En ond människa, ett ont finger...

Något stack mig idag. Mellan pek- och långfinger. Det syntes en vit fläck med en röd prick där det stuckit mig. Sedan blev fingret rött.

Och AJ vad ont det gör!! Det gör så ont, så ont! Det värker upp i axeln, och framförallt i armbågen...

Vad gör en ond människa i det läget?

Stjäl sin katts medicin. Två tabletter av Ellis astmamedicin, som ju egentligen är ägnad åt människor, har jag svalt och nu inväntar jag lindring. Må den komma. Må den komma snart!

Ellis är ingen glad katt

Ellis är verkligen inte någon glad katt. Ellis hatar mig. Hatar maken.

Fast samtidigt så är han ju Ellis. Ellis är i behov av kääääärlek. Och kärlek kan man, om man bor här, blott få av mig och maken. Kanske sonen också vid korta och ack så oavslappnade tillfällen. (Sonen har börjat att klappa katterna "på riktigt" nu. Med katterna avses Emma och Ellis. Esther springer så fort hon hör sonen.)

Men - hur kul är det för Ellis att bli itvingad sin medicin? Jag och maken får varje kväll jaga en katt som har sett/hört/förstått att vi är på väg till pillerburken, därefter tvångsmässigt hålla den krängande sexkilosklumpen, bända isär hans käkar, pilla upp den allt kladdigare tabletten från golvet eller vart han nu spottar den, akta våra fingrar, bända upp käken, hålla den hysteriskt krängande sexkilos klumpen och till slut, till SLUT så hoppar Ellis ner och vi kan vila igen.

Måste tala med veterinären om det finns någon pasta att ge oralt istället. För det här funkar inte.

Men alternativet är inget alternativ.

Något som verkligen funkar är Emma. Hon är blott alltför rolig. Inte sådär Life of Brian hahahakul, mer som en nittioåttaårings favoritanekdotsamlingskul. Jag vilar ju en hel del just nu. När jag går in i sovrummet ropar jag på Emma. Jag hinner knappt lägga mig ner innan Emma sitter vid mitt huvud och inväntar att jag ligger i position. Sedan ligger hon vid mitt huvud tills jag går upp. Jag verkligen älskar min Emmapemma och vet inte vad jag skulle göra utan henne....

Diet II

Det var en stressig och jobbig dag på jobbet, men jag kom i alla fall ihåg att ringa till veterinären för att få mer kortison till Pellis. Det hade ju tagit helt slut. På telefon så enades vi om att gå upp i dos, dessutom, så nu skall jag få nöjet att misslyckas med att ge honom kortisonet en gång per dag. Jag hoppas att det kommer att gå bättre så småningom... Ashpach - du har hört gnället förut....

Hur som helst, jag var stressad som vanligt när jag småsprang in på kliniken med andan i halsen och afasin hängande över mig som ett moln.
"Hej" pustade jag. "Jag skulle hämta ett gevär" sade jag. Och hörde att - neeeej - det där blev nog lite fel.
"Ett RECEPT" förtydligade jag mig med. Tjejen i kassan skrattade och sade att även hon hade en sådan dag.

Var någonstans i lillhjärnan sitter sambandet mellan "recept" och "gevär"? Freud hade fått jobba många timmar med mig...

När jag ändå var där så skulle jag hämta även Esthers GM-test in writing. Det har liksom inte behövts innan, men nu ville Bellys matte/husse ha det för Finland har gjort testet obligatoriskt. Helt ärligt tycker jag att det är en mycket god idé, jag menar, det är inte så himla dyrt, och det är ett enkelt test. Det känns som att OM det går att säkert testa och det därmed går att utesluta allvarliga avelsdefekter så är det värt det, nu och i framtiden. Tänk om vi hade haft ett för hypokalemi också! Så bra det hade varit!

Jag stod där och tjejen i kassan och det frågades hur det var med Pellis hälta och jag sade att den var såååå mycket bättre, läs borta, och jag kom på att det kanske var en god idé att när jag ändå var där pröva något annat foder än det jag har för hans stela leder. Så jag plockade på mig en påse Hills J/D.

Jag betalade 350 kronor och skulle just rusa ut när tjejen i kassan kom på att hon glömt ta betalt för receptet. Jag stoppade kortet i kortläsaren igen. Därefter tog jag kattmaten under armen och skulle rusa ut. Tjejen i kassan påminde mig om att kortet är bra att ha.

