Jag tror att Esther är på tjocken. Gravid. Preggo. Hon äter och hon sover och hon vill bara sova nära, nära, nära.
Jag har haft supermycket att stå i det sista. Sådär vansinnigt mycket att man knappast hinner andas - du vet - man känner hela tiden en känsla av att tiden inte bara inte räcker till, men inte fanns där från första början. Ett enkelt vardagligt socialt telefonsamtal från någon man tycker om känns som en hundratusenkilosbelastning...
Men jag har glatt mig över Esthers, förmodade, välsignade tillstånd.
Jag hade tänkt att ringa och bjuda in Sven. Lite för att förhöra mig om Nef de facto var på tjocken och försöka gulla mig till lite babyspan lite senare i december. Dessutom hade jag tänkt att skryta lite om att Pester förmodligen är på tjocken. OCH, här tänker jag inte hymla, jag hade förhoppningen om att om jag bjussar på lite käk så tar han med sig en limpa hembakt bröd - för är det något Sven kan, förutom ryssar då, då, så är det att baka. Värsta bagaren, det är Sven det. Han har egen surdegsproduktion och han har en stenplatta som man sätter i ugnen för att få stenugnsbakat bröd. Han vet hur man får en perfekt skorpa på brödet. Han vet var man köper special-specialmjöl för att få till det mest... var det glutenfulla eller var det glutenfria eller var det något annat?
Anyways, det var vad jag hade tänkt att göra. Jag skulle bara städa upp först, jobba färdigt först, sätta upp adventsljusstakar, fixa i ordning grejjer och så få lite tid över. Sedan skulle jag ringa.
Jag skulle prata lite med honom om det där med skandinaviska ryssar, för i Våra Katter stod det ju en massa om skillnaderna men jag är lite intresserad av att höra hur mycket det har med UTSEENDE att göra och hur mycket det har med LINJER att göra, och då menar jag lite PK-resonemang... (För det är ju helt klart så med burmorna... Vissa "amerikanska" burmor är ju typ... inte amerikanska men de utmålas som det för att... tja, vettifan...)
Dessutom har jag haft lite dåligt samvete för att jag inte ringt eller mailat eller bjudit över honom på länge - herregud - vi bor ju nästan grannar!
Nåväl. Jag öppnade mailen idag på jobbet bara för att kolla en liten privatsak. Och där slog det emot mig...
Sven är död. Igår, tydligen.
Ikväll ringde en vän till honom för att personligen meddela mig, men jag visste ju redan. Det var skönt att vara förberedd och det var skönt att få ett "personligt" meddelande...
Blä. Det känns inte roligt, inte roligt alls.
Jag gick ner i förrådet och hämtade upp i vart fall några av adventsljusstakarna och stjärnorna. Jag struntar i att det inte är grundstädat. Skiten skall upp. Det skall råda adventsljus och nästanfrid i min bostad och lite skit i hörnen och mycket leksaker på golvet gör inte någon skada. Jag skall försöka ta mig i kragen och bjuda hit lite folk på glögg i nästa vecka. Varför väntar man alltid med att göra det som man egentligen vill göra och varför umgås man så lite med folk man faktiskt gillar att umgås med?
måndag 30 november 2009
måndag 23 november 2009
Melker's back in the game!
Klockan sex i morse hade jag tröttnat - och jag var desperat. Jag
slängde iväg ett sms till Melkers ägare och förklarade att mina
trumhinnor var krossade och att jag var... ägare till en katt i
höglöp. Tror du inte attans att Melkers matte vae vaken OCH hade tjugi
minuter till godo innan hon skulle till jobbet! Lyckan var total när
jag sömndrucken och tinnitus-skadad slängde mig i bilen. Lyckab var än
mer total när Melker nästan inte hann ur transportburen innan han did
his magic. Lyckan var, tro det eller ej, än mer fulländad när jag
efter jobbet inträdde till en lägenhet i tystnad - inte ens Ellis
vrålade av någon anledning! Och nu ligger de och gossar. Jag kan
klappa Esther utan att hon lägger sig som ett frimärke på marken och
vrålar. Jag får gosa med ManetMelkers mjuka lekamen och njuta av
friden. Känner mig tammefan som Fantomen på besök på Eden eller som en
postergirl för Jehovas... Nu har jag dock lärt mig den hårda vägen,
skenet kan bedra, idyllen är bräcklig. Så jag har ödmjukast bett
Melkers ägarinna om att få behålla honom till i morgon så att OM
kättjan åter igen slår sin lov i min egentligen så sedesamma, väna,
jungfru så finns han till hands, drömprinsen... Jag TROR faktiskt, jag
aaaanar lite grand, jag HOPPAS i vart fall att det tagit sig, ty man
går inte från höglöp till harmoni på tolv timmar i annat fall.
Dessutom tror jag mig ha sett ett lyckat försök precis efter
återföreningen. Hon skrek inte våldsamt och hon daskade inte till
henne, men båda såg så... perplexa ut att något definitivt hade hänt
som var utöver det vanliga...
slängde iväg ett sms till Melkers ägare och förklarade att mina
trumhinnor var krossade och att jag var... ägare till en katt i
höglöp. Tror du inte attans att Melkers matte vae vaken OCH hade tjugi
minuter till godo innan hon skulle till jobbet! Lyckan var total när
jag sömndrucken och tinnitus-skadad slängde mig i bilen. Lyckab var än
mer total när Melker nästan inte hann ur transportburen innan han did
his magic. Lyckan var, tro det eller ej, än mer fulländad när jag
efter jobbet inträdde till en lägenhet i tystnad - inte ens Ellis
vrålade av någon anledning! Och nu ligger de och gossar. Jag kan
klappa Esther utan att hon lägger sig som ett frimärke på marken och
vrålar. Jag får gosa med ManetMelkers mjuka lekamen och njuta av
friden. Känner mig tammefan som Fantomen på besök på Eden eller som en
postergirl för Jehovas... Nu har jag dock lärt mig den hårda vägen,
skenet kan bedra, idyllen är bräcklig. Så jag har ödmjukast bett
Melkers ägarinna om att få behålla honom till i morgon så att OM
kättjan åter igen slår sin lov i min egentligen så sedesamma, väna,
jungfru så finns han till hands, drömprinsen... Jag TROR faktiskt, jag
aaaanar lite grand, jag HOPPAS i vart fall att det tagit sig, ty man
går inte från höglöp till harmoni på tolv timmar i annat fall.
Dessutom tror jag mig ha sett ett lyckat försök precis efter
återföreningen. Hon skrek inte våldsamt och hon daskade inte till
henne, men båda såg så... perplexa ut att något definitivt hade hänt
som var utöver det vanliga...
söndag 22 november 2009
Mellan hopp och förtvivlan...
En ganska dramatisk rubrik för att beskriva en ganska odramatisk, men ändock frustrerande situation...
ManetMelker, som ju är fyra kilo (?) av kärlek och goss, kom hem till oss. Jag satte transportburen tillsammans med en löpEsther och lät dem bekanta sig genom gallret. Esther var INTE imponerad. Hon fräste och morrade, men HEY! Det skall hon ju göra! Efter en timme öppnade jag buren. Melker, som är en riktig gentleman, lite försynt sådär, var inte pigg på att komma ut.
Esther fräste. Esther väste. Esther morrade. Esther löpte. Melker fattade IIIIIINGENTING av hennes subtila kärleksinvitiationer. Han trodde att hon ville ta ihjäl honom.
Esther fräste. MER. Esther väste. MER. Esther morrade. MER. Esther LÖPTE. Hon ansåg att hennes inbjudningar var tillräckligt tydliga för en man med normalintelligens. Melker fattade IIIIIINGENTING av hennes nu, icke särskilt subtila invitationer. Han kröp längre in i sin bur.
Detta gjorde Esther SKOGSTOKIG och hon gjorde ett extremt aggressivt utfall mot stackars Melker, som förmodligen vill inleda en relation på ett mer... Modernt sätt. Bjuda på middag över tända ljus. Diskutera livsåskådning. Pussa lite, krama lite, lära känna lite....
Jag hann sätta en tidning emellan och ropa på maken som fick komma och ta ut Esther ur rummet. Därefter var det natt. Att låta de två socialisera för sig själva under tiden jag var på jobbet var inte att tänka på.
Efter att jag kommit hem från jobbet så var ju Melker lite mer inbodd. Han gossade och gossade och buffade och jag tänkte att staaaaackars Melker, här sitter han i ett helt främmande rum och utanför har en supersur löphona huserat hela dagen och ojojoj.
Jag satte in Eshter i sin transportbur i rummet. Esther fräste. Hon morrade. Melker satt och tittade på buren lite från ovan. Jag lämnade rummet i en kvart, därefter hörde jag löpskrik. Jag gick in i rummet, öppnade transportburen och fasade. Skulle Esther dräpa ManetMelker?
