Motivation

Ellis har upptäckt duvboet med duvungen. Det fick honom till viss fysisk aktivitet.

Skönhet

Skönhet ligger inte bara i betraktarens öga. Det krävs lite till.

Dels ett gott grundämne. Men för att förmedla skönhet så krävs det ett estetiskt sinnelag hos den som försöker. Jag har sagt det förut, och jag kommer nog att ha anledning att säga det igen... Pekka - som ju köpte Berlioz av mig - är otroligt skicklig med sin kamera.

Titta bara på hans alster rörande Berlioz!!!

Utställningsupdate!

Amelia Earhart har ställts ut idag, för första gången sedan babystadiet.

Hur gick det då?

Hon dömdes av samma man som lovordade hennes halvsyster sist gång HON blev utställd, Glenn S.

Glenn hade tydligen sagt att öron och ögon var exelenta, att även svansen var det både i längd och tjocklek, och föga förvånande hade pälsen fått lovord. Det blev ett CAC. Jag är en stolt mormor. Det är jag.

Vad gäller just pälsen på både Amelia och systern Aloha så var den ju fullkomligt SUVERÄN redan när de var bebisar...

Grattis, Conny, till dagens framgångar!

De växer ju upp så snabbt...

Igår plingade det till i telefonen och när jag öppnade såg jag det här.

Lille B. Melkersson som har blivit en stor och uppenbarligen gosig kille. Tydligen hade han vid kastrationen fått höra att han var vacker också, vilket gjorde att han sträckt på sig av stolthet. B. Melkersson sover tätt vid sin husses sida, fick jag också veta.

Idag, under långpromenix, så plingade till i telefonen igen. Denna gång var det Behemoth som förevisades av sin ägare som bad mig uppmärksamma pälsen. Det gör jag så gärna, så gärna. Det är emellertid svårt att missa bredden på öronen och stopet.

Just nu sitter jag i spänd förväntan på att få höra hur det gick för lilla Amelia Earhart på hennes första utställning sedan bebisåldern...

De växer upp så snabbt.

Sommarkatter...

Som du kanske vet så har vi just köpt en sommarstuga, en liten stuga i närheten av havet. Dit tog vi mina tre inbitna innekatter för en vecka sedan.

Emma snusar på den förnimbara havslukten genom gäststugefönstret

Först fick de husera i gäststugan medans vi lyfte in och flyttade in och bökade med det mesta. Därefter fick de små krypen flytta in i stugan. Planen var att bygga en kattsäker uteplats. Snabbt insåg vi att detta inte var realiserbart de närmaste timmarna och att katterna under tiden utan katthage förmodligen skulle driva både oss och varandra till vansinne. Vi öppnade sonika altandörren.

Ellis... I sin glans dagar skulle han skuttat som en yster kalv. Nu nosade han runt och relaxade och gillade läget.

Esther, som ju aldrig varit ute, knappt ens på en balkong, var den mest avvaktande. Detta förvånade mig en del ändå, för hon är ju en ganska stursk madame.

Den som tog den nyvunna friheten på största allvar och med störst entusiasm var förvånande nog överoroliga, överbeskyddande, övernitiska, överspända EMMA. Hon försvann redan efter en halvtimme och gick på en lika lång promenad. Lilla gumman njuter av friheten på ett sätt som jag verkligen inte trodde om henne! Det klart - om man har tron på sig själv att man är bäst, störst, ordentligast och den som bestämmer allt så har man väl också tron att man själv klarar sig i alla lägen... Men när vi har gått i sele eller har varit ute på gården så har hon varit SÅÅÅÅÅ mycket mer avvaktande och försiktig än Ellis.

En sak hon roade sig med var att börja klättra. Här på vindskyddet utanför gäststugan.

Esther repade mot och tog mer och mer plats och längre och längre promenader. Min bruna lilla tiger... Men hon (och de andra) har hållit sig i huvudsak på tomten och när de inte är PÅ tomten så är de inom synhåll. (I alla fall för den som har röntgensyn genom buskar och altangolv och stugor...) Området är ett utpräglat stugområde med vägar som är lika stora som mindre kostigar, så det är ingen trafik att tala om. Risken att de skall trafikdödas är bra mycket mindre än risken att de skall tas av en havsörn... Eller en räv, i alla fall...

TjockisEllis ligger på altantrappan och spanar på friheten.

Esther kollar hotellpoolen

Esther inspekterar vårt, fortfarande inte lagade, stenskott.

Emma klättrar vidare. Här på altanens vindskydd. Det är inte lätt att komma upp. Det är inte lätt att hålla sig kvar, skärmarna är trots allt inte mer än ett par centimeter tjocka. Lägg märke till de finfina små halsbanden! Maken sprang iväg och inhandlade dem. I tre olika färger. För att vi skulle kunna hålla isär dem.

"Katterna" frågade jag.

De pinglar i alla fall fram, mina tre små tomterenar. Ellis i ett klädsamt blått kammohalsband, som matchar hans blåa päls. Esther är lite kaxigare militant i sitt kammogröna. Emma är en desertstormbrutta i sitt bruna. Faktum är att när Emma är i blåbärsriset så syns hon inte. Hon ÄR fulländat kamoflagefärgad!

Med fingrarna i syltburken

Det är högsommar. Och jag är allena hemma. Om man bortser från de tre pälsklädda små änglarna jag har hos mig, vill säga.

När det är högsommar så tarvas räkor. Särskilt när man är ensam hemma. Så jag köpte några frysta.

Jag lade dem på upptining.

Detta uppmärksammades av...

... jupp. Lägg märke till den lömska minen.

Jag hörde hur det prasslade, och jag TRODDE inte detta om min Estherpester.

Vad skall JAG äta nu???