Jag tog kortet och tog kattmaten under armen och rusade ut. Halvvägs till bilen kom jag på att jag glömt såväl recept som intyg hos veterinären och fick rusa tillbaks igen.

Nu har jag i alla fall hämtat ut massa nytt kortison (hurra hurra... Diskuterade överviktiga katter på kortison med apotekstanten, hon sade att det sällan lämnades ut kortison till katter men ofta till hundar... Och så frågade hon lite om biverkningar och lite ditt och datt om astma och jag fick åter den där gnagande obehagskänslan i magen... Gör jag rätt?), skaffat intyg till Belly och givit katterna en mat som alla tre älskar. Vilket ju kanske inte är helt önskat, då jag hade föredragit att Estherpester åt lite mer dietfoder och lite mindre ostbågar...

Diet I

Igår satt jag i soffan med århundradets lataste katt.

Inte Ellis, efter att han fått sitt kortison så är han inte lat längre. Inte Emma. Hon är inte lat, hon är snål med kalorierna.

Esther.

Jag satt i soffan med en liten skål pinfärska ostbågar. Sådana där som är så nygjorda att de smakar majs fortfarande och krispar sig efter en minuts tuggande. De är goda, tycker jag.

Tycker Esther. Esther är tokig i ostbågar. Det är i och för sig Emma och Ellis också, men de tyckte inte att det var mödan värt igår.

Jag tycker att Esther har gått upp lite väl mycket i vikt. Jag vill inte dela mina ostbågar med henne. Hon var inte av samma åsikt. Hon gjorde sitt yttersta för att stjäla ostbågar från mig.

Jag gömde en bit ostbåge under en kudde. En normalbegåvad, halvdriftig kisekatt skulle lätt kunnat peta ut den därifrån. Esther tittade på mig som om jag vore helt dum i huvdet. Jag lyfte kudden för att hon skulle få se ostbågsbiten och lade tillbaks kudden. Pester tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Jag lyfte på kudden. Esther böjde på nacken för att käka sin lilla ostbågsbit. Jag lade tillbaks kudden innan hon hunnit hela vägen fram. Esther tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Jag gav henne ostbågsbiten. Hon såg nöjd ut och fortsatte tigga järnet. Vi körde lite sitt fint och hopp-efter-ostbåge. Det första tricket, att få mig att tro att hon sitter fint för att hon fattar vad jag menar, lyckades. Det andra? Nej. Eshter hoppar inte efter något. Hon bara tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet.

Typ... jättekul...

Snacka sågat uppträdande...

Att oja sig... Eller "Två mödrar"

Utan att gå in på detaljer har jag varit dålig idag och legat och vridit mig i smärtor mer eller mindre hela dagen. Vilket i vanliga fall vore SURT eftersom det är lördag och man vill inte slösa en hel lördag, med studvis jättefint väder, på att ligga och vida sig i smärtor. Men idag var smärtorna så överjävliga (Neeeeej, jag hade inte slagit knäet) att jag inte ens brydde mig om att solen sken och att alla andra tittade på prinsessbröllop.

Att Emma var där och roddade, det kunde jag ju förstå. Hon var hos mig och hon buffade och knuffade och låg tätt tätt och var den underbara lilla Emman som bara är... min.

Vad som var lite förvånande var att Esther också tog mammaplatsen. Hon var ännu mer manisk i sin omsorg än vad Emma var. Dessvärre jagade hon även bort Emma ett par gånger utan att jag riktigt förstod vad som pågick. Esther, hon jamade, kurrade, gick i cirklar, hon gillade INTE att jag låg där och kved. Vad gör man som kattmamma om någon unge har det jobbigt?

Man lyfter bort ungen och lägger den någon annanstans.

Vad Esther har glömt är att jag väger 20 gånger mer än vad hon gör. Hon KAN således inte lyfta mig. Jag har, trots de tämligen frikostliga valkarna, ej heller den typ av hudöverskott som skulle kunnat göra att hon kunde lyfta mig. Dessutom, även OM hon hade varit råstark OCH jag hade haft något handtag, så är hon såpass mycket kortare än vad jag är, vilket gör att hon omöjligt skulle kunnat lyfta mig. MÖJLIGTVIS dra mig.

Hon försökte i alla fall. Dels försökte hon ta ett tag i min axel. Det gjorde SVINONT.

Dels försökte hon ta ett tag i min hand, mellan tummen och pekfingret. Det gjorde SVINONT.