Nope. Fem minuter senare gjorde Melker det han var satt att göra. Eshter var mycket nöjd med arrangemanget.
Melker visade sig vara en omsorgsfull älskare som anpassade nackgrepp och benställningar efter situationen. Och han såg så häääänsynsfull ut. (Maken var inne ett litet tag och även om han ansåg det vara ett generande ämne att dryfta så förklarade han för mig att Melker inte ens bet Esther i nacken vid vissa tillfällen...) Nu kanske det verkar fullkomligt perverst att i offentlighetens ljus dryfta det som är privat i ett förhållande, och det kanske ter sig perverst att överhuvudtaget titta på eländet, men jag måste ju faktiskt se till att inte Eshter sliter öronen ur sina älskare. Dessutom är man ju nyfiken som ett barn på hur det går!
Hur som helst - under kvällen varken såg eller hörde jag att ManetMelker hittade rätt. Trots de idoga försöken. (Det jag såg och hörde var en maratonälskare som försökte tillfredsställa en fullständig nymfoman...)
Jag gick till jobbet i fredags och när jag kom hem så var både Esther och Melker mycket lugnare. De låg mest sked och Melker pussade Esther på pannan och nosen och Esther besvarade hans kyssar och de såg nöjda och glada ut. Någon gång i bland så hoppade Melker, nästintill pliktskyldigast, på Esther och tog ett nackgrepp. Esther var dock inte särskilt påträngande i initieringen av dessa sessioner.
Framåt natten, när jag till slut sett klart en riktigt, riktigt dålig, fastän ganska effektiv Wes Craven-produkt (Pulse, tror jag den hette... Gillar man gamla Craven så kan jag ju säga att den inte gör någon BESVIKEN - tillräckligt dåligt manus och tillräckligt stora manusluckor för att man skall kunna skratta lite nervöst, och tillräcklig nerv för att man faktiskt skall hoppa till av att de genom trådlösa nätverk kommande dööööööda oooonda andar tar ihjäl folk...) hade jag avtalat med Melkers ägare om att överlämning av Melker skulle ske på lördag förmiddag. Eller snarare, vid tolv.
Morgonen kom och det var lugnt i the love nest. Ett par påsättningar kom till stånd, men det var med timmar emellan. Det verkade nästan som att Melker visste vad timmen var slagen för han gick in i sin transportbur självmant när jag kom för att ta honom. Esther gick fram till transportburen efter att jag stängt den, nosade på Melker genom gallret och vände på klacken och gick därifrån. Jag var tämligen säker på att de var klara med varandra och kände mig nöjd, fastän jag ännu inte sett, eller hört, en lyckad parning. Men, mycket kan hända när man sover, och ännu mer kan undgå ens radar när man är på jobbet.
(Dessutom kunde jag på lördag morgon konstatera att Melker måhända var en omsorgsfull älskare, men att även han kunde vara pigg på lite hårdare tag - Esther saknar päls på ett par fläckar runt nacken... Det är alltså inte bara rosor och romantik i ManetMelkers preferenser... En mångfacetterad man!)
Melker överlämnades och hans kamrater i hushållet gladde sig mycket över att åter få Melker till sitt hem. Jag lovprisade Melker så mycket jag kunde och belönades med att Melker hoppade upp i mitt knä och låg där och blottade sin otroligt mjuka cremefärgade mage för mig. Vi talade lite om burmors temprament, jag och Melkers ägare, och åter slog det mig hur fantastisk den här rasen är. På riktigt.
Emma, Ellis och Esther har skilda temprament, helt klart. Ellis är den gossiga. Emma är den självständiga. Esther är den hopp- och busiga. Melker är en buff- och goskatt. Men alla har något... burmigt över sig. Det är just det där burmatempramentet, som man inte kan sätta fingret på, det där lite hundiga, men samtidigt extremt kattiga, i kombination med exteriören som gör burmor till Katten med stort k. Melker är skitsnygg, det är han. Han är en VUXEN katt, fast han bara är ett och ett halvt år. Han har alla proportioner. Jag tror att han och Esther kompletterar varandra väl vad gäller det yttre. Samtidigt så är ju tempramentet faktiskt det viktigaste. Om man inte kan ha en katt i hemmet så kan man inte ha en katt i hemmet oavsett hur snygg den är. Jag föder inte upp katter för att de skall stoppas upp och ställas i en hylla eller för att de skall vinna priser och bo i en liten bur på gården. Nej, jag vill att katter som kommer härifrån skall vara som en burma skall vara. Trevlig. Påhittig. Nyfiken. Lojal. Glad.
(Naturligtvis så skall de också vara FRISKA, men det är så fantastiskt självklart att man inte behöver nämna det...)
Enligt Ulla Björnhammar, och fler än henne, så ärvs temprament till huvudsak från fadern vad gäller katter. Jag vet att hon har fog för vad hon säger, men jag kan inte referera till några källor. Visserligen får man info om hankatterna genom att tala med deras ägare och genom att se hur de beter sig på utställningar, men faktum är att det ju är först när man själv får möjlighet att umgås med dem som man verkligen VET hur katten är. I alla tre fallen där jag haft hanen boende hos mig så har jag varit så glad över att jag har fått bekräftat att det här, det är verkligen en katt vars lynne borde spridas över världen. ManetMelker var inget undantag! Jag blev kär i honom. Jag undrar hur många katter man kan bli kär i....
Hur som helst... Jag lämnade ManetMelker hemma hos sig. Jag åkte hem. Och möttes av... en höglöpande Esther.
Det ger sig, tänkte jag. Hon lugnar sig, tänkte jag.
Nä. Hon är nu höglöpig. Det finns inte en enda indikation på att hon inte vill para sig mer. Hon är definitivt redo för mer. Har hon inte lugnat sig till i morgon så tror jag mig veta att det inte tog.
BLÄ.
Jag vågar ju inte ringa och be att få hit Melker igen, för då har det ju gått såpass många dagar mellan den första och sista parningen att det KAN bli massa skillnad mellan åldern på de eventuella ungarna... Jag får bara hoppas att hon bara är lite överkär i Melker och att hon läääängtar efter hans trygga famn och att hon redan nu har en sisådär 11 små befruktade ägg som försöker sätta sig till ro.
Problemet, som jag ser det, är att Esther förra vintern gick helt ur löp. Ett uteblivande av löp om två veckor är alltså inget säkert tecken på dräktighet. Jag får vänta längre än så... Funkar Clearblue på katter?
(Jag vet att Clearblue inte funkar på katter. Det var ett försök att vara lustig...)
ManetMelker, som ju är fyra kilo (?) av kärlek och goss, kom hem till oss. Jag satte transportburen tillsammans med en löpEsther och lät dem bekanta sig genom gallret. Esther var INTE imponerad. Hon fräste och morrade, men HEY! Det skall hon ju göra! Efter en timme öppnade jag buren. Melker, som är en riktig gentleman, lite försynt sådär, var inte pigg på att komma ut.
Esther fräste. Esther väste. Esther morrade. Esther löpte. Melker fattade IIIIIINGENTING av hennes subtila kärleksinvitiationer. Han trodde att hon ville ta ihjäl honom.
Esther fräste. MER. Esther väste. MER. Esther morrade. MER. Esther LÖPTE. Hon ansåg att hennes inbjudningar var tillräckligt tydliga för en man med normalintelligens. Melker fattade IIIIIINGENTING av hennes nu, icke särskilt subtila invitationer. Han kröp längre in i sin bur.
Detta gjorde Esther SKOGSTOKIG och hon gjorde ett extremt aggressivt utfall mot stackars Melker, som förmodligen vill inleda en relation på ett mer... Modernt sätt. Bjuda på middag över tända ljus. Diskutera livsåskådning. Pussa lite, krama lite, lära känna lite....
Jag hann sätta en tidning emellan och ropa på maken som fick komma och ta ut Esther ur rummet. Därefter var det natt. Att låta de två socialisera för sig själva under tiden jag var på jobbet var inte att tänka på.
Efter att jag kommit hem från jobbet så var ju Melker lite mer inbodd. Han gossade och gossade och buffade och jag tänkte att staaaaackars Melker, här sitter han i ett helt främmande rum och utanför har en supersur löphona huserat hela dagen och ojojoj.
Jag satte in Eshter i sin transportbur i rummet. Esther fräste. Hon morrade. Melker satt och tittade på buren lite från ovan. Jag lämnade rummet i en kvart, därefter hörde jag löpskrik. Jag gick in i rummet, öppnade transportburen och fasade. Skulle Esther dräpa ManetMelker?
Nope. Fem minuter senare gjorde Melker det han var satt att göra. Eshter var mycket nöjd med arrangemanget.
