE - eller nästan...

Utvecklingen går med stormsteg, kan jag meddela.

Jag var inne hos mina ullgulliga små luddar och oooooahde och aaaahade och pluttinutt och gullsigull,

Jag gick ut och åt lite carbonara. Och återvände in i sovrummet.

Esther var vaaaansinnig. Inte arg, men hon meddelade något med MYCKET bestämd stämma. Samtliga fem kattungar kom SPRINGANDE ut ur bolådan, samtliga pipande hysteriskt.

Ungarna pep, Esther pratade upprört. Jag såg ut som en fågelholk.

VAD VAR PROBLEMET?????

Kanske, tänkte jag, kanske är Esther trött på att tvätta rumpor? Kanske är kattungarna jättekissnödiga och Esther har fått NOG och nu skäller hon på mig för att det inte finns någon låda därinne, tänkte jag och gick och hämtade den sprillans nya lilla låda jag har införskaffat (någon trampade sönder den gamla. Tror att det var maken, men det kan ha varit sonen). Jag skulle börja fylla på med hamsterspån (jag kör denna variant den här gången också, det kanske blir mer på golvet, men jag tror FORTFARANDE att det är nyttigare att äta spån än att äta lera, klumpbildande eller ej). Jag hade inte hunnit få upp paketet innan Bendigo började klättra på mitt knä. Döm om min förvåning! Jag tittade upp. Där stod även Melkersson, utanför hagen och Tvåan var på väg ut!!!

Så nu kan inte dörren till kattungehagen vara öppnad längre. Esther får hoppa upp och ner på min gamla stol för att komma in och ur i fortsättningen, för mina små akrobater kan minsann klättra högt nu, och de VILL klättra högt!

Esther blev mer än nöjd med arrangemanget. Kattungarna blev också tysta. Och det står nu en låda med strö i hagen. Och en liten klöspelare. Mina stora, stora bebisar!!!

Alla är ute och jag har en ragdoll

Igår så tog samtliga steget ut ur lådan och idag så gör de liksom ingenting annat än att knata runt i sin bur. Om man bortser från att de då och då kryper tillbaks och sover en sväng...

Jag vet inte riktigt vilket som är mest prestigelöst - att vara den siste att gå ut (då utmärker man ju sig i alla fall) eller att vara näst sist (vilket ju innebär att man inte intar jumboplats men inte heller märks på något sätt). Jumboplatsen stod mellan Berlioz och Behemoth.

Det var Berlioz som knep sistaplatsen. Jag tror inte att han är ledsen för det. För han är kullens oomtvisteliga tungviktskung. När lille Melkersson just har gått över 350 gram (HURRA FÖR DET) så ligger Berlioz på FYRAHUNDRAFEMTIO. Det är rätt saftigt, får jag säga...

Raggisen då?

Bendigo har ärvt sin berömde morfars päls! Han är så ullig och gullig! I pälshänseende så ligger Berlioz OCH brodern Behemoth definitivt i täten. Bådas päls är redan kort, djupfärgad och... imponerande. Men jag tror inte Bendigo är ledsen för det. Han har ju sin personlighet att falla tillbaks på! (och babypälsen kanske ger med sig. Om inte - det har ju gått riktigt, riktigt bra för morfar ändå...)

Kattsandsfråga

Esthers små mirakel står väl i begrepp att börja äta kattströ vilken dag som helst, och med lite tur så kanske de börjar kissa där de skall snart också.

Under tiden pågår en viss indoktrinering av den tvåbente ungen här hemma. Det är mycket lobbying för blöjfrihetens fördelar. Varken sonens fader eller moder lyckas dock att nå ända fram.

Ovan avbildade familjemedlemmar, fantasirikt döpta till Tiger (som förövrigt är Diegos mamma) och Lejonet (som är Diegos far) följer med nästan överallt. Inklusive badrummet. Oftast så är de med i badbaljan. Idag har de suttit på badrumsmattan och ätit gräs (om än av röd syntet), vilket vi alla vet är huvudkosten för dessa nobla djur.

Så, eftersom blöja ändå skulle bytas så förklarade jag att tigern var jättebajsinödig. Så hon fick låna Antons nästintill oanvända potta. Min son förklarade att tigern inte gick på pottan. Inte lejonet heller. Tigern och lejonet använder Emmas låda, sade sonen. Jag blev lite stolt.

