Som jag berättade så har min son varit sjuk. Och han smittade mig.
Vilket innebar att fyra kattungerelaterade dater fick ställas in idag.
Mitt stora bekymmer just nu är att lukten från den ickeklumpbildade
sanden upprör min fortfarande känsliga mage. Bebisarna får växa upp!
Nu slåss Melkersson med mobildisplayen och försvårar ytterligare
skrivningar, så god natt!
söndag 14 mars 2010
torsdag 11 mars 2010
En förlorad dag...
Jag har ju varit hemma med min son idag. Vi har skavt på varandra.
Sonen är något för liten för att fatta var gränserna går, men det är å andra sidan kattungarna också. Så de tuggade på hans tår och han råkade väl klappa till någon med leksaken...
I det stora hela så hade alla det så trevligt så.
Men vi hade en ganska lång, gemensam session inne hos kattungarna. Det var kul.
Sonen är något för liten för att fatta var gränserna går, men det är å andra sidan kattungarna också. Så de tuggade på hans tår och han råkade väl klappa till någon med leksaken...
I det stora hela så hade alla det så trevligt så.Jag var mycket imponerad av båda parter.
Läskigt...
Jag skrev ju igår om min förmodligen nästan sanna storyline... Här ovan ser vi hur Berlioz och de andra framställer sig dagtid...
Och det här är vad jag möter nattetid. Läskigt va?
Hela Gremlinsgänget - eller är det månde Lostboys-gänget? (Det fanns ju en brud där också...)Nu undrar du var Berlioz är och underkänner denna bild såsom gruppbild över hela kullen. Närå. Berlioz lilla rumpa ligger där till höger. Jag har således lyckats få alla på en bild. Det var väl typ en månad sedan det var möjligt sist...
Sex timmar senare...
Jag ser klarare nu än vad jag gjorde klockan fem i morse. Det är inte alls Berlioz. Det var Beatrix som låg på min axel.
Jag är sömndrucken fortfarande. Eftersom det är jag som skall vara hemma med magsjukspojken idag så hade jag teoretiskt en sovmorgon.
TACK, bibliotekskullen för att ni lärde mig komma närmare Luther.
Jag är sömndrucken fortfarande. Eftersom det är jag som skall vara hemma med magsjukspojken idag så hade jag teoretiskt en sovmorgon.
TACK, bibliotekskullen för att ni lärde mig komma närmare Luther.
onsdag 10 mars 2010
Nattro
Det var inte lätt att sova i natt, kan jag meddela. Dels berodde det på att min son var magsjuk och att jag därför fick ila upp och ner ett par gånger (men - visade det sig i morse - inte lika många gånger som maken fick göra. Jag vet inte om jag skall böja mitt huvud i skam eller tacka min lyckliga stjärna för att jag inte hörde vad som pågick där jag låg i mitt lilla himmelrike fyllt av kattungar) men framför allt för att det jag just inom parentes kallade himmelrike ligger nästgårds till varmare ställen.
Jag fick linda in mig som en korv i täcket, där bara min näsa stack fram och jag fick ligga och balansera på sängkanten så att det var en omöjlighet för någon kattunge att balansera ut och klösa mig i ansiktet. Jag skojar inte - det ser ut som om någon kört mina armar över ett rivjärn. Mina ben också. Runt ögonen är jag klöst....
De hade så ROLIGT de små liven! Och vem kan säga nej? Vem kan misströsta? Inte jag.
I en nanosekund fick jag en bild av en sjuttiotalsskräckfilm som förmodligen aldrig gjorts på min näthinna.
Ung, vacker, yppig dam i pluttinuttit-nattlinne lägger sig på en säng och upp hoppar fem söta små kattungar. Den unga, vackra, yppiga damen i sitt lilla svarta satinnattlinne med rosa blommor och puffärm leker glatt med de söta små liven. Oj vad allt är rart!
Plötsligt, och utan att den unga vackra yppiga damen i nattlinnet med puffärmar egentligen förstår vad som händer, börjar de små gulliga kattungarna äta på henne. Från att ha varit en idyll förvandlas den fluffiga sängen till ett slakthus. Den unga vackra yppiga damen skriker högljutt. Närbild på en blodig liten söt kattnos. Zoom out. Svart.
