Göteborgs katthjälp har en blogg. Tanken med den är, enligt sidan att de som är aktiva inom föreningen skall skiva om det som berört dem, gjort dem "glada,(...) ledsna eller förbannade i (deras) arbete med och för de hemlösa katterna i Sverige".
Det påtalas dock att åsikterna i bloggen är personliga och att Göteborgs katthjälps officiella åsikter finns på föreningens hemsida.
Jag kan säga att jag vet inte detaljerna bakom historien. Men såvitt jag kan utläsa är att en person frågat om h*n kan få låna en insamlingsbössa av föreningen för att samla pengar till Göteborgs katthjälp (Vilket ju är väldigt behjärtansvärt). Detta har besvarats nekande (vilket jag har största respekt för, för jag skulle inte HELLER lämna ut en insamlingsbössa till någon som jag inte kände till 100%). Personen som blev nekad blir lite ledsen och skriver i sin blogg att "Att jag inte kan vara aktiv medlem eller volontär för katterna försöker jag istället kompensera ekonomiskt varje månad då jag inte har mer tid i veckorna än att det precis räcker till min egen familj.. Lägger snart ner och ger upp mina försök att samla in pengar till hemlösa katter då det verkar vara ganska omöjligt att ordna. Det är ganska jobbigt och psykiskt ansträngande att erbjuda sin hjälp och bara få nej, trots att jag ju på något sätt vill tro att den behövs.. Så dagens tillstånd är uppgivet och gråtfärdigt".
Av detta inlägg utläser jag att en engagerad person vill mycket, men förmår mindre och att h*n känner sig lite nere på grund av det. Ingen specifik organisation nämns, vad som sägs är att h*n inte har tid att engagera sig och inte har sådana möjligheter hon kunde önska att samla in mer pengar.
Som kommentar till detta får personen då en kommentar som synes ganska... oförskämt. Å andra sidan skall man vara väldigt försiktig när man tolkar skriven text, för det ser ut på ett annat sätt än vad det låter och folk uttrycker sig på olika sätt och blablablabla.
Vad som däremot händer sedan finns det inte några omskrivningar på, såtillvida att det inte redigerats på den första personens blogg... för på Göteborgs Katthjälp får man fnatt och tar heder och ära av personen som fick nej på sin förfrågan att låna en insamlingsbössa...
Bild på tufsig katt, med bildtext: "Raskatt eller huskatt, varje katt som avlas fram bidrar till "överskottet" av katter och gör att fler katter förblir hemlösa".
"Istället för att skicka in en volontär- eller jourhemsanmälan så börjar man gnälla och vinkla på sin blogg" står det vidare och det inlägg som jag direktkopierade tas upp till viss del. Att föreningens namn överhuvudtaget inte nämns sägs inte. Otroligt oförskämt och respektlöst mot någon som gjort mer än vad många andra gör - erbjudit sig att hjälpa till.
Personen som är aktiv i Göteborgs Katthjälp är ju lite finare än alla andra och har lite större koll på vad som åstadkommer hemlösa katter. "Kanske den allra bästa hjälpen är att inte stödja uppfödning? All uppfödning bidrar till det stora "överskottet" av katter. För varje katt som föds upp stannar en katt kvar på gatan. Om alla katter är lika mycket värda borde det ju inte spela någon rol om det är en raskatt eller en hemlös katt man tar hand om" avslutas inlägget.
Så fantastiskt O.F.Ö.R.S.K.Ä.M.T, inte bara mot den person som man personligt rackar ner på, utan även alla andra som har valt att ha en uppfödd katt, ras eller inte. Och okunnigt.
Seriöst uppfödda katter och seriösa kattuppfödare bidrar inte till att de hemlösa katterna ökar i antal. Min gissning, för jag tvivlar högeligen på att forskning eller siffror finns, är at det är helt tvärtom. Genom att ge kattungar den bästa starten i livet, genom att åsätta även katter ett betydande ekonomiskt värde och genom att ställa ut och propagera för katters värde som sällskapsdjur så ÖKAR kattuppfödning kattens status. De som väljer att köpa en väluppfödd, välsocialiserad katt med dokumenterade anor, en viss hälsoprognos och även en viss mentalbeskrivning skulle inte nödvändigtvis istället ta emot en skyggis med öppna armar.
Frågan är dock hur en förening som agerar på det sätt som Göteborgs Katthjälp gör i det här fallet påverkar människors vilja att hjälpa organisationer som vill hjälpa de hemlösa katterna. Den där aptöntiga friskrivningen om att det är de aktiva som skriver bloggen och att det inte är föreningens officiella åsikter som framkommer på bloggen betyder inte ett skit om ingen ber om ursäkt för de plumpheter som står i nämnda inlägg.
tisdag 27 april 2010
Hemma med två fulla korgar
Foto: Tina NilssonPuh. Eller Phu. Eller Hphu.
Jag var så säker på att få komma hem med en tom kattkorg. Faktiskt. Bensäker.
Men så här gick det.
Jag lastade in en villig Berlioz och en villig Bendigo i en transportbur. Jag visade Ellis en annan transportbur. Det är vad som brukar krävas för att Ellis skall vara i buren och helst ha låst dörren inifrån, ty Ellis älskar vanligtvis sin transportbur och vill alltid vara i en. Och på väg någonstans.
Icke. Ellis linkade iväg. Ellis ville gömma sig. Ellis visste att detta var den sista turen. Han visste att jag hade försökt hitta djurkyrkogårdar nu på förmiddagen. Ellis kände det på sig. The angel of Death, det vill säga jag, var tvungen att tvinga in honom i buren. Jag grät redan inombords.