En stund senare satt vi i vardagsrummet och Elefanten och Hjorten mobbade Diego lite för Diego kunde inte ta dem. (Elefanten är för övrigt Mannys mamma...) Sonen ilade iväg för att hämta förstärkning åt Diego. Vem tar man till när orden har sinat och man inte får slå? Jo, mamma och pappa. Mamma och pappa kom och så lekte alla luuuulen med varandra på ullmattan i vardagsrummet fram tills att jag såg något grått på Lejonets bakdel.

Lejonet hade gått på Emmas låda. Med besked.

"Nämen LEEEEJONET" sade jag. "DU får inte gå på Emmas låda. Den är ju ushig och bläig". Därefter tog jag Lejonet i hampan och tvättade kräkfärdigast bort alla kattkissklumpar som Lejonen verkligen marinerats i.

Sonen kom efter med Tigern i högsta hugg. När jag tvättat Lejonet färdigt och sagt till sonen att torka honom torr (så att han inte blir kall...) sträckte sonen fram Tigern.
"DEN OCKSÅ" sade han stolt.

Ty även Tigern hade varit duktig och kissat på lådan. Vilket framgick med övertydlighet av de grå kletiga avlagringar som hela hon var täckt med. Det värsta är - jag VET att det inte var Tigern som blött ner sanden...

Så, finns det någon som vet? Vilken typ av sand har man i en lejon och tigerlåda?

(Lustig historia från förr... Sonen var inte många månader gammal, han bar storlek 62. Jag letade mig galen efter ett par blå mjukisbyxor som jag visste att jag lagt i hallen. De stod inte att finna. På kvällen när jag rensade lådan fann jag de eftersökta byxorna noggrant nedgrävda i kattlådan. Jag har ingen aning om vem den skyldige var, det kan ha skett i samförstånd)

Nu är det en trio!

Efter att ha matat Melkersson så återbördade jag honom till sitt rum. Eftersom promenad-Bendigo var så otroligt ullig och gullig tog jag ut honom för en tvstund. När vi sett färdigt på Fåret Shaun så bar jag in honom.


VEM, säg VEM spankulerade runt i kattungehagen?


Inte bara Melkersson, inte. Utan även min lilla Tvåa. Jag visste att hon skulle vara en av pionjärerna!


Dagens små orosmoln går ut på att Melkersson inte heller idag har ökat i vikt. Han är ju pigg och glad, men jag skulle vilja se honom spränga 350 gramslinjen...


Även idag är jag hemmabunden på grund av svår sjukdom (läs snor i näsan och huvudvärk). Det är inte lätt när man är stolt ägare av Nurse Emma. Emma är obönhörlig. Hon är otroligt hängiven i sitt vårdande. Vill man sova - nej. Inte om inte Emma tillåter det. Hon blandar ihop feberhuvudvärk, som ju tarvar sömn, med hjärnskakning, där sömn är otillåten. Sålunda bemöts varje mindre temporär ögonlocksstängning med en uppfordrande klo i näsvingen. Eftersom hon, liksom jag själv innerst inne, tror att förkylning är en dödlig sjukdom följer hon mig som en skugga. Ibland följer hon mig inte utan går i direkt anslutning till mina tår, vilket gör att jag på allvar oroar mig för att under min sjukledighet avlida av en fallolycka. Det är väl skönt att hon bryr sig, i och för sig. Ellis skiter högaktningsfullt i mitt lidande.

Nattinatt

När jag inträdde sovrummet möttes jag av en kör av pip efter att jag
sagt "hej små bebisarna", vilket jag töntigt nog gör varje gång jag
kommer in hit. Oj vad det peps! Esther pep (hennes mat var slut så det
var inte så konstigt). Melkersson pep, och det brukar han ju göra för
det är ju flaskdags. Bendigo pep. Lilltjejen pep hysteriskt. Berlioz
pep. Behemoth pep. Och alla rusade mot lådöppningen. Innan jag hunnit
sätta ner flaskan och böja mig för att ta upp Melkersson så var både
han och Bendigo ute och spatserade. De andra peeeeep i hålet och
försökte verkligen, oh, vad de jobbade, men ingen lyckades. Jag tog
upp Melkersson och vägde honom (en viss besvikelse, bara 340 g) och
matade honom (han ville inte ha särskilt mycket) och jag släppte ner
honom igen till Bendigo som just var på promenad i Babycaten som jag
börjat hälla upp i hopp om att de små skall vilja smaka. Esther var
lite sur över att ha sin yngste son spatserandes i naten men hon lät
sig väl smaka ändå. Melkersson struttade fram till matskålen, tog sig
ett par slick och vände om. Bendigo och han gick därefter, easy as
pie, rakt in i bolådan till sina syskons förtret. De har inte knäckt
utbrytarkoden ännu, helt klart. Och det piper de för. Kullens minsta
lilla råtta, däremot, och den kattunge som ploppade ur sin mor och
därefter trasslade in bakbenen i öronen, de två som definitivt utmärkt
sig mest - såklart är det de som grejjart!