Melker visade sig vara en omsorgsfull älskare som anpassade nackgrepp och benställningar efter situationen. Och han såg så häääänsynsfull ut. (Maken var inne ett litet tag och även om han ansåg det vara ett generande ämne att dryfta så förklarade han för mig att Melker inte ens bet Esther i nacken vid vissa tillfällen...) Nu kanske det verkar fullkomligt perverst att i offentlighetens ljus dryfta det som är privat i ett förhållande, och det kanske ter sig perverst att överhuvudtaget titta på eländet, men jag måste ju faktiskt se till att inte Eshter sliter öronen ur sina älskare. Dessutom är man ju nyfiken som ett barn på hur det går!
Hur som helst - under kvällen varken såg eller hörde jag att ManetMelker hittade rätt. Trots de idoga försöken. (Det jag såg och hörde var en maratonälskare som försökte tillfredsställa en fullständig nymfoman...)
Jag gick till jobbet i fredags och när jag kom hem så var både Esther och Melker mycket lugnare. De låg mest sked och Melker pussade Esther på pannan och nosen och Esther besvarade hans kyssar och de såg nöjda och glada ut. Någon gång i bland så hoppade Melker, nästintill pliktskyldigast, på Esther och tog ett nackgrepp. Esther var dock inte särskilt påträngande i initieringen av dessa sessioner.
Framåt natten, när jag till slut sett klart en riktigt, riktigt dålig, fastän ganska effektiv Wes Craven-produkt (Pulse, tror jag den hette... Gillar man gamla Craven så kan jag ju säga att den inte gör någon BESVIKEN - tillräckligt dåligt manus och tillräckligt stora manusluckor för att man skall kunna skratta lite nervöst, och tillräcklig nerv för att man faktiskt skall hoppa till av att de genom trådlösa nätverk kommande dööööööda oooonda andar tar ihjäl folk...) hade jag avtalat med Melkers ägare om att överlämning av Melker skulle ske på lördag förmiddag. Eller snarare, vid tolv.
Morgonen kom och det var lugnt i the love nest. Ett par påsättningar kom till stånd, men det var med timmar emellan. Det verkade nästan som att Melker visste vad timmen var slagen för han gick in i sin transportbur självmant när jag kom för att ta honom. Esther gick fram till transportburen efter att jag stängt den, nosade på Melker genom gallret och vände på klacken och gick därifrån. Jag var tämligen säker på att de var klara med varandra och kände mig nöjd, fastän jag ännu inte sett, eller hört, en lyckad parning. Men, mycket kan hända när man sover, och ännu mer kan undgå ens radar när man är på jobbet.
(Dessutom kunde jag på lördag morgon konstatera att Melker måhända var en omsorgsfull älskare, men att även han kunde vara pigg på lite hårdare tag - Esther saknar päls på ett par fläckar runt nacken... Det är alltså inte bara rosor och romantik i ManetMelkers preferenser... En mångfacetterad man!)
Melker överlämnades och hans kamrater i hushållet gladde sig mycket över att åter få Melker till sitt hem. Jag lovprisade Melker så mycket jag kunde och belönades med att Melker hoppade upp i mitt knä och låg där och blottade sin otroligt mjuka cremefärgade mage för mig. Vi talade lite om burmors temprament, jag och Melkers ägare, och åter slog det mig hur fantastisk den här rasen är. På riktigt.
Emma, Ellis och Esther har skilda temprament, helt klart. Ellis är den gossiga. Emma är den självständiga. Esther är den hopp- och busiga. Melker är en buff- och goskatt. Men alla har något... burmigt över sig. Det är just det där burmatempramentet, som man inte kan sätta fingret på, det där lite hundiga, men samtidigt extremt kattiga, i kombination med exteriören som gör burmor till Katten med stort k. Melker är skitsnygg, det är han. Han är en VUXEN katt, fast han bara är ett och ett halvt år. Han har alla proportioner. Jag tror att han och Esther kompletterar varandra väl vad gäller det yttre. Samtidigt så är ju tempramentet faktiskt det viktigaste. Om man inte kan ha en katt i hemmet så kan man inte ha en katt i hemmet oavsett hur snygg den är. Jag föder inte upp katter för att de skall stoppas upp och ställas i en hylla eller för att de skall vinna priser och bo i en liten bur på gården. Nej, jag vill att katter som kommer härifrån skall vara som en burma skall vara. Trevlig. Påhittig. Nyfiken. Lojal. Glad.
(Naturligtvis så skall de också vara FRISKA, men det är så fantastiskt självklart att man inte behöver nämna det...)
Enligt Ulla Björnhammar, och fler än henne, så ärvs temprament till huvudsak från fadern vad gäller katter. Jag vet att hon har fog för vad hon säger, men jag kan inte referera till några källor. Visserligen får man info om hankatterna genom att tala med deras ägare och genom att se hur de beter sig på utställningar, men faktum är att det ju är först när man själv får möjlighet att umgås med dem som man verkligen VET hur katten är. I alla tre fallen där jag haft hanen boende hos mig så har jag varit så glad över att jag har fått bekräftat att det här, det är verkligen en katt vars lynne borde spridas över världen. ManetMelker var inget undantag! Jag blev kär i honom. Jag undrar hur många katter man kan bli kär i....
Hur som helst... Jag lämnade ManetMelker hemma hos sig. Jag åkte hem. Och möttes av... en höglöpande Esther.
Det ger sig, tänkte jag. Hon lugnar sig, tänkte jag.
Nä. Hon är nu höglöpig. Det finns inte en enda indikation på att hon inte vill para sig mer. Hon är definitivt redo för mer. Har hon inte lugnat sig till i morgon så tror jag mig veta att det inte tog.
BLÄ.
Jag vågar ju inte ringa och be att få hit Melker igen, för då har det ju gått såpass många dagar mellan den första och sista parningen att det KAN bli massa skillnad mellan åldern på de eventuella ungarna... Jag får bara hoppas att hon bara är lite överkär i Melker och att hon läääängtar efter hans trygga famn och att hon redan nu har en sisådär 11 små befruktade ägg som försöker sätta sig till ro.
Problemet, som jag ser det, är att Esther förra vintern gick helt ur löp. Ett uteblivande av löp om två veckor är alltså inget säkert tecken på dräktighet. Jag får vänta längre än så... Funkar Clearblue på katter?
(Jag vet att Clearblue inte funkar på katter. Det var ett försök att vara lustig...)
onsdag 18 november 2009
Löve is in da air
Om en liten, liten stund åker jag och hämtar en vacker, cremefärgad gentleman som skall få kurtisera min nu löpande vackra unga dam!
Kärleksnästet är inrett, allt är berett. Även Esther! Som jag sagt - lite tidigare än vad jag tänkt mig - men oj vad spännande det här skall bli!
Kärleksnästet är inrett, allt är berett. Även Esther! Som jag sagt - lite tidigare än vad jag tänkt mig - men oj vad spännande det här skall bli!
lördag 14 november 2009
Luskamsförtydligande...
... kanske är på sin plats.
Jag har två gånger idag pratat om att jag har en luskam. Varför har jag en luskam? Är mina katter behäftade med loppor?
Nope.
Ett tips - vill du kamma ur en burma - använd en vanlig, hederlig luskam från Apoteket. Det finns ingenting som är bättre på att få bort babyhår!
(En annan fördel: En luskam kostar tjugi spänn.)
Jag har två gånger idag pratat om att jag har en luskam. Varför har jag en luskam? Är mina katter behäftade med loppor?
Nope.
Ett tips - vill du kamma ur en burma - använd en vanlig, hederlig luskam från Apoteket. Det finns ingenting som är bättre på att få bort babyhår!
(En annan fördel: En luskam kostar tjugi spänn.)
Lördagsgodis
På VKs utställning köpte jag lamm- och rissticks till Esther för att hon skulle gaska upp sig. Hon gaskade inte upp sig direkt men åt en och en halv pinne.
Nyss satt jag och hörde på ett prassel från hallen. Jag lät det prassla ett bra tag men sedan tänkte jag att det är bäst att se vad som pågår. Det var Esther som hittat förpackningen med sticks som hade krupit upp ur sitt gömsle i samband med att jag plockade med luskammar och klosaxar.
Alla tre blev som galna! De hoppade efter sticksen! Till och med lilla väluppfostrade Emma ställde sig som en mungo och sträckte ut sig till en manshöjd (nästan) i jakt på detta godis. Esther hoppade rent bokstavligt, och Ellis, ja Ellis han ville liksom inte inse att påsen var slut så han började gräva under mattan där förpackningen legat. Emma slickade min tumme ett bra tag efter att godbitarna var zu Ende.
Så nu måste jag hitta något ställe som säljer Gimpet Lamm und Reis Sticks. Gud bervars - det är ju 4 Portionen Extra-Kau-Spass! (Fast med tyskt dubbelesstecken... Var finns sådana på tangentborden när man behöver dem?)
Nyss satt jag och hörde på ett prassel från hallen. Jag lät det prassla ett bra tag men sedan tänkte jag att det är bäst att se vad som pågår. Det var Esther som hittat förpackningen med sticks som hade krupit upp ur sitt gömsle i samband med att jag plockade med luskammar och klosaxar.
Alla tre blev som galna! De hoppade efter sticksen! Till och med lilla väluppfostrade Emma ställde sig som en mungo och sträckte ut sig till en manshöjd (nästan) i jakt på detta godis. Esther hoppade rent bokstavligt, och Ellis, ja Ellis han ville liksom inte inse att påsen var slut så han började gräva under mattan där förpackningen legat. Emma slickade min tumme ett bra tag efter att godbitarna var zu Ende.
Så nu måste jag hitta något ställe som säljer Gimpet Lamm und Reis Sticks. Gud bervars - det är ju 4 Portionen Extra-Kau-Spass! (Fast med tyskt dubbelesstecken... Var finns sådana på tangentborden när man behöver dem?)
Ömhetsbetygelser
Jag vet inte riktigt vad det är med mina pälsbollar just nu. De tycks tävla om kärleksbevis. Inatt var det tydligt att Emma inte alls gillade att jag kom hem sent eftersom hon skällde ut mig efter noter när jag väl kom insläntrandes. Hon är ju inte van vid att jag är ute om kvällarna och hon anser nog inte att det är bra att en småbarnsmor, tillika trekattsägare, stannar ute ända tills efter midnatt. Hon var som klistrad vid min sida från det att jag kom in genom dörren tills dess att jag väl låg i sängen. Då skulle hon ligga med. Hon skällde på mig hela tiden, dessutom.
Esther och Ellis skulle också ligga med. Fast de båda skulle hoppa upp och ner i fönstret däremellan. Och naturligtvis ta omvägen över min och makens magar under sin färd. Därefter var det självklart att Esther skulle ligga på Emma vid mitt ansikte, de båda hade dock lite besvär med att bestämma vem som skulle ligga överst. Att min andning försvårades var inte ett hänsynstagande från någondera sida. Ellis var mer förstående. Han lade sig på mina ben så att jag skulle slippa behöva ta ställning till vilken ställning jag ville sova i.
I morse så vaknade jag med Emma under hakan och Esther brevid henne och med kramp i axeln. Jag vände på mig. Emma och Esther följde med. Ellis låg vid mina fötter.
Sedan har dessa tre under dagen varit besatta, jag säger besatta, av att vara i min absoluta närhet. Jag har kollat. De saknar inget. De har mat, vatten, ren låda, de vill bara vara hos mig. Inga baktankar. Jag undrar förståss varför. Och beklagar att jag inte kan läsa tidning, umgås med son, titta på tv eller ens skriva ett blogginlägg.
En sak har jag i alla fall fått gjort idag. Jag har klippt Ellis klor.
Att klippa klor är egentligen ingen besvärlig sak, och det är inte svårt alls. Och det är viktigt att det görs! Man klipper bara så mycket man kan utan att klippa i pulpan. Tjoff, tjoff, tjoff - så är det klart. I teorin.
I praktiken så är det inte alls fullt så lätt. Esther har gått från att ha varit den mest lätthanterliga lilla dam i världen som tillät att man lade henne mage-upp i knäet och tjoff, tjoff, tjoffade på samtliga 18 klossingar. Nu krävs det att maken håller henne och så får man vara snabb som tusan. "Tjoff, tjoff, T...J...O....F...F..., vänta lite, T..J...O..FF, bara några till... HÅLL STILL.. TJOFF, tjoff... T...Jof...F"
Emma har alltid varit besvärlig i klohänseende. Hon har integritet, den damen. Maken hävdar ju motsatsen, men jag känner hennes själ. Hon har integritet. Vilket i en kattsjäl betyder att det innebär ett svårt övergrepp att få sina klor klippta. Maken får försöka hålla den slingrande ålen medans jag kanske lyckat tjoffa en klo, ibland två, innan det blir ohållbart. Att klippa Emmas samtliga 18 klor är en process som ibland kan sträcka sig över en vecka, och då är det ju nästan dags att börja om igen. Emma har världshistoriens i särklass vassaste klor, dessutom, så att inte hålla hennes klor klippta innebär för mig att jag får små streck på näsan, eftersom hon uppfostrar mig genom att använda en klo och slå mig på näsan för att jag skall inta en för Emma perfekt sovpostion, ge henne mat i mitten av natten (fast just DEN striden vinner faktiskt jag. Det FINNS mat även på natten. Visserligen vill ju Emma bara äta mat som är precis upplagd, men någon måtta i skräckregimen måste finnas. Hon får ta vad som bjuds nattetid. Vilket hon vid elva års ålder borde vara helt på det klara med. Men hon försöker fortfarande!) eller på något annat sätt försöka förmå mig att göra något.
Och så är det då Ellis. Hans klor har precis som Emma en säregen kvalitet, och har alltid haft. De skivar sig jättemycket och är jättebreda. Särskilt vassa är de dock inte. Ellis är också den som på ETT sätt är lättast att klippa på. När han ligger och gossar så ger man honom en liten fotmassage (han ÄLSKAR fotmassage!) och så tjofftjofftjoffar man tass efter tass. Ibland funkar det dock inte, för själva klorna är svåra. Eftersom de är så breda så antar jag att det känns ganska obekvämt för honom, och kattklosaxar är ju anpassade till fina små kattklor, som Emma och Esthers. Jag borde nog egentligen införskaffa en klosax anpassad efter dobermans, men det bär emot. Klorna är dessutom väldigt vita, inte alls lika transparenta som Emmas och Esthers, så det är svårt att se pulpan. Samtidigt vet jag att hans pulpor är väldigt stora. Vilket gör att Ellis klor ständigt är nåååååågot för långa. Fast trubbiga.
Idag har jag och Ellis legat och tittat på Nord och Syd och han har fått fotmassage och han har kammats med luskam så att jag lyckades göra en liten pälsboll. Och han har nu jättefina klippta klor. I alla fall 17 styck. Vid höger tumklo så tröttnade han. Det kan ju vara ett fashionstatement, men jag skall försöka ta den lite senare ikväll i alla fall.
Återstår Emmas bakklor. De är nu såpass långa att det hörs när hon kommer gående på golvet. Det är inte bra.
Esther och Ellis skulle också ligga med. Fast de båda skulle hoppa upp och ner i fönstret däremellan. Och naturligtvis ta omvägen över min och makens magar under sin färd. Därefter var det självklart att Esther skulle ligga på Emma vid mitt ansikte, de båda hade dock lite besvär med att bestämma vem som skulle ligga överst. Att min andning försvårades var inte ett hänsynstagande från någondera sida. Ellis var mer förstående. Han lade sig på mina ben så att jag skulle slippa behöva ta ställning till vilken ställning jag ville sova i.
I morse så vaknade jag med Emma under hakan och Esther brevid henne och med kramp i axeln. Jag vände på mig. Emma och Esther följde med. Ellis låg vid mina fötter.
Sedan har dessa tre under dagen varit besatta, jag säger besatta, av att vara i min absoluta närhet. Jag har kollat. De saknar inget. De har mat, vatten, ren låda, de vill bara vara hos mig. Inga baktankar. Jag undrar förståss varför. Och beklagar att jag inte kan läsa tidning, umgås med son, titta på tv eller ens skriva ett blogginlägg.
En sak har jag i alla fall fått gjort idag. Jag har klippt Ellis klor.
Att klippa klor är egentligen ingen besvärlig sak, och det är inte svårt alls. Och det är viktigt att det görs! Man klipper bara så mycket man kan utan att klippa i pulpan. Tjoff, tjoff, tjoff - så är det klart. I teorin.
I praktiken så är det inte alls fullt så lätt. Esther har gått från att ha varit den mest lätthanterliga lilla dam i världen som tillät att man lade henne mage-upp i knäet och tjoff, tjoff, tjoffade på samtliga 18 klossingar. Nu krävs det att maken håller henne och så får man vara snabb som tusan. "Tjoff, tjoff, T...J...O....F...F..., vänta lite, T..J...O..FF, bara några till... HÅLL STILL.. TJOFF, tjoff... T...Jof...F"
Emma har alltid varit besvärlig i klohänseende. Hon har integritet, den damen. Maken hävdar ju motsatsen, men jag känner hennes själ. Hon har integritet. Vilket i en kattsjäl betyder att det innebär ett svårt övergrepp att få sina klor klippta. Maken får försöka hålla den slingrande ålen medans jag kanske lyckat tjoffa en klo, ibland två, innan det blir ohållbart. Att klippa Emmas samtliga 18 klor är en process som ibland kan sträcka sig över en vecka, och då är det ju nästan dags att börja om igen. Emma har världshistoriens i särklass vassaste klor, dessutom, så att inte hålla hennes klor klippta innebär för mig att jag får små streck på näsan, eftersom hon uppfostrar mig genom att använda en klo och slå mig på näsan för att jag skall inta en för Emma perfekt sovpostion, ge henne mat i mitten av natten (fast just DEN striden vinner faktiskt jag. Det FINNS mat även på natten. Visserligen vill ju Emma bara äta mat som är precis upplagd, men någon måtta i skräckregimen måste finnas. Hon får ta vad som bjuds nattetid. Vilket hon vid elva års ålder borde vara helt på det klara med. Men hon försöker fortfarande!) eller på något annat sätt försöka förmå mig att göra något.
