Pluttarna

NAW...

De tre musketörerna har haft ett jobbigt dygn. Här har sprungit mormödrar, småbarn och okända män om vartannat. Så klart att de blir trötta då!

Vad kan i övrigt förtäljas om dagen innan fyraveckorsdagen? Tja...

Bebisarna står inför en tuff tid. Nu skall det lådtränas och börjas käkas mat som inte kommer från Esther. Båda delarna går... sådär. Jag har satt en utställningslåda i kattungehagen för att Esther skall lära de små att där - DÄR skall de kissa. Ungarna gruffar runt i ströet (jag ville inte köpa sand - jag inbillar mig att gammal vanlig, hederlig strö är mer hälsosamt att knapra i sig än sand, oaktat att den inte är klumpbildande) och skvätter runt den som om de vore undulater. Esther sätter inte utställningslådan i samband med toalettlådan, minsann. Det gjorde hon inte dagarna efter förlossningen heller, när den stod där då med, fast så laddad med klumpbildande sand. Esther vet var lådan står. Den står i badrummet. Ingen annanstans. Frågan är bara hur hon har tänkt att lära sina bebbar att gå på den.

Jag tänkte att de små kanske började bli väl trötta på mjölk, tänkte jag. Jag tänkte att deras mor kanske började bli väl trött på att utgöra den enda källan till näring, tänkte jag. Det tänkte inte kattungarna. Mina tidigare offensiver har slutat med att Esther har tuggat i sig allt. Esther och Ellis. (Ellis är bra rund nu...) Så jag behöver fundra ut en ny lösning.

Jag surfade runt, läste lite och kom på en självklar lösning - babykattungefoder såsom från Stockelbergs bok. Sej och potatis. Det skulle förvåna mig storligen om Esther käkade upp sej och potatis. Eller än konstigare om ELLIS skulle få för sig att smaka fisk. Usch, tycker Ellis om fisk. (Han kan dock äta paneringen från sonens fiskpinnar...) (Vilket kan vara EN av anledningarna till hans rondör.) Jag har lagt upp lite babyvälling för att ungarna skall få smak på annat än Esther. De har inte fått möjlighet att få smak på något annat än Esther för Esther har käkat upp vällingen innan de har fått nys om den.

I morse fick sonen för första gången KLAPPA bebisarna. Det utvalda offret var Aloha. Aloha tyckte inte illa vara. Sonen var överlycklig.

"Bebisen GLAD" uttryckte en förundrad son. Så satte Aloha sina små tassar med sylvassa klor som hon inte kan dra in i handen på sonen. Sonen blev inte GLAD. Sonen blev motsatsen. Men ett par timmar senare var han lika begeistrad igen. Begeistrad, men han höll fingrarna i styr.

Klättermus

Amelia är inte sann!

Goda vänner lånade ut sin kattungehage till mig. En superbra sak. Amelia använder den som stege...

Tidigt i morse hade hon klättrat upp till luckans kant och var halvvägs ute. Alltså stängde vi luckan, för gott, och satte in en stol i hagen så att Esther kan komma in och ut. Amelia vrålade ut sitt missnöje. Och började klättra på väggen till hagen. Bokstavligen.

Jag ger henne MAX en vecka innan hon lyckats klättra upp till toppen. Jag är djupt imponerad!

Liv i luckan

Idag så fanns det ingen återvändo. Trean skulle döpas. Jag föll ju till föga och döpte lilla Ettan till Apple Pie efter mycket angst och ågren, men vad är det med äpplepaj som är så himla feminint? Apple Pie är ett BRA namn på en (blivande) högst maskulin herre.

Trean då... Jag har funderat och funderat. Det fanns ytterligare alternativ. Poker Alice, tipsade min kära syster om. En pokerspelande dam i vilda västern. Problemet är ju att ingen hört talas om Poker Alice. Eller i alla fall inte jag.

Jag tänkte vidare att jag MÅSTE ta en liten fin gruppbild på katterna nu. Så, alla katter upp i sängen. Alla katter sprang åt olika håll. Vissa snabbare än andra! Amelia är ett litet kvicksilver, vid min ära. Hon har dessutom börjat skutta. Detta lilla kvicksilver är dessutom så übersocial så det är löjligt. Hon springer emot en - inte ifrån en - och hon spinner som en... katt. (Det kanske inte riktigt LÅTER som en katt, men hon spinner så fort man TITTAR på henne.) När jag sätter tillbaks henne i hagen så skriiiiiiiker hon och försöker komma ut. Hon klättrar på gallret. Hon tycker att det är SÅ mycket roligare hos mig och maken än i sin löjliga bolåda med sina löjliga syskon tycks det.

Apple Pie är mer timid. Han har inte riktigt samma gåpåanda som sina systrar. Jag tycker att han är ännu mindre aktiv nu än när Al Capone fanns, för de två brukade brottas rätt rejält. Men han kan han också! Han gillar att lunka (han är inte lika begiven på att gå som sina systrar ännu, så han springer inte) - men han lunkar gärna ifrån en. Jag fick honom ändå att spinna idag - vem kan motstå kli under hakan?

Och så är det då Trean, eller föredetta Trean. Hon är nästan lika aktiv som sin syster. Nästan lika social. Otroligt trevlig liten tjej! Vad skall då en aktiv liten flicka heta? En som sätter näsan i ens armveck och tvättar när hon sprungit rätt in i ens famn? Aloha, bestämde jag mig för. Tänker pigg, tänker glad, tänker på att namnet betyder faktiskt fred och kärlek egentligen. Tänker sol, tänker sommar. Tänker ananas. Inte för att Aloha kommer att äta ananas, förmodligen (men jag har hört att det finns katter som gillar det, särskilt katter med orientaliskt ursprung), men du fattar. Sol. Glädje. Så. Aloha it is.

Resultaten av fotosessionen?

Hrm... Tre katter som fick släppas samtidigt av maken medans jag hysteriskt tryckte på avtryckarknappen trettioelva gånger. Två foton fick jag till där katterna överhuvudtaget syntes. Sedan fick jag slänga mig efter Amelia eller Aloha, beroende på vem som sprang mot mig, maken fick slänga sig efter den andra damen och därefter fick den som kunde försöka plocka upp Apple Pie innan han hoppade ner från sängen... Jag skrattade så att jag kiknade. Men resultatet av fotosessionen blev, som sagt, klent...

Nu tänkte ju jag att lägga upp några bilder - men då har väl batteriet till kameran tagit slut. Ja, ja. Jag lägger in de som jag lagt in på hemsidan...

Det här var ett av de två nästan funktionella gruppbilderna. Längst fram Aloha. I mitten Apple Pie. Och huvudruskerskan är Amelia.

Apple Pie. Han är bedårande! Och still. Just i den här sekunden.

Amelia Earhart. Låt er inte luras av att hon ligger ned. Hon planerar bara nästa attack!

Aloha kikar efter makens klickande fingrar samtidigt som hon avancerar framåt.

Lilla Al Capone...

Han var en liten tuffing. Det var han verkligen. Och om han hade fått växa upp så tror jag på allvar att han blivit riktigt, riktigt snygg med den breda skallen och det fina stopet och det mellanrummet mellan ögonen som tycktes ha en fin form...

Tuffhet räcker emellertid bara so far. Lilla Al Capone dog i natt, och under omständigheterna var det det bästa för honom.

Chockartat, får jag säga. Chockartat och tragiskt.

Tja, när vi ändå är igång...

Jag har ju vetat i tre veckor vad Fyran skall heta...

Al Capone, naturligtvis. En sådan tuffing måste ha ett hårt namn!

Nu återstår bara Ettan och Trean... Jag har under dagen fått god hjälp från en kunnig kvinna i min närhet, så eventuellt är Trean också döpt. Ettan funderar jag fortfarande på. Är äppelpaj så himla feminint?

På språng!

En av de blå honorna döpte sig själv i förmiddags. Meet ms Amelia Earhart!

Nog kan det vara så att det tidigare skett i lönndom, men idag så kravlade Amelia ur lådan som första unge!

Nog är det att jämställa att vara den första kvinna som flyger över Atlanten!

Nyss, när vi kom hem från sommarutflykt, så vågade sig både Fyran, Amelia och Trean ut. Ettan kommer nog så småningom!