Det var jag det, igår. Ok för att jag inte är ung, vacker och yppig, och för att min säng inte är fluffig och att den inte uppnådde full slakthusstatus och att jag inte skrek - men det var NÄRA nog!
Hur som helst - när de lugnat ner sig och Esther ropat på dem att gå och lägga sig så gjorde alla det tillsammans med sin mor. Vid mina fötter. Alla utom en.
Nope. Inatt var det inte Beatrix. I går somnade jag gott med Melkersson mellan min haka och min axel (jag snärjde ur mig ur täckskyddet tillslut när jag märkte att aktiviteten gått ned) och när jag vaknade i morse så vaknade även Melkersson i samma läge. Vilt kurrandes. Så fort jag vaknat så kom övriga fyra sättandes. Jag vet inte om de gjorde ett nytt försök att förtära mig eller om de faktiskt uppskattar mitt vakna sällskap...
Jag fick linda in mig som en korv i täcket, där bara min näsa stack fram och jag fick ligga och balansera på sängkanten så att det var en omöjlighet för någon kattunge att balansera ut och klösa mig i ansiktet. Jag skojar inte - det ser ut som om någon kört mina armar över ett rivjärn. Mina ben också. Runt ögonen är jag klöst....
De hade så ROLIGT de små liven! Och vem kan säga nej? Vem kan misströsta? Inte jag.
I en nanosekund fick jag en bild av en sjuttiotalsskräckfilm som förmodligen aldrig gjorts på min näthinna.
Ung, vacker, yppig dam i pluttinuttit-nattlinne lägger sig på en säng och upp hoppar fem söta små kattungar. Den unga, vackra, yppiga damen i sitt lilla svarta satinnattlinne med rosa blommor och puffärm leker glatt med de söta små liven. Oj vad allt är rart!
Plötsligt, och utan att den unga vackra yppiga damen i nattlinnet med puffärmar egentligen förstår vad som händer, börjar de små gulliga kattungarna äta på henne. Från att ha varit en idyll förvandlas den fluffiga sängen till ett slakthus. Den unga vackra yppiga damen skriker högljutt. Närbild på en blodig liten söt kattnos. Zoom out. Svart.
Det var jag det, igår. Ok för att jag inte är ung, vacker och yppig, och för att min säng inte är fluffig och att den inte uppnådde full slakthusstatus och att jag inte skrek - men det var NÄRA nog!
Hur som helst - när de lugnat ner sig och Esther ropat på dem att gå och lägga sig så gjorde alla det tillsammans med sin mor. Vid mina fötter. Alla utom en.
Nope. Inatt var det inte Beatrix. I går somnade jag gott med Melkersson mellan min haka och min axel (jag snärjde ur mig ur täckskyddet tillslut när jag märkte att aktiviteten gått ned) och när jag vaknade i morse så vaknade även Melkersson i samma läge. Vilt kurrandes. Så fort jag vaknat så kom övriga fyra sättandes. Jag vet inte om de gjorde ett nytt försök att förtära mig eller om de faktiskt uppskattar mitt vakna sällskap...
Släktskap
Någon gång under 2003 (antar jag) togs detta bedårande foto...
Några år senare hade liten blivit stor och såg ut så här:
Några år senare hade liten blivit stor och såg ut så här:Mr Årets Burma 2006 och 2007 i egen hög person. Herr EC IP Mijara's Kaj Kavat DSM - Eshters vackre far och alltså kullens morfar. Kaj är en sådan maffig kille. Jag blev jätteglad över att få bilderna från Eva Söderberg! Tack!
Något som också är så outstandning med Kaj är hans coolhet. Jag GILLAR Kaj!
tisdag 9 mars 2010
Kärlek?
Inatt så vaknade jag vid ett-tiden av att någon sög på mitt öra. Det var Beatrix som hittat något som påminde om... ja, vad vet jag... Det kittlade, så jag ruskade av henne.
Då började hon omsorgsfullt och bestämt tvätta mitt öra och min kind. För er som har blivit tvättade av en katt i mer än ett par sekunder på samma ställe vet vad detta betyder:
SMÄRTA!!!
Dock så kan man ju inte, det GÅR ju inte, att avvisa en sex veckor gammal kattunge. Jag låg och tänkte att peeling, det är ju något som man vanligtvis BETALAR för. Det här är skitbra. Jag kommer inte ha en rynka på vänstra delen av mitt ansikte.
Så kom jag på att då kommer jag att se löjlig ut. Löjlig och skinnflådd. Näe, det här går INTE för sig, tänkte jag. Men jag väste nog bara AJ när jag lyfte undan henne. Två sekunder senare var hon uppe vid mitt ansikte igen. Jag lyfte ner henne och borrade ansiktet i kudden så att hon OMÖJLIGT kom åt mig.
Jag somnade, med en liten varm pälsboll mellan armen och sidan på min vänstra sida.
Klockan sex vaknade jag, i exakt samma position, av att väckarklockan ringde. Jag sträckte mig med ett ryck för att stänga av det pipande helvete som innebär att en ny arbetsdag strax skall ta sin början. När jag gjorde det så FLÖÖÖÖÖG en blåsköldpaddsfärgad pälsboll över min mage och landade brevid mig på andra sidan.
BEATRIX HADE SÅLEDES SOVIT PÅ SAMMA STÄLLE, TRYCKT MOT MIG HEEEEEEEELA NATTEN!
Jag blev så rörd att jag VRÅLADE till min make, som ju just nu inte bor i vårt sovrum eftersom han anser att sex katter är negativt inverkande på hans allergi (Trams...):
"HON HAR SOVIT HOS MIG HELA NATTEN DEN LILLA" - skrek jag. Jag hör en djupt oroad röst svara där utanför:
"VA? Mår du SÅ illa????"
Jag var ju tvungen att skutta ur sängen och förklara att lilla Beatrix utav djupa känslor för lilla mig legat hos mig och bara känt sig så hemma och trygg och lycklig, och att jag därigenom också kände mig djupt lycklig. Jag irrade nog in mig i några nyvakna romantiska små utläggningar som var mer patetiska än vad du kan föreställa dig. Tills det plötsligt slog mig som en sledgehammer - Beatrix kan hoppa UR hagen. Hon kan inte hoppa IN i hagen...
Jag insåg att jag bara varit en värmekälla, ett billigt surrogat för mamma och de varma små bröderna som legat och sovit stilla och fint i sin bolåda. Min världsbild rasade.
När jag åter gick in i sovrummet för att mata och se till att det fanns vatten möttes jag av FYRA små kattungar. Den ende som inte för egen maskin lyckats klättra ur var förvånande nog Bendigo.
Jag gick till jobbet, efter att ha öppnat luckan till hagen för att även Bendigo skulle få uppleva friheten.
När jag kom hem så tog jag ett krafttag och gick in i sovrummet. Fem små bollar rusade fram och började klättra upp för mina tightklädda ben. Klorna är vassa, vill jag meddela.
Jag hällde upp mat. Medans jag gjorde det så rusade fem små pälsbollar upp för mina armar, som nu ser ut att tillhöra en femtonårig emo-brud i rusningstrafik.
Jag tog isär hagen. Man kan ju TYCKA att fem små underverk skulle bli rädda när metall stöter mot metall, och stora saker lyfts över deras huvuden - men då har man inte gjort bekantskap med Zeitgeist Bibiliotekskull. De hjälpte till.
Sedan skulle jag försöka sopa upp all strö, kattmat och kattsand som spridits för tassarna under dagen. Det är helt otroligt hur fem små underverk kan grisa ner i den omfattningen. När jag satt där på huk så hoppade Esther upp på min rygg. En kattunge vässade klorna på min bara rygg (den hade krupit upp under tröjan), en annan kröp in under min kjol och lockade till sig en tredje. En fjärde attackerade sopborsten och den femte tyckte att det var skitskoj att skutta runt i sopskyffeln.
Två riktiga gossesessioner fick jag till i kväll (hittills). Förutom att alla försöker springa upp till en längs benet så lade sig Behemoth en bra stund i mina händer och bara NJÖÖÖÖÖT och kurrade så att jag nästan blev orolig att han skulle spricka. Därefter så fick jag en liknande session med Bendigo. Men han spann faktiskt inte. Han såg UT att spinna och han somnade nästan.
Jag har sagt det förut - jag är avundsjuk på mig själv.
En annan rolig sak som har hänt, som jag EGENTLIGEN skulle ha visat idag är att jag har fått JÄTTEFINA bilder på Esthers pappa - ungarnas morfar alltså. Det är en så fantastiskt vacker katt!!! Det måste dock vänta tills i morgon för jag är så trött så trött efter nattens äventyr och dagens begivenheter...