Och så är det då Ellis. Hans klor har precis som Emma en säregen kvalitet, och har alltid haft. De skivar sig jättemycket och är jättebreda. Särskilt vassa är de dock inte. Ellis är också den som på ETT sätt är lättast att klippa på. När han ligger och gossar så ger man honom en liten fotmassage (han ÄLSKAR fotmassage!) och så tjofftjofftjoffar man tass efter tass. Ibland funkar det dock inte, för själva klorna är svåra. Eftersom de är så breda så antar jag att det känns ganska obekvämt för honom, och kattklosaxar är ju anpassade till fina små kattklor, som Emma och Esthers. Jag borde nog egentligen införskaffa en klosax anpassad efter dobermans, men det bär emot. Klorna är dessutom väldigt vita, inte alls lika transparenta som Emmas och Esthers, så det är svårt att se pulpan. Samtidigt vet jag att hans pulpor är väldigt stora. Vilket gör att Ellis klor ständigt är nåååååågot för långa. Fast trubbiga.
Idag har jag och Ellis legat och tittat på Nord och Syd och han har fått fotmassage och han har kammats med luskam så att jag lyckades göra en liten pälsboll. Och han har nu jättefina klippta klor. I alla fall 17 styck. Vid höger tumklo så tröttnade han. Det kan ju vara ett fashionstatement, men jag skall försöka ta den lite senare ikväll i alla fall.
Återstår Emmas bakklor. De är nu såpass långa att det hörs när hon kommer gående på golvet. Det är inte bra.
fredag 13 november 2009
Intelligentia
Intelligens är ett relativt begrepp
Jag hittade min laserpekare häromdagen. Jag stoppade undan den i samband med att sonen började pilla på saker och ting, jag såg framför mig hur han skulle lyckas bränna sönder sina hornhinnor i en obevakad nanosekund.
Nyligen återfunnen låg den nu i min hand och Ellis satt på golvet vid mina fötter. Jag satte en röd punkt framför tassarna på honom. Han försökte ta den. Jag flyttade på punkten. Han försökte ta den. Jag flyttade på punkten igen, och Ellis lyckades få tassen på punkten och märkte att det inte var något alls att fånga. Egentligen. Istället riktades hans ögon omedelbart mot min hand. Han hoppade efter laserpekaren. Jag blev besviken, men ändå stolt. Han fattar! Tänkte jag. Han, min stora grå katastrof, han FÖRSTÅR att det är från min hand som hela roligheten kommer, inte att den röda punkten i sig är särskilt kul! Min Ellis är jobbig. Men smart!
Igår lekte vi med den vita råttan, jag och Ellis. Han hoppade nästan lika högt som i sin glans dagar, men mitt i leken kom en brun missil farande och snodde hela roligheten. Esther ville också leka med vit råtta. Ellis blev sur. Han lade sig ner.
Nu förhåller det sig så att Ellis är den som behöver mest tid. Jag antar att han därmed lyckas sno åt sig mest tid också, och att Esther därigenom är försummad och negligerad, men nu tyckte jag ändå synd om Ellis. Det var hans lekstund! Så jag övergick till att gömma den vita råttan i min hand och dra den över hans mage (AJ vad jag blev klossad!) och gullade med magen. När jag försökte utöka lekutrymmet med två centimeter kom en brun missil och snodde den vita råttan och Ellis blev sur. Så då lade jag den vita råttan under en av stapelmuggarna som min son lekt med. Ellis tittade på muggen. Han puttade på muggen. Han insåg att han inte skulle kunna komma åt råttan genom att rafsa på den del som stod vid golvet. Så han välte muggen ovanifrån. Därefter var han nöjd.
I soffan senare så låg Ellis och Eshter på mig så att jag inte kunde läsa tidningen. Emma låg mellan mig och maken. Jag berättade om Ellis förmåga att inse att det var laserpekaren och inte pricken som var det man borde jaga. Jag förklarade att jag tyckte att Ellis var smart. Smart, men lite lätt otålig. Fast han har ju blivit lite lugnare med åren.
Jag påtalade att han blivit lite vitare om nosen på äldre dagar. Vi konstaterade att det nog var som så att det var Ellis intelligens som gjorde honom rastlös och frustrerad.
”Jo, nog är han smart” sade maken. ”Om man skall jämföra med de andra två så är han ju den som jag skulle vilja säga är den smartaste”. Så blev han tyst en stund. Sedan sade han:
”Och vad gäller de andra två så vettefan… ” Med all önskvärd tydlighet så framkom att han inte tyckte det var svårt att rangordna dem på grund av att båda visade tydliga tecken på intelligens.
Det tyckte jag var lite orättvist. Emma har en empatisk förmåga som går utom all förmåga. Den senaste veckan, särskilt, har jag varit lite under isen, lite oj så besvärad och lite för lite glad och sprallig. Vem finns då där – HELA tiden? EEEEEEmma. Problemet, när man är lite under isen och lite osprallig är ju att man blir lite lättirriterad. Så när katten Emma av kärlek och omsorg, för så tolkar jag det, hoppar upp i ens knä, vilt spinnande, när man sitter på toa, är det inte kärlek och tacksamhet man känner primärt. När hon klöser en uppskattande på näsan med sina sylvassa klor för att påtala att man ligger i helt fel sovposition så är det inte gränslös lycka man känner. Men ändå. Jag uppskattar hennes karesser!
Och, för den delens skull, hennes tidsuppfattning och känsla för ansvar vad gäller upprätthållande av sovtider hos värddjuret, det vill säga mig. Igår, klockan 22.00 ansåg hon att jag definitivt varit uppe för länge. Hon stod och mammaropade högt och ljudligt fram tills att jag borstat tänderna och sagt god natt till maken. Då hoppade hon upp i sängen och sedan var allt bra.
Och… Om man nu skall diskutera även Esthers hjärnkapacitet… Jag tog fram laserpekaren även för henne. Hon tittade på punkten på golvet. Hon tittade på mig. Och därefter började hon försöka få tag på laserpekaren.
Kloka som bokar, det är mina katter.
Jag hittade min laserpekare häromdagen. Jag stoppade undan den i samband med att sonen började pilla på saker och ting, jag såg framför mig hur han skulle lyckas bränna sönder sina hornhinnor i en obevakad nanosekund.
Nyligen återfunnen låg den nu i min hand och Ellis satt på golvet vid mina fötter. Jag satte en röd punkt framför tassarna på honom. Han försökte ta den. Jag flyttade på punkten. Han försökte ta den. Jag flyttade på punkten igen, och Ellis lyckades få tassen på punkten och märkte att det inte var något alls att fånga. Egentligen. Istället riktades hans ögon omedelbart mot min hand. Han hoppade efter laserpekaren. Jag blev besviken, men ändå stolt. Han fattar! Tänkte jag. Han, min stora grå katastrof, han FÖRSTÅR att det är från min hand som hela roligheten kommer, inte att den röda punkten i sig är särskilt kul! Min Ellis är jobbig. Men smart!
Igår lekte vi med den vita råttan, jag och Ellis. Han hoppade nästan lika högt som i sin glans dagar, men mitt i leken kom en brun missil farande och snodde hela roligheten. Esther ville också leka med vit råtta. Ellis blev sur. Han lade sig ner.
Nu förhåller det sig så att Ellis är den som behöver mest tid. Jag antar att han därmed lyckas sno åt sig mest tid också, och att Esther därigenom är försummad och negligerad, men nu tyckte jag ändå synd om Ellis. Det var hans lekstund! Så jag övergick till att gömma den vita råttan i min hand och dra den över hans mage (AJ vad jag blev klossad!) och gullade med magen. När jag försökte utöka lekutrymmet med två centimeter kom en brun missil och snodde den vita råttan och Ellis blev sur. Så då lade jag den vita råttan under en av stapelmuggarna som min son lekt med. Ellis tittade på muggen. Han puttade på muggen. Han insåg att han inte skulle kunna komma åt råttan genom att rafsa på den del som stod vid golvet. Så han välte muggen ovanifrån. Därefter var han nöjd.
I soffan senare så låg Ellis och Eshter på mig så att jag inte kunde läsa tidningen. Emma låg mellan mig och maken. Jag berättade om Ellis förmåga att inse att det var laserpekaren och inte pricken som var det man borde jaga. Jag förklarade att jag tyckte att Ellis var smart. Smart, men lite lätt otålig. Fast han har ju blivit lite lugnare med åren.
Jag påtalade att han blivit lite vitare om nosen på äldre dagar. Vi konstaterade att det nog var som så att det var Ellis intelligens som gjorde honom rastlös och frustrerad.
”Jo, nog är han smart” sade maken. ”Om man skall jämföra med de andra två så är han ju den som jag skulle vilja säga är den smartaste”. Så blev han tyst en stund. Sedan sade han:
”Och vad gäller de andra två så vettefan… ” Med all önskvärd tydlighet så framkom att han inte tyckte det var svårt att rangordna dem på grund av att båda visade tydliga tecken på intelligens.
Det tyckte jag var lite orättvist. Emma har en empatisk förmåga som går utom all förmåga. Den senaste veckan, särskilt, har jag varit lite under isen, lite oj så besvärad och lite för lite glad och sprallig. Vem finns då där – HELA tiden? EEEEEEmma. Problemet, när man är lite under isen och lite osprallig är ju att man blir lite lättirriterad. Så när katten Emma av kärlek och omsorg, för så tolkar jag det, hoppar upp i ens knä, vilt spinnande, när man sitter på toa, är det inte kärlek och tacksamhet man känner primärt. När hon klöser en uppskattande på näsan med sina sylvassa klor för att påtala att man ligger i helt fel sovposition så är det inte gränslös lycka man känner. Men ändå. Jag uppskattar hennes karesser!
Och, för den delens skull, hennes tidsuppfattning och känsla för ansvar vad gäller upprätthållande av sovtider hos värddjuret, det vill säga mig. Igår, klockan 22.00 ansåg hon att jag definitivt varit uppe för länge. Hon stod och mammaropade högt och ljudligt fram tills att jag borstat tänderna och sagt god natt till maken. Då hoppade hon upp i sängen och sedan var allt bra.
Och… Om man nu skall diskutera även Esthers hjärnkapacitet… Jag tog fram laserpekaren även för henne. Hon tittade på punkten på golvet. Hon tittade på mig. Och därefter började hon försöka få tag på laserpekaren.
Kloka som bokar, det är mina katter.
söndag 8 november 2009
Vanartighet
I går hände flera saker som jag påtalade för min make med stolthet i rösten.
Jag skalade räkor. Det i sig är inget att vara stolt över, men jag kände en varm känsla i bröstet av att min lilla räk-hysterika Emma inte glufsade i sig alla skalade räkor trots att hon hade både motiv och tillfälle till det. Nej, istället satt hon fint på golvet och såg bedjande på mig. Hon tillät till och med Esther att ta en räka före henne. Det fick mig att tänka på i förrgår när hon satt på soffbordet, bara ett par centimeter från smörgåstårtan och tittade på tårtan med stora, glupska ögon. Inte en ansats till att sno en räka, gjorde hon, utan väntade snällt tills jag gav henne en.
Lite senare i gårkväll, när jag låg med Emma, Ellis och Esther och glodde på Livet från den ljusa sidan, så kände jag ostbågstarmen riva min kropp. Jag gick och hämtade mig en liten skål. Esther och Ellis lät den stå brevid deras nosar och gjorde inte en ansats till att sno en endaste liten ostbågssmula, men när jag gav dem lite grand så blev de som barn på julafton (jag gjorde till och med klassikern att stoppa en ostbågsbit mellan läpparna och så fick Ellis sno den från min mun... Äckligt, tycker maken. Icke om Ellis gör det på ett korrekt sätt, säger jag. Ty då byter vi inte en endaste droppe kroppsutsöndringar med varandra).
Säg det lugn som varar för evigt.
I förmiddags när familjen Bra intog frukost, och Pappa Bra hade ilat ut till butiken och köpt dyrröktskinka (till skillnad från den vanliga, kemröktochtumladskinkan) och vi satt hela familjen och läste tidning och löste suduko och lekte med okokta spagettis (ja, ni får själva gissa vem som gjorde vad) så noterades att Ellis satt på bordet. Nej, det är inte bra att Ellis sitter på bordet, men han snor ju inte vår mat, det vet han att han inte får. Han skrek lite patetiskt om skinka, det gjorde han, men vi var upptagna. Han fick vänta.
Jag tittade upp. Ellis-helvetet satt och slickade på dyr-skinkan!
"Amenvaffan" fräste jag och rullade ihop charkpappret. Utan att ge honom någon skinka. För om han SNOR skinka så skall han i alla fall inte FÅ någon skinka! Superpedagogen Anna insåg att det var HEEEEEEELT otänkbart. Ungefär samtidigt bestämde sonen att han ville ha ett nytt Tubbiebröd (=toast) med... skinka.
"No can do" sade jag. "Skinkan är kontaminerad" Sonen var inte glad. Inte jag heller. Och inte Ellis heller som ju inte fick någon skinka. Skinkan låg där, prydligt insvept i sitt papper. Emma gick fram och luktade på den. Det var som att... startskottet hade gått, för strax satt även Esther och luktade på skinkpaketet.
Esther puttade ner den från bordet. Jag tänkte att de ju kan roa sig med att få känna lukten av en skinka som de inte kommer åt. HA. HA. HA. tänkte jag.
Vi andra åt färdigt vår skinklösa frukost. När jag plockat undan alltsammans och katterna låg i en burmahög i soffan tänkte jag att nu, NU, kan de ju få en skinkfrossa som de sent skall glömma, tänkte jag. Jag tog upp den tillsynes oskadda charkförpackningen.
TOM. T.O.M.
På det mest diskreta sätt man kan tänka sig hade alltså en eller fler katter, gemensamt och i samförstånd, som jag kan förstå det, tryckt i sig skinka en masse.
Upprörande.
Familjen Bra beslutade sig för att ta sonen Bra till Trädgårdsföreningen och låta sonen känna gräset under sina fötter. Vi knatade runt. Vi gick in i Palmhuset och sonen stod och tittade på alla fiskar. Lyckan var total. Fram tills att jag fick meddelandet från min make att min telefon ringt och att det låtit som att jag fått ett meddelande också. (Att svara i min telefon tycks övermäktigt.)
Det var min granne, som föder upp hundar av halvstor modell. Han hade vänligheten att ringa för att meddela att en grå katt hade infångats av en annan granne, min närmste, som var handskburen och att den grå katten var återbördad till den olåsta lägenheten och att en barnvagn nu temporärt blockerade dörren för att situationen inte skulle uppstå igen.
"Ställde han till med samma kaos som förra gången" frågade jag oroligt, samtidigt som jag börjat springa mot hemmet. Grannen ställde sig frågande, och jag informerade honom om rymmardramat för två år sedan då inte bara Ellis rymde, utan även Esther, och Ellis inte nöjde sig med att rymma utan även gjorde inbrott hos en granne på sjätte våning. Grannen var imponerad över att Ellis kunde göra inbrott. Det var ändå med en liiiiiiiten smula stolthet, om än med övervägande känsla av frustration och skam, som jag sade att Ellis, han är fenomenal på att vara överjävlig.
Grannen lät dock en smula orolig över det faktum att jag hade tre katter, inte en, för det var ju bara en i trappen. Jag kände att hjärtat satt någonstans lååååångt upp i strupen. Jag kände mig illamående. Jag försökte låta glad och tacksam och avslutade samtalet och fylldes bara av en djup ÅNGEST. Förra gången så blev Esther nästan adopterad av en granne på tredje våning. Den gången så ringdes ju fastighetsägare och gud och alla människor och killen som fått inbrott av Ellis ansåg att Ellis var djupt aggressiv och en djupt, DJUPT störd individ och Emma hade stått precis utanför dörren och skrikit av desperation eftersom de två andra var borta. Vad hade hänt med Emma och Esther den här gången?
Jag tittade mig omkring hela vägen och jag förbannade höstlöven. Om Emma eller Esther var här ute någonstans, för rent teoretiskt sett skulle de ju kunna vara det om de smitit ut när någon öppnat porten, så skulle jag inte kunna se dem. Och så skulle de kunna bli överkörda.
Inga katter.
Jag puttade undan barnvagnen och öppnade dörren här hemma. Synen som mötte mig var chockerande. Inte för att något FÖRÄNDRATS sedan jag lämnade lägenheten, men det var inte helt ostökigt. Igår hade vi tvättid och nu står två IKEA-kassar i hallen fyllda med ren tvätt. Mattan var ihopskrynklad, som den blir vid ett kattrace. Det låg brio-tåg och gossedjur på golvet. Och en prasseltunnel. Soffkuddarna hade slängts ner på golvet av sonen och detta var alltså synen som min snälla granne måste ha mötts av när han släppte in min dumma, dumma, dumma DAMP-katt. Som nu, moloken, kom för att säga hej.
Emma kom slokande efter.
Ingen Esther.
Jag svor åt Ellis och gick in i lägenheten, hysterisk. VAR FANNS ESTHER? Jag ropade. Ingen Esther. Var skulle jag leta? Var hon överkörd eller kidnappad? Jag kände tårarna började komma och jag vrålade "EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEESTHER" så tyst jag bara kunde. "KOOOOOOOOM då gumman" lockade jag och svor åt dumdumEllis som ville säga hej.
Då kom hon. Hon hade uppenbarligen sovit i Antons rum. Stenen som släppte från min magsäck vägde åtskilliga ton.
Jag kunde andas ut och sprang ner till butiken och köpte en orkidé till grannen som tagit på sig handskarna och sett min lägenhets upplösningstillstånd och en till grannen som gått in på Eniro och ringt till mig. Så köpte jag en ask toblerone till mig själv.
Ellis kommer inte att få någon skinka på LÄNGE kan jag meddela.
Jag skalade räkor. Det i sig är inget att vara stolt över, men jag kände en varm känsla i bröstet av att min lilla räk-hysterika Emma inte glufsade i sig alla skalade räkor trots att hon hade både motiv och tillfälle till det. Nej, istället satt hon fint på golvet och såg bedjande på mig. Hon tillät till och med Esther att ta en räka före henne. Det fick mig att tänka på i förrgår när hon satt på soffbordet, bara ett par centimeter från smörgåstårtan och tittade på tårtan med stora, glupska ögon. Inte en ansats till att sno en räka, gjorde hon, utan väntade snällt tills jag gav henne en.
Lite senare i gårkväll, när jag låg med Emma, Ellis och Esther och glodde på Livet från den ljusa sidan, så kände jag ostbågstarmen riva min kropp. Jag gick och hämtade mig en liten skål. Esther och Ellis lät den stå brevid deras nosar och gjorde inte en ansats till att sno en endaste liten ostbågssmula, men när jag gav dem lite grand så blev de som barn på julafton (jag gjorde till och med klassikern att stoppa en ostbågsbit mellan läpparna och så fick Ellis sno den från min mun... Äckligt, tycker maken. Icke om Ellis gör det på ett korrekt sätt, säger jag. Ty då byter vi inte en endaste droppe kroppsutsöndringar med varandra).
Säg det lugn som varar för evigt.
I förmiddags när familjen Bra intog frukost, och Pappa Bra hade ilat ut till butiken och köpt dyrröktskinka (till skillnad från den vanliga, kemröktochtumladskinkan) och vi satt hela familjen och läste tidning och löste suduko och lekte med okokta spagettis (ja, ni får själva gissa vem som gjorde vad) så noterades att Ellis satt på bordet. Nej, det är inte bra att Ellis sitter på bordet, men han snor ju inte vår mat, det vet han att han inte får. Han skrek lite patetiskt om skinka, det gjorde han, men vi var upptagna. Han fick vänta.
Jag tittade upp. Ellis-helvetet satt och slickade på dyr-skinkan!
"Amenvaffan" fräste jag och rullade ihop charkpappret. Utan att ge honom någon skinka. För om han SNOR skinka så skall han i alla fall inte FÅ någon skinka! Superpedagogen Anna insåg att det var HEEEEEEELT otänkbart. Ungefär samtidigt bestämde sonen att han ville ha ett nytt Tubbiebröd (=toast) med... skinka.
"No can do" sade jag. "Skinkan är kontaminerad" Sonen var inte glad. Inte jag heller. Och inte Ellis heller som ju inte fick någon skinka. Skinkan låg där, prydligt insvept i sitt papper. Emma gick fram och luktade på den. Det var som att... startskottet hade gått, för strax satt även Esther och luktade på skinkpaketet.
Esther puttade ner den från bordet. Jag tänkte att de ju kan roa sig med att få känna lukten av en skinka som de inte kommer åt. HA. HA. HA. tänkte jag.
Vi andra åt färdigt vår skinklösa frukost. När jag plockat undan alltsammans och katterna låg i en burmahög i soffan tänkte jag att nu, NU, kan de ju få en skinkfrossa som de sent skall glömma, tänkte jag. Jag tog upp den tillsynes oskadda charkförpackningen.
TOM. T.O.M.
På det mest diskreta sätt man kan tänka sig hade alltså en eller fler katter, gemensamt och i samförstånd, som jag kan förstå det, tryckt i sig skinka en masse.
Upprörande.
Familjen Bra beslutade sig för att ta sonen Bra till Trädgårdsföreningen och låta sonen känna gräset under sina fötter. Vi knatade runt. Vi gick in i Palmhuset och sonen stod och tittade på alla fiskar. Lyckan var total. Fram tills att jag fick meddelandet från min make att min telefon ringt och att det låtit som att jag fått ett meddelande också. (Att svara i min telefon tycks övermäktigt.)
Det var min granne, som föder upp hundar av halvstor modell. Han hade vänligheten att ringa för att meddela att en grå katt hade infångats av en annan granne, min närmste, som var handskburen och att den grå katten var återbördad till den olåsta lägenheten och att en barnvagn nu temporärt blockerade dörren för att situationen inte skulle uppstå igen.
"Ställde han till med samma kaos som förra gången" frågade jag oroligt, samtidigt som jag börjat springa mot hemmet. Grannen ställde sig frågande, och jag informerade honom om rymmardramat för två år sedan då inte bara Ellis rymde, utan även Esther, och Ellis inte nöjde sig med att rymma utan även gjorde inbrott hos en granne på sjätte våning. Grannen var imponerad över att Ellis kunde göra inbrott. Det var ändå med en liiiiiiiten smula stolthet, om än med övervägande känsla av frustration och skam, som jag sade att Ellis, han är fenomenal på att vara överjävlig.
Grannen lät dock en smula orolig över det faktum att jag hade tre katter, inte en, för det var ju bara en i trappen. Jag kände att hjärtat satt någonstans lååååångt upp i strupen. Jag kände mig illamående. Jag försökte låta glad och tacksam och avslutade samtalet och fylldes bara av en djup ÅNGEST. Förra gången så blev Esther nästan adopterad av en granne på tredje våning. Den gången så ringdes ju fastighetsägare och gud och alla människor och killen som fått inbrott av Ellis ansåg att Ellis var djupt aggressiv och en djupt, DJUPT störd individ och Emma hade stått precis utanför dörren och skrikit av desperation eftersom de två andra var borta. Vad hade hänt med Emma och Esther den här gången?
Jag tittade mig omkring hela vägen och jag förbannade höstlöven. Om Emma eller Esther var här ute någonstans, för rent teoretiskt sett skulle de ju kunna vara det om de smitit ut när någon öppnat porten, så skulle jag inte kunna se dem. Och så skulle de kunna bli överkörda.
Inga katter.
Jag puttade undan barnvagnen och öppnade dörren här hemma. Synen som mötte mig var chockerande. Inte för att något FÖRÄNDRATS sedan jag lämnade lägenheten, men det var inte helt ostökigt. Igår hade vi tvättid och nu står två IKEA-kassar i hallen fyllda med ren tvätt. Mattan var ihopskrynklad, som den blir vid ett kattrace. Det låg brio-tåg och gossedjur på golvet. Och en prasseltunnel. Soffkuddarna hade slängts ner på golvet av sonen och detta var alltså synen som min snälla granne måste ha mötts av när han släppte in min dumma, dumma, dumma DAMP-katt. Som nu, moloken, kom för att säga hej.
Emma kom slokande efter.
Ingen Esther.
Jag svor åt Ellis och gick in i lägenheten, hysterisk. VAR FANNS ESTHER? Jag ropade. Ingen Esther. Var skulle jag leta? Var hon överkörd eller kidnappad? Jag kände tårarna började komma och jag vrålade "EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEESTHER" så tyst jag bara kunde. "KOOOOOOOOM då gumman" lockade jag och svor åt dumdumEllis som ville säga hej.
Då kom hon. Hon hade uppenbarligen sovit i Antons rum. Stenen som släppte från min magsäck vägde åtskilliga ton.
Jag kunde andas ut och sprang ner till butiken och köpte en orkidé till grannen som tagit på sig handskarna och sett min lägenhets upplösningstillstånd och en till grannen som gått in på Eniro och ringt till mig. Så köpte jag en ask toblerone till mig själv.
Ellis kommer inte att få någon skinka på LÄNGE kan jag meddela.
onsdag 4 november 2009
Helgen är avslutad
Ja, det kanske kommer som en överraskning för dig - men det är inte helg längre. Därmed kan man ju tycka att jag borde klämma ur mig hur det gick i just helgen.
Så här gick det:
Jag ilade runt som en skållad bäver och gjorde än det ena, än det andra. Jag sprang och jag klippte och skrev och pratade och knöt näven i fickan och log och sprang och svarade på frågor och så kutade jag runt lite grand. Jag höll ett öga på Eshter under tiden. Hon låg ju på lördagen hela tiden på sin lilla blå puff.
Döm om min förvåning när jag plötsligt såg att min lilla prinsessa satt vid burdörren! Jag blev superglad. Min älskade lilla gullprinsessa var inte sur längre. Hon var inte apatisk. Hon var inte asocial! Hon satt och tittade på publiken! Naturligtvis måste jag ju gå fram och berömma henne för det.
Jag möttes av ett fräs av Guds nåde.
"Men LILLA gumman" sade jag, "Vad är DITT problem" sade jag. Och redogjorde för MINA problem. Eshter fräste. Jag stack in handen i buren. Hon morrade. Jag började ana lite försiktigt att något inte var som det skulle. Nosade lite i luften. Visst luktade det hankiss? Det luktade hankiss. Varifrån kom hankisslukten?
Esther fräste mot baksidan buren. Jag kollade i katalogen. Hoppsan. Fertil hane, klass 9. Aj då.
"Bry dig inte" sade jag gulligullsigt. "Han kommer inte åt dig i vilket fall som helst, det är en vägg emellan". På andra sidan väggen hördes ett jam, som möttes av ett fräs. Oråd.
Esther fräste åt vänster. Jag tittade dit. En hane. Klass 11, med några dagar till klass 9. Lämpligt? Nä, kanske inte. Insåg att jag nog var tvungen att relokera Esther. För att inte hamna i samma situation igen så gick jag ett varv kring burraden för att se om någon granne till den lediga bur som fanns längst bort i änden var fertila hanar. Nope. En liten ullig gullig perser. Hane i och för sig. I klass 11 i och för sig. Men hallå? En PERSER? Esthers ungar lär själva ha fått barn när han bestämmer sig för att bli fertil. Av nyfikenhet tittade jag på de andra av Eshters nästangrannar. Till vänster om klass 9-hanen satt en fertil hane. Till höger om klass 9-hanen satt en klass 11-hane. Tro fan att Esther var sur!
En timme senare skulle Esther bedömas. Jag har iiiiiiiiinget att invända mot den nominering som blev och bedömningssedeln är något att hänga upp på väggen av stolthet, men känner mig ändå missnöjd i jämförelse med lördagen. Ok, den blå lilla fina unga honan kanske skulle vunnit i alla fall. Hon var superfin. MEN. Jag säger MEN; Esther var liksom inte med i tävlingen. Istället för att vara en fin burmahona med pondus var hon en ihoprullad igelkott. Bokstavligen. JAG hade inte nominerat henne! Och som jag sade - det gjorde inte Calmes heller.
Ett par timmar efter det låg Esther med mage upp och bara spann. Hon tyckte livet var fantastiskt. Det var så dags då!
En väninnas turk-Ture blev supreme. Premier. Hon blev glad. Gråtglad. Och jag fick ett glas bubbel. Och var också glad för hennes skull. Vidare fick jag ta beslutet att omgående ta Esther från piller eftersom den tilltänkte fästmannen beslutade att markera i sin domarbur, vilket förde hans ägare till misstankar om kommande sprayningar därhemma. Jag känner en oro för att det skall bli PRECIS som förra året. Då kom Zorro till mig första veckan i november och Esther löpte inte förrän... ja, när var det? En månad senare och efter mycket övertalning. Tänk om jag inte HINNER????
Så, så gick det i söndags.
Sedan körde jag domare till flyg, tåg och färja. Jag blev så glad! Så fantastiskt glad, faktiskt! En domare som inte dömt Esther tittade in i buren (som jag skulle slänga av här hemma så att Esther slapp sitta kvar i lokalen under rivning och städning) och berömde henne å det vildaste. Det KAN ju vara av artighet, men nä - jag tolkar det som ärlighet. Det visade sig vidare att hon ägde en halvbrorsa och att hon var ett stort fan av Esthers far. Jag påpekade att Esthers mor hade många förtjänster hon också.
Och hem kom jag tidigare än någonsin.
Summa av helgen: Faktiskt den bästa VK-utställningen jag varit med och arrangerat, och det är ju några stycken vid det här laget.
Så här gick det:
Jag ilade runt som en skållad bäver och gjorde än det ena, än det andra. Jag sprang och jag klippte och skrev och pratade och knöt näven i fickan och log och sprang och svarade på frågor och så kutade jag runt lite grand. Jag höll ett öga på Eshter under tiden. Hon låg ju på lördagen hela tiden på sin lilla blå puff.
Döm om min förvåning när jag plötsligt såg att min lilla prinsessa satt vid burdörren! Jag blev superglad. Min älskade lilla gullprinsessa var inte sur längre. Hon var inte apatisk. Hon var inte asocial! Hon satt och tittade på publiken! Naturligtvis måste jag ju gå fram och berömma henne för det.
Jag möttes av ett fräs av Guds nåde.
"Men LILLA gumman" sade jag, "Vad är DITT problem" sade jag. Och redogjorde för MINA problem. Eshter fräste. Jag stack in handen i buren. Hon morrade. Jag började ana lite försiktigt att något inte var som det skulle. Nosade lite i luften. Visst luktade det hankiss? Det luktade hankiss. Varifrån kom hankisslukten?
Esther fräste mot baksidan buren. Jag kollade i katalogen. Hoppsan. Fertil hane, klass 9. Aj då.
"Bry dig inte" sade jag gulligullsigt. "Han kommer inte åt dig i vilket fall som helst, det är en vägg emellan". På andra sidan väggen hördes ett jam, som möttes av ett fräs. Oråd.
Esther fräste åt vänster. Jag tittade dit. En hane. Klass 11, med några dagar till klass 9. Lämpligt? Nä, kanske inte. Insåg att jag nog var tvungen att relokera Esther. För att inte hamna i samma situation igen så gick jag ett varv kring burraden för att se om någon granne till den lediga bur som fanns längst bort i änden var fertila hanar. Nope. En liten ullig gullig perser. Hane i och för sig. I klass 11 i och för sig. Men hallå? En PERSER? Esthers ungar lär själva ha fått barn när han bestämmer sig för att bli fertil. Av nyfikenhet tittade jag på de andra av Eshters nästangrannar. Till vänster om klass 9-hanen satt en fertil hane. Till höger om klass 9-hanen satt en klass 11-hane. Tro fan att Esther var sur!
En timme senare skulle Esther bedömas. Jag har iiiiiiiiinget att invända mot den nominering som blev och bedömningssedeln är något att hänga upp på väggen av stolthet, men känner mig ändå missnöjd i jämförelse med lördagen. Ok, den blå lilla fina unga honan kanske skulle vunnit i alla fall. Hon var superfin. MEN. Jag säger MEN; Esther var liksom inte med i tävlingen. Istället för att vara en fin burmahona med pondus var hon en ihoprullad igelkott. Bokstavligen. JAG hade inte nominerat henne! Och som jag sade - det gjorde inte Calmes heller.
Ett par timmar efter det låg Esther med mage upp och bara spann. Hon tyckte livet var fantastiskt. Det var så dags då!
En väninnas turk-Ture blev supreme. Premier. Hon blev glad. Gråtglad. Och jag fick ett glas bubbel. Och var också glad för hennes skull. Vidare fick jag ta beslutet att omgående ta Esther från piller eftersom den tilltänkte fästmannen beslutade att markera i sin domarbur, vilket förde hans ägare till misstankar om kommande sprayningar därhemma. Jag känner en oro för att det skall bli PRECIS som förra året. Då kom Zorro till mig första veckan i november och Esther löpte inte förrän... ja, när var det? En månad senare och efter mycket övertalning. Tänk om jag inte HINNER????
Så, så gick det i söndags.
Sedan körde jag domare till flyg, tåg och färja. Jag blev så glad! Så fantastiskt glad, faktiskt! En domare som inte dömt Esther tittade in i buren (som jag skulle slänga av här hemma så att Esther slapp sitta kvar i lokalen under rivning och städning) och berömde henne å det vildaste. Det KAN ju vara av artighet, men nä - jag tolkar det som ärlighet. Det visade sig vidare att hon ägde en halvbrorsa och att hon var ett stort fan av Esthers far. Jag påpekade att Esthers mor hade många förtjänster hon också.
Och hem kom jag tidigare än någonsin.
Summa av helgen: Faktiskt den bästa VK-utställningen jag varit med och arrangerat, och det är ju några stycken vid det här laget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)