(eller - det är ju skal på dem... Att hon har slickat på en räka innebär kanske inte innebär att alla är fullständigt kontaminerade... Jag är ju småbarnsmor... Jag överlever det mesta.)

(Emmapemma fick en räka för att hon var så snäll och INTE hade hoppat upp på köksbänken och betett sig som en vandal, en trailertrashkatt... Esther fick naturligtvis en räka hon med. Hon må vara en slusk, en lowlife, men jag SÅG att hon skämdes och vem kan säga nej till de vackra ögonen?)

(Ellis gillar inte räkor.)

(Nu skall jag skala räkor. Åt mig. Åt Emmapemma. Och Estherpester. Det är för mycket magnesium, javisst, men något litet godis kan de ju kanske få... Så slipper de stjäla, och jag slipper vara så ensam)

Blott en dag, ett ögonblick i sänder...

När Ellispellis tittade på mig när jag kom hem innan så var det som en grå hinna över hans pupiller. Jag gick och tittade på bipacksedeln till kortisonet. Jorå. Mindre vanlig biverkning. Grön starr. Grå starr. (Och psykisk påverkan...)

Jahupp.

Ja, han skall ju på utvärdering i höst. Min älskade lilla gubbe... Om jag nu har kommit något på spåren, låt oss säga att jag har rätt, kan man bota grå starr på en överviktig astmakatt med artrit?

Nåja. Vi har köpt en stuga. Ellispellis skall få springa fritt på den tomten har vi bestämt oss för. Nå't roligt skall han ha.

Sommarlättja

Igår vaknade jag tidigt. Det ÖSregnade och åskade. Jag tog Ellis i famnen och gick ut på balkongen för att betrakta dramat.

Jag stod där, med näsan inborrad i Ellispellis tjocka mage och päls och tittade på regnet och tittade på åskan och jag talade med Ellis som en normal moder talar till sitt ett och etthalvtåriga barn, ungefär. Ellis betraktade även han naturens mirakel.

Plötsligt hörde jag någon prata och jag vände på huvudet. På grannens balkong stod den nyinflyttade kvinnan med sin ett och etthalvtårige barn och talade med barnet som en moder talar till sitt ett och etthalvåriga barn. Hon tittade konstigt på mig.

Jag gick lätt rodnande in och stängde dörren.

Idag är det absolut lättja i lägenheten. Emma har legat och sovit hos mig inatt, Esther också. Döm om min förvåning när de låg brevid varandra UTAN att slå varandra i skallen eller bita varandra i öronen!

AstmaEllis har dock inte varit hos mig inatt. Han ligger just nu mage upp och sover. Och vad skall jag göra hela långa dagen, har de tänkt sig????

Vackra, vackra Beatrix!

Förstå hur överlycklig jag blev häromdagen när Eva sände mig de här bilderna!!!

Foto Eva Lundström

Det är ju fjantigt att säga att man är STOLT för det är ju liksom inte min katt. Och JAG har ju definitivt inte varit inblandad i tillverkningsprocessen på annat sätt än att jag betalde hennes far att göra det onämnbara med hennes mor (och det valet grundades väl i och för sig på faderns skönhet... Men främst charm!!!).

Foto Eva Lundström

Oaktat min modesta inblandning i hennes tillblivelse så kan jag inte låta bli att känna en stolthet...

Kolla öronen! Kolla ÖGONEN! Teckningen! Looken!

Foto Eva Lundström

En sådan vacker högsommarflicka!

(Här måste jag ju inflika att jag fått en jättefin bild på Behemoth till min mobil men eftersom internet slutat funka på telefonen och jag inte haft tid att lämna in den så har jag lite svårt att få in det hit, och så kan man ju aldrig sluta förundras över Pekkas vackra bilder på Berlioz... ) (Och jag menar ju inte att förringa de som jag INTE fått några bilder av på ett tag...)

Men faktum kvarstår - jag hade världens ångest över huruvida jag skulle sälja lilla Bea eller ej. Jag är så GLAD att jag gjorde det eftersom jag inte hade haft möjlighet att ställa henne så mycket innan hon blev en stor kicka och jag är övertygad om att jag sålde henne till helt rätt person!

Inget nytt under solen...

Det är inte bara tidningarna som har nyhetstorka - även S*Zeitgeist är ganska händelselösa just nu. Eller kanske egentligen inte...

Inställningen på Ellis medicin är inte lätt. I går fick han ett jättehostanfall, trots att han får sin medicin. Han har dessutom varit en mycket stillsam herre under ganska många dagar nu, och jag är liiiiiite orolig för att hans små leder (trots oh-vad-bra-för-lederna-kosten) är kassa. Jag tycker mig se en viss hälta. Nu stundar en hel vecka utan make och son, och det innebär också att jag inte har någon som kan hålla fast min älskade grå tjockis-pillerfobiker under medicineringen... Jag bävar. Han vill ju inte ha godis längre så det är inte lätt att lura honom.

Kärlek är ju ett väldigt, väldigt stort ord. Jag är inte någon uppenbar känslomänniska, jag har aldrig varit en romantiker utåt (även om det inte finns EN ENDA TJEJ på denna jord som inte vid NÅGON måhända delirisk tidpunkt har suttit med händerna längs kinderna och drömt om att gifta sig på ett oerhört romantiskt sätt och få så underbara små söta ungar och ligga sked med den man är kär i på en strand på Boracay eller liknande - säg vad ni vill - ni vet att jag inte har fel...) men jag älskar faktiskt mina katter, så mycket att det gör ont ibland. Fråga mina arbetskamrater! (Stackars satar...) Jag älskar Ellis, min tjocka underbara damp-katt. Jag vill honom så väl. Vi har diskuterat saken och vi avvaktar hösten ut.

