En kort rapport

Mina små gryn växer så det knakar. De skuttar runt och de hoppar runt och de rullar runt och de huserar runt, och växer samtidigt.

När man kommer in i deras rum (sonen är numera vräkt och får bo på vårt rum) springer de två blå uppför ens byxben i ett race om att komma först upp på axlarna. Det är helt ok när man har jeans på sig, lite gulligt till och med, men det var inte fullt lika kul när jag gick in med bara ben, kan jag förtälja.

Kriminell uppsyn I

Kriminell uppsyn II

Apple Pie är den som är helt klart kurrigast. Hon kan busa hon med, missförstå mig inte, men hon börjar spinna så fort man tittar på henne när hon ligger ner. De andra två får man lirka lite med, klappa och gulla med en liten stund, för att motorn skall gå igång.

Ingen kriminell uppsyn

Vi vågar inte släppa ut Esther till de andra ännu. Vi försökte en liiiiiten, liiiiiten snabbis, under vilken hon sammanstrålade med Ellis. Efter att ha nosat på varandra fram och bak förvandlades Esthers svans till en ekorrsmodell och hon började morra. Där avbröts försöket. Emma var därefter skitsur på Ellis hela kvällen - jag förmodar att Ellis blev tillräckligt rädd för Esther för att börja lukta rädsla och att Emma därför reagerade.

Jag pratade med en ryss-uppfödare häromdagen och frågade honom om hans katter någonsin rykt ihop på det där viset.

"Nääääääääää" sade han eftertänksamt. "Det har de ALDRIG gjort" och ett halvt andetag senare tillade han "Så tillvida att de inte har haft kull, vill säga" Tydligen blir de dock sams så fort kattungarna är borta. Detta väckte en del hopp hos mig, kan jag säga. Jag är annars livrädd för att Familjen Harmoni skall ha ersatts med "En skall bort" och frågan är ju då VEM? För Esther är vår lilla prinsessa. Emma är min gullunge. Ellis är min älskade damp-katt som ingen annan i världen skulle orka med, och dessutom skulle man inte kunna vara utan honom heller.

Esther tycks förövrigt anse att barnen är stora nog att klara sig själva, för hon har bestämt sig för att hon vill ha fler bebisar. Jupp. Hon löper.

Stor nog att stå på egna ben, eller en blivande barnflicka?

På agendan den här veckan står att köpa en ny dator (det har stått på agendan i två år nu, men nu är det akut, för min dator är så gammal att den inte kan ta emot grejjer från min mobiltelefon och den strular en heeeel del) samt att köpa en ny kamera. Det är ju inget fel på min lilla kompaktkamera, egentligen. Det är bara det att när slutaren väl beslutat sig för att gå till jobbet så är alla supermobila kattungar redan borta från linsen.

STORA, STORA nyheter - i extrem korthet!

Apple Pie har ingen snopp. Det är inte jag som har konstaterat detta, det är veterinären. Så - från att ha varit en liten näpen hona som visade sig vara en liten näpen hane har nu lilla Apple Pie gått och blivit flicka igen...

Nästan som vad-hon-nu-heter i VM...

Full rapport kommer när jag får obegränsad datortillgång!

Under belägring

Emma och Ellis har insett att de älskar varandra. Det är ju bra.

Esther tycks ha inställningen att Ellis och Emma är satans hantlangare och att hon måste försvara sina stackars oskyldiga ungar intill sista blodsdroppen. Feliwayen har nog gjort viss nytta dock (eller om det bara är tiden...) så hon blir inte aggressiv bara det vistas en katt utanför dörren. Men hon gillar det INTE. Igår kväll så stod dumdum Ellis utanför dörren när jag skulle gå ut från sovrummet så Esther och han var nästan nos mot nos. Hon flög inte på honom, i alla fall. Reste inte ens ragg. Men hon morrade. Tiden är definitivt inte mogen för någon direktkontakt mellan henne och de andra två ännu.