Så. Vi åkte till veterinären.
Berlioz fick sin rabiesspruta. Han hoppade ur buren själv. Ok för att han inte var den MORSKASTE killen i världen, men han var definitivt glad och tog världen i sina armar.
Ellis, däremot, som var näste man till rakning, var INTE någon snäll katt. Ellis morrade, väste, visade tänderna. Inte fan gick det att höra något på hjärta och lungor!!! Ellis skulle promenera för att visa hältan. Inte fan visade Ellis någon hälta.
Veterinären förklarade för mig att det lilla hon lyckats höra mellan morren, vrålen, skriken och väsen var att bronkerna rasslade. (Knappast någon överraskning) Och att Ellis skulle röntgas. Under tiden som vi väntade på bilderna så besiktigades Bendigo. Ljuvliga stora Bendigo! Berlioz försökte under tiden krafsa sig ur buren för att också få visa upp sig. Det fick han inte. Just då.
Röntgenbilderna kom. Och jag visste ju vad som skulle hända. Jag skulle få veta att hela bröstkorgen var full med tumörer, anledningen till Ellis hälta var att en metastas satt sig i lymfan och orsakade ett ödem och ett tryck över nerverna i armbågen, vilket gav honom icke uthärdliga smärtor för vilka det ej fanns varken bot eller lindring. Jag skulle få veta att det som var bäst för Ellis var att han skulle få somna in. Här och nu. Och så skulle jag, the angel of Death, få åka hem med en tom transportbur. Så skulle det bli, och jag SÅG på veterinären att detta var beskedet. Hon harklade sig.
Vad hon kunde se var lite (dödliga tumörer, fyllde min hjärna i, så jag vet faktiskt inte vad hon sade... Det var något mer bronker...), helt i överensstämmelse med kattastma (nämenvaffan, har jag haft dödsångest för DET?). Detta innebar ju ett problem (AHA - DÖDLIG kattastma. Astman har förstört lungorna och luftvägarna och Ellis kan inte syresätta sig, så att nerverna i frambenet har förtvinat och han LIDER, tänkte jag) eftersom de antiinflamatoriska medel som hon tänkt att skriva ut ju inte funkar med cortison.
Say WOT?
Alltså. Följande bestämdes. Ellis får starka antiinflamatoriska medel i en vecka. Dessa kan ge honom dålig mage, diarré och kräkningar. I sådana fall skall vi avbryta behandlingen. Därefter kommer vi att utvärdera. Om Ellis ben bara är stukat så kan man sätta in cortison mot astman därefter.
OCH - som en biprodukt av lungröntgen så fick man se en bit av höger ben. Där fanns pålagringar som skulle kunna indikera på artros. Så det är en annan möjlig orsak till hältan. Och hur behandlar man artros?
Med cortison.
Jag är så lättad. Jag var SKITGLAD när jag betalade 2800 kr. Det var ju GRATIS om man jämförde med alternativet, det vill säga en tom kattbur.
Först nu, när jag kommit hem och käkat lite ser jag smolket i bägaren.
Cortison. För resten av livet. Och EVENTUELLT så kanske han har artros också. Min dampkatt. Min älskade lilla astmaåldring. Nu börjar saker dras mot sin spets. Inte just nu, men den tiden kommer allt närmare då man måste, MÅSTE ta ställning. Hur mycket är ett kattliv värt? Inte i kronor och ören, det har väl betydelse först efter en ganska stor summa (men samtidigt så kan man ju inte låta bli att konstatera att Ellis ålder gör att vårdförsäkringen täcker upp till 6000 kr, det vill säga en snabb titt in till akuten och då får det fan i min lilla låda inte vara på en helgkväll!!!) utan hur mycket ont skall han behöva ha? Hur mycket bekymmer skall han behöva ha och hur mycket egoism skall jag tillåta mig att känna?
Nåja. Den dagen är inte här idag. Nu skall jag kila iväg till apoteket och hämta ut Ellis antiinflamatoriska.
Åter igen måste jag bara få säga att jag gillar min veterinärklinik. De är bra. De är trevliga. Och de skickar brev. När jag kom hem med mina två fulla kattburar låg det ett kuvert på golvet. En påminnelse om att det minsann är dags att vaccinera Ellis och Esther och att jag bör beställa tid. Jag släppte ut Ellis ur kattburen och suckade. Nästa vecka är det dags igen!!!
Veterinärbesök en masse...
Hualigen.
Det är mycket nu.
Idag är det i alla fall dags för Berlioz att få sin rabiesspruta. Den där vulkanen gjorde det ju nödvändigt att Cujo-säkra min blåe lille prins. Och idag är dagen för det.
Min store lille blåe prins... Ellis... Hans hälta har inte blivit bättre, så jag tänkte att jag kan knö in honom i dagens veterinärbesök också. Jag är lite orolig, faktiskt. Det är ju inte ens så att hans hälta inte har blivit BÄTTRE, den har blivit sämre, och igår tyckte jag att benen var svullna. Jag är ingen veterinär, jag är också medveten om att jag är lite överkänslig just nu på grund av att jag är inne i en period av otur och att jag själv är opasslig (här ser ni bruden som är medveten om sina nojjor...) men ändå... Ellisvännen är dessutom lite extra deppig. Jag skall kräva en röntgen idag. Även av lungorna, för hostan har inte heller förbättrats på senaste tid. Så här kan vi inte ha det. (Men jag är såååå rädd för alternativet... Den STÖRSTA rädslan är att de båda symptomen har någon form av gemensam orsak. Och det förstår vem som helst att det INTE kan vara en enkel eller lustig orsak...)
