Det värsta...

Igår fick Esther en välskapt unge, som tyvärr dog.

Av olika anledningar så började Esthers förlossning inte bra. Hon blev stressad av yttre faktorer och fick inte komma till ro för att föda. Det gjorde att förloppet blev utdraget. Jag hade kontinuerlig telefonkontakt med veterinär men eftersom det verkade som att hon skulle klara det så bedömde vi att det var bättre att avvakta än att stressa henne ytterligare med en resa till en klinik. Och det verkade gå bra!

Vid elva fick hon kraftiga värkar och det tittade såsmåningom fram små tassar och en liten, liten svans. (Det var så sött, och så spännande!) Esther jobbade på. En halvtimme senare så hade hon jobbat fram en halv kattunge. Då märkte jag att hon började bli riktigt, riktigt trött. Vid tolv slutade hon jobba helt. Ungen var ute till tre fjärdedelar, det var bara skuldrorna, frambenen och huvudet kvar. Jag försökte hjälpa henne - men utan att hon hade värkar så satt ju ungen som berget och jag vågade inte bara DRA - så det var bara att stoppa stackars Esther i en transportbur och ila till kliniken. Där drog de ut ungen och konstaterade att den var död. Hon röntgades och det konstaterades att det inte fanns några fler ungar därinne.

Jag har liksom inte ord för att beskriva hur ledsen jag är över alltsammans. Jag var så glad över att ha fått förtroendet att låna Zorro, och jag såg så mycket fram emot den här kullen.

Så, varför hände då det här? Först och främst så vill jag understryka att det inte var något fysiskt fel på varken Esther eller ungen. DÄREMOT så fanns det en rad olyckliga faktorer. Sammantaget så ledde det fram till den döda ungen.

1. Det var bara en unge. Födsloarbetet blir svagare då.
2. Ungen var ganska stor. Vilket ju inte underlättar.
3. Ungen kom med bakdelen först, vilket normalt sett inte är någon nackdel, men det gör födsloarbetet lite svårare.
4. Esther var trött redan när hon till slut fick ro att börja krysta på riktigt.

Med facit i hand kan man konstatera att jag åkte in till veterinären för sent. Å andra sidan så hade hon då förmodligen förlösts med kejsarsnitt, vilket innebär en stor bukoperation med risker för både unge och moder. Man kan också, med facit i hand, konstatera att det inte finns några biologiska anledningar till att befara att Esther i framtiden inte skulle kunna föda ungar naturligt.

Naturligtvis snurrar tankarna på vad jag skulle ha gjort annorlunda i huvudet, men jag vet innerst inne att mina vänner och veterinären har rätt - jag gjorde det bästa av situationen. Det var olyckligt, men olyckor händer. Samtidigt så tar inte det bort känslan av skuld. Vilket är vansinnigt jobbigt.

Med det här så har jag också redan fått nya kunskaper - och det är bra! Bland annat har jag fått lära mig att det inte är den ensamma ungens storlek som gör att förlossningen av enungekullar blir extra svåra. Det är just det faktum att det bara är en unge som gör att värkarbetet blir svagare. Helt logiskt när man får höra det, men förklaringen jag har givits innan är att ungen blir större eftersom den får mer näring.

Frågan om raskatters avelsduglighet har dykt upp i samtal med vissa. Personligen tycker jag att det är fånigt. SÄKERT finns det katter i avel som inte bör avlas på eftersom de har egenskaper som gör att de inte bör föda ungar. SÄKERT finns det en och annan uppfödare som avlar vidare på ungar som kommer från mödrar som fått två kejsarsnitt på grund av onormal värksvaghet. Det är ingen seriös avel, om du frågar mig. Jag tvivlar på att den är mer förekommande än avel på andra olämpliga defekter och anlag. Jag tvivlar på att den är mer förekommande än ansvarslösa huskattsägare som låter sina okastrerade katter umgås med andra okastrerade katter som de är nära släkt med.