De tre illbattningarna slåss med varandra HEEEEEEELA tiden, när de inte somnar mitt i slagsmålet och är en stor klump med ullig och gullig kärlek. De är så roliga, och så fina! Och i princip omöjliga att fotografera. Jag skall ta tag i det ikväll eller i morgon, tänkte jag.

Lille Apple Pie har fortfarande inte kommit i kapp sina storasystrar vad gäller vikten, men å andra sidan så är det inte så konstigt som han rasar runt! Samtidigt som han busar i kvadrat så är han överförtjust i att ligga hos en i knät, eller ännu hellre i någon varm "håla" som man skapar genom att böja en arm eller ett ben. Igår låg han och mös under min haka och vid min hals i säkert en halvtimme. Därefter fick jag kramp, trots massagen hans kurrkurrkurrande gav mig.

Tråkigt nog, får jag säga, så är det fortfarande inte någon som kommit och lagt vantarna på lille Apple Pie. Båda systrarna har blivit bokade, men inte min äpplepaj, inte. Det svider lite i mammahjärtat.

1338 kronors fred...

De har rykt ihop igen. Och igen.

Jag ilade därför ner till apoteket i Nordstan vid sjutiden. Jag måste ha framstått som en riktig kattdrogejunkie när jag sprang in på apoteket och lastade på mig Feliway.
- Feliway stickkontakter, check. (AAAARGH - hur många har jag hemma? Har jag NÅGRA hemma? Eller har jag slängt ut dem från familjen Harmoni? Kanske. Bäst att ta två i alla fall!)
- Feliway refill till stickkontakt. Check. (Om jag hittar en kontakt liggandes hemma...)
- Feliway spray. Check.

S:a 1338 kronor. Att bokföras var?
Under posten "A-kullen" eller under posten "Zeitgeist"? Jag menar, för att vara krass så hade ingen Feliway behövts om Esther inte fått sin kull, vilket talar för att det skall kontoföras på kullen. Å andra sidan så är det ju inte de tre, snart gulögda, små änglarna som är skyldiga. Det talar ju för en bokföring på Zeitgeist.

I ärlighetens namn torde det föras in under posten "DumdumAnna". Jag borde ha sett till att hålla dörren stängd. Men inte trodde väl jag att Eshter skulle bli Xena Krigarprinsessas kattliga och onda avbild...

Feliwayen sitter i väggarna i vårt sovrum, och Esther verkar definitivt lugnare. Emma är kolugn där hon ligger i soffan och sover. Ellis verkar ha återfått något av sin vigör. Han fick faktiskt permission från sonens rum nu ikväll och morrade inte alls. Däremot fick han något svart i blicken när han såg Emma, så det blev en kort permis. Det kanske har lugnat ner sig i morgon kväll. Jag hoppas det.

I min strävan att få katter att äta allt har jag kommit till nya insikter. Vitakrafts kattungefoder Vita Life, indoor, Best for Kids (jäsiken vilket kort och koncist namn på en kattmat!) med odour reduction får kattungarna att agera metanproducenter av rang. Nu vet jag ju egentligen inte hur metan luktar, men det luktar inte GOTT, kan jag meddela. Och den där "odour reduction"-funktionen får mig bara att undra HUR illa det kunnat bli om de inte lagt till den... De fiser och de fiser och de fiser.

Till kvällsvard ikväll har serverats köttfärs med äggula och smör. Jag har ju försökt få Esther att äta äggula i... ja, alltid. Hon har alltid ratat äggula, hur man än försökt trilska i henne den. Man har blandat den med köttfärs. Och ost. Och rullat lövbiff i gulan. Icke. Jag vill att hennes små ungar skall få smak på äggula. Det ville inte Esther, så hon försökte glufsa i sig hela smeten.

Stamtavlor!

Nu när Emma är instängd på sonens rum, Esther sitter och diar sina ungar (jupp. Sitter.) och Ellis fortfarande ligger och trycker under sideboardet så har jag haft tid att öppna dagens post.

Mina små gullungar är ärbara katter! Stamtavlorna har kommit!

Herrejävlar!