Idag skall Bendigo åter igen besiktigas. Nu, peppar, peppar, skall den morske lille krabaten flytta hemifrån. Eller nu och nu. Han flyttar på första maj.
Och så skall jag fixa ett recept på p-piller till Esther. Mina trumhinnor är mycket, mycket slitna efter dessa dagar, och jag skall se till att de inte blir slitna om tre veckor igen.
Håll tummar och tår för Ellis, i alla fall! Han är en problematisk DAMP-katt, katten som ger mig grå hårstrån, magsår, rynkor och vredesutbrott - men han är MIN problematiska DAMP-katt som ger mig grå hårstrån, magsår, rynkor och vredesutbrott och jag har svårt att tänka mig en tillvaro utan honom...
Förresten, för ett tag sedan läste jag en grej på Tinas blogg som jag har VÄLDIGT svårt att låta bli att kommentera. Men det gör jag i eftermiddag/kväll/när jag har tid...
Det är mycket nu.
Idag är det i alla fall dags för Berlioz att få sin rabiesspruta. Den där vulkanen gjorde det ju nödvändigt att Cujo-säkra min blåe lille prins. Och idag är dagen för det.
Min store lille blåe prins... Ellis... Hans hälta har inte blivit bättre, så jag tänkte att jag kan knö in honom i dagens veterinärbesök också. Jag är lite orolig, faktiskt. Det är ju inte ens så att hans hälta inte har blivit BÄTTRE, den har blivit sämre, och igår tyckte jag att benen var svullna. Jag är ingen veterinär, jag är också medveten om att jag är lite överkänslig just nu på grund av att jag är inne i en period av otur och att jag själv är opasslig (här ser ni bruden som är medveten om sina nojjor...) men ändå... Ellisvännen är dessutom lite extra deppig. Jag skall kräva en röntgen idag. Även av lungorna, för hostan har inte heller förbättrats på senaste tid. Så här kan vi inte ha det. (Men jag är såååå rädd för alternativet... Den STÖRSTA rädslan är att de båda symptomen har någon form av gemensam orsak. Och det förstår vem som helst att det INTE kan vara en enkel eller lustig orsak...)
Idag skall Bendigo åter igen besiktigas. Nu, peppar, peppar, skall den morske lille krabaten flytta hemifrån. Eller nu och nu. Han flyttar på första maj.
Och så skall jag fixa ett recept på p-piller till Esther. Mina trumhinnor är mycket, mycket slitna efter dessa dagar, och jag skall se till att de inte blir slitna om tre veckor igen.
Håll tummar och tår för Ellis, i alla fall! Han är en problematisk DAMP-katt, katten som ger mig grå hårstrån, magsår, rynkor och vredesutbrott - men han är MIN problematiska DAMP-katt som ger mig grå hårstrån, magsår, rynkor och vredesutbrott och jag har svårt att tänka mig en tillvaro utan honom...
Förresten, för ett tag sedan läste jag en grej på Tinas blogg som jag har VÄLDIGT svårt att låta bli att kommentera. Men det gör jag i eftermiddag/kväll/när jag har tid...
fredag 23 april 2010
Det var då ett j***a gnäll!!!!!
Esther löper. På full volym.
Det är helt tydligt att hennes hormoner har påverkats av hennes digivning. Det är... tja... en vecka sedan? jag skrev om att jag var orolig för henne för att hon var så uräten. Sedan Behemoth flyttat så har uppenbarligen ungarna helt slutat snutta, alternativt så låter hon dem inte. (Jag såg Bendigo komma och försöka innan idag, det var inte så att han fick STRYK, men Esther löper som sagt, hon tyckte att hon hade viktigare saker för sig...)
På denna vecka har Esther verkligen lagt på hullet och börjar bli den vackra katt hon vanligtvis är. Det känns jätteskönt!
Jag försökte ta några bilder på de fyra kvicksilver ikväll men det gick väl sådär... Vi får se om jag orkar lägga upp dem senare... Yours truly är lite opasslig just nu...
Det är helt tydligt att hennes hormoner har påverkats av hennes digivning. Det är... tja... en vecka sedan? jag skrev om att jag var orolig för henne för att hon var så uräten. Sedan Behemoth flyttat så har uppenbarligen ungarna helt slutat snutta, alternativt så låter hon dem inte. (Jag såg Bendigo komma och försöka innan idag, det var inte så att han fick STRYK, men Esther löper som sagt, hon tyckte att hon hade viktigare saker för sig...)
På denna vecka har Esther verkligen lagt på hullet och börjar bli den vackra katt hon vanligtvis är. Det känns jätteskönt!
Jag försökte ta några bilder på de fyra kvicksilver ikväll men det gick väl sådär... Vi får se om jag orkar lägga upp dem senare... Yours truly är lite opasslig just nu...
tisdag 20 april 2010
Harmoni och frid
Alla fyra har varit ute och skuttat och lekt och lekt och skuttat och sonen har lekt och skuttat och skuttat och lekt, särskilt med Bendigo.
Berlioz älskar sin glitterboll. Han hoppar runt den, han brottas med den, han springer efter den i hundratjugi knyck. Han rullar den. Han apporterar den. Han skulle säkert gifta sig med den om det vore lagligt.
