Så var det bara en...

... Aloha har flyttat söderut.

När jag såg hennes lilla ansikte titta på mig genom transportbursgallret så knep det lite i hjärteroten...

Jag är säker på att hon har hittat ett gott hem. Lilla snuttan!

Amelia lade sig på mattan framför soffan och somnade när hon konstaterat att syrrorna var borta.

Om några dagar är det TYST hos familjen Bra.

Ingen äppelpaj kvar!

Idag så levererades färsk äppelpaj till nya ägarna. Äppelpaj som i framtiden skall heta Mandel, minsann...

Det knep lite i hjärteroten, får jag säga... (Inte namnet. Det tyckte jag var riktigt fint. Överlämnandet.)

Återkommer när dagen börjar gå mot sitt slut. Idag finns det mycket att ta i tu med!

Ung på nytt eller senil?

I gårkväll satt jag uppe och slötittade på tv - de visade ju Dirty Dancing, gud bevars, och även om jag redan på åttiotalet ansåg att det var en sunkig film så måste man ju titta på den.

Mitt i filmen - efter att Baby hade burit en vattenmelon men före hon blev satt i ett hörn - kom Ellis tågande med en liten mus i munnen och med ögon som LYSTE av glädje.

Igår när jag var och vaccinerade så fick vi en liten goodiebag från Hills, innehållande en liten påse kattmat, en vippa, en svart, ganska stor, råtta, och en liten vit råtta. Apple Pie valde den stora svarta råttan direkt. Hon bar runt på den hela eftermiddagen, både före och efter orgelincidenten. Den lilla vita råttan låg tämligen ensam och övergiven. De båda blå lekte lite med den men ansåg de gamla leksakerna som överlägsna. Och så var det ju den där vippan - alla tre gillade vippan.

Jag har haft motsvarande kattleksaker tidigare. Till skillnad från förr så är det inte någon päls på vippan - det är en tråkig syntetpäls. Mössen är klädda med, icke päls, utan tråkig syntetpäls. Jag vet inte om det är ett utslag av den ekonomiska krisen eller om jag tidigare låtit mina små kisekatter få leka med olyckskamrater från Kina. Hur som helst tycker jag att det är lite taffligt med syntetpäls och jag underskattade kanske just därför leksakernas roll...

Ellis har ju i princip slutat LEKA. Visst jagar han Emma och Esther ibland, och ibland sticker han iväg på tjurrusningar alldeles själv, men leka... njä. Lite halvhjärtat kan han jaga ett snöre nu för tiden, inte mer.

Men så då igår. Han kom med den lilla musen i munnen och lade vid mina fötter och tittade förväntansfullt på mig. Jag kastade musen. Ellis for iväg, och en sekund senare satt han framför mig och lade musen vid mina fötter. Han kastade med musen. Han hoppade efter musen. Han ÄLSKADE musen! (Mina grannar lär inte ha älskat mig...)

Musen var vit. Jag insåg att det var länge sedan Ellis fick en vit pälsmus. Ellis har de senaste åren bara fått grå pälsmöss, fast jag ju egentligen VET att han föredrar vita. Tydligen ÄVEN om de är av syntetpäls.

Drama! (Eller: Religion är av ondo)

Ni som känner mig känner till min orgel. Ni som inte känner mig skall få en snabb resumé.

Min familj är tämligen religiös. Värre var det för hundra år sedan. Då var de R.E.L.I.G.I.Ö.S.A. Och bönder. Ni fattar. Så klart fanns där en orgel.

På gården fanns ett litet hus som låg vid sidan om. Där skulle, var det sagt, änkorna och de ogifta kvinnorna i familjen få husera. I min barndom huserade där två kvinnor, varav den ena var ogift. Varför den andra också bodde där nästan hela tiden vet jag inte. På övervåningen av detta lilla hus stod den. Den fantastiska ORGELN. Den var mörkt rödbrun. Den hade svarta knappar med vita infällningar på. Den hade mässingsljusstakar och den BLÄNKTE. Den hade inte en repa. Det var YTTERST sällan jag fick spela på orgeln. Den var oftast "sönder".