Efter en fruktansvärd dag på jobbet kom jag hem, alldeles för sent egentligen, men alldeles för tidigt rent arbetsmässigt sett, och möttes av lilla Aloha.

"Men HEEEEEEJ lilla gumman" sade jag och hann precis notera att den lilla kissen hade tjocksvans i all min förvåning över att hon vistades utanför hägnet när

PANG

Yl och vrål och tussar som flög, Ellis stod och slirade på parketten, han sprang faktiskt, men stod helt still med en vansinnig Esther på ryggen. De vrålade. De tjöt. Till sist lyckades Ellis rymma iväg och kastade sig längst in under ett sideboard i vardagsrummet där han satt och morrade. Esther sprang åt andra hållet. Lilla kattungen gömde sig under skohyllan i hallen. Jag hörde hur Esther började vråla igen, denna gången från mitt sovrum och jag hann precis se skuggan av Emma som försvann längre och längre in under sängen samtidigt som Esther stod vid sängen och skrek som ett barn.

Jag vågade inte ta i NÅGON av katterna, utom lillan, som jag placerade i hägnet igen. Två minuter senare hade hon klättrat ur. Jag lade ner henne och Esther och försökte locka på Emma som först efter vääääääääldig tveksamhet smög fram. Jag bar henne till sonens rum och stängde dörren. Hon var livrädd. Emma. Rädd för en annan katt... Mammahormonerna har nog gjort sitt på TigerEsther...

Det är tussar i hela lägenheten. Saker är nedrivna och hänger på sned. Det måtte ha varit ett, på ren svenska, JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA liv här idag!

Tänk om det inte går över nu? Jag vet ju hur tjurig Emma kan vara, och så aggressiv som Ellis är just nu (fast jag förmodar att det är rädsla som gör att han både morrar och väser när jag försöker klappa honom, där han fortfarande ligger under sideboardet) har jag aldrig sett honom. Och så arg Esther var har jag aldrig sett NÅGON katt, och jag har aldrig hört ett sådant ljud heller... Hur skall jag göra när jag går till jobbet i morgon?

Jag får försöka undersöka alla katterna var för sig när de har lugnat sig en smula och se om någon har sår... Det lilla jag såg talar starkt för att de faktiskt har slagits på RIKTIGT. Stackars tjocke Ellis... Jag har en känsla av att det var han som startade alltihop genom att knata fram till lilltjejen för att säga hej och så flippade Esther. Eller om det var Emma som började. Stackars Emmapemma... Hon var så RÄDD när jag fick fram henne...

Men tänk om Esther har utvecklat ett bitchdrag och aldrig blir sig själv igen? Tänk om kattungarna har blivit rädda nog att bli neurotiska för resten av sitt liv? Eller känner de bara en oerhörd stolthet över att deras morsa är den tuffaste morsan på stan?

Mat och dryck...

I morse vaknade jag av att det skramlades i gallret. Jag slog upp mina korpgluggar och såg att en av de blå (jag var så sömndrucken att jag inte utrönte vem det var) lyckats klättra heeeeela vägen upp för gallret. Gulligt, tänkte jag, fram tills att jag såg att hon just i det ögonblicket lyckades kila fast huvudet och samtidigt tappade greppet med tassarna, vilket innebar att hon höll på att stypas.

FÖRMODLIGEN hade hon kunnat ta sig därifrån själv. FÖRMODLIGEN har detta hänt förut, men min morgon började alltså med att jag halvt panikslagen fick rädda en liten kisekattunge. Så nu står jag inför en tuff tid. De är stora nog att klättra ut, men alltför små för att knata runt i lägenheten alldeles själva. Dagen kommer därför att spenderas med att få till en funktionell lösning av avskärmande av vårt sovrum. Grundidén är enkel - att sätta en spärr i dörren. Det komliceras av att jag har en tvåårig son som på ett mer effektivt sätt kan bryta sig igenom barriärer.

Baby Cat:en är mycket populär. Och slut igen. Ett annat projekt jag har under dagen är således att göra lite fiskgryta. Katterna skall lära sig att äta det mesta. Ja, favoriten är BabyCat, men jag gör dem inte någon tjänst genom att bara ge dem det.