Litteratur, mästare och andra...

Nu har jag kommit på de två pojknamnen jag skall använda. Eller kommit på och kommit på. Andra har kommit på dem innan mig. Och det är väl inte egentligen "nu" heller, utan det har ju legat och värkt ganska länge. Men, om någon drar sig till minnes mitt ursprungliga stamnamnsförslag, (om det inte ringer någon klocka så titta på adressen till den här bloggen) och också minns responsen på denna, så har jag vidtagit en rad försiktighetsåtgärder. Jag har dubbelgooglat. Jag har kollat referenser. Jag har slagit i uppslagsverk. Jag har kommit fram till följande:

Folk får inte vara FÖR lättstötta!

Mästaren och Margerita anses vara en av de större böckerna i litteraturen. Michail Bulgakov är förvisso ett ganska tungt namn, men kanske kan anses... underligt på en katt. Trots att det är helt i linje med Bibliotekstemat. Jag inser att författarnamnen inte kommer att vara predominerande i min lilla bok-kull, men det får bli som det blir.

Behemot(h) och Berlioz får det bli på mina två pojkar! Jag har inte riktigt, riktigt bestämt mig för vem som är vem. För Lilla Blå (ettan) är ju kullens största kille, därmed så är han med det kvalificerad till Behemot(h), som ju också är ett stort djur enligt Böckernas Bok, dvs Bibeln (Job) (DOOOOOOCK - måste jag invända - inget ondskefullt monster... Även om det blir en uppgörelse mellan Levithan och Behemot i tidernas slut så är det ändock så att Behemot(h) i sig inte är en taskig kille. Bara stor. Och motsats till Levithan. Och jorden går under oavsett vilka som slåss med varandra. Om den nu SKALL gå under. Så, var inte så lättstötta!!!).

Samtidigt så är Behemot(h) i Mästaren och Margerita SVART. Brun burma är enligt genetiken just svart (n).

Berlioz, då... Att finna färgen på honom genom att läsa Bulgakov ger ingenting. Kanske skulle man kunna argumentera för att hr Berlioz i boken är en tämligen grå herre i sin egenskap av redaktör. Jag får därmed söka mig till andra tunga referenser. Disney.

I Aristocats är Berlioz den grå kattungen. Talar för att min Berlioz är grå, dvs blå, dvs lilla ettan. Om man skall vara vansinnigt utsvävande kan man dock argumentera för att Berlioz skulle kunna vara brun om man betänker att Hector Berlioz ju skrev musiken till Faust fördömelse, och Faust är ju definitivt en svart historia. Svart som i (n).

Så... vad göra... Tyngden, storleken och magkänslan säger att Ettan är Behemot(h). Alla andra referenser, utöver de otroligt långsökta, det faktum att i mörkret är alla katter grå, samt en annan del av min mage, säger att ettan är Berlioz...

Och skall Behemot(h) stavas med eller utan "h" i slutet???

Och - vad skall min lilla älva heta?

Det var som ***!

Det var inte min lilla ljuvliga blåpadda som var den andre ungen utanför bolådan!!! Det var -

MELKERSSON!!!

Melkersson som dessutom nu väger 335 g!

Liten blir stor...

Jag är hemma i svår sjukdom idag (förkyld något såpass) och vaknade vid nio av att det rafsades och prasslades. När jag stack ut min röda och täppta näsa utanför sängkanten såg jag Bendingo på väg ut och efter följde Melkersson. Melkersson stod stadigt på det hala golvet. Han, till skillnad från Bendigo, gick kavat fram till Esthers matskål och smakade på maten! Lilla, lilla Melkersson!

Jag tänkte att han kanske var hungrig, för sedan han flyttade tillbaks hit har han fått sin morgonflaska klockan 6.00 sharp varje morgon. Nu var det tre timmar för sent. Stackars Melkersson hade sonika tvingats kräla, i djupaste hunger, ut från sitt trygga rede, för att själv försöka skaffa näring i sin moders matskål... Skammen gick igenom mina fulla bihålor och rotade sig i min frontallob (eller var nu skam sitter) och jag vinglade som en drucken upp ur sängen och vägde honom. Förvissad om att han nu var nere på 250 gram. Eller mindre. Nope.