Två hajar dök upp i sammanhanget idag. Bea och Bendigo. Vad gäller Beatrix så kan Berlioz försvara sin egendom. Eller i vart fall nästan. Men att bråka med Bendigo... Dubbelt så tung. Med en självsäkerhet som få. Nope. Berlioz fick se sig besegrad. Mitt inre skrek av sympati för lille Berlioz som istället fick börja leka med en liten råtta. Note to self - att köpa en uppsättning glitterbollar för vidarebefordran till Finland, ty Berlioz skall ha glädjen av glitterbollar i resten av sitt liv...
Och lille Melkersson... Min älskade lille Melkersson...
I söndags var det ju meningen att jag och maken och sonen skulle åka ner till Åsa (samhället, i.e.) och titta på en stuga. Istället fick ju jag sitta på Västra Djursjukhuset. Jag skickade med maken kameran för att han skulle fotografera så att jag kunde bilda mig en uppfattning om det här huset var vårt framtida semesterparadis. Han for åstad.
När jag var på väg hem med Melkersson för första gången så ringde jag min make och frågade hur det gick. Maken muttrade att mäklaren börjat med att säga att det fanns en djupborrad brunn, därefter hade sonen sprungit iväg och hittat en vattenpöl. Innan maken hunnit återgå till mäklaren för att fråga typ... om det fanns något tak på stugan så hade sonen ånyo försvunnit och återfunnits i ett dike. Han hade därefter vägrat att gå in i stugan. Han hade hittat nya pölar. Han hade utforskat skogsområdet bakom stugan. Kort sagt - inte heller maken fick se någon stuga.
Men precis i början av det där besöket hade maken tagit upp kameran för att ta ett kort, vilket han inte hann att göra innan sonen löpte iväg. Så maken lade tillbaks kameran i väskan igen, utan att stänga av den. (Eller sätta på linsskyddet...) Så jag kunde inte fotografera mina små pälsklingar som var så söta idag.
Jag kunde inte heller fotografera något som gjorde mig så lycklig, så lycklig. Jag kände mig nästan som den där dagen för nästan tre år sedan när jag var på BB och för första gången fick hålla min lille son. I kattungarnas låda låg små, små prydliga svartbruna korvar. Inte antydan till någon lös blaffa. DET hade varit värt att föreviga!!!!
Berlioz älskar sin glitterboll. Han hoppar runt den, han brottas med den, han springer efter den i hundratjugi knyck. Han rullar den. Han apporterar den. Han skulle säkert gifta sig med den om det vore lagligt.
Två hajar dök upp i sammanhanget idag. Bea och Bendigo. Vad gäller Beatrix så kan Berlioz försvara sin egendom. Eller i vart fall nästan. Men att bråka med Bendigo... Dubbelt så tung. Med en självsäkerhet som få. Nope. Berlioz fick se sig besegrad. Mitt inre skrek av sympati för lille Berlioz som istället fick börja leka med en liten råtta. Note to self - att köpa en uppsättning glitterbollar för vidarebefordran till Finland, ty Berlioz skall ha glädjen av glitterbollar i resten av sitt liv...
Och lille Melkersson... Min älskade lille Melkersson...
I söndags var det ju meningen att jag och maken och sonen skulle åka ner till Åsa (samhället, i.e.) och titta på en stuga. Istället fick ju jag sitta på Västra Djursjukhuset. Jag skickade med maken kameran för att han skulle fotografera så att jag kunde bilda mig en uppfattning om det här huset var vårt framtida semesterparadis. Han for åstad.
När jag var på väg hem med Melkersson för första gången så ringde jag min make och frågade hur det gick. Maken muttrade att mäklaren börjat med att säga att det fanns en djupborrad brunn, därefter hade sonen sprungit iväg och hittat en vattenpöl. Innan maken hunnit återgå till mäklaren för att fråga typ... om det fanns något tak på stugan så hade sonen ånyo försvunnit och återfunnits i ett dike. Han hade därefter vägrat att gå in i stugan. Han hade hittat nya pölar. Han hade utforskat skogsområdet bakom stugan. Kort sagt - inte heller maken fick se någon stuga.
Men precis i början av det där besöket hade maken tagit upp kameran för att ta ett kort, vilket han inte hann att göra innan sonen löpte iväg. Så maken lade tillbaks kameran i väskan igen, utan att stänga av den. (Eller sätta på linsskyddet...) Så jag kunde inte fotografera mina små pälsklingar som var så söta idag.
Jag kunde inte heller fotografera något som gjorde mig så lycklig, så lycklig. Jag kände mig nästan som den där dagen för nästan tre år sedan när jag var på BB och för första gången fick hålla min lille son. I kattungarnas låda låg små, små prydliga svartbruna korvar. Inte antydan till någon lös blaffa. DET hade varit värt att föreviga!!!!
måndag 19 april 2010
Magi!
NU är han pigg som en lärka!
Nu är det bestämt så här:
Beatrix stannar till den 6 maj. Hon flyger därefter tillsammans med mina hemvändande svärföräldrar till sitt nya hem. Som ligger ganska nära svärisarnas hem.
Behemoth mår, efter kontakt med hans nya föräldrar, finfint. Han börjar komma överens med hunden. Jag är övertygad om att han inom en veckas tid kommer att anse sig vara en amstaff. Och han kommer att vinna den R.E.S.P.E.C.T som han förtjänar.
Berlioz skall få sin rabiesspruta. Tydligen så är det inget titertest för att ta in till Finland, "bara" 21 dagars karantän...
Och så Bendigo... Jag får ta och försöka hitta en tid att kila över med honom...
Hujedamej sånt jobb det blev...