Amelia och Trean kravlade sig ur först. Gick på äventyr. Luktade på lämningarna från den köttfärs Esther förärats som godis. Luktade på mig. Struttade fram. Till slut, och först efter oändlig tveksamhet krälade även Fyran ut. Hans rymning är bara delvis förevigad. Han var även den som återvände först. I Americano-familjen är det således quinnorna som hittills visat mest balls...

Flickor och pojkar

Häromdagen var två goda vänner här och tittade mina små telingar under svansen.

Jag är dem evigt tacksam för detta. Dock fick min självkänsla sig en liten knäck. Mina bedömningar om kön på de små var till 50% felaktiga. Man skulle, om man är optimistisk, även kunna säga att jag i alla fall var till hälften rätt...

I alla fall... Den näpnaste av alla kattflickbebisar, Ettan, bedömdes vara en herre. Tvåan, som ju fram tills dess varit en robust grabb, visade sig vara en knubbig dam. Trean och Fyran, de hade jag i alla fall prickat rätt på. (Tror jag. Hittills...)

Det hela innebär ju vissa namnproblem. Det enda namn som fortfarande funkar är Al Capone (Fyran). Apple Pie låter för feminint för en hane, och en äppelpaj kan ju inte vara blå... Min tanke var att Tvåan skulle heta Stripes, men det är ju ett helt klart maskulint namn. Och om inte Tvåan kan heta Stripes så kan ju knappast Trean heta Stars... Det känns HELT fel att döpa om Ettan till Stripes. Det är det ju Tvåan som heter! Jag får fundera på det där. Har du något tips på två feminina och ett maskulint namn som osar USA - så skriv det i kommentarsfältet!

Det är livat i luckan nuförtiden, vill jag lova. Bolådan står brevid min säng. I morse, klockan halv fem, väcktes jag av att Esther vrålade efter mat i mitt öra. Hon äter, som jag kanske har sagt, ofantliga mängder. Men med hänsyn till att ungarna har en stadig viktkurva uppåt så är det väl inte så konstigt. Jag raglade mig ur sängen och hämtade lite mat till henne. Hon kan ju, gudbevars, inte äta i köket, maten skall serveras precis utanför bolådan.

Där, i mitten av natten, sett ur ett semesterperspektiv, kunde jag inte undlåta mig att tänka på vad Esther Pester skulle ha gjort om hon INTE var den lilla prinsessa hon är. Om Esther, istället för att vara en ompysslad liten gullgumma, varit en förvildad stallkatt - VAD, jag säger VAD, hade hon tagit sig till då? Legat i lådan och skrikit på de små mössen att komma, för att hon var hungrig? Ringt ett pizzabud? Eller, kan det kanske vara så, att hon i sådana fall kunnat masa sig iväg och JAGAT lite käk själv? Eller i vart fall ÄTIT VAD SOM BJUDS?

Nu är ju Prinsessan just en prinsessa. Vill hon ha mat vid sin bolåda, så får hon mat vid sin bolåda. Och den mat hon vill.

Samtidigt så funderade jag lite mer över det där. Rimligen borde alltså utefödda kattungar vara vana vid att behöva ligga utan sin mor i myyyyyycket längre tidsperioder än våra små innekatter? Men, hur går det till???? Den första veckan så vägrade Esther i princip att gå ur lådan överhuvudtaget. Hon sprang till toalådan och sprang tillbaks, och det var de längsta promenaderna. Nu, när ungarna är nästan tre veckor, kommer hon släntrandes ibland och vill gossa, men det är inga längre stunder hon vistas utanför vårt sovrum, inte. Inte ens när hon ligger på min arm i sängen, och således har utsikt över sina ungar kan hon riktigt komma till ro.

Nåja. Inga ungar, katters eller människors, har någonsin blivit förstörda av för mycket kärlek och uppmärksamhet från sina föräldrar, så det innebär inga problem.