335 g. Jag kollade vågen. Jorå. 335 g.

Och han ville inte ha så mycket ersättning heller. När jag för en stund sedan såg honom putta undan den betydligt biffigare ettan så insåg jag att Melkersson nu har förmåga att stå helt på egna tassar. Hönsmamman i mig kommer dock att vara där med den lilla flaskan på regelbundna tider fram tills att han verkligen verkligen är ikapp med sina syskon!

Världens bästa...

Jag är förälskad i Tvåans tassar. Djupt förälskad. De är bedårande! En liten cremétå på ena framtassen. Fyra små cremétår på ena baktassen. Jag kan titta i timmar!

Tillika är jag förälskad i Tvåans ögon. De är så stora och så vackra och... Jag tror tamejtusan att jag är förälskad i hela Tvåan. Hon är så ljuvlig så att klockorna stannar!

Dagens utveckling...

Idag hade jag kameran framme och tog kort på mina små mirakel. När jag stoppat in kameran i väskan och satt och ullgullade såg jag plötsligt vad som skulle komma att ske för första gången. En kattunge skulle ut och se på världen!
Föga förvånande var det Bendigo Bung-Eye som tog det stora steget. Han och syrran har varit på väg i flera dagar nu, men nu, nu skulle det ske på riktigt!
Jag slet upp kameran, men eftersom blixten var avslagen så blev det massa fippel... Här är i alla fall bildbeviset på att Bendigo Bung-Eye är en liten globetrotter!

Han är på väg ut!

Så fort han kom ut tycktes han ändra sig. Vad skulle han därute att göra? Egentligen??? Och golvet är haaaalt, och mamma är där inne...

Fast man kan ju se sig om liiite. Men bara lite.

Mamma - släpp in mig, mamma!

Maaaaaaaaaaaaaaaaaaamma!

Hygglo, schyssta durå, mamma... Kan jag komma in?

Alltså - det var ju kul att vara ute, men jag skulle liksom vilja komma... typ... hem? Om det är ok?

Borta bra men hemma bäst!

Små blir stora... I alla fall större.

Det har varit drama i hemmet de senaste veckorna, men jag tror att det värsta är över. Lille Trean, den där som jag var osäker på om det var en tjej eller kille, han i alla fall, bestämde sig för att inte gå upp i vikt alls. Tvärt om tyckte han att det var en god idé att gå ner i vikt. Det tyckte ju inte jag.

Hans syskon växte å andra sidan så det knakade, så ju större de blev desto mindre blev chansen att lille Trean fick tillgång till spenarna. Det var rätt dramatiskt där ett tag, fram tills att han fick en personlig sköterska som dag som natt matade honom med flaska. (Tack Anna, jag är dig evigt tacksam!) I måndags kom han åter hem till mig och mamma och syskonen, och han är fortfarande liiiiiiten, han har inte kommit upp i 300 g ännu, att jämföra med 365 för hans brune bror... Men GEIST, det har han! Och charm. Och nu har han en förmåga att slå sig fram till spenen och hålla sig kvar om någon annan vill sno det som han anser rättmätligen är hans.

Jag stödmatar fortfarande, och tänker fortsätta med det fram tills att han börjar äta annan mat.

Nåväl, av sin privata sköterska fick han sitt namn i alla fall. Melkersson, skall han heta, och det är ett riktigt bra namn. Förutom att det ju inte börjar på B. Så därför lägger jag till ett B i början. B står för Björn. Jag vet emellertid inte riktigt ännu om det är namnet han skall registreras i. Det är ju i och för sig ett ganska kul namn. Den fiktive bibliotekarien S*Zeitgeist Björn Melkersson....

Dags att öppna ögonen!!!

Jupp, de har blivit så stora, mina små!

Nu börjar de se världen, så smått, så smått... Jag tog fram kameran igår för att fotografera. Det stupade på ett antal faktorer.
1. När jag väl kom till skott så var kameran helt urladdad
2. När batteriet var laddat var dagsljuset försvunnet och man kan inte ta seriebilder med blixt. På ISO 400 så blir bilderna suddiga när motivet rör sig. Vilket det ju gör, det är ju därför man vill ta bilder i serie.
3. På de få bilder som hade skärpa ser mina små mirakel vanskapta ut. Små ögon som är delvis öppnade och enögda katter och hujedamej. Nej, nej. Det blev inga bilder igår, inte! Och inte idag heller!