Men Melkersson, den lille räkan! Han mår som en prins! En skuttande prins! En sprattlande prins! Som inte mottar den leversmakande antibiotikan så väl som det står i instruktionerna om att djuren vanligtvis gör.
Nu är det bestämt så här:
Beatrix stannar till den 6 maj. Hon flyger därefter tillsammans med mina hemvändande svärföräldrar till sitt nya hem. Som ligger ganska nära svärisarnas hem.
Behemoth mår, efter kontakt med hans nya föräldrar, finfint. Han börjar komma överens med hunden. Jag är övertygad om att han inom en veckas tid kommer att anse sig vara en amstaff. Och han kommer att vinna den R.E.S.P.E.C.T som han förtjänar.
Berlioz skall få sin rabiesspruta. Tydligen så är det inget titertest för att ta in till Finland, "bara" 21 dagars karantän...
Och så Bendigo... Jag får ta och försöka hitta en tid att kila över med honom...
Hujedamej sånt jobb det blev...
Men Melkersson, den lille räkan! Han mår som en prins! En skuttande prins! En sprattlande prins! Som inte mottar den leversmakande antibiotikan så väl som det står i instruktionerna om att djuren vanligtvis gör.
söndag 18 april 2010
Trolleri!
Min älskade lille Melkersson är kanske inte pigg som en lärka, men nära på! Han har MYCKET ont i baken, den stackarn, men det är ju inte så konstigt...
Han dricker vatten, även om han efteråt skakar på huvudet som om något har fastnat i tänderna på honom. Han LUKTAR i vart fall på maten. Jag tror tamigtusan att han smakat lite också. Lite glukos har jag fått i honom och det hade samma effekt som den där sprutan Mia Wallace får efter att ha dansat med Vincent Vega. Nu skall vi bara se hur det går när jag skall försöka få i honom antibiotikan...
Beatrix, då. Har jag glömt henne? Betyder hennes välmående INGENTING?
Jorå. Definitivt. Men hon var ju inte ens DÅLIG när vi åkte in. Hon hade bara bajsat illa. Nu är hon, efter uppvätskning, som en påtänd duracellkanin. En gossig sådan. Ikväll har vi väl nästan fastställt att hon kommer att bli kvar hos mig fram till den 6 maj.
I morgon var det meningen att Bendigo skulle levereras. Det lär väl inte vara så lämpligt just nu... Fast han visar inga som helst tecken på att vara påverkad av NÅGOT. Jag vet inte, men jag inbillar mig att Bendigo är en sådan där okrossbar typ. Fast bara för att jag sade det så jinxade jag väl sönder något...
Berlioz är också kärnfrisk, for now. I retroperspektiv var kanske den där vulkanen det bästa som kunnat hända, nu kommer alla katter garanterat vara friska när de får sina nya hem! Fast surt känns det.
Han dricker vatten, även om han efteråt skakar på huvudet som om något har fastnat i tänderna på honom. Han LUKTAR i vart fall på maten. Jag tror tamigtusan att han smakat lite också. Lite glukos har jag fått i honom och det hade samma effekt som den där sprutan Mia Wallace får efter att ha dansat med Vincent Vega. Nu skall vi bara se hur det går när jag skall försöka få i honom antibiotikan...
Beatrix, då. Har jag glömt henne? Betyder hennes välmående INGENTING?
Jorå. Definitivt. Men hon var ju inte ens DÅLIG när vi åkte in. Hon hade bara bajsat illa. Nu är hon, efter uppvätskning, som en påtänd duracellkanin. En gossig sådan. Ikväll har vi väl nästan fastställt att hon kommer att bli kvar hos mig fram till den 6 maj.
I morgon var det meningen att Bendigo skulle levereras. Det lär väl inte vara så lämpligt just nu... Fast han visar inga som helst tecken på att vara påverkad av NÅGOT. Jag vet inte, men jag inbillar mig att Bendigo är en sådan där okrossbar typ. Fast bara för att jag sade det så jinxade jag väl sönder något...
Berlioz är också kärnfrisk, for now. I retroperspektiv var kanske den där vulkanen det bästa som kunnat hända, nu kommer alla katter garanterat vara friska när de får sina nya hem! Fast surt känns det.
Trolltider
Det blev ett besök på sjukhuset till. Melkersson fick ytterligare vätska i nacken och jag börjar kunna andas igen... Lilla, lilla gubben! Han har skrämt mig rejält idag, kan jag säga, men när vi kom hem från det här besöket så var han ganska geistig.
Jag har för första gången varit på Västra Djursjukhuset. Anledningen till att jag åkte dit i morse var främst att förmiddagen egentligen var vikt åt att vi skulle titta på sommarstuga. Nu fick maken åka tillsammans med sonen (vilket gjorde att det var omöjligt för honom att titta på sommarstuga) och så släppte han av mig på vägen dit.
Jag är såååå positiv till sjukhuset! Jättetrevlig personal, jag kände mig väl omhändertagen och jag kände att de faktiskt kollade på djuren, och inte bara på den räkning som man skulle betala senare. Naturligtvis så hoppas jag att jag skall slippa åka dit igen, någonsin, men OM behov av sjukvård uppstår så tror jag att jag väljer Västra framför Blå Stjärnan när det kommer sådana här grejjer. (Sedan kan man ju inte förneka att Blå Stjärnan är helt outstanding på en himla massa områden. OCH de är dessutom det enda nattöppna alternativet - men nu snackar jag akuta situationer som INTE är nattetid)
Räkningen då? Det är inte BILLIGT att ha djur, men jag blev positivt överraskad här... För uppvätskning av två kattungar och undersökning på jourtid så tog de 1937 spänn. För det andra besöket, med ytterligare vätska, undersökning och lite glukos att droppa under tungan så tog de
447 kronor.