Så här resonerar jag:
PONERA att Esther varit en utegående bondkatt. Ponera att hon väntade en ensam kattunge (nu har jag ju redan fått höra att en bondkatt minsann aldrig bara får en unge heller, utan en frisk katt får minst tre, men det är en annan diskussion, precis lika fånig, så jag lämnar det därvid). OM hon hade utsatts för den stress som hon utsatts för igår natt och igår morse så hade hon kunnat springa iväg och hitta ett bättre bo. Alltså var det det faktum att hon befann sig i en lägenhet som var den negativa faktorn, inte att hon är en raskatt.

Ponera vidare att Esther skulle ha hittat ett säkert bo. Ponera att hon där, i avskildhet, försökte föda, men lyckades lika lite, och ungen dog. Förmodligen skulle hon ha agerat som en utekatt gör - hon skulle ha hållit sig gömd fram tills att kattungen krymt ihop (döda ungar gör det - även människobarn) och hon hade kommit hem utan en unge hängande baktill. Förmodligen med livmodersinflammation, men utan unge. Det har inte med ras att göra, det har med biologi att göra. Det innebär inte att en raskatt är sämre på att föda. Däremot så har oftast raskattägare (och även innekattsägare) större koll på vad som egentligen händer med deras katter och ser snabbare behovet av medicinsk hjälp, vilket ju (oftast) leder till lindrigare sjukdomar, men ok, mer frekvent förekommande veterinärbesök.

Fundera en liten stund på de där huskattskullarna som ibland återfinns och där mamman har "övergivit" kullen. Ja, visst, kan det ha varit ett bristande intresse för sina ungar (vilket ju förekommer även i raskattsvärlden) och visst kan det ha varit en långtradare. Det kan ju också ha varit en förlossningsrelaterad inflammation eller skada som gjort att hon helt enkelt blivit sjuk och dött...

Ponera vidare att det varit mer än en kattunge i kullen, men Esther var en frigående bondkatt som födde i avskildhet. De ungar som inte klarar sig i den kullen får ägaren aldrig någon som helst vetskap om. Det finns därför ingen som helst anledning att tro att det inte föds döda kattungar, eller kattungar med defekter, från bondkatter. (Eller huskatter) De flesta huskattsägare som får kattungar som föds i hemmet får en eller två hoppsankullar innan de kastrerar. Om man frågar runt så föds det döda, och defekta, kattungar även i dessa kullar. Inte mer förekommande än i raskattsammanhang, men tamigtusan, inte färre heller. Om du använder en och samma honkatt i en uppfödning fem gånger så ökar risken att någon kattunge i någon av dessa kullar är död eller defekt jämfört med en hona som bara får en eller två kullar. Det är enkel sannolikhetslära. Sedan om den döda ungen kommer i första kullen eller i tredje är ganska egalt.

Inavel då? Jaaa, onekligen förekommer linjeavel (dvs närbesläktad avel) i kattsammanhang. Det kan man tycka vad man vill om. JAG ser ingen anledning till att linjeavla på Esther, och skulle själv aldrig använda en linjeavlad katt. Jag tycker inte att det är rätt, helt enkelt. Å andra sidan, åter igen, en raskattägare har STÖRRE KOLL på saker och ting. Jag vet vem Esther parade sig med. Jag kan räkna ut inavelsprocenten och välja att avla på en låg avelsprocent. När katten Missan kommer hem och är på tjocken - vem vet hur närbesläktad hanen är då? Det finns en engelsk undersökning, som jag naturligtvis inte hittar just nu, men jag skall fortsätta leta, som visar att raskatter i London hade MINDRE inavelsprocent än de frigående huskatterna.

Hur som helst - jag kör inget brandtal om att raskatter på något sätt är bättre än huskatter. Det är ju i grunden samma sak. Fyra ben och en svans. Det ena är inte bättre än det andra.

Jag är i alla fall djupt imponerad över hur Esther jobbade igår. Hon var jätteduktig. Jag är så vansinnigt tacksam över att hon verkar ha återhämtat sig och inte (ännu, pepparpeppar) visar några som helst tecken på infektion eller mjölkstockning. Jag är så tacksam över att jag har inte bara en, men TRE, fantastiska katter. Jag är så tacksam över att jag har mina vänner. Och min perfekta son. ÄVEN om jag är så ledsen över att den där lilla ungen lämnades kvar inbäddad i toapapper på bänken hos veterinären.