Trettiofem år efter att gården slutat att brukas beslutade familjen att den skulle säljas och det lösöre som fanns där skulle säljas på en internauktion. På denna auktion kom massa småroliga saker fram - bland annat fanns det små glas, lämpliga för 6 cl drycker. "Små seltzerglas" skämtades det till som. Och det fanns ett "spelbord" - ett bord som ser ut som ett litet skrivbord men man kan vika upp det så det blir i pokersize (eller förmodligen bridgesize) och inuti finns det ett backgammonspel. Jag köpte naturligtvis spelbordet.

Och - givetvis - där stod den! Orgeln! Denna förtjusande pjäs!

Så plötsligt stod jag med 350 kilo att baxa ner för en jättesmal trappa. Vars vägg gick sönder. Den kom så småningom till Falkenberg (efter transport genom hela Sverige med en bil som dessutom gick sönder på vägen) där den stod fram tills för några år sedan. Repig och jävlig står den nu hos mig. Jag har inte haft hjärta att yxa sönder den. Jag har till och med köpt Missionsförbundets sångbok anno 1918 för att ge den en genuin look. Nämnda bok har kattungarna ätit upp. När min son vill spela på den så har den oftast gått "sönder". När den inte är sönder så har den ett minst sagt pampigt ljud i piporna.

Som jag sade innan så var kattungarna lite postvaccintrötta. De fick vara inne hos sig. Jag gick omkring, minding my own business, när jag plötsligt hörde ett skrik. Ett ajajajskrik. Från rummet. Jag tittade in genom nyckelhålet och såg tre små huvuden ligga på sängen och se obekymrade ut. Jag tänkte att någon kanske hade tvättat någon på spruthålet och det gjort ont. Men nej. Det skreks. Kattungeskreks och jag såg att ett av de tre huvudena på sängen var Esther.

Snabbt som en iller var jag inne i sovrummet. En blå kattunge klättrade upp på min axel, en brun kattmamma klättrade upp på den andra, och där nere på golvet satt en liten brun tjej och tittade avundsjukt på de andra två. MEN VAR FANNS DEN TREDJE?

Skriken kom från orgeln. Jag fick in handen under pedalerna och kunde känna henne där inne, hon hade fastnat med benet i någon form av klyka och hon satt FAST. Nota bene att klockan nu slagit sex, och det således innebär jourtid hos vetten, detta om något är ett tecken på att saker kan vara såååå mycket allvarligare än vad man tror. För riktiga olyckor inträffar inte på andra tider än jourtider.

Jag fick inte loss henne. Jag rusade ut och fick tag på en skruvmejsel. Nu skulle orgeln monteras isär!

Problemet är att vid förra sekelskiftet måste orglar ansetts vara en prydnad för varje hem. En vanlig skruvmejsel funkar inte. No, no. Skruvarna har så tunna skåror att en vanlig skruvmejsel inte förslår. Jag TRYCKTE in den och gjorde nya skåror i skruvarna. Jag slet loss en bit av orgeln.

Fel bit. Jag kom inte en milimeter närmare den stackars fastsittande kattungen.

Jag började på ett nytt ställe - från toppen. Två skruvar bara och sedan skulle locket gå att ta av. Med lite tur skulle jag sedan kunna komma åt ungen om jag klättrade upp på orgeln och hasade mig ner i den, tänkte jag.

Jag tänkte fel. För de två skruvarna var bara början. Därefter skulle man skruva bort hela bakstycket för att komma åt resterande skruvar som höll fast ovanstycket. Detta tarvade en flytt av orgeln.

Försiktigt, försiktigt så puttade jag ut orgeln från väggen. Raskt fanns två kattungar vid min sida, och en liten som satt i orgeln och skrek. Jag insåg att jag inte kunde få bort bakstycket, för det krävde att jag flyttade orgeln ytterligare, och det vågade jag helt enkelt inte när hon satt där inne...

MEN! Dumma, dumma jag! Bakstycket är ju av TYG, kom jag på! Det är bara RAMEN som är av trä med fjantiga fisförnäma skruvar!

Jag kände mig som en psycho killer i en skräckfilm när jag högg skruvmejseln genom det hundra år gamla tyget. Det dammar rejält om hundra år gammalt tyg.