Tja, och så har jag ju hämtat ut medicin också. För ytterligare 400 spänn. En billig söndag. En trevlig söndag. Å andra sidan... Det känns som att det är värt varenda öre. Och det är inte för pengarnas skull som jag verkligen, verkligen VERKLIGEN inte vill behöva gå till veterinären utan att ha planerat det i minst två månader innan.
Jag har för första gången varit på Västra Djursjukhuset. Anledningen till att jag åkte dit i morse var främst att förmiddagen egentligen var vikt åt att vi skulle titta på sommarstuga. Nu fick maken åka tillsammans med sonen (vilket gjorde att det var omöjligt för honom att titta på sommarstuga) och så släppte han av mig på vägen dit.
Jag är såååå positiv till sjukhuset! Jättetrevlig personal, jag kände mig väl omhändertagen och jag kände att de faktiskt kollade på djuren, och inte bara på den räkning som man skulle betala senare. Naturligtvis så hoppas jag att jag skall slippa åka dit igen, någonsin, men OM behov av sjukvård uppstår så tror jag att jag väljer Västra framför Blå Stjärnan när det kommer sådana här grejjer. (Sedan kan man ju inte förneka att Blå Stjärnan är helt outstanding på en himla massa områden. OCH de är dessutom det enda nattöppna alternativet - men nu snackar jag akuta situationer som INTE är nattetid)
Räkningen då? Det är inte BILLIGT att ha djur, men jag blev positivt överraskad här... För uppvätskning av två kattungar och undersökning på jourtid så tog de 1937 spänn. För det andra besöket, med ytterligare vätska, undersökning och lite glukos att droppa under tungan så tog de
447 kronor.
Tja, och så har jag ju hämtat ut medicin också. För ytterligare 400 spänn. En billig söndag. En trevlig söndag. Å andra sidan... Det känns som att det är värt varenda öre. Och det är inte för pengarnas skull som jag verkligen, verkligen VERKLIGEN inte vill behöva gå till veterinären utan att ha planerat det i minst två månader innan.
Troll
Det har gått troll i hela mitt liv just nu, känns det som... Och när det går troll i mitt liv, ja då är det andra som får lida!
Berlioz skulle ju flyga till Finland igår. Med detta blev intet.
Och nu har Melkersson och till viss del Beatrix blivit magsjuka. Till viss del säger jag för att Beatrix har fått ett diarréanfall. Melkersson är however jättedålig. Sådär dålig att jag är otroligt orolig. Jag var inte så orolig i morse för då verkade han piggare än igårkväll, och han har inte kräkts eller bajsat sedan dess så jag har sett det, och när jag tog de båda till veterinären i dag på förmiddagen så blev jag ännu mer lugnad över att veterinären var så lugn och inte tyckte att det var något särskilt att oja sig över.
De fick vätska och antibiotika. Nu är Melkersson slöare än vad han var i morse och jag är oroligare än vad jag var i morse. Å andra sidan så är Beatix så mycket piggare.
Håll tummarna. Snälla.
Berlioz skulle ju flyga till Finland igår. Med detta blev intet.
Och nu har Melkersson och till viss del Beatrix blivit magsjuka. Till viss del säger jag för att Beatrix har fått ett diarréanfall. Melkersson är however jättedålig. Sådär dålig att jag är otroligt orolig. Jag var inte så orolig i morse för då verkade han piggare än igårkväll, och han har inte kräkts eller bajsat sedan dess så jag har sett det, och när jag tog de båda till veterinären i dag på förmiddagen så blev jag ännu mer lugnad över att veterinären var så lugn och inte tyckte att det var något särskilt att oja sig över.
De fick vätska och antibiotika. Nu är Melkersson slöare än vad han var i morse och jag är oroligare än vad jag var i morse. Å andra sidan så är Beatix så mycket piggare.
Håll tummarna. Snälla.
lördag 17 april 2010
Nya tider...
Och vips hade det gått mer än en månad...
VAR har jag hållit hus? Hur har jag kunnat ha MAGE att undanhålla er allt spännande som skett i ungarnas liv?
Usch ja... Jag önskar att jag hade ett svar på dessa frågor, ty jäsiken vad det har hänt grejjer! Det är väl den huvudsakliga anledningen till att jag inte har uppdaterat varken blogg eller hemsida... Skämmes tamejfan, säger jag, om mig själv.
Jag har i vart fall lagt upp massa foton på hemsidan idag.
Då skall vi se... Vad har hänt...
Tja... Var skall jag börja?
Ungarna har växt och frodats. De är så förtjusande allesammans och jag är så vansinnigt kär i dem allihopa...
Berlioz - min blå lille kurrkille! Han skall flytta till Finland är det tänkt, där han skall användas i avel. Allt är klart för avfärd, pass är fixade. Besiktningar är gjorda. Men, vad händer då? Jo, då beslutar sig Island för att inte bara sabba världsekonomin utan även det globala flygnätet. Hygglo. Jag skall ALDRIG, och jag upprepar ALDRIG mer köpa varken valkött eller klubbade sälungar, eller ens ISHAVSTORSK som protest. Bah. Berlioz är, hur som helst, en skönhet.
Beatrix - min underbara prinsessa! Vad jag VÅNDADES när jag slutligen beslutade att sälja henne! Hon är så näpen, så otroligt näpen, och så rolig! Hon är kullens lilla klättermus och hon kommer att bli såååå vacker, det är jag övertygad om! Min förhoppning är att jag kan köpa en av hennes döttrar, tids nog.
Melkersson - lillkillen...
Behemoth - Killen växte till sig att bli den ABSOLUT charmigaste killen i kullen. Inte en käft som kom innanför dessa dörrar kunde låta bli att ta till sig honom som en favorit. Trots att han tingades tidigt så var det honom som spekulanterna ville ha. Glad och busig, übersocial och gossig... Han flyttade härifrån igår och jag saknar honom. Men jag är samtidigt så glad att han flyttade till det hem han flyttade till. Jag är övertygad om att det var HELT rätt familj för honom. Han kommer att få sällskap av en hund, bara en sådan sak. Det tror jag passar honom som hand i handske. Särskilt med beaktande av att han morrar som en hund när han försöker försvara sin glitterboll från Berlioz (som anser sig äga samtliga glitterbollar i världen) eller när han kör dragkamp med snöre...
och så Bendigo - Bendigo är så fantastiskt charmig. Inte lika påtagligt charmant som Behemoth. Eller kanske än mer på ett sätt, ty Bendigo är... så fantastiskt kärleksfull och charmant. Men inte ett dugg gåpåig. Eller, jo, det är han det med. Men inte lika avancerat som Behemoth... Bendigo har valt mig till sitt livs stora kärlek. Och jag är så smickrad. Bendigo är så stor och kraftig och så ullig och gullig och jag verkligen AVGUDAR honom.
Eftersom bråket mellan Esther och de andra ingalunda tycks ha givit med sig (nope, jag har inte sammanfört dem för att "testa". Det ger sig tids nog...) så har kattungarna varit bosatta i mitt sovrum. När man kommer in i rummet så RUSAR fem små krabater mot en och klättrar upp för mitt ben (nåja, sedan igår kväll så är det ju bara fyra...). Alla fem älskar att ta plats på min axel när jag skall göra myspyssaker som att städa lådan. Behemoth gillar att lägga sig mitt på skallen, han ger mig gärna en liten huvudmassage också. Berlioz gillar att bita mig i tårna.
När jag sätter mig ner kommer alla ungarna och sätter sig hos mig, om de inte är upptagna med att göra tjurrusningar. När de är ute i lägenheten så springer de med full kraft från en ända till en annan. Det hoppas. Det voltas. Det pips och det skuttas. Emma och Ellis är vääääldigt tysta inne på toan.
Idag skulle, som sagt, Berlioz levererats. Nu blev det ju inte så, eftersom den där vulkanen promt skulle ha utbrott den här veckan, och vi får se om vi lyckas baxa honom över gränsen innan tre månaders ålder. Annars blir han kvar här ett tag till tills rabiessprutan hunnit ta sig. Likaledes ligger det lite i luften (hepp) om Beatrix kan flytta på onsdag eller ej - hon skall ju flyga till Umeå.
Vad jag vet är att på måndag kväll så skall jag kila över avenyn med Bendigo. Nästan när jag började sluta oroa mig för att inte få sålt Bendigo till någon som var värd honom och således nästintill accepterat det ohyggliga öde det skulle innebära att ha honom kurrandes i knäet eller på axeln varje kväll till tidens ände (detta scenario var inte förankrat hos maken, kan jag säga) så kom Apple Pies (aka Mandels) ägare till räddning igen. Och jag är så supernöjd! Och lite avundsjuk på DEM. Hur kan man ha en sådan röta att när man skall köpa sin FÖRSTA katt, så är det bara en som inte är såld, och den råkar vara fantastisk. När man skall köpa sin ANDRA katt, så är det bara en som inte är såld och den råkar OCKSÅ vara fantastisk.... Det skall dessutom bli så spännande att se hur Apple Pie (aka Mandel ser ut som en vuxen dam.
Melkersson kommer att stanna här till mitten av maj. Det är inget betungande, kan jag säga!
Så till det tråkiga.
Ellis. Inte nog med att hans astma inte direkt blir BÄTTRE med tiden - sedan i måndags haltar han dessutom. Jorå, jag skall gå iväg med honom, men just nu är det SÅ mycket att stå i. Ellis är ju ett bekymmer. Det är ju inte så att jag önskar livet ur honom, men visst kan jag se att det rent objektivt sett vore ganska enkelt att leva utan honom. Subjektivt så är det dock väääääldigt svårt att föreställa sig. Jag hoppas att vi kan få bukt med både hosta och hälta i nästa vecka...
Esther. Jäklar vad de små har ätit ur henne. Hon är så mager att det nästan är ÄCKLIGT. Jag har beslutat mig för att låta henne vila ett bra tag nu. Kanske var det dumt att ta en kull så nära på den förra... Men som sagt, nu skall hon få vila, i vart fall till mitten av februari nästa år.
VAR har jag hållit hus? Hur har jag kunnat ha MAGE att undanhålla er allt spännande som skett i ungarnas liv?
Usch ja... Jag önskar att jag hade ett svar på dessa frågor, ty jäsiken vad det har hänt grejjer! Det är väl den huvudsakliga anledningen till att jag inte har uppdaterat varken blogg eller hemsida... Skämmes tamejfan, säger jag, om mig själv.
Jag har i vart fall lagt upp massa foton på hemsidan idag.
Då skall vi se... Vad har hänt...
Tja... Var skall jag börja?
Ungarna har växt och frodats. De är så förtjusande allesammans och jag är så vansinnigt kär i dem allihopa...