Efter att Esther fått sin mat kunde jag inte somna om. Jag låg och stirrade ner i lådan. De är så fantastiskt gulliga! Så pass tidigt på morgonen har de den goda smaken att sova, men när de började vakna till sans, vid halv sex, sextiden, så blev det världens hallaballo. Det buffades och knuffades och brottades. Det kröps och det krälades. Den kattunge som var modigast var (naturligtvis) fyran som kom ut med båda frambenen och större delen av buken ur hålet i bolådan innan hans moder buffade in honom i lådan igen. Tvåan och Trean var nästa par att försöka sig på en utbrytning. De kom inte fullt så långt. Sist, men med en särdeles geist, kom Ettan på att hon (nej, jäsiken... HAN) också ville se världen.

Tvåan låg och tvättade sig på benen. Det var fantastiskt gulligt att ligga och beskåda. Det lilla, lilla tandlösa gapet som tvättade sig, gäspade och sedan somnade sött...

Fyran och Trean slogs så att stickor och strån hade flugit, om de hade legat på stickor och strån. (För närvarande ligger de på en vit fleecebabyfilt som min son hade...) Trean tog i med hårdhandskarna och bet Fyran i benet. Med sitt tandlösa lilla gap. Jag förmodar att Fyran fann det... kanske i alla fall psykiskt... obehagligt.

De är så rara. SÅÅÅÅ rara!

Jag kommer att anmäla alla fyra till Billingebygdens utställning, planerar jag just nu i alla fall...

På dagens schema står inte bara att kränga på sig regnstället och gå ut och busa med sonen i regnet, utan att faktiskt göra en kraftansträngning och få till fina, individuella bilder på mina fyra små mirakel!

Knubbiga små sälar...

De är så söta, de små liven... Om det inte hade varit för att solen skiner och det är semestertider och man därigenom är tvungen att vara utomhus lite då och då, så hade jag nog suttit klistrad framför bolådan...

De har blivit riktigt, riktigt knubbiga. Trinda små magar klädda med fjun...

Riktigt, riktigt kär är jag i de små liven. Och inte bara jag. Även maken och sonen är begeistrade.

Det är lite nervöst att ha en tvååring och tvåveckorskattungar. Min son skulle, naturligtvis, inte medvetet göra något elakt, men samtidigt så har han noll koll vad gäller det där med att kasta saker och klämma och dra i saker. Därför får han aldrig, under några omständigheter vara ensam i Esthers rum. (Esthers och Esthers... Det VAR mitt och makens en gång i tiden...) Men nu är Esther så pass trygg i sin modersroll och ungarna såpass robusta att vi låter sonen stå och titta på ungarna. Och vilka sköna kommentarer han ger!

Det är tillexempel inga små bebisar längre. Nej, de är STOOOOORA bebisar (vilket illustreras med att han tar sin hand så högt över huvudet han kan). De är glada, har han berättat. Utom när de slåss med varandra. "AJABAJA" säger sonen då. "INTE SLÅSS, INTE BRA" läxar han upp med pekfingret i högsta hugg. (Ajabaja och pekfinger har han lärt sig på dagis. De lär sig mycket nyttigt där...)

"Du måste prata tyyyyyssssst" säger jag när han går upp i röststyrka. "Annars blir Esther och bebisarna rädda". Sonen lyder och viskar "Prata tyst" - och återgår till en något för hög röstvolym när han åter konstaterar att NU är ungarna glada när han har talat tyst...

Han står och tittar ner i lådan och man riktigt SER hur gärna han vill böja sig ner och bara klappa liiiite, bara krama liiiiite, men istället säger han:
"IIIIIIIINTE klappa" och skakar på huvudet. "INTE krama"

Han är så duktig, min son. Präktiga ungar jag har, allesammans.

Alla tittar på mig!

Nu har alla öppnat ögonen. Blåa fina ögon på små knubbiga varelser....

Det är lite oroande att Emma, som jag trots allt trodde skulle agera extramor åt allesammans, väljer att fräsa åt Esther så fort hon visar sig. Jag hoppas att det kommer att gå över såsmåningom. Om inte vet jag inte riktigt hur jag skall agera. Å ena sidan är Emma en äldre dam som har rätt till en trygg ålderdom, å andra sidan är Esther en fantastisk familjemedlem...

Det ger sig nog.

En annan sak som oroar mig är Ellis astma. Den har definitivt blivit värre, och han har inte blivit yngre. Det blir en tur till veterinären inom kort.

