Klockan tjugi i sju gick en domares tåg hem. Jag fick i uppdrag att köra henne till stationen, vilket innebar att jag var hemma vid ungefär tjugi i sju. Så tidigt har jag aldrig varit hemma från en VK-utställning! Snacka lyx!
Dagen har annars spenderats på springande fot. Såsom "utställningskassör" (ett konstruerat ord, vid min ära) har jag ordnat med diverse ekonomiska spörsmål av arten att se till att det finns växel och ordna kvittenser med mera. Av Guds försyn, eller måhända den ordinarie kassörens pliktkänsla, har dock de flesta lite tyngre penningfrågor avklarats helt utan min hjälp. I övrigt har jag varit avbytare, springare och informatör.
Det gick bra för Esther. Mycket bra, får jag säga, trots att hon bara kom hem med sitt cert. Men å andra sidan så fick hon certet i konkurrens, och det var inget självklart val, får jag säga. Jag blev MYCKET glad över det där certet. Min konkurrents ägarinna behövde minsann inte oroa sig vid BIVen, ty där stod hennes andra katt som självklar vinnare. Hon är en riktigt, riktigt RIKTIGT snygg burma! (Och EC...) Till och med vid uttagningen till BIVen var jag emellertid nöjd, ty det tycktes ändå vara ett övervägande involverat. (Liten oro känner jag dock över att hon inte verkar så pigg på att visa upp sig... Vill ju ha en glad katt på domarbordet, ingen ihopkrullad liten brun fläck med klotrunda ögon.)
Jag är lite, eller läs mycket, bortskämd vid BIVar. Jag har bara förlorat en, eller om det mööööööööjligen är två tidigare. Och mot vilken katt? Dagens vinnare. Så - är jag nöjd med dagen? Mycket.
Utställningen har flutit på jättefint, i alla fall från mitt perspektiv. Maten var god, allt löpte i princip felfritt (småskavanker och småmissar som går att reparera innan man hinner säga HEJ är inga direkta fel. Surkärringar finns alltid och är lättare och svårare att parera/ignorera och idag har de varit av det lättare slaget). Jag har träffat massa människor som jag träffar allt för sällan och jag har haft samtal som jag har tyckt har varit mycket givande. (Det var kul att köra domaren till tåget och babbelibabbla lite... Bland annat.)
OCH två stora grejjer i mitt lilla liv har inträffat idag.
1. Jag har fått klartecken till en parning. Efter ÄK kommer jag därför att låta bli att ge Esther p-piller och så får jag hoppas att hon löper fort som sjuttsingen. Jag vill samtidigt inte ropa hej förrän bäcken är överhoppad.
2. Jag fick beröm för mina små föredrag. Och det lät som att det var på G att jag skall få föreläsa igen, vilket jag ju tycker är superkul!
Nu skall jag äta mina spareribs och coleslaw. Eller som det hette när jag växte upp - revben och vitkålssallad. I morgon är en annan dag. Uppe innan tuppen, det hoppas jag vara, ty klockan 6.30 skall jag åter stå på Gothia arena och se pigg och glad ut!
lördag 31 oktober 2009
fredag 30 oktober 2009
Hela helgen framför mig!
Igår byggdes det burar och fixades det och donades det och vi blