Skönhet

Skönhet ligger inte bara i betraktarens öga. Det krävs lite till.

Dels ett gott grundämne. Men för att förmedla skönhet så krävs det ett estetiskt sinnelag hos den som försöker. Jag har sagt det förut, och jag kommer nog att ha anledning att säga det igen... Pekka - som ju köpte Berlioz av mig - är otroligt skicklig med sin kamera.

Titta bara på hans alster rörande Berlioz!!!

Utställningsupdate!

Amelia Earhart har ställts ut idag, för första gången sedan babystadiet.

Hur gick det då?

Hon dömdes av samma man som lovordade hennes halvsyster sist gång HON blev utställd, Glenn S.

Glenn hade tydligen sagt att öron och ögon var exelenta, att även svansen var det både i längd och tjocklek, och föga förvånande hade pälsen fått lovord. Det blev ett CAC. Jag är en stolt mormor. Det är jag.

Vad gäller just pälsen på både Amelia och systern Aloha så var den ju fullkomligt SUVERÄN redan när de var bebisar...

Grattis, Conny, till dagens framgångar!

De växer ju upp så snabbt...

Igår plingade det till i telefonen och när jag öppnade såg jag det här.

Lille B. Melkersson som har blivit en stor och uppenbarligen gosig kille. Tydligen hade han vid kastrationen fått höra att han var vacker också, vilket gjorde att han sträckt på sig av stolthet. B. Melkersson sover tätt vid sin husses sida, fick jag också veta.

Idag, under långpromenix, så plingade till i telefonen igen. Denna gång var det Behemoth som förevisades av sin ägare som bad mig uppmärksamma pälsen. Det gör jag så gärna, så gärna. Det är emellertid svårt att missa bredden på öronen och stopet.

Just nu sitter jag i spänd förväntan på att få höra hur det gick för lilla Amelia Earhart på hennes första utställning sedan bebisåldern...

De växer upp så snabbt.

Sommarkatter...

Som du kanske vet så har vi just köpt en sommarstuga, en liten stuga i närheten av havet. Dit tog vi mina tre inbitna innekatter för en vecka sedan.

Emma snusar på den förnimbara havslukten genom gäststugefönstret

Först fick de husera i gäststugan medans vi lyfte in och flyttade in och bökade med det mesta. Därefter fick de små krypen flytta in i stugan. Planen var att bygga en kattsäker uteplats. Snabbt insåg vi att detta inte var realiserbart de närmaste timmarna och att katterna under tiden utan katthage förmodligen skulle driva både oss och varandra till vansinne. Vi öppnade sonika altandörren.

Ellis... I sin glans dagar skulle han skuttat som en yster kalv. Nu nosade han runt och relaxade och gillade läget.

Esther, som ju aldrig varit ute, knappt ens på en balkong, var den mest avvaktande. Detta förvånade mig en del ändå, för hon är ju en ganska stursk madame.

Den som tog den nyvunna friheten på största allvar och med störst entusiasm var förvånande nog överoroliga, överbeskyddande, övernitiska, överspända EMMA. Hon försvann redan efter en halvtimme och gick på en lika lång promenad. Lilla gumman njuter av friheten på ett sätt som jag verkligen inte trodde om henne! Det klart - om man har tron på sig själv att man är bäst, störst, ordentligast och den som bestämmer allt så har man väl också tron att man själv klarar sig i alla lägen... Men när vi har gått i sele eller har varit ute på gården så har hon varit SÅÅÅÅÅ mycket mer avvaktande och försiktig än Ellis.

En sak hon roade sig med var att börja klättra. Här på vindskyddet utanför gäststugan.

Esther repade mot och tog mer och mer plats och längre och längre promenader. Min bruna lilla tiger... Men hon (och de andra) har hållit sig i huvudsak på tomten och när de inte är PÅ tomten så är de inom synhåll. (I alla fall för den som har röntgensyn genom buskar och altangolv och stugor...) Området är ett utpräglat stugområde med vägar som är lika stora som mindre kostigar, så det är ingen trafik att tala om. Risken att de skall trafikdödas är bra mycket mindre än risken att de skall tas av en havsörn... Eller en räv, i alla fall...

TjockisEllis ligger på altantrappan och spanar på friheten.

Esther kollar hotellpoolen

Esther inspekterar vårt, fortfarande inte lagade, stenskott.

Emma klättrar vidare. Här på altanens vindskydd. Det är inte lätt att komma upp. Det är inte lätt att hålla sig kvar, skärmarna är trots allt inte mer än ett par centimeter tjocka. Lägg märke till de finfina små halsbanden! Maken sprang iväg och inhandlade dem. I tre olika färger. För att vi skulle kunna hålla isär dem.

"Katterna" frågade jag.

De pinglar i alla fall fram, mina tre små tomterenar. Ellis i ett klädsamt blått kammohalsband, som matchar hans blåa päls. Esther är lite kaxigare militant i sitt kammogröna. Emma är en desertstormbrutta i sitt bruna. Faktum är att när Emma är i blåbärsriset så syns hon inte. Hon ÄR fulländat kamoflagefärgad!

Med fingrarna i syltburken

Det är högsommar. Och jag är allena hemma. Om man bortser från de tre pälsklädda små änglarna jag har hos mig, vill säga.

När det är högsommar så tarvas räkor. Särskilt när man är ensam hemma. Så jag köpte några frysta.

Jag lade dem på upptining.

Detta uppmärksammades av...

... jupp. Lägg märke till den lömska minen.

Jag hörde hur det prasslade, och jag TRODDE inte detta om min Estherpester.

Vad skall JAG äta nu???

(eller - det är ju skal på dem... Att hon har slickat på en räka innebär kanske inte innebär att alla är fullständigt kontaminerade... Jag är ju småbarnsmor... Jag överlever det mesta.)

(Emmapemma fick en räka för att hon var så snäll och INTE hade hoppat upp på köksbänken och betett sig som en vandal, en trailertrashkatt... Esther fick naturligtvis en räka hon med. Hon må vara en slusk, en lowlife, men jag SÅG att hon skämdes och vem kan säga nej till de vackra ögonen?)

(Ellis gillar inte räkor.)

(Nu skall jag skala räkor. Åt mig. Åt Emmapemma. Och Estherpester. Det är för mycket magnesium, javisst, men något litet godis kan de ju kanske få... Så slipper de stjäla, och jag slipper vara så ensam)

Blott en dag, ett ögonblick i sänder...

När Ellispellis tittade på mig när jag kom hem innan så var det som en grå hinna över hans pupiller. Jag gick och tittade på bipacksedeln till kortisonet. Jorå. Mindre vanlig biverkning. Grön starr. Grå starr. (Och psykisk påverkan...)

Jahupp.

Ja, han skall ju på utvärdering i höst. Min älskade lilla gubbe... Om jag nu har kommit något på spåren, låt oss säga att jag har rätt, kan man bota grå starr på en överviktig astmakatt med artrit?

Nåja. Vi har köpt en stuga. Ellispellis skall få springa fritt på den tomten har vi bestämt oss för. Nå't roligt skall han ha.

Sommarlättja

Igår vaknade jag tidigt. Det ÖSregnade och åskade. Jag tog Ellis i famnen och gick ut på balkongen för att betrakta dramat.

Jag stod där, med näsan inborrad i Ellispellis tjocka mage och päls och tittade på regnet och tittade på åskan och jag talade med Ellis som en normal moder talar till sitt ett och etthalvtåriga barn, ungefär. Ellis betraktade även han naturens mirakel.

Plötsligt hörde jag någon prata och jag vände på huvudet. På grannens balkong stod den nyinflyttade kvinnan med sin ett och etthalvtårige barn och talade med barnet som en moder talar till sitt ett och etthalvåriga barn. Hon tittade konstigt på mig.

Jag gick lätt rodnande in och stängde dörren.

Idag är det absolut lättja i lägenheten. Emma har legat och sovit hos mig inatt, Esther också. Döm om min förvåning när de låg brevid varandra UTAN att slå varandra i skallen eller bita varandra i öronen!

AstmaEllis har dock inte varit hos mig inatt. Han ligger just nu mage upp och sover. Och vad skall jag göra hela långa dagen, har de tänkt sig????

Vackra, vackra Beatrix!

Förstå hur överlycklig jag blev häromdagen när Eva sände mig de här bilderna!!!

Foto Eva Lundström

Det är ju fjantigt att säga att man är STOLT för det är ju liksom inte min katt. Och JAG har ju definitivt inte varit inblandad i tillverkningsprocessen på annat sätt än att jag betalde hennes far att göra det onämnbara med hennes mor (och det valet grundades väl i och för sig på faderns skönhet... Men främst charm!!!).

Foto Eva Lundström

Oaktat min modesta inblandning i hennes tillblivelse så kan jag inte låta bli att känna en stolthet...

Kolla öronen! Kolla ÖGONEN! Teckningen! Looken!

Foto Eva Lundström

En sådan vacker högsommarflicka!

(Här måste jag ju inflika att jag fått en jättefin bild på Behemoth till min mobil men eftersom internet slutat funka på telefonen och jag inte haft tid att lämna in den så har jag lite svårt att få in det hit, och så kan man ju aldrig sluta förundras över Pekkas vackra bilder på Berlioz... ) (Och jag menar ju inte att förringa de som jag INTE fått några bilder av på ett tag...)

Men faktum kvarstår - jag hade världens ångest över huruvida jag skulle sälja lilla Bea eller ej. Jag är så GLAD att jag gjorde det eftersom jag inte hade haft möjlighet att ställa henne så mycket innan hon blev en stor kicka och jag är övertygad om att jag sålde henne till helt rätt person!