Men en sak som INTE oroar mig är de fyra små knubbisarna. De är så tjocka och så näpna och så fantastiska så jag tror inte att det är sant! Fyran och tvåan har så fantastiskt breda, fina huvuden och jag tror, men det går ju inte att veta ännu, att dessa två kommer bli såååå snygga!

Dags att öppna ögonen!

Nu betraktar Ettan tillvaron med skumblå ögon.

De andra tre väljer fortfarande att blunda för verkligheten.

En vecka!

Idag firas födelsedag! Kullen är en vecka gammal och allt går som smort.

Jag har försökt fotografera. Det här är vad som händer...

Den överbeskyddande modern accepterar dock att jag väger de små liven. De har nästintill fördubblat sin födelsevikt den här veckan, och det tycker jag är helt imponerande! Särskilt eftersom att all vikt ju kommer från mamman. Esther ser ut som ett streck. Ett glänsande streck, men ett streck likväl.

4 dagar!

Nu börjar vardagen krypa på så smått. Esther tar små promenader till köket och hoppar upp till sängen för att gossa och är inte så vansinnigt bunden till lådan som hon var tidigare. Hon har kanske börjat känna sig lite säkrare.

Vad hon INTE gillar, emellertid, är när man kidnappar hennes små bebisar. Självfallet gillar hon inte det. Det är ju inte så att hon blir hysterisk heller, men hon springer efter och skriker. Jag hade tänkt att jag skulle fastställa, eller i vart fall försöka fastställa kön ikväll, men jag avvaktar några dagar till. Det är ju inte så att könstillhörigheten kommer att förändras över tid...

Vad som dock förändats över tid är min syn på ungarnas färger. Redan när ettan, tvåan och trean ploppade ut var jag tämligen säker på deras färger. Fyran var dock såååå mycket ljusare än ettan. Nu vågar jag fastslå att ettan är brun, tvåan och trean är blå och fyran... Tja. Jag är till 99% säker på att den är brun.

Jag tog fram kameran idag för att fota ungarna var för sig. Esther gillade det INTE. Det var bara att lägga ner projektet. Dessutom så är ju de små fortfarande så små att de inte direkt sträcker upp sig i sin fulla prakt, snarare ligger som små vingliga pannkakor och ser så värnlösa ut att man får dåligt samvete. Jag tog ett kort på fyran, därefter kom Esther och fördunklade linsen. Jag raderade kortet på den vingliga lilla pannkakan och kände ett enormt dåligt samvete för att jag stört den lille och för att jag stört hans mor. Det var i samband med detta som jag bestämde mig för att skippa könskontrollen.

Viktuppgång

Jag har en hushållsvåg som inte mäter exakt. Eller snarare - jag hoppas att den mäter exakt men den är inte så finkänslig - man kan mäta i femgramsintervaller.

Klockan är åtta och jag har vägt de små telingarna, och det är en löjligt jämn viktuppgång. Ettan har gått upp bara fem gram. Tvåan, trean och fyran tio gram styck. Lite lite, allihop, alltså, men inte så att jag behöver oroa mig i nuläget känner jag.

Esther har varit ute på utflykt - hon tog sin första tur till köket. Jag vet inte vad hon gjorde där och det varade inte i många sekunder. Jag satt i soffan och såg henne glida förbi, bara.

När jag vägde fyran så pep fyran något alldeles. De andra pep OCKSÅ när jag vägde dem, men då brydde sig inte Esther något nämnvärt. Hon tittade bara surt på mig. Kanske var det något extra desperat i fyrans pip - vad vet jag - men Supermorsan kom till undsättning! Hon reste sig på bakbenen och försökte grabba den lille krabaten från vågen så att vågen nästan tippade. Och hon SKREK på mig. Surt.

När jag skulle lägga tillbaks lille fyran så var Esther i hälarna på mig. Eller handlederna i alla fall. Så det är tydligt vem som är mammas favorit... Idag i alla fall.

Jag är lite förvånad över att fyran inte har gått upp mer. Han BOR på spenarna! Inte bara det - de andra slåss om spenar och ibland vinner de, ibland förlorar de. Fyran slåss inte. Han hugger tag i sin spene och sedan sitter han där. De andra kan FÖRSÖKA knuffa bort honom, men med värdighet skyfflar han bara undan dem med en tass medans han fortsätter snutta till synes helt opåverkad av syskonens våldsdåd.