Emma och Eshter har en sådan uppenbar beef just nu. Det hela kretsar kring mig när jag ser det, och hur de agerar när jag inte är här vet jag inte, men uppenbarligen så är de inte tillfreds med varandra. Det är både komiskt och ledsamt. Emma och Esther försöker frenetiskt att tvätta/hugga varandras öron, en klassisk maktgrej. Emma är ju min katt, mitt hjärta, min tröst. Emma sover ju vid mitt huvud på natten, eller kanske skall man säga HAR sovit vid mitt huvud. Det ter sig som att Esther verkar vinna rang och ibland när jag vaknar har jag en brun katt i mitt ansikte istället för min lilla padda. Pester har ju alltid varit makens katt, mer än min. Hon tydde sig till honom mer än till mig när hon kom och han har ju alltid haft ett extra gott öga till henne. Nu struntar Pester allt som oftast i maken, och jag tror inte att min make, som ju faktiskt inte är någon fanatisk kattmänniska, ens har märkt det. Emma, däremot, hon har märkt det.

Emma är ju min lilla vårdare, min extramamma, och för närvarande så tar hon SÅÅÅÅ god hand om mig när hon kan. När Esther kommer emellan så går hon bara. Jag känner mig lite övergiven då, för Esther är ganska ickevårdande mot mig. Jag tror att hon bara njuter av att ha snott Emmas plats, inte att hon ägnar mig någon särskild tanke... Jag känner mig lite som djävulen i South Park när Saddam bara använder honom som verktyg...

(Märk väl att jag inte anser att Esther är ond - men hon tar varje chans att ge Emma ett tjuvnyp)

I allt det här har någon av katterna valt att börja protestera. Jag har en huvudmisstänkt, och så mycket kan jag säga att han varken är brun eller brunpadda.

Mitt på den runda badrumsmattan så har det legat en liten katthög allt som oftast. Till slut tröttnade jag och tog bort mattan. Nu har någon, oklart vem, istället kissat precis utanför lådan. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer över att det i alla fall inte är min kudde som utsätts. (Som det var när Emma härsknade till efter att ha varit på pensionat för några år sedan...)

Annars så är det stora i tillvaron att vi har köpt en stuga. Vi diskuterar frenetiskt hur stor kattgården kommer att bli, och maken är den drivande. (För även om han inte är en fanatisk kattmänniska är han otroligt mån om mina pälsbollar. OCH han är man och därmed så gillar han att bygga. Eller så TROR han i alla fall att han gillar att bygga. Social konstruktion eller genetisk fakta - int´ vet jag. Men så är det.) Det skall bli roligt! Men grannarna i stugområdet har hund. Det är väl mer spännande än roligt, antar jag. Tillträde sker den 23 juli. Jag flummar lite på att öppna min gamla blogg och byta namn på den (den var ju ett föräldraledighetsprojekt - nu kan den ju användas som en stugprojektsblogg, kanske...) men jag har ju inte ro att sätta mig här.

OCH viktigast av allt - jag har fått nya, UNDERBARA bilder på Bea!!! De kommer att läggas upp här typ... Ikväll. Men nu måste jag rå om min lilla familj. Kortisonet hägrar!

En ond människa, ett ont finger...

Något stack mig idag. Mellan pek- och långfinger. Det syntes en vit fläck med en röd prick där det stuckit mig. Sedan blev fingret rött.

Och AJ vad ont det gör!! Det gör så ont, så ont! Det värker upp i axeln, och framförallt i armbågen...

Vad gör en ond människa i det läget?

Stjäl sin katts medicin. Två tabletter av Ellis astmamedicin, som ju egentligen är ägnad åt människor, har jag svalt och nu inväntar jag lindring. Må den komma. Må den komma snart!

Ellis är ingen glad katt

Ellis är verkligen inte någon glad katt. Ellis hatar mig. Hatar maken.

Fast samtidigt så är han ju Ellis. Ellis är i behov av kääääärlek. Och kärlek kan man, om man bor här, blott få av mig och maken. Kanske sonen också vid korta och ack så oavslappnade tillfällen. (Sonen har börjat att klappa katterna "på riktigt" nu. Med katterna avses Emma och Ellis. Esther springer så fort hon hör sonen.)

Men - hur kul är det för Ellis att bli itvingad sin medicin? Jag och maken får varje kväll jaga en katt som har sett/hört/förstått att vi är på väg till pillerburken, därefter tvångsmässigt hålla den krängande sexkilosklumpen, bända isär hans käkar, pilla upp den allt kladdigare tabletten från golvet eller vart han nu spottar den, akta våra fingrar, bända upp käken, hålla den hysteriskt krängande sexkilos klumpen och till slut, till SLUT så hoppar Ellis ner och vi kan vila igen.

Måste tala med veterinären om det finns någon pasta att ge oralt istället. För det här funkar inte.

Men alternativet är inget alternativ.

Något som verkligen funkar är Emma. Hon är blott alltför rolig. Inte sådär Life of Brian hahahakul, mer som en nittioåttaårings favoritanekdotsamlingskul. Jag vilar ju en hel del just nu. När jag går in i sovrummet ropar jag på Emma. Jag hinner knappt lägga mig ner innan Emma sitter vid mitt huvud och inväntar att jag ligger i position. Sedan ligger hon vid mitt huvud tills jag går upp. Jag verkligen älskar min Emmapemma och vet inte vad jag skulle göra utan henne....

Diet II

Det var en stressig och jobbig dag på jobbet, men jag kom i alla fall ihåg att ringa till veterinären för att få mer kortison till Pellis. Det hade ju tagit helt slut. På telefon så enades vi om att gå upp i dos, dessutom, så nu skall jag få nöjet att misslyckas med att ge honom kortisonet en gång per dag. Jag hoppas att det kommer att gå bättre så småningom... Ashpach - du har hört gnället förut....