Nu skall jag gå in till mitt av ickeklumpbildande kattsand stinkande sovrum och låta mig terroriseras av fem huliganer. Och jag kommer att njuta av varje sekund!
Då började hon omsorgsfullt och bestämt tvätta mitt öra och min kind. För er som har blivit tvättade av en katt i mer än ett par sekunder på samma ställe vet vad detta betyder:
SMÄRTA!!!
Dock så kan man ju inte, det GÅR ju inte, att avvisa en sex veckor gammal kattunge. Jag låg och tänkte att peeling, det är ju något som man vanligtvis BETALAR för. Det här är skitbra. Jag kommer inte ha en rynka på vänstra delen av mitt ansikte.
Så kom jag på att då kommer jag att se löjlig ut. Löjlig och skinnflådd. Näe, det här går INTE för sig, tänkte jag. Men jag väste nog bara AJ när jag lyfte undan henne. Två sekunder senare var hon uppe vid mitt ansikte igen. Jag lyfte ner henne och borrade ansiktet i kudden så att hon OMÖJLIGT kom åt mig.
Jag somnade, med en liten varm pälsboll mellan armen och sidan på min vänstra sida.
Klockan sex vaknade jag, i exakt samma position, av att väckarklockan ringde. Jag sträckte mig med ett ryck för att stänga av det pipande helvete som innebär att en ny arbetsdag strax skall ta sin början. När jag gjorde det så FLÖÖÖÖÖG en blåsköldpaddsfärgad pälsboll över min mage och landade brevid mig på andra sidan.
BEATRIX HADE SÅLEDES SOVIT PÅ SAMMA STÄLLE, TRYCKT MOT MIG HEEEEEEEELA NATTEN!
Jag blev så rörd att jag VRÅLADE till min make, som ju just nu inte bor i vårt sovrum eftersom han anser att sex katter är negativt inverkande på hans allergi (Trams...):
"HON HAR SOVIT HOS MIG HELA NATTEN DEN LILLA" - skrek jag. Jag hör en djupt oroad röst svara där utanför:
"VA? Mår du SÅ illa????"
Jag var ju tvungen att skutta ur sängen och förklara att lilla Beatrix utav djupa känslor för lilla mig legat hos mig och bara känt sig så hemma och trygg och lycklig, och att jag därigenom också kände mig djupt lycklig. Jag irrade nog in mig i några nyvakna romantiska små utläggningar som var mer patetiska än vad du kan föreställa dig. Tills det plötsligt slog mig som en sledgehammer - Beatrix kan hoppa UR hagen. Hon kan inte hoppa IN i hagen...
Jag insåg att jag bara varit en värmekälla, ett billigt surrogat för mamma och de varma små bröderna som legat och sovit stilla och fint i sin bolåda. Min världsbild rasade.
När jag åter gick in i sovrummet för att mata och se till att det fanns vatten möttes jag av FYRA små kattungar. Den ende som inte för egen maskin lyckats klättra ur var förvånande nog Bendigo.
Jag gick till jobbet, efter att ha öppnat luckan till hagen för att även Bendigo skulle få uppleva friheten.
När jag kom hem så tog jag ett krafttag och gick in i sovrummet. Fem små bollar rusade fram och började klättra upp för mina tightklädda ben. Klorna är vassa, vill jag meddela.
Jag hällde upp mat. Medans jag gjorde det så rusade fem små pälsbollar upp för mina armar, som nu ser ut att tillhöra en femtonårig emo-brud i rusningstrafik.
Jag tog isär hagen. Man kan ju TYCKA att fem små underverk skulle bli rädda när metall stöter mot metall, och stora saker lyfts över deras huvuden - men då har man inte gjort bekantskap med Zeitgeist Bibiliotekskull. De hjälpte till.
Sedan skulle jag försöka sopa upp all strö, kattmat och kattsand som spridits för tassarna under dagen. Det är helt otroligt hur fem små underverk kan grisa ner i den omfattningen. När jag satt där på huk så hoppade Esther upp på min rygg. En kattunge vässade klorna på min bara rygg (den hade krupit upp under tröjan), en annan kröp in under min kjol och lockade till sig en tredje. En fjärde attackerade sopborsten och den femte tyckte att det var skitskoj att skutta runt i sopskyffeln.
Två riktiga gossesessioner fick jag till i kväll (hittills). Förutom att alla försöker springa upp till en längs benet så lade sig Behemoth en bra stund i mina händer och bara NJÖÖÖÖÖT och kurrade så att jag nästan blev orolig att han skulle spricka. Därefter så fick jag en liknande session med Bendigo. Men han spann faktiskt inte. Han såg UT att spinna och han somnade nästan.
Jag har sagt det förut - jag är avundsjuk på mig själv.
En annan rolig sak som har hänt, som jag EGENTLIGEN skulle ha visat idag är att jag har fått JÄTTEFINA bilder på Esthers pappa - ungarnas morfar alltså. Det är en så fantastiskt vacker katt!!! Det måste dock vänta tills i morgon för jag är så trött så trött efter nattens äventyr och dagens begivenheter...
Nu skall jag gå in till mitt av ickeklumpbildande kattsand stinkande sovrum och låta mig terroriseras av fem huliganer. Och jag kommer att njuta av varje sekund!
måndag 8 mars 2010
Dagens hjälte
Idag har en krabat utmärkt sig och förtjänar en guldstjärna. BEHEMOTH.
Det började i eftermiddags då han under leksession i sängen körde
riktig dragkamp med snöre. Som en pitbull höll han fast, ruskade med
huvudet och morrade skräckinjagande (eller... Näeh.
Skrattframkallande.) När jag nu kom för att lägga mig möttes jag icke
endast av Beatrix och Berlioz, utan även av Behemoth. Duktig kille.
Han kommer således ingå i den trojka, den gren av al qaida, som roar
sig med att bita mig i fötterna nattetid. På plats nummer två i dagens
popularitetstävling kommer faktiskt Beatrix. Mitt under leksessionen
så kröp hon in tätt intill mig och somnade. Det var så otroligt rart
att det måste nämnas. De andra kommer på hedrande och delad
tredjeplats.
Det började i eftermiddags då han under leksession i sängen körde
riktig dragkamp med snöre. Som en pitbull höll han fast, ruskade med
huvudet och morrade skräckinjagande (eller... Näeh.
Skrattframkallande.) När jag nu kom för att lägga mig möttes jag icke
endast av Beatrix och Berlioz, utan även av Behemoth. Duktig kille.
Han kommer således ingå i den trojka, den gren av al qaida, som roar
sig med att bita mig i fötterna nattetid. På plats nummer två i dagens
popularitetstävling kommer faktiskt Beatrix. Mitt under leksessionen
så kröp hon in tätt intill mig och somnade. Det var så otroligt rart
att det måste nämnas. De andra kommer på hedrande och delad
tredjeplats.
Kattsand...
Detta eviga spörsmål... Jag delar just nu rum med fem kattungar och en
vuxen katt. Alla utom jag använder sandlåda. Och eftersom ungarna
snacksar på det mesta är sanden just nu icke klumpbildande. Icke
klumpbildande sand är billig. Där slutar det positiva. Med hänsyn till
hur odryg den är så är det positiva inte så där överväldigande
positivt heller. Det luktar i sanning FIS här inne. Blä. Det löjliga
är att det är sanden it self som stinker. Nåväl. Om en timme eller två
har jag väl vant mig. Eller domnat av av ångorna.
vuxen katt. Alla utom jag använder sandlåda. Och eftersom ungarna
snacksar på det mesta är sanden just nu icke klumpbildande. Icke
klumpbildande sand är billig. Där slutar det positiva. Med hänsyn till
hur odryg den är så är det positiva inte så där överväldigande
positivt heller. Det luktar i sanning FIS här inne. Blä. Det löjliga
är att det är sanden it self som stinker. Nåväl. Om en timme eller två
har jag väl vant mig. Eller domnat av av ångorna.
söndag 7 mars 2010
Barnanpassning
Idag har det, förutom årsmötet med Västsvenska Kattklubben, varit anpassningsdag på kattungerummet som mitt sovrum numer heter.
Borta är lådan med sågspån. (Sågspånen är dock bara delvis avlägsnade ty de har spridit sig som björkpollen en blåsig vårdag dammsugaransträngningar till trots...) Istället så har jag hällt upp icke klumpbildande sand i såväl kattungarnas låda (som även fortsättningsvis står inne i hagen, det är ju trots allt bara två av fem som lyckats klättra ur) och Esthers låda. Esther är nog lika sur som jag. Ever Clean är ju Ever Clean och det där röda, dammiga gruset gör ju liksom ingen glad. Det luktar apa till att börja med. Nej, förresten. Till att börja med så dammar det. Och därefter luktar det illa.