Och så är det det dagliga projektet - att städa. Det ligger strö överallt. Och utspillt vatten. Och utspilld mat, av olika sort. Jag som trodde att en tvååring var experten på att stöka ner snabbt och lätt. Han är slagen av tre små femveckingar!

På utflykt

I går kväll var kattungarna på utflykt. Det är en stor värld därute som skall upptäckas!

Sniffa på bord, det är grejjer det.

Sniffa på mattor är också spännande.

Sniffa på golv...

...är så spännande att man får tjocksvans.

Allt under Ellis stränga översyn.

Esther och Emma diskuterar barnuppfostran. Emma fräser en del. Åt Esther. Inte åt ungarna. Hon gillar nämligen ungarna, men inte Esthers uppfostran.

När man har varit ute och upptäckt världen så blir man så trött, så trött. Då är det mysigt att lägga sig i soffan framför en dålig film och bara få somna en stund.

Från den ena lådan till den andra

NÅGON eller några av dessa tre har gjort det ofattbara. Det onämnbara! När jag kom hem i förrgår hade någon BAJSAT på lådan! Och igår såg jag att Apple Pie rafsade runt lite grand, satte sig, lyfte på svansen och KISSADE! Jag är så stolt!

Apple Pie älskar förresten Royals Baby Cat Instinctive. Han är fortfarande liten, men med den takt han glufsar i sig Baby Cat så lär han dra om de andra vilken sekund som helst!


Brott: Bus på hög nivå
Skyldig: Apple Pie
Gärningsbeskrivning: Klättrar upp till toppen av bolådan och åker rutchkana ner i vatten- och matskålarna. Välter kattmjölksskålen vanemässigt. Överkonsumerar kattungeblötfoder. Klättrar längs stolsbenet upp på moderns hopp-in-hopp-ur-stol.


Brott: Bus på hög nivå
Skyldig: Aloha
Gärningsbeskrivning: Klättrar upp på sin moders hopp-in-hopp-ur-stol och kastar sig därefter ner i vatten/matskålen eller fatet med kattmjölk eller kattlådan, alternativt en kombination av ovanstående. Klättrar på burgallret. Åker rutchkana nerför bolådan.

Straff: Tvångsgoss

Men så här rara försöker de framställa sig!

I afton hade de tre musketörerna besök av två små barn med medföljande föräldrar. De små barnen var förtjusta. Apple Pie, Amelia och Aloha var förtjusta. Föräldrarna var nog till och med förtjusta, fastän modern i den kullen uttryckte att hon ju egentligen inte gillar katter.

ALLA gillar kattungar. Så enkelt är det!

En månad!

Jag är ingen duktig firar-mamma, det är en sak som är säker. Nu fick jag ett grattissamtal och jag fattade nada. Tills jag insåg att det redan har gått en månad sedan kattungarna kom!

Ungarna firar desto värre. Amelia klättrade hela vägen uppför hagen idag. Apple Pie käkade Royals babyblötfoder tills han höll på att storkna. Och lilla Aloha gjorde både ock.

Nu är Royalbabyblötfodret slut, dess värre. Jag får kila ner och köpa mer i morgon. Alla älskar det. Särskilt Ellis, naturligtvis.

Att fotografera kvicksilver

Ja, jag förstår att ni undrar hur man lyckas ta sådana här proffsiga bilder med en liten kompaktkamera...

Aloha fräser för första gången på bild. Sekunden efter är hon i andra änden av soffan. Detta var det mest lyckade helkroppsfotot på snuttan under denna session.

Amelia gör sig redo för språng.

Jo, ser ni. Det blir en hel del sådant här:

Ett öra. Tror jag. Jag minns inte vems.

Och sådant här. (Amelia)

Här har vi ett misslyckande på vit bakgrund. Som kontrast. Det är Amelia


Nästan en bild! (Aloha)

Så jag tycker nästan att jag är värd en eloge för mina tappra försök!