Snacka om geist!

Den unge som i särklass visar mest muskler i fråga om att få rätt spene är lilla fyran. Han har käkat oupphörligen sedan han satte igång.

Alla fyra verkar må bra och klättrar och kryper då de inte äter (95% av tiden) och sover (4,5%) av tiden. Alla fyra väger ca 100 gram (ettan strax över nittio, tvåan strax under 110, de andra två exakt 100).

Emma och Ellis är måttligt imponerade. Ellis visar i alla fall någon form av artig nyfikenhet, Emma går till Esthers låda lite då och då och tittar till. Mycket kort. Hon slänger ett getöga in i lådan och fnyser lite och går därifrån.

I natt när jag skulle gå och lägga mig så hade en av ungarna just bestämt sig för att försvinna ner emellan min och makens säng. Esther ropade på mig. Jag tog upp ungen och lade den till Esther. Jag gick och borstade tänderna. När jag kom tillbaks var samma unge på väg ner mellan madrasserna igen. Jag lade ner det lilla krypet i bolådan och lade även ner de andra tre. Esther tittade på mig med vad jag tolkar som tacksamhet. Hon fick emellertid pallra sig ner i lådan för egen maskin. (Ok... Jag hjälpte henne ner på golvet. Hon är ju nyförlöst!)

Den ömma modern vet vilken respekt hon kan avkräva av sin omgivning nu när hon blivit flerbarnsmor. Hon piper när hon vill ha matskålen påfylld (och det är ofta) och blir tämligen sur om hon inte serveras med skålen två centimeter från nosen. Jag blev lite orolig för det där igår och ställde skålen utanför lådan. Hon blängde surt, gick ur lådan, tittade på maten och gick in i lådan igen. Och skrek om att få mat. Eftersom hälsotestet var just att få henne ur lådan återgick jag till hennes vilja.

Hon är en god mor, Esther. Tvättar rumpor och tar hand om. När jag sliter ungarna ur hennes ömma vård (det sker inte ofta) tar hon det med jämnmod. Men hon tittar strängt på mig.

Just nu står hon och äter. Det ser ganska kul ut för två av ungarna hänger och diar samtidigt... (Needless to say så är lilla fyran en av dem...)

Lilla fyran äter!

... och som han äter! Han smaskar ljudligt och han puttar på de andra och han mjölktrampar frenetiskt. En slow-starter eller ett sista ryck? Jag hoppas naturligtvis på det första!
Fyra i rad. Så vitt jag kan bedöma det är det en choklad, två blå och en brun unge. Kön vågar jag mig inte på ännu. Lilla fyran ligger först, därefter tvåan, trean och till sist ettan.

Min son, som under övervakning fick komma in i sovrummet stod förhäxad och tittade på Esther och det som låg brevid. Han hade kommit in för att ge Ellis lite mat, men nu låg ju ESTHER där med... vaddå? brevid.

"Råttor" konstaterade sonen.

"Nej" sade jag och hans far, "det är Esthers små BEBISAR"

"Små, SMÅ bebisar" konstaterade sonen. Och lämnade en näve torrfoder brevid så att de skulle ha något att äta.

Dagen i bilder

Dagen började med att Esther åkte in på BB. Hon bäddade och värkarna startade.

Här kan noteras att filten som förut låg över tidningarna nu ligger under tidningarna.

Dagen fortsatte med att Esther beslöt sig för att en hemförlossnig var valet för henne. Alltså, precis det som jag förutsett. I min säng. Hon ville också att jag skulle ligga tätt, tätt intill och pusha henne vid värkarna. Och filten som jag försökte lägga ut - nä. En naturlig hemförlossning skall det vara.

På två minuter kom de här två. Det var lite meckigt för alla fyra, det vill säga, mig, Esther och ungarna för det var navelsträngar och efterbörd och spenletning på en gång. Jag fick navla av nummer två. (Den kletigaste på bilden)

Och medans jag satt och gjorde mitt första blogginlägg så poppade trean ut. Bara sådär.

Ytterligare en liten stund senare var harmonin total. Tre små ungar låg och smaskade på sin mor. Jo. Det är faktiskt tre på bilden.