Hur som helst, jag var stressad som vanligt när jag småsprang in på kliniken med andan i halsen och afasin hängande över mig som ett moln.
"Hej" pustade jag. "Jag skulle hämta ett gevär" sade jag. Och hörde att - neeeej - det där blev nog lite fel.
"Ett RECEPT" förtydligade jag mig med. Tjejen i kassan skrattade och sade att även hon hade en sådan dag.

Var någonstans i lillhjärnan sitter sambandet mellan "recept" och "gevär"? Freud hade fått jobba många timmar med mig...

När jag ändå var där så skulle jag hämta även Esthers GM-test in writing. Det har liksom inte behövts innan, men nu ville Bellys matte/husse ha det för Finland har gjort testet obligatoriskt. Helt ärligt tycker jag att det är en mycket god idé, jag menar, det är inte så himla dyrt, och det är ett enkelt test. Det känns som att OM det går att säkert testa och det därmed går att utesluta allvarliga avelsdefekter så är det värt det, nu och i framtiden. Tänk om vi hade haft ett för hypokalemi också! Så bra det hade varit!

Jag stod där och tjejen i kassan och det frågades hur det var med Pellis hälta och jag sade att den var såååå mycket bättre, läs borta, och jag kom på att det kanske var en god idé att när jag ändå var där pröva något annat foder än det jag har för hans stela leder. Så jag plockade på mig en påse Hills J/D.

Jag betalade 350 kronor och skulle just rusa ut när tjejen i kassan kom på att hon glömt ta betalt för receptet. Jag stoppade kortet i kortläsaren igen. Därefter tog jag kattmaten under armen och skulle rusa ut. Tjejen i kassan påminde mig om att kortet är bra att ha.

Jag tog kortet och tog kattmaten under armen och rusade ut. Halvvägs till bilen kom jag på att jag glömt såväl recept som intyg hos veterinären och fick rusa tillbaks igen.

Nu har jag i alla fall hämtat ut massa nytt kortison (hurra hurra... Diskuterade överviktiga katter på kortison med apotekstanten, hon sade att det sällan lämnades ut kortison till katter men ofta till hundar... Och så frågade hon lite om biverkningar och lite ditt och datt om astma och jag fick åter den där gnagande obehagskänslan i magen... Gör jag rätt?), skaffat intyg till Belly och givit katterna en mat som alla tre älskar. Vilket ju kanske inte är helt önskat, då jag hade föredragit att Estherpester åt lite mer dietfoder och lite mindre ostbågar...

Diet I

Igår satt jag i soffan med århundradets lataste katt.

Inte Ellis, efter att han fått sitt kortison så är han inte lat längre. Inte Emma. Hon är inte lat, hon är snål med kalorierna.

Esther.

Jag satt i soffan med en liten skål pinfärska ostbågar. Sådana där som är så nygjorda att de smakar majs fortfarande och krispar sig efter en minuts tuggande. De är goda, tycker jag.

Tycker Esther. Esther är tokig i ostbågar. Det är i och för sig Emma och Ellis också, men de tyckte inte att det var mödan värt igår.

Jag tycker att Esther har gått upp lite väl mycket i vikt. Jag vill inte dela mina ostbågar med henne. Hon var inte av samma åsikt. Hon gjorde sitt yttersta för att stjäla ostbågar från mig.

Jag gömde en bit ostbåge under en kudde. En normalbegåvad, halvdriftig kisekatt skulle lätt kunnat peta ut den därifrån. Esther tittade på mig som om jag vore helt dum i huvdet. Jag lyfte kudden för att hon skulle få se ostbågsbiten och lade tillbaks kudden. Pester tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Jag lyfte på kudden. Esther böjde på nacken för att käka sin lilla ostbågsbit. Jag lade tillbaks kudden innan hon hunnit hela vägen fram. Esther tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Jag gav henne ostbågsbiten. Hon såg nöjd ut och fortsatte tigga järnet. Vi körde lite sitt fint och hopp-efter-ostbåge. Det första tricket, att få mig att tro att hon sitter fint för att hon fattar vad jag menar, lyckades. Det andra? Nej. Eshter hoppar inte efter något. Hon bara tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet.

Typ... jättekul...

Snacka sågat uppträdande...

Att oja sig... Eller "Två mödrar"

Utan att gå in på detaljer har jag varit dålig idag och legat och vridit mig i smärtor mer eller mindre hela dagen. Vilket i vanliga fall vore SURT eftersom det är lördag och man vill inte slösa en hel lördag, med studvis jättefint väder, på att ligga och vida sig i smärtor. Men idag var smärtorna så överjävliga (Neeeeej, jag hade inte slagit knäet) att jag inte ens brydde mig om att solen sken och att alla andra tittade på prinsessbröllop.

Att Emma var där och roddade, det kunde jag ju förstå. Hon var hos mig och hon buffade och knuffade och låg tätt tätt och var den underbara lilla Emman som bara är... min.

Vad som var lite förvånande var att Esther också tog mammaplatsen. Hon var ännu mer manisk i sin omsorg än vad Emma var. Dessvärre jagade hon även bort Emma ett par gånger utan att jag riktigt förstod vad som pågick. Esther, hon jamade, kurrade, gick i cirklar, hon gillade INTE att jag låg där och kved. Vad gör man som kattmamma om någon unge har det jobbigt?

Man lyfter bort ungen och lägger den någon annanstans.

Vad Esther har glömt är att jag väger 20 gånger mer än vad hon gör. Hon KAN således inte lyfta mig. Jag har, trots de tämligen frikostliga valkarna, ej heller den typ av hudöverskott som skulle kunnat göra att hon kunde lyfta mig. Dessutom, även OM hon hade varit råstark OCH jag hade haft något handtag, så är hon såpass mycket kortare än vad jag är, vilket gör att hon omöjligt skulle kunnat lyfta mig. MÖJLIGTVIS dra mig.