Hon kanske har gått någon grundkurs i akupressur? Just mellan tumme och pekfinger skall ju finnas en sådan där triggerpunkt som är smärtstillande? Eller kanske akupunktur... Det är ju mer troligt mht redskapen hon använde sig av.

Jag har i alla fall snygga bitmärken på axeln. Visserligen från en katt, men ändå!

Jag fick puttat bort Esther och vrålade på maken att han skulle komma med Emma. Han bar henne till mig och så låg vi där, tamejtusan fram till klockan åtta. Även Esther kom och lade sig, men hon hade tydligen fattat att om jag vill ha vård, så är det Emma som skall ge den, så hon låg så fint och försiktigt vid min sida medans Emma låg på sin vanliga plats i mitt ansikte.

Nu ikväll fick Ellis ett nytt astmaanfall. Inte så allvarligt, men ändå. Esther bet honom. Inte på något ömsint sätt, nb. Emma såg sur ut och flyttade på sig. Således så tycker de bättre om mig än om honom. Eller så anser de att jag är en jättebebis och det är inte Ellis...

Pillertrillar'n

Inatt var det jobbigt att vara jag.

När jag gick och lade mig så låg min son i min säng. Jag lade mig brevid och lade armen kring honom. För det är rätt mysigt. Tycker jag.

Tycker inte Emma. Emma tycker att den enda jag skall lägga armen om i sängen, det är henne det. Hon började med att promenera fram och tillbaks över sonens torso. Jag fräste åt henne att låta bli. Hon lade sig då i min armbågsböj som vanligt. Vilket innebar att hon lagt sig över min sons ansikte. Direkt olämpligt, tyckte jag och puttade bort henne. Sonen sov som en sten.

Emma tyckte att jag var helt dum i huvudet. Hon skulle ha sin sovplats. Det har hon rätt till.

Efter en stunds kamp gav jag upp och lade mig i korrekt position istället. På mage. Höger arm vikt upp mot huvudet. Emma i böjen. Emma = nöjd.

Esther kom upp och lade sig på min rumpa.

Ellis kom upp och lade sig först mellan mina fötter, med huvudet på min hälsena. Jag HATAR när något rör mina hälsenor! HATAR det! Som tur var så ångrade han sig efter en halvtimme eller så och gick och lade sig tätt vid mitt ytterlår istället.

Så där låg jag och kunde inte somna. Tankar vandrade över tvättmaskinen som gått sönder, att Emma är ett plåster på mig just nu och jag vet inte vad det beror på. Lite stördes jag av sporadiska sparkar från sonen och omliggningar från Emmas sida. Tro mig - jag kan acceptera det mesta från henne, men jag kan INTE acceptera när hon lägger sin rumpa i direkt kontakt med mitt anlete. Då måste jag på något sätt protestera. När jag har gjort det så tar det kanske fem tio minuter innan hon har hittat den korrekta sovpositionen i mitt ansikte igen. Jobbigt för oss båda.

Nåväl, jag somnade till slut. Och väcktes av ett riktigt otäckt astmaanfall. Ellis låg och hostade och hostade och hostade, värre än vad jag någonsin hört honom. Emellan hostningarna lät hans andning som om han morrade. Jag blev livrädd. Och fick åter dåligt samvete, för det är så svårt att få i honom medicinen och igårkväll var första gången vi lyckades på tre dagar... Samtidigt så var det ju konstigt att det skedde på natten EFTER att han fått sitt kortison... Jag lyckades i alla fall somna om.

Så väcktes jag igen. Nu av att Emma spydde. Dels i sängen där jag låg, dels på golvet.

Sade jag att tvättmaskinen gick sönder igår? Om inte: tvättmaskinen gick sönder igår.

Jag stapplade upp (men hittade inte golvkräkset... Har reningsverken Ellis och Esther tagit hand om saken???) och försökte lokalisera Ellis som inte längre fanns i min säng. Emma var ett plåster och Esther var också i hasorna på mig fast det fanns både mat och vatten.
"Har ni sett Ellis" frågade jag dem bara för att pysa lite av den oro jag kände när jag inte hittade det förvuxna fanstyget. Om Ellis inte syns - då är det något som är fel - tänkte jag, förmodligen färgad av nattens astmaanfall och med det tillhörande dödsfunderingarna.

Emma och Esther blev nästintill hysteriska och började jama och stryka sig järnet kring mina ben!!!!