Inget nytt under solen...

Det är inte bara tidningarna som har nyhetstorka - även S*Zeitgeist är ganska händelselösa just nu. Eller kanske egentligen inte...

Inställningen på Ellis medicin är inte lätt. I går fick han ett jättehostanfall, trots att han får sin medicin. Han har dessutom varit en mycket stillsam herre under ganska många dagar nu, och jag är liiiiiite orolig för att hans små leder (trots oh-vad-bra-för-lederna-kosten) är kassa. Jag tycker mig se en viss hälta. Nu stundar en hel vecka utan make och son, och det innebär också att jag inte har någon som kan hålla fast min älskade grå tjockis-pillerfobiker under medicineringen... Jag bävar. Han vill ju inte ha godis längre så det är inte lätt att lura honom.

Kärlek är ju ett väldigt, väldigt stort ord. Jag är inte någon uppenbar känslomänniska, jag har aldrig varit en romantiker utåt (även om det inte finns EN ENDA TJEJ på denna jord som inte vid NÅGON måhända delirisk tidpunkt har suttit med händerna längs kinderna och drömt om att gifta sig på ett oerhört romantiskt sätt och få så underbara små söta ungar och ligga sked med den man är kär i på en strand på Boracay eller liknande - säg vad ni vill - ni vet att jag inte har fel...) men jag älskar faktiskt mina katter, så mycket att det gör ont ibland. Fråga mina arbetskamrater! (Stackars satar...) Jag älskar Ellis, min tjocka underbara damp-katt. Jag vill honom så väl. Vi har diskuterat saken och vi avvaktar hösten ut.

Emma och Eshter har en sådan uppenbar beef just nu. Det hela kretsar kring mig när jag ser det, och hur de agerar när jag inte är här vet jag inte, men uppenbarligen så är de inte tillfreds med varandra. Det är både komiskt och ledsamt. Emma och Esther försöker frenetiskt att tvätta/hugga varandras öron, en klassisk maktgrej. Emma är ju min katt, mitt hjärta, min tröst. Emma sover ju vid mitt huvud på natten, eller kanske skall man säga HAR sovit vid mitt huvud. Det ter sig som att Esther verkar vinna rang och ibland när jag vaknar har jag en brun katt i mitt ansikte istället för min lilla padda. Pester har ju alltid varit makens katt, mer än min. Hon tydde sig till honom mer än till mig när hon kom och han har ju alltid haft ett extra gott öga till henne. Nu struntar Pester allt som oftast i maken, och jag tror inte att min make, som ju faktiskt inte är någon fanatisk kattmänniska, ens har märkt det. Emma, däremot, hon har märkt det.

Emma är ju min lilla vårdare, min extramamma, och för närvarande så tar hon SÅÅÅÅ god hand om mig när hon kan. När Esther kommer emellan så går hon bara. Jag känner mig lite övergiven då, för Esther är ganska ickevårdande mot mig. Jag tror att hon bara njuter av att ha snott Emmas plats, inte att hon ägnar mig någon särskild tanke... Jag känner mig lite som djävulen i South Park när Saddam bara använder honom som verktyg...

(Märk väl att jag inte anser att Esther är ond - men hon tar varje chans att ge Emma ett tjuvnyp)

I allt det här har någon av katterna valt att börja protestera. Jag har en huvudmisstänkt, och så mycket kan jag säga att han varken är brun eller brunpadda.

Mitt på den runda badrumsmattan så har det legat en liten katthög allt som oftast. Till slut tröttnade jag och tog bort mattan. Nu har någon, oklart vem, istället kissat precis utanför lådan. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer över att det i alla fall inte är min kudde som utsätts. (Som det var när Emma härsknade till efter att ha varit på pensionat för några år sedan...)

Annars så är det stora i tillvaron att vi har köpt en stuga. Vi diskuterar frenetiskt hur stor kattgården kommer att bli, och maken är den drivande. (För även om han inte är en fanatisk kattmänniska är han otroligt mån om mina pälsbollar. OCH han är man och därmed så gillar han att bygga. Eller så TROR han i alla fall att han gillar att bygga. Social konstruktion eller genetisk fakta - int´ vet jag. Men så är det.) Det skall bli roligt! Men grannarna i stugområdet har hund. Det är väl mer spännande än roligt, antar jag. Tillträde sker den 23 juli. Jag flummar lite på att öppna min gamla blogg och byta namn på den (den var ju ett föräldraledighetsprojekt - nu kan den ju användas som en stugprojektsblogg, kanske...) men jag har ju inte ro att sätta mig här.

OCH viktigast av allt - jag har fått nya, UNDERBARA bilder på Bea!!! De kommer att läggas upp här typ... Ikväll. Men nu måste jag rå om min lilla familj. Kortisonet hägrar!