Skruvmejseln stötte på - trä. Under bakstyckets tygram består orgeln av en träskiva. Det gick inte att komma åt kattungen på det viset. Jag ilade ut i hallen igen för att hämta det ultimata räddningsredskapet - en såg.

Jag är ingen snickare eller räddningsledare. Men jag insåg att varhelst jag började såga så skulle det bli svårt att få ut kattungen ändå. Sågspår kan man göra, men hur får man loss en hel bit?

Innan jag hann lösa denna knut kom maken hem. Han har längre armar än mig. Han kom åt kattungen, som just nu haltar en del, men det verkar inte vara någon större fara. (och sade dessutom att hon inte satt fast så hårt. JAG försökte ju tusen gånger mellan skruvmejselattackerna, och hon satt stenhårt! Så det måste ha varit JAG som EGENTLIGEN fick lös henne.) Jag får väl ha koll på henne. Jag antar att i morgon klockan elva på kvällen så svullnar tassen upp på henne och det är dags att åka till Blå Stjärnan...

Men orgeln står där. Den representerar inte längre min barndoms somrar. Den representerar svett, bekymmer, damm och ren och skär ONDSKA. En annan symbol för min barndom ligger inpressad vid pedalerna för att förhindra att kattungarna går in där igen (för det första som skulle göras efter att man kommit loss från dödens käftar var naturligtvis att klättra in igen. Tillsammans med sina två små imponerade systrar.) - mitt jättebadlakan. Urtvättat, orange, 2x2 meter, som gjort för att bygga kojor med, krypa upp i tvsoffan med när man har varit och badat, lite senare ligga på stranden med och nu trettio år senare ligga och samla damm i min garderob. Eller just nu - i min orgel. Som är repigare och har förstörda skruvar. Och ett söndrigt bakstycke, därutöver.

Ja, ja. Ondskan är en religiös orgel. Godheten är en till trådar sliten handduk. Och Amelia skuttar och hoppar och leker i alla fall.

På äventyr

Min son har varit sjuk hela veckan, tämligen illa sjuk, dessutom. Detta har gjort att jag har varit hemma hela tiden och inte hunnit med så mycket mer än att ta hand om honom.

I vart fall så var ett veterinärbesök så illa tvunget idag. Jag skulle egentligen ha gått i måndags men sonens hälsoläge tillät inte några sådana utsvävningar. Idag mår han bättre och nöden har ingen lag. Nu skulle det tas sprutor!

Problemet var att sonen inte alls ville gå ur sängen. Vi hade tid klockan halv tolv, vilket i vanliga fall med en tvååring är en idealisk tid. Han har då hunnit vara uppe i fem timmar, ätit frukost, härjat runt, blivit lite småtrött, men fortfarande inte lunchhungrig. Men en tillfrisknande tvååring följer inte de ordinarie reglerna. Klockan tjugi i elva stod han storgråtande i sängen och deklarerade att han inte ville gå OPP. Han ville sova vidare.

"Men" lirkade jag, "Du MÅSTE gå upp nu, vi har JÄTTEBRÅTTOM"
Sonen gav upp ytterligare ett gallskri.
"Jag VILL INTE HA JÄTTEBRÅTTOM" skrek han. Jag insåg vad timmen var slagen i dubbel bemärkelse och lyfte honom ur sängen.
"Vill du ha YOGHURT" sade jag med min muntraste röst och fick ett illvrål till svar. Nähä, inte det.
"Riskaka" frågade jag. Trumhinnorna höll på att spricka.
"MEN" sade jag hurtigt, "Visst vill du ha yoghurt i TIGERTALLRIKEN"
Nope. Inte det.

För att göra en lång historia kort så var klockan tolv över elva när vi kommit utanför dörren, med en gigantisk transportbur balanserandes på Briovagnen. Det var bråttom!

Jag sprang till Erik Dahlbergsgatan för att mötas av en låst säkerhetsgrind. Lunchstängt, tänkte jag. FAAAAN också, jag måste vara JÄTTESEN! Tittade på klockan. Nä. Jag tittade igen, för att jag var SÅ snabb med barnvagnsrally + tung last hade jag nästan svårt att tro - hon var 11.27! Tittade på dörren efter telefonnummer. Det hängde någon löjlig lapp där. "Påminn husse och matte..." (orkade inte läsa) Jag konstaterade att det inte fanns något nummer. Försökte titta in genom ett fönster, men de hade satt upp en JÄTTEpappskiva över hela fönstret.