Hon försökte i alla fall. Dels försökte hon ta ett tag i min axel. Det gjorde SVINONT.

Dels försökte hon ta ett tag i min hand, mellan tummen och pekfingret. Det gjorde SVINONT.

Hon kanske har gått någon grundkurs i akupressur? Just mellan tumme och pekfinger skall ju finnas en sådan där triggerpunkt som är smärtstillande? Eller kanske akupunktur... Det är ju mer troligt mht redskapen hon använde sig av.

Jag har i alla fall snygga bitmärken på axeln. Visserligen från en katt, men ändå!

Jag fick puttat bort Esther och vrålade på maken att han skulle komma med Emma. Han bar henne till mig och så låg vi där, tamejtusan fram till klockan åtta. Även Esther kom och lade sig, men hon hade tydligen fattat att om jag vill ha vård, så är det Emma som skall ge den, så hon låg så fint och försiktigt vid min sida medans Emma låg på sin vanliga plats i mitt ansikte.

Nu ikväll fick Ellis ett nytt astmaanfall. Inte så allvarligt, men ändå. Esther bet honom. Inte på något ömsint sätt, nb. Emma såg sur ut och flyttade på sig. Således så tycker de bättre om mig än om honom. Eller så anser de att jag är en jättebebis och det är inte Ellis...

Pillertrillar'n

Inatt var det jobbigt att vara jag.

När jag gick och lade mig så låg min son i min säng. Jag lade mig brevid och lade armen kring honom. För det är rätt mysigt. Tycker jag.

Tycker inte Emma. Emma tycker att den enda jag skall lägga armen om i sängen, det är henne det. Hon började med att promenera fram och tillbaks över sonens torso. Jag fräste åt henne att låta bli. Hon lade sig då i min armbågsböj som vanligt. Vilket innebar att hon lagt sig över min sons ansikte. Direkt olämpligt, tyckte jag och puttade bort henne. Sonen sov som en sten.

Emma tyckte att jag var helt dum i huvudet. Hon skulle ha sin sovplats. Det har hon rätt till.

Efter en stunds kamp gav jag upp och lade mig i korrekt position istället. På mage. Höger arm vikt upp mot huvudet. Emma i böjen. Emma = nöjd.

Esther kom upp och lade sig på min rumpa.

Ellis kom upp och lade sig först mellan mina fötter, med huvudet på min hälsena. Jag HATAR när något rör mina hälsenor! HATAR det! Som tur var så ångrade han sig efter en halvtimme eller så och gick och lade sig tätt vid mitt ytterlår istället.

Så där låg jag och kunde inte somna. Tankar vandrade över tvättmaskinen som gått sönder, att Emma är ett plåster på mig just nu och jag vet inte vad det beror på. Lite stördes jag av sporadiska sparkar från sonen och omliggningar från Emmas sida. Tro mig - jag kan acceptera det mesta från henne, men jag kan INTE acceptera när hon lägger sin rumpa i direkt kontakt med mitt anlete. Då måste jag på något sätt protestera. När jag har gjort det så tar det kanske fem tio minuter innan hon har hittat den korrekta sovpositionen i mitt ansikte igen. Jobbigt för oss båda.

Nåväl, jag somnade till slut. Och väcktes av ett riktigt otäckt astmaanfall. Ellis låg och hostade och hostade och hostade, värre än vad jag någonsin hört honom. Emellan hostningarna lät hans andning som om han morrade. Jag blev livrädd. Och fick åter dåligt samvete, för det är så svårt att få i honom medicinen och igårkväll var första gången vi lyckades på tre dagar... Samtidigt så var det ju konstigt att det skedde på natten EFTER att han fått sitt kortison... Jag lyckades i alla fall somna om.

Så väcktes jag igen. Nu av att Emma spydde. Dels i sängen där jag låg, dels på golvet.

Sade jag att tvättmaskinen gick sönder igår? Om inte: tvättmaskinen gick sönder igår.

Jag stapplade upp (men hittade inte golvkräkset... Har reningsverken Ellis och Esther tagit hand om saken???) och försökte lokalisera Ellis som inte längre fanns i min säng. Emma var ett plåster och Esther var också i hasorna på mig fast det fanns både mat och vatten.
"Har ni sett Ellis" frågade jag dem bara för att pysa lite av den oro jag kände när jag inte hittade det förvuxna fanstyget. Om Ellis inte syns - då är det något som är fel - tänkte jag, förmodligen färgad av nattens astmaanfall och med det tillhörande dödsfunderingarna.

Emma och Esther blev nästintill hysteriska och började jama och stryka sig järnet kring mina ben!!!!

Förstå min panik. Jag frågar inte mina katter om de har sett någon annan av mina katter och förväntar mig att de skall svara. Jag är övertygad om att djuren besitter någon form av intelligens och jag vill ändå behålla en viss ödmjukhet och säga att det kanske inte är OMÖJLIGT att det finns häst- och kaninpratare. Men jag är INTE en av dem! Så, om jag är orolig för att min överviktiga damp-katt ligger död under en soffa eller något och pratar lite högt för mig själv om denna oro, och manifesterar min verbalitet med att tilltala mina två andra katter, då FÖRVÄNTAR jag mig inte att de svarar. På något sätt.

Om jag å andra sidan nu faktiskt oroar mig för att min överviktiga dampkatt ligger död under en soffa så är jag lite on edge. Så om mina andra katter då, när jag nämner hans namn, börjar bete sig som rabiessmittade så blir jag orolig. Med växande panik letade jag efter tjockisen fram tills att jag hittade honom, rosslande, men i övrigt välmående, på en av stolarna vid matbordet.

Jag hittade även anledningen till nattens astmaanfall. Eller i vart fall med astmaanfallet relaterade omständigheter. Vid soffan låg en kortisontablett. TablettHoudini hade alltså gjort det igen. Spottat ut tabletten...