Så har jag kattungeanpassat mat och vattenskålar så att de som är utanför har samma möjligheter att få samma mat som de som är innanför. Och det är ju bra.
Vidare har jag idag satt in en Blocketannons. Vi får väl se var den leder. Måhända inte så långt alls. Den kanske visade sig vara onödig...
Nu skall jag gossa lite med mina telingar.
Borta är lådan med sågspån. (Sågspånen är dock bara delvis avlägsnade ty de har spridit sig som björkpollen en blåsig vårdag dammsugaransträngningar till trots...) Istället så har jag hällt upp icke klumpbildande sand i såväl kattungarnas låda (som även fortsättningsvis står inne i hagen, det är ju trots allt bara två av fem som lyckats klättra ur) och Esthers låda. Esther är nog lika sur som jag. Ever Clean är ju Ever Clean och det där röda, dammiga gruset gör ju liksom ingen glad. Det luktar apa till att börja med. Nej, förresten. Till att börja med så dammar det. Och därefter luktar det illa.
Så har jag kattungeanpassat mat och vattenskålar så att de som är utanför har samma möjligheter att få samma mat som de som är innanför. Och det är ju bra.
Vidare har jag idag satt in en Blocketannons. Vi får väl se var den leder. Måhända inte så långt alls. Den kanske visade sig vara onödig...
Nu skall jag gossa lite med mina telingar.
Att vakna söndag morgon
Det krafsar på mina fötter...
...och när jag sätter mig för att lyfta tillbaks lilla Beatrix i hagen
så ser jag att hon sitter vid mina knän. Det är Berlioz som tuggar på
mina tår.
så ser jag att hon sitter vid mina knän. Det är Berlioz som tuggar på
mina tår.
Ny sängkamrat
När jag kom hem från middagen i Halmstad i kväll och gick in för att
gulla med Esthers små mirakel möttes jag av en HES Esther. Hon fick
knappt fram ett pip, men gudarna skall veta att hon försökte.
Anledningen till att hon vrålat sig hes kom skuttandes efter henne -
Beatrix. Beatrix klättrar som första unge obehindrat ur hagen och upp
i min säng. Jag är så stolt. Och förvissad om att jag nu aldrig mer
kommer att få sova i fred.
gulla med Esthers små mirakel möttes jag av en HES Esther. Hon fick
knappt fram ett pip, men gudarna skall veta att hon försökte.
Anledningen till att hon vrålat sig hes kom skuttandes efter henne -
Beatrix. Beatrix klättrar som första unge obehindrat ur hagen och upp
i min säng. Jag är så stolt. Och förvissad om att jag nu aldrig mer
kommer att få sova i fred.
torsdag 4 mars 2010
Klättermus
Nu klättrar Berlioz hela vägen upp på gallret. Jag blir så stolt! Och
orolig. Jag menar - när de fem huliganerna huserar fritt i rummet så
har man hjärtat i halsgropen hela tiden. Medan en står och mumsar
klumpbildande sand, en annan tuggar elkabel med vassa mjölktänder, en
tredje trasslar in sig i persiennsnöret, en fjärde lyckas klämma sig
in i en datorväska så försvinner den femte in under sängen där man vet
det finns en härva av dödsbringabde strypsnaresladdar. Att ta bort
hagen är i nuläget ett ickealternativ. Att låta Berlioz skada sig vid
impact, alternativt helt obevakat få tillgång till alla spännande
dödsfällor medans jag är på jobbet är ett ickealternativ. Vad göra?
Lördagförmiddagen är härmed vikt åt rumssäkring och inköp av icke
klumpbildande sand. Ytterligare glada nyheter: Esther löper så smått.
En lisa för mina öron, särskilt nattetid. Har jag förresten sagt att
mina kattungar är bedårande?
orolig. Jag menar - när de fem huliganerna huserar fritt i rummet så
har man hjärtat i halsgropen hela tiden. Medan en står och mumsar
klumpbildande sand, en annan tuggar elkabel med vassa mjölktänder, en
tredje trasslar in sig i persiennsnöret, en fjärde lyckas klämma sig
in i en datorväska så försvinner den femte in under sängen där man vet
det finns en härva av dödsbringabde strypsnaresladdar. Att ta bort
hagen är i nuläget ett ickealternativ. Att låta Berlioz skada sig vid
impact, alternativt helt obevakat få tillgång till alla spännande
dödsfällor medans jag är på jobbet är ett ickealternativ. Vad göra?