Började ana oråd. Kanske var texten på jättepappskivan ett meddelande om något? Man kanske skulle LÄSA där istället för att bara konstatera att det var prytt med bokstäver, som rent empiriskt sett ofta inte är random utkastade utan vill förmedla någon form av budskap? Har jag TID med det?

Veterinären hade flyttat. Till Landala Torg.

Nu var klockan 11.29. Landalabacken i springfart med transportbur lockade inte. Tänkte VÄSTTRAFIK.

Men - ingen vagn gick till Landala torg från Vasaplatsen! Helt galet! VISST var det så att den där sjuan som kraschade kom Landalabacken ner i full karriär? JOOO, det var det... STANNAR de inte på Landala torg något mer? En tia passerade under mina funderingar.

Kapellplatsen - det låter bekant... Jag fick fråga en tjej som såg helt livrädd ut för mig, vilket kanske inte var så konstigt. En likblek pojke med frånvarande blick och en stor transportbur stod brevid en genomsvettig och andfådd person i pippgul jacka. Hon vågade svara tillslut. Jodå. Kapellplatsen är det samma som Landala Torg.

En kvart försenade kom vi inrusande på Landala Torg, jag och tre kattungar och en nu åter vilt skriande son som INTE ville gå till kattdoktorn.

Kattungarna vaccinerades i flygande fläng. Inte en min rörde de. Jag har sagt det förut rörande veterinärstället - de är vansinnigt duktiga på att vaccinera. Och kattungarna är vansinnigt trygga och gulliga. Hela medicinarbetet tog MAX två minuter. Sedan tog det tio minuter att övertyga en vrålande son om att vi skulle gå därifrån. Han ville vara kvar hos kattdoktorn. Min solstråle är tämligen... ickesolstrålig just nu.

I skrivande stund ligger kattungarna och sover för de är lite postvaccinationströtta. Sonen ligger och sover för han är lite postvarmkorvmedbrödochfebersjukdomstrött. Jag är helt slut och borde nog också gå och lägga mig en liten stund med en kattunge under var arm och en som huvudkudde.

Apple Pie på utflykt

Jag är så stolt över min lilla gumma! Nu har hon varit på utflykt och hon var fullkomligt bedårande! Det beror i och för sig på vem man kommer hem till naturligtvis, men ÄNDÅ!

Jag menar - ok för att mamma och pappa båda är två sociala individer. Ok för att vi här hemma har försökt att få till små självsäkra kryp. Men ÄNDÅ så tycker jag att det är hjärteknipande med en liten tjej som hoppar upp i en okänd soffa och lägger sig att sova, bara sådär, för att stunden senare gossa ner sig i någon helt okänds knä och fortsätta sova. Strutta omkring med svansen i vädret som om det är det roligaste som hänt sedan... Jag höll på att säga sedan jul, men hon har ju inte upplevt någon jul. Dessutom betvivlar jag att jul är någon direkt mindblower för en katt... Sedan... tja, vad vet jag. Men kul var det. Spännande och roligt, men peanuts för någon med lite geist.

Lite kul var när hon stötte ihop med den stora, fula skräckinjagande katten i spegeln bara.

Vardagslunk

Jag har betraktat Esthers uppfostringsmetoder och måste säga att hon är exemplarisk. (Förutom att hon löper, då... En skriande moder är nog inget NÅGON vill ha...) Jag vet att hennes egen mor tog i med hårdhandskarna när ungarna gjorde något fel, det har uppfödaren berättat. Om de gick vid sidan av lådan - SMACK sade det - och därefter så förstod ungarna var och hur och när de skulle gå. Det är i och för sig möjligt att Esther har praktiserat aga i lönndom, men jag har aldrig sett henne göra något sådant. Å andra sidan har jag heller inte sett ungarna göra något utanför lådan... Men Esther, hon låter sig godmodigt bli biten i svansen och i öronen. Hon accepterar att de tränger sig före när maten kommer. Hon låter dem hoppa och flyga och leva djävulskap. Ett litet "mjau" räcker dock för att de skall upphöra göra oönskade saker när det gått HELT överstyr. (Som exempelvis igår, när Aloha använde sin moders öra som tuggpinne.)