Det gör mig både ledsen och orolig. Om vi inte lyckas få i honom medicinen så vet jag ju att han inte mår bra... Och vad gör man med ett djur som man inte kan få att må bra? Eller är han tillräckligt dålig för det? Eller är jag ett svin om jag inte ser att han är tillräckligt dålig?

Just NU behöver jag inte oroa mig för saken (som jag ju hållit på att älta ett JÄTTELÅNGT tag nu, men efter att han svarade så bra på kortisonet och blev den enerverande dampkatt han en gång var så kändes det som om jag hade tio års frustration framför mig) för Emma och Ellis kör ett burmarace i lägenheten, bland annat över sonens smutsiga vattenfärgsvatten...

BEA BIS PÅ SOL X2!!!!

Jupp. Hon gjorde't igen! BIS idag också...

Jag är så ruggugglestolt! GRATTIS EVA!!!!

På hemmaplan så blir jag för varje dag mer störd över att jag inte har suttit och planerat för utställningar varken i sommar eller ens i höst. VK är ju en självklarhet, men de andra? Nä, jag får ta mig i kragen!

BEA BIS PÅ SOL!

Jajjamensan. Lilla Bea gjorde't igen! BIS på SOL, minsann...

Jag är så stolt att jag nästan kreverar, trots att hon inte längre är min... (Satte henne dock dagen till ära som min profilbild på fejjan....)

Och tror ni inte att hon även vann majtävlingen i Burmaklubben? Det är heller inget att förringa!!!

Dåligt samvete...

Nej, det är inte för att jag aldrig uppdaterar som jag känner ett gränslöst dåligt samvete, även om den biten också gnager mig... (Här finns inte en sekund över! Förlåt för det!!!)

Nej, det riktigt jävliga är att jag har Ellis som jag känner honom tillbaks.

Ellis, den överjävliga. Ellis, katten som man hotade med veterinären var och varannan dag ("Det behövs bara ETT besök till, kan jag tala om för dig Ellis! Bara ETT till - och det blir inte långvarigt heller!!!"), Ellis som man suckade över när man hade gott om tålamod och grät tårar över när han förhindrat en god natts sömn i en vecka genom sina avgrundsvrål som överröstar vilken flock löpande burmahonor som helst. Ellis, vars maniska hoppande på dörrhandtagen fick mig att på allvar överväga att flytta till landet där man kunde slå upp ett tält som alltid hade öppningen öppen. (Det enda som hindrade mig var väl vetskapen om att Ellis i så fall inom en kvart skulle ha klöst upp i alla fall en tältsida, sprungit ut och likförbaskat lyckats bli överkörd av en bil den lantliga miljön till trots.) Ellis, som mitt i natten kom, med sina sex kilo och HOPPADE på ens mage.

DEN Ellis är tillbaks.

Har jag dåligt samvete för att jag inte har saknat honom?
Nej

Har jag dåligt samvete för att jag känner ett behov av att DRÄPA fanstyget?
Nej

Har jag dåligt samvete för att jag har gått runt och varit så tacksam över att han blivit så mycket lugnare på ålderns höst, när han i själva verket uppenbarligen inte mått bra och inte orkat och han var i behov av den medicin som han får nu?
Jupp. You bet.

Tidernas sämsta samvete över tidernas värsta katt.

Som jag tycker så mycket om! Av någon helt obegriplig anledning.

BellyOssi

Alla bilder i det här inlägget kommer från Pekka Savolainen (vilket ju också står på bilderna...)

Jag kan inte hjälpa det. Jag är en avundsjuk människa. Just nu är jag avundsjuk på att vissa människor har en förmåga att ta så fantastiskt fina bilder...

Och att vissa människor sitter med ulliga och mjuka och gossiga unga katter, när jag själv inte har en enda... ;-)

Är inte den här bilden helt underbar, så säg?

Eller den här?

Som du förstår har jag fått bilder på min lille Belly och hans nya hem i Finland (jag fick en laddning precis innan nackspärren också, men detta är de nya...). Och jag blev så glad!

Titta på den här killens fantastiska ögon! Och päls!! Och öron!!! Om hans mor hade haft vettet att titta på datorn så skulle hon ha blivit såååå stolt.

Vad gäller fina kattfoton så ligger det här på min topp tio lista i hela livet. Jag verkligen gillar den här bilden!

Vad som också gjorde mig glad med Pekkas mail var att jag fick en rapport om hur Berlioz, som ju för mig heter Belly men som nu heter Ossi, fortsätter vara den kurriga pojken som jag har lärt känna... Inte för att jag har haft anledning att tvivla på den saken, men för att det är roligt att höra...

Beas nya liv!

Ärligt talat - förstå hur glad jag blev när jag fick följande bilder från Eva?

Foto Eva Lundström

Hon får kärlek i det nya hemmet också...

Foto Eva Lundström

Bara TITTA så fin hon är, lilla gumman! Nu är det tydligen kallt uppe i Umeå, men en LITEN sväng har hon uppenbarligen vågat ta sig!

Foto Eva Lundström

HA? Vad SÄGS om denna vackra lilla varelse? Är hon inte lik sin mor, så säg? (Om man bortser från att mamma är brun och att dotra hennes har bättre öron... Och, om man skall vara heelt ärlig... bättre höjd på skallen också... Inte för att jag vill dissa Estherpester, för hon är vacker som en dag.)

Foto Eva Lundström

TITTA! Så himla fin teckning hon har! Den lilla ljusa tån (som jag bara älskar!), den lilla ljusa hakan.... den ljusa ögonskuggan... Med den fina helblå nosen... Jag älskar ju Emmas teckning i ansiktet eftersom hon i princip har en mörkbrun mask, men den här är sååå mycket roligare! Jämn (på så sätt att hon ju har ett ljusare parti under vänster öga och ett diagonalt över höger öga...) och mild... Lilla snuttan...