Förstå min panik. Jag frågar inte mina katter om de har sett någon annan av mina katter och förväntar mig att de skall svara. Jag är övertygad om att djuren besitter någon form av intelligens och jag vill ändå behålla en viss ödmjukhet och säga att det kanske inte är OMÖJLIGT att det finns häst- och kaninpratare. Men jag är INTE en av dem! Så, om jag är orolig för att min överviktiga damp-katt ligger död under en soffa eller något och pratar lite högt för mig själv om denna oro, och manifesterar min verbalitet med att tilltala mina två andra katter, då FÖRVÄNTAR jag mig inte att de svarar. På något sätt.

Om jag å andra sidan nu faktiskt oroar mig för att min överviktiga dampkatt ligger död under en soffa så är jag lite on edge. Så om mina andra katter då, när jag nämner hans namn, börjar bete sig som rabiessmittade så blir jag orolig. Med växande panik letade jag efter tjockisen fram tills att jag hittade honom, rosslande, men i övrigt välmående, på en av stolarna vid matbordet.

Jag hittade även anledningen till nattens astmaanfall. Eller i vart fall med astmaanfallet relaterade omständigheter. Vid soffan låg en kortisontablett. TablettHoudini hade alltså gjort det igen. Spottat ut tabletten...

Det gör mig både ledsen och orolig. Om vi inte lyckas få i honom medicinen så vet jag ju att han inte mår bra... Och vad gör man med ett djur som man inte kan få att må bra? Eller är han tillräckligt dålig för det? Eller är jag ett svin om jag inte ser att han är tillräckligt dålig?

Just NU behöver jag inte oroa mig för saken (som jag ju hållit på att älta ett JÄTTELÅNGT tag nu, men efter att han svarade så bra på kortisonet och blev den enerverande dampkatt han en gång var så kändes det som om jag hade tio års frustration framför mig) för Emma och Ellis kör ett burmarace i lägenheten, bland annat över sonens smutsiga vattenfärgsvatten...

BEA BIS PÅ SOL X2!!!!

Jupp. Hon gjorde't igen! BIS idag också...

Jag är så ruggugglestolt! GRATTIS EVA!!!!

På hemmaplan så blir jag för varje dag mer störd över att jag inte har suttit och planerat för utställningar varken i sommar eller ens i höst. VK är ju en självklarhet, men de andra? Nä, jag får ta mig i kragen!

BEA BIS PÅ SOL!

Jajjamensan. Lilla Bea gjorde't igen! BIS på SOL, minsann...

Jag är så stolt att jag nästan kreverar, trots att hon inte längre är min... (Satte henne dock dagen till ära som min profilbild på fejjan....)

Och tror ni inte att hon även vann majtävlingen i Burmaklubben? Det är heller inget att förringa!!!

Dåligt samvete...

Nej, det är inte för att jag aldrig uppdaterar som jag känner ett gränslöst dåligt samvete, även om den biten också gnager mig... (Här finns inte en sekund över! Förlåt för det!!!)

Nej, det riktigt jävliga är att jag har Ellis som jag känner honom tillbaks.

Ellis, den överjävliga. Ellis, katten som man hotade med veterinären var och varannan dag ("Det behövs bara ETT besök till, kan jag tala om för dig Ellis! Bara ETT till - och det blir inte långvarigt heller!!!"), Ellis som man suckade över när man hade gott om tålamod och grät tårar över när han förhindrat en god natts sömn i en vecka genom sina avgrundsvrål som överröstar vilken flock löpande burmahonor som helst. Ellis, vars maniska hoppande på dörrhandtagen fick mig att på allvar överväga att flytta till landet där man kunde slå upp ett tält som alltid hade öppningen öppen. (Det enda som hindrade mig var väl vetskapen om att Ellis i så fall inom en kvart skulle ha klöst upp i alla fall en tältsida, sprungit ut och likförbaskat lyckats bli överkörd av en bil den lantliga miljön till trots.) Ellis, som mitt i natten kom, med sina sex kilo och HOPPADE på ens mage.

DEN Ellis är tillbaks.

Har jag dåligt samvete för att jag inte har saknat honom?
Nej

Har jag dåligt samvete för att jag känner ett behov av att DRÄPA fanstyget?
Nej

Har jag dåligt samvete för att jag har gått runt och varit så tacksam över att han blivit så mycket lugnare på ålderns höst, när han i själva verket uppenbarligen inte mått bra och inte orkat och han var i behov av den medicin som han får nu?
Jupp. You bet.

Tidernas sämsta samvete över tidernas värsta katt.

Som jag tycker så mycket om! Av någon helt obegriplig anledning.