Så igår, vid halvniosnåret, när ungarna varit ute sedan tretiden på eftermiddagen och rasat runt hela dagen, och jag började bli lite bekymrad över hur jag skulle kunna lägga sonen i rummet där Ellis och Emma låg och blängde (förmodar jag...) när kattungarna ju var sååååå roliga och sååååå mysiga och lite lätt trötta (läs gosiga) och man bara ville sitta i tvsoffan med tre pälsbollar och en übersällskaplig moder vars hjärta och själ tycks skria efter vuxet sällskap i ungefär samma volym som hennes löp får hennes strupe att skria, så hände det.

Esther gick in i katternas sovrum och ropade på ungarna. Två av dem lydde omedelbums - Apple Pie och Aloha. Amelia valde dock att vara selektiv i sin hörsel. Hon visade AAAAALLA tecken på att både höra och förstå, men hon struntade aktivt i det. Eshter, den ömma modern, gick för att hämta henne. Amelia låtsades inte fatta något. Esther skällde på henne, utan att använda någon form av fysiskt våld. Amelia tittade på sin mor med en min som om hon vore världens mest korkade individ, alternativt en normal prepubertal tjej, och valde att hoppa upp i mitt knä och se söt ut. Jag vill ju inte underminera Esthers föräldraauktoritet så jag bar in Amelia i rummet och fick en tacksam blick från Esther. Stängde dörren och alla var nöjda och belåtna. Frid över familjen Bras hem!

I övrigt så är det så roligt att se på de små, och jämföra med Esther... Löjligt, javisst, men man kan verkligen urskilja deras personligheter! (Det har jag ju orerat om tidigare...) Både Amelia och Aloha gör som Esther gjorde som unge - de klättrar upp för benet på en och sätter sig på axeln och bara är. Ibland kan man få uppfattningen att de inte alls är intresserade av det där aktiva gosset som Apple Pie söker efter i större mån. Men i morse när jag och sonen var inne hos kattungarna och vi låg i sängen och läste saga (för sonen, måste jag understryka. Jag är inte tillräckligt kattsjuk för att läsa sagor för kattungarna för det första, och för det andra så tror jag inte att de skulle kunna hålla koncentrationen hela Pettson och Findus tältar eller Mumin som detektiv... Det är knappt att sonen kan göra det.) så kom Aloha upp och lade sig precis som Emma brukar göra, i mitt armveck. Och hon KURRADE och KURRADE och bara mös. Efter några minuter insåg även Amelia att det verkade mysigt. Plötsligt hade jag TVÅ blå ungar i mitt armveck, till min förvåning, för det brukar ju vara Apple Pie som kommer och myser! Hon var dock fullt upptagen med att leka med sonens briolok.

Idag skall Apple Pie på utflykt. Det skall bli spännande och se hur det går. De andra utflykterna har ju gått till veterinären...

Livet är ett äventyr!

Att få barn, säger de, är att få se livet med nya ögon.

Att få kattungar, säger jag, är att få en Rubiks kub i lägenheten.

Kattungarna älskar att vara ute och röja i lägenheten. De tar sats från ena änden av den och springer som kvicksilver hela vägen fram till ytterdörren, och tillbaks. Prasseltunneln är en favorit. Och stolarna. Och... ja... allt är favoriter.

Det stora problemet är att jag fortfarande inte vågar släppa Esther tillsammans med någon av de andra. Jag vågar inte låta Emma träffa kattungarna. (Fast igår tog jag ut Esther i en av de större transportburarna. Ellis var framme och nosade på henne och fräste inte alls. Esther löper igen - lite ironiskt eftersom hon ju vägrade löpa på nästan halvår innan hon fick den här kullen - så hon lade inte märke till att Ellis var där överhuvudtaget. Emma blängde på kattburen. Hon fräste inte, men gick inte heller i närheten.) På kvällarna vill min son inte att dörren till sovrummet skall vara stängd, men jag vill inte att kattungarna skall vara inne i sovrummet för då skulle de störa min son. Det blir en del pussel, kan jag säga!