Berlioz - min blå lille kurrkille! Han skall flytta till Finland är det tänkt, där han skall användas i avel. Allt är klart för avfärd, pass är fixade. Besiktningar är gjorda. Men, vad händer då? Jo, då beslutar sig Island för att inte bara sabba världsekonomin utan även det globala flygnätet. Hygglo. Jag skall ALDRIG, och jag upprepar ALDRIG mer köpa varken valkött eller klubbade sälungar, eller ens ISHAVSTORSK som protest. Bah. Berlioz är, hur som helst, en skönhet.
Beatrix - min underbara prinsessa! Vad jag VÅNDADES när jag slutligen beslutade att sälja henne! Hon är så näpen, så otroligt näpen, och så rolig! Hon är kullens lilla klättermus och hon kommer att bli såååå vacker, det är jag övertygad om! Min förhoppning är att jag kan köpa en av hennes döttrar, tids nog.
Melkersson - lillkillen...
Behemoth - Killen växte till sig att bli den ABSOLUT charmigaste killen i kullen. Inte en käft som kom innanför dessa dörrar kunde låta bli att ta till sig honom som en favorit. Trots att han tingades tidigt så var det honom som spekulanterna ville ha. Glad och busig, übersocial och gossig... Han flyttade härifrån igår och jag saknar honom. Men jag är samtidigt så glad att han flyttade till det hem han flyttade till. Jag är övertygad om att det var HELT rätt familj för honom. Han kommer att få sällskap av en hund, bara en sådan sak. Det tror jag passar honom som hand i handske. Särskilt med beaktande av att han morrar som en hund när han försöker försvara sin glitterboll från Berlioz (som anser sig äga samtliga glitterbollar i världen) eller när han kör dragkamp med snöre...
och så Bendigo - Bendigo är så fantastiskt charmig. Inte lika påtagligt charmant som Behemoth. Eller kanske än mer på ett sätt, ty Bendigo är... så fantastiskt kärleksfull och charmant. Men inte ett dugg gåpåig. Eller, jo, det är han det med. Men inte lika avancerat som Behemoth... Bendigo har valt mig till sitt livs stora kärlek. Och jag är så smickrad. Bendigo är så stor och kraftig och så ullig och gullig och jag verkligen AVGUDAR honom.
Eftersom bråket mellan Esther och de andra ingalunda tycks ha givit med sig (nope, jag har inte sammanfört dem för att "testa". Det ger sig tids nog...) så har kattungarna varit bosatta i mitt sovrum. När man kommer in i rummet så RUSAR fem små krabater mot en och klättrar upp för mitt ben (nåja, sedan igår kväll så är det ju bara fyra...). Alla fem älskar att ta plats på min axel när jag skall göra myspyssaker som att städa lådan. Behemoth gillar att lägga sig mitt på skallen, han ger mig gärna en liten huvudmassage också. Berlioz gillar att bita mig i tårna.
När jag sätter mig ner kommer alla ungarna och sätter sig hos mig, om de inte är upptagna med att göra tjurrusningar. När de är ute i lägenheten så springer de med full kraft från en ända till en annan. Det hoppas. Det voltas. Det pips och det skuttas. Emma och Ellis är vääääldigt tysta inne på toan.
Idag skulle, som sagt, Berlioz levererats. Nu blev det ju inte så, eftersom den där vulkanen promt skulle ha utbrott den här veckan, och vi får se om vi lyckas baxa honom över gränsen innan tre månaders ålder. Annars blir han kvar här ett tag till tills rabiessprutan hunnit ta sig. Likaledes ligger det lite i luften (hepp) om Beatrix kan flytta på onsdag eller ej - hon skall ju flyga till Umeå.
Vad jag vet är att på måndag kväll så skall jag kila över avenyn med Bendigo. Nästan när jag började sluta oroa mig för att inte få sålt Bendigo till någon som var värd honom och således nästintill accepterat det ohyggliga öde det skulle innebära att ha honom kurrandes i knäet eller på axeln varje kväll till tidens ände (detta scenario var inte förankrat hos maken, kan jag säga) så kom Apple Pies (aka Mandels) ägare till räddning igen. Och jag är så supernöjd! Och lite avundsjuk på DEM. Hur kan man ha en sådan röta att när man skall köpa sin FÖRSTA katt, så är det bara en som inte är såld, och den råkar vara fantastisk. När man skall köpa sin ANDRA katt, så är det bara en som inte är såld och den råkar OCKSÅ vara fantastisk.... Det skall dessutom bli så spännande att se hur Apple Pie (aka Mandel ser ut som en vuxen dam.
Melkersson kommer att stanna här till mitten av maj. Det är inget betungande, kan jag säga!
Så till det tråkiga.
Ellis. Inte nog med att hans astma inte direkt blir BÄTTRE med tiden - sedan i måndags haltar han dessutom. Jorå, jag skall gå iväg med honom, men just nu är det SÅ mycket att stå i. Ellis är ju ett bekymmer. Det är ju inte så att jag önskar livet ur honom, men visst kan jag se att det rent objektivt sett vore ganska enkelt att leva utan honom. Subjektivt så är det dock väääääldigt svårt att föreställa sig. Jag hoppas att vi kan få bukt med både hosta och hälta i nästa vecka...
Esther. Jäklar vad de små har ätit ur henne. Hon är så mager att det nästan är ÄCKLIGT. Jag har beslutat mig för att låta henne vila ett bra tag nu. Kanske var det dumt att ta en kull så nära på den förra... Men som sagt, nu skall hon få vila, i vart fall till mitten av februari nästa år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)