Och så kom då lilla fyran. Lilla, lilla fyran. Det tog lite längre tid än för de andra och Esther var trött... Lilla fyran föddes med tungan utanför mun, det såg vansinnigt gulligt ut. Jag fick navla av honom/henne. Och gnugga honom eller henne torr.

Och här ligger hela familjen. Ettan är den bruna i mitten Tvåan ligger vid Esthers framtass. Trean mellan de båda. Lilla fyran, det är han som ligger vid Esthers bakben och inte vill äta...

Och så kom den fjärde...

... lilla fyran... Det är inte mycket med honom eller henne... Efter att ha gnuggat liv i den lille/a så orkar han/hon inte ta sig till någon spene. Esther är supertrött hon med och orkar knappt äta. De andra tre har redan haft sitt första syskonbråk, en spene tycks vara den mest populära. Det spelar inte så stor roll VILKEN. De ligger och mumsar sida vid sida fram tills att någon tappar greppet och försöker sno någon annans. Vansinnigt underbara, är de...

Och så lillen. Han/hon är inte så liten. Men så svag... Jag hyser inte mycket hopp för honom eller henne. Plutten. Jag är för vek för sådant här. ALLDELES för vek.

Det blev Americanos!

Två små är ute. I princip samtidigt kom de. Ljuvliga små tingestar. En är definitivt brun. Den andre tycks BLÅ????

Klockan 14.50 dök ettan upp. Inte mer än en minut så kom tvåan. Navelsträngarna lyckades trassla ihop sig och bara en efterbörd kom till att börja med så det blev lite trassel. Då fick doktor Anna rycka ut. Jag är allför äckelmagad för att avnavla med naglarna, så det fick bli med spritad sax...

HOPPSAN - där kom en till! Skall kolla vitala tecken...

Inte lika sprallig som de andra. Större, men inte lika sprallig. Ankomstitid 15.50. Men Esther verkar inte så intresserad den här gången. Trots att hon fått sig sin lilla födselbricka serverad och glufsat i sig.

Jag kommer med fortsättning så småningom. Barmorskan Anna har jobb att göra!

Brandövning!

Jag går på tå, det gör jag. Jag säger inte att det var ett FALSKLARM, det göra jag inte, för något är definitivt på gång.

Lillgumman är så gossig så gossig så gossig och så babblig så det finns inte. Igår trodde jag att ungarna skulle komma under natten, men det gjorde de inte alls. Emma och Ellis fräser åt henne – rejält. (Om det beror på att de finner henne alltför klängig i allmänhet eller om det beror på att de lider av förlossningsrädsla vet jag inte. Men populär, det är inte lilla gumman just nu…)

Visserligen har magen inte ”ramlat ner” och jag kände inga som helst sammandragningar (även om jag vid ett par tillfällen trodde att en buffande unge var en sammandragning – men skillnaden mellan en kattunge som buffar sin mor från insidan och en sammandragning blir VÄÄÄÄÄLDIGT tydlig när man plötsligt känner att vad man trodde var en muskel i själva verket är ett huvud…) men hon var så efterhängsen och mammig och så ”jag-kan-inte-ligga-still-ig” att jag var SÄKER på att det var dags.

Så. Jag sätter delar av min veckopeng på att IDAG, IDAG händer det!

Nervositet. Mycket.

Jag tror att något är på gång!

Det är ingen skräckblandad förtjusning. Det är bara ren skräck. Hur skall det gå i den här värmen? Kommer allt gå bra den här gången? ÄR det något på gång eller är det bara värmen som gör henne orolig och att Ellis fräser åt henne?
Kommer hon att krypa under mitt täcke inatt och föda där?
VAR ÄR MITT DESINFEKTIONSMEDEL?

NEEJ - jag har glömt att köpa fingerfärg för märkning av de små liven!

Men tänk om det inte blir några små liv?

Jo, det blir det. Vad jag behöver är en kall dusch och klara tankar. Vad Pester behöver är en trygg tass att hålla i.

Några dagar kvar...

Jag lider med lilltjejen. Höggravid och trettitvå grader varmt...

Hon orkar inte gå någonstans utan ligger mest och flämtar. Det gör Emma med. Och Ellis. Och jag.