Igår körde vi en kattungelekssession där Emma och Ellis var inlåsta på toaletten. Man känner sig inte alls skyldig när man låser in två katter på toaletten. Alls. Sonen fick tillsägelser att INTE köra BobbyCar och INTE köra trehjuling och INTE kasta grejjer och INTE öppna dörren till sovrummet. Naturligtvis var detta de enda aktiviteter min son var intresserad av.

När sonen lagt sig och verkligen stensomnat så låste vi in Emma i sovrummet. Esther var inlåst i sonens sovrum som ju nu är katternas sovrum. Emma satt och vrålade inne i sovrummet, där min son ju absolut inte fick bli väckt. Ellis hoppade på dörrhandtaget för att befria Emma. Jag satt och bet på knogarna och hoppades att sonen inte skulle vakna.

Ellis blängde surt på ungarna. Han fräste rejält när de kom för nära. Men det är inte så konstigt. Att komma för nära när man är kattunge innebär ju trots allt att man hoppar upp på ryggen på den man är för nära. Ellis är annars lite rädd för ungarna. De verkar inte särskilt rädda för honom, direkt. Den bruna är lite annorlunda i sin approach. De blå hoppar på Ellis - busar med honom. De blir lite ledsna när han klipper till dem (men hittills har han inte haft några klor framme) och lite rädda när han fräser åt dem (och någon gång morrat) men låtsas i det stora hela som att de tröttnar på att leka med just den gråa stora dammtussen som ligger och blänger på dem. Apple Pie däremot... Hon SER vad det är för något.

En stor, farlig best, som innerst inne är snäll och inte ond. Vad han behöver, tänker Apple Pie tydligen, är någon som visar honom det GODA i livet - att man kommer långt med vänlighet och KÄRLEK. Hon går så nära honom som hon bara vågar och BETRAKTAR honom. När hon sedan får en tass i skallen så går hon en bit bort och fortsätter stirra på honom. Ellis blir besvärad. Och säkert irriterad. Han går i alla fall därifrån så fort han kan.

När kattungarna sedan skall in på sitt rum igen, då blir det jobb! Särskilt om Esther varit med ute. Först skall de fångas in. Det är inte lätt. Det är ROLIGT, men det är inte lätt. Därefter skall de sättas in på rummet. Det går i allmänhet utmärkt, problemet är bara det att när man sätter in en kattunge så hinner en eller två andra, ibland i sällskap av sin mor, springa ut.

Så rart, så rart...

...Eller kanske inte.

Kattungarna har ju sin låda inne i sonens rum. Lådan är fylld med icke-klumpbildande sand som dammar något FRUKTANSVÄRT. Min mörkbruna tramporgel är täckt med ett vitt pulver, och min sons bokhylla likaså. (Ungarna har förresten tuggat i sig halva hans favoritbok - Nicke Nyfiken bakar pannkakor. Jag undrar hur sonen kommer att ta emot denna nyhet när han upptäcker det...)

Men lite damm är ju inte hela världen. Faktiskt.

Idag var jag och köpte en ny dator (YEEEEY - jag har kommit in på det här årtusendet nu! Snart i alla fall - ty det skall ju internettas också. Och det trodde jag skulle gå som en dans, men icke. En tarantella, i så fall...) . När jag kom hem så skulle jag gå in och mata mina små källingar, mina små guldklimpar, mina små ljusglimtar.

När jag öppnade dörren slog den emot det rosa Royal Caninhuset som Esther vann en gång i tiden och som vi monterade ihop nu när ungarna växt till sig en smula. (Esther tuggade i sig ett par hus alldeles själv i sin ungdom, men ett hus fanns kvar att montera.) Jag klev in i rummet, och rakt i pölen av det utspillda vattnet. Hela rummet var fyllt av ickeklumpbildande sand. De små liven hade lyckats dra ner MissCatpåsen och hade haft en veritabel dansfest i den. Ja, ja. Har man inte något annat för sig en söndagkväll (förutom att försöka fixa internetuppkopplingen på sin nya dator) så kan man ju alltid ligga under en säng och försöka sopa upp icke klumpbildande sand.