Foto Eva Lundström

Burmahög... Se så STOR hon har blivit!

Åter i verkligheten

Oj, vilken nackspärr jag åkte på! Och när den gått över så låg jag efter på jobbet...

Nåväl, jag sammanfattade det hyfsat ändå i mitt förra inlägg. Lite synd är det att jag inte längre finner det motiverat att posta Ellis och Esthers första puss, men sån't är livet...

Vilken LYCKA det är att alla katter kommer så bra överens! Och Esther har återgått till att vara just Esther. Hela mammagrejjen är gjord, tycker Esther. Och nu, när inte alla ungarna hoppar upp och ner och stjäl hennes fire, så ser man henne på ett annat sätt. Hon är så VACKER min lilla gumma. På riktigt, vacker.

Ellis har nu genomgått en högdoskur med kortison, och det funkar så tillvida att han inte hostar. Inte haltar heller. Men han springer mycket mycket snabbt när jag tar fram burken med tabletter. Nu är det en tablett om dagen som gäller från och med idag. Det känns ju lite snällare. Jag vet inte om det är tabletterna eller Esthers återkomst till vardagen som gör det, men hr Ellis har börjat med att markera sin närvaro precis i mitten av badrummet. Inte med kiss. Fördelen är att det är lätt att plocka upp och spola ner. Nackdelen är att det är rätt snuskigt.

Äh, det kan väl vara värt det. Det är ju inte så att det är på min huvudkudde. (Ännu)

Aaaaj

Typ typiskt... Finfina bilder på Belly i sitt nya hem, finfina bilder
på Esthers första dater med Emma och Ellis. Solskenshistorier om en
burmahög i mitt ansikte i morse, medicin som går ner och anpassning
till nya hem. Och allt går till spillo, för jag har fått nackspärren
från helvetet och kan knappt lyfta handen. Trots thaimassage innan
idag. Katterna är, btw, fascinerade av doften av okänd olja blandat
med tigerbalsam. Aj.

We shall overcome...

Eshter är placerad i kattungebur i mitten av vardagsrummet. Ellis ligger i soffan, en och en halv meter ifrån. Emma ligger på en stol brevid mig, två och en halv meter ifrån. Inte NÅGON har visat NÅGOT tecken på aggressivitet. Inte ett fräs, inte ett väs. I.N.G.E.N.T.I.N.G. Ellis var framme vid buren och försökte slå Esther med tassen. Om JAG hade varit Esther så hade jag blivit sur, men hon sade verkligen INGENTING. Det gjorde å andra sidan inte Ellis heller. Han kanske inte försökte slå henne utan istället klappa henne ömt över kinden för att visa att han sympatiserar med den smärta hon obönhörligen måste känna då hennes förstfödde son (eller i vart fall i Bibliotekskullen) slitits från hennes barm.

Just nu känns det otroligt positivt. Det ser ut att kunna funka! Men, märk väl, jag vill inte jinxa det. Jag ropar inte hej. Vi får se hur det blir i morgon, och inatt blir det skilda sovrum i alla fall.

Up, up and away

Kommer du ihåg den här lille parveln????

Han har blivit sååååå stor. Titta så stor!

Idag fyllde Berlioz fyra månader, kom jag på när jag fyllde i köpavtalet. FYRA månader! Galet. Och idag fanns det inga stoppande vulkaner...

Berlioz spenderade de sista timmarna i föräldrahemmet med en för dagen helt ny glitterboll. Tanken var väl att han skulle ha fått med sig fem nya glitterbollar till det nya hemmet, men se, det visade sig att han ätit upp hemmaglitterbollen under morgontimmarna. (Den var silvrig...)

Lilla älskade Berlioz! Förstå hur tomt det KÄNNS nu på kvällningen när det inte finns fem, inte fyra, inte tre, inte två, inte någon Berlioz, ens utan INGA kattungar här hemma!!!!

Nej, Kati tog med sig Berlioz på hans första flygresa och iväg for Belly... Jag hoppas att han kommer att bringa lika mycket glädje i sitt nya hem som han gjorde i sitt gamla! Och tack, Kati, för en jättetrevlig dag!

Städning - rätt eller fel?

Ellis gillar inte dammsugaren. Men, eftersom Berlioz skulle hämtas idag så kändes det som att det faktiskt tarvades en dammsugning igen...

Ellis gick och gömde sig.

Om kurragömma var en OS-gren så skulle inte Ellis vinna. Om man säger så...

(Efter att Belly hämtats idag kom min syster, svåger och deras barn hit. Eftersom min son varit obunden i mer än fem minuter så ursäktade jag röran för min syster. Och min make förklarade att vi faktiskt städat! Min systerdotter missuppfattade vad som sagts och konstaterade tröstande att när man är i mitten av en städning så ser det alltid som allra stökigast ut... Jag tänkte för mig själv att Ellis har fullkomligt rätt. VARFÖR ens försöka?)

En kokt korv med räksallad och milkshake, eller nästan...

Igår var det en speciell dag. Inte bara för att det var Berlioz sista dag hos oss, utan det var något särskilt med igår. Jag stressade från mitt stressjobb för att köpa Bellys favoritglitterbollar och mat. Med denne lille oskyldige pojke på mina mentala näthinnor....


Jag hade inga planer på att Belly skulle få något ovanligt eller särskilt gott de sista dagarna hemma hos oss. Det hade ju inte varit så vist att pajja hans lilla magge när han skall flyga...

Men i förrgår så råkade han få lite kyckling. Det blev bara så. Och han blev ju lycklig....

Igår satt vi och tittade på tv när jag hörde något misstänkt i köket. Jag gick dit....