Lördagförmiddagen är härmed vikt åt rumssäkring och inköp av icke
klumpbildande sand. Ytterligare glada nyheter: Esther löper så smått.
En lisa för mina öron, särskilt nattetid. Har jag förresten sagt att
mina kattungar är bedårande?
tisdag 2 mars 2010
Finbesök
Idag har finbesöken avlöst varandra, bokstavligen.
Först fick jag nöjet att skryta med mina små katter för den person som köpte Amelia Earhart av mig. Det var roligt av många anledningar. Framför allt för att det var roligt att höra hur det går för henne! Dessutom fick jag lite info om vem som skall dela hem med Amelia i framtiden. OCH en trevlig pratstund. OCH bulle. Inte illa alls på en eftermiddag.
Men detta räckte inte. Nej, nej. Därefter kom folk som ville oooha och aaaaha över kattungarna av skälet att de funderar på att skapa ett hem för en av dem. Det var roligt i sig. Inte bara för att jag åter fick visa upp Esthers små mirakel (bolådan flyttades åter till vardagsrummet och Emma och Ellis fick sitta inne på toan och tjura ett tag) och jag fick ytterligare en trevlig pratstund. Jag fick även mer bulle. Och kladdkaka. Det besöket känns i alla fall riktigt, riktigt bra.
DESSUTOM kom de hugande spekulanterna med en av mig mycket respekterad burmamänniska. Det är en förmån och ett nöje att ha sådana personer som ooooohar och aaaahar fast med kritiska ögon och som dessutom kan bereda en trevlig konversation. Och som ger en tillfälle att äta mer bulle.
Esther och ungarna är nöjda. Trötta men nöjda. Emma och Ellis är nöjda över att ha få blivit utsläppta från toan. Jag är mer än nöjd med eftermiddagen/kvällen. Lite lätt illamående, men jag har bulle att ta med mig till jobbet i morgon.
Först fick jag nöjet att skryta med mina små katter för den person som köpte Amelia Earhart av mig. Det var roligt av många anledningar. Framför allt för att det var roligt att höra hur det går för henne! Dessutom fick jag lite info om vem som skall dela hem med Amelia i framtiden. OCH en trevlig pratstund. OCH bulle. Inte illa alls på en eftermiddag.
Men detta räckte inte. Nej, nej. Därefter kom folk som ville oooha och aaaaha över kattungarna av skälet att de funderar på att skapa ett hem för en av dem. Det var roligt i sig. Inte bara för att jag åter fick visa upp Esthers små mirakel (bolådan flyttades åter till vardagsrummet och Emma och Ellis fick sitta inne på toan och tjura ett tag) och jag fick ytterligare en trevlig pratstund. Jag fick även mer bulle. Och kladdkaka. Det besöket känns i alla fall riktigt, riktigt bra.
DESSUTOM kom de hugande spekulanterna med en av mig mycket respekterad burmamänniska. Det är en förmån och ett nöje att ha sådana personer som ooooohar och aaaahar fast med kritiska ögon och som dessutom kan bereda en trevlig konversation. Och som ger en tillfälle att äta mer bulle.
Esther och ungarna är nöjda. Trötta men nöjda. Emma och Ellis är nöjda över att ha få blivit utsläppta från toan. Jag är mer än nöjd med eftermiddagen/kvällen. Lite lätt illamående, men jag har bulle att ta med mig till jobbet i morgon.
Så här ulligt och gulligt blir det!
Jupp. Efter långa mödosamma funderingar så bestämde jag mig till sist. Så får det bli. Tjejen var inget våp alls. Snarare lite av Englands Selma, fast hetro. Om man nu kan jämställa en familjekär kanin klädd i blå rock med en försupen präst i en svart rock.Det tog lång tid att komma till mål, tycker du, särskilt när det var ett av de första alternativ jag själv lurade på, men perfektion tar tid att uppnå!
Så - säg hej till Beatrix Potter!
Foto Tina Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)