Hopp och bus. Är jättekul. När det hoppas och busas efter en vippa.

Spindeln och Esther

Jag fick en kommentar på gårdagens inlägg, och naturligtvis så gick jag ju in och tittade vad det var för filur som läst om mina katter.

Bilden på det senaste inlägget fick mig att minnas...

För tre år sedan hyrde vi en skånelänga på Österlen. Eller i alla fall en del av en skånelänga. Närmare bestämt ett gammalt stall som var ombyggt. Hur mysigt som helst.

Esther var liten, hon var inte ens ett halvår. Emma tyckte fortfarande att hon var extremt onödig och Ellis var väl inte heller så över sig av förtjusning, även om han tyckte att det var lite småkul att busa med henne. IBLAND. Inte alltid. Esther var, som sagt, bara barnet och ville busa jämt, jämt, jämt.

I ett gammalt ombyggt stall finns det diverse saker att busa med. Flugor. Även om man inte får tag i dem. Trappor. Även om man snurrar ner för dem, och genom trappstegen också, för den delen. Och så - i badrummet.

KÄLLARSPINDLAR. Eller bara en, förresten. Jag hade sett den redan samma kväll vi kom. En stor, gigantisk, varelse som bebodde duschen. Jag är inte RÄDD för spindlar, men jag vill inte sova med dem. Jag kan mycket väl tänka mig att duscha med dem så länge som de håller till i avloppet, genomblöta. Jag kan inte tänka mig att duscha med dem när jag inte vet var de håller till. Lite paranoidt ställde jag mig i duschen... Var? VAR? Någonstans - men V.A.R???

Esther busade runt, och lekte med sina kompisar flugorna. Vi fick ställa undan alla vaser och krukor som fanns. Hon sprang UPP för trappan och rasade NERFÖR trappan. Hon hoppade och flög - ganska likt vad som försigår i mitt hem just nu. Och så en dag så kom hon på att duschkabinen var ett kul ställe. Och där träffade hon

...Kompisen Spindel.

Vid denna tidpunkt i Esthers liv roade jag och min make oss med att prata för Esther med en löjlig röst. Typ "Amen, lägg av, jag vill ju ha OSSSSST" och så vidare. Esther var, enligt våra röster, ganska korkad, men ganska så... oblid i sina kommentarer. Mycket svordomar, och vansinnigt elak kunde hon låta. (Ammenvaffan GÖR du GUBBJÄVEL" kunde hon pipa när maken gossade med henne.) Nu talade hon med sin kompis Spindel när hon lekte med honom.

Lite rädd var hon för kompis Spindel. Han var ju så stor! Men hon tassade till honom. Hoppade efter honom. Tassade till honom igen. Länge och väl satt hon och betraktade honom (Men HERREJÄÄÄÄVLAR vad FUL du är! Fast du är ganska KUL"). Hon puttade på honom. Hon satte tassen på honom under längre stunder ("HAHA - du kan inte komma loss. MES") och vi visste väl vad som komma skulle. Lite lätt äcklade var vi över profetsian. Och, efter någon timmes lek kom det.

Kompis Spindel åkte in i munnen. Det krasade. Långa svarta ben stack ut genom mungiporna, och vi tyckte oss se en viss förvåning i Esthers ögon.

Tugga, tugga, svälja... Ett ben rasade ner på golvet. Och sedan...

KOMPIS SPINDEL! Vart VAR han? Esther började leta. Och hon fortsatte leta under hela vår vistelse i det ombyggda stallet. Hon gick och skrek efter honom och letade och letade. Detta var förmodligen ett av de större ögonblicken i Esthers vandring till vuxenlivet. Lärdomen:

Om du käkar upp din polare, så leker de inte särskilt mycket något mer...

Två månader!

Tiden springer iväg! Katterna springer på väggar och tak.

Jag har fått låna en kamera av en god vän - och vilken skillnad på bilder det är! Problemet är som vanligt tiden - jag har inte tid att skära och lägga upp dem. Men JAG kan sitta och mysa!

De är nu två månader, mina små gryn. Egentligen skulle jag väga dem idag, men det får vänta tills i morgon av olika skäl.