Sonen hade lämnat en korv på en tallrik på en stol i köket. God korv, tyckte jag och barnets far. Men inte sonen. Berlioz, however, vet verkligen hur man uppskattar en god korv. Lägg märke till att korven serveras på en mumintallrik.

Han slukade den. Men en frenesi och en lycka och en energi som sällan skådats. Jag skrattade och fotad om vartannat. Jag visste att det kanske inte var så KLOKT, men vaddå... Om lille Belly nu hittat en korv så vem är väl jag att ta den ifrån honom?




Mums, tyckte Belly. Och gick ut på ytterligare jakt.

Min son har en tand för yoghurt. Inte vilken yoghurt som helst, nej, Valio (finskt märke, NB) Vaniljyoughurt med jordgubb. Min son får alltid en mugg med dylik yoghurt när han går och lägger sig. Muggen stod kvar på bordet. Det upptäckte Berlioz.

Mums, tyckte Berlioz om jordgubbsyoughurt.

Så låg Belly och vilade sig lite. Smälte maten.

Han kom till mig och kurrade och mös. Ett sådant charmtroll, tänkte jag. Intet ont anande. Inte visste väl jag att Berlioz i själva verket smidde ondsinta planer...

Lite senare på kvällen snodde mr Ioz såväl en klo havskräfta som en räka av mig. Mig veterligen finns det INGA finska referenser på räkor och kräftor.

Så.

Jag som har varit så försiktig... På Berlioz sista kväll så lyckades han med TRE matsnatterier. Mig veterligen har han dessförinnan inte lyckats med någon...

Tack och lov var lådan hyfsat ok i morse....

Jag tröstar mig med att han förmodligen bara försökte finna några integrationsstrategier med den finska tallriken och den finska yoggin. Och behålla sina västsvenska traditioner på samma gång.

Belly up...

Först ett erkännande.

Hemma hos oss heter Berlioz Belly.

Idag var Belly och fick åter ett klartecken av veterinären. Belly är nu redo att flyga till Finland.

På lördag. Såhär i efterhand var det väl inte den klokaste dagen att välja eftersom Göteborgsvarvet kommer att ställa till det för mig, men det blir nog bra.

Lille Belly. Killen med sisu.

Dagens sjunde inlägg...

Alla foton i det här inlägget är skickade till mig av Eva Lundström

Säg hej till BEST IN SHOW-Bea!

Bedöming hos Glenn Sjösbom. Bea tycks ha inställningen att om hon står som en sågbock, så löser sig det mesta.

Stolt och glad. Anar vad som komma skall...

TITTA på det här lilla ansiktet! (Beas...) (Inte för att det är något fel på det andra...)

Även panelen tittade på det lilla ansiktet. Yan Roca Volch höll med Glen om att Bea var dagens bästa kattunge. En liten puss fick hon också...

Som du förstår har jag nu fått en update. Vilken BEDÖMNING! Lyssna här:

Type: Ex hona med superkropp!

Huvud: Ex huvud med underbar look!

Ögon: Ex!

Öron: Super!

Päls: Kort, tät, härligt blommig, ren o fin!

Svans: Ex längd o form!

Kondition: Ex

Allmänt: Mycket lovande hona!

Jag hörde vidare att det yppades ord som "outstanding". Jag är stolt och glad och TACK, Eva, för att du uppdaterade mig!

Dagens sjätte inlägg

När jag i dagens första inlägg sade att jag hade minst fem inlägg, så menade jag naturligtvis fem kattinlägg - således är jag inte så icke räknekunnig att jag kallar sex inlägg för fem utan det ÄR fem inlägg. Om Zeitgeist Bibliotekskull.

Foto: Eva Lundström, efter nomineringen

Jag är så stolt, så stolt så stolt. Jag är så stolt att jag nästan börjar grina!

Först fick jag veta att Bea skulle upp för nominering. Sedan fick jag veta att hon var nominerad. Sedan väntade jag och väntade jag och VÄNTADE jag och så fick jag SMS-et -

S*Zeitgeist Beatriz Potter blev BIS!!!

På sin första utställning! Så nu väntar jag andaktigt på att få en full rapport!

Jag är SÅ stolt och glad!

Dagens femte inlägg

Har du någon gång kollat på Vänner?

Det finns ett avsnitt, när Joey har fått jobb som dr Drake Ramore i Days of our Life och han flyttar ifrån Chandler. Till tonerna av "All by my self" sitter Chandler och tittar ut genom en regnfläckad fönsterruta. Även Joey tittar ut genom en våt ruta - en fakeregnruta.

Antingen var det den scenen som fick mig att knäppa den här bilden - eller så var det för att skryta med min tomatplanta (som förmodligen kommer att frysa sönder).

Hur som helst. Efter att Melkersson försvann så tyckte Berlioz att det blev TYST. Ingen mer att busa med. Ingen att ploja med. Förutom morsan.


Han mindes kanske den sista gången han fick leka med Gröna Råttan. Ack, blott några timmar sedan....

Pliktskyldigast hoppade han in och ur prasseltunneln. Men om ingen jagar en - så tappar man motivationen efter en stund.

Det finns inte så mycket att göra mer än att lägga sig och relaxa. Söka kärlek och uppmärksamhet. Även om kärleken och uppmärksamheten kan komma från en snart treårig pojke. Det är bättre än inget. Och mitt knä - det har funkat.

Fundera över framtiden... Det är vad som återstår att göra på denna adress...

Fundera. Och gräma sig. Om vartannat.

Mamma tvättar och bryr sig om. När hon inte letar efter lillebrorsan.

Tvätta, tvätta. Ganska mysigt.

Vemodigt. Men mysigt att vara den ende snuttepellen kvar på bygget. Nästan som herre på täppan.

Man är ensam om spenarna, tillexempel. Snutta kan man ju göra någon sekund då och då. FAST man är flyttmogen.

Herre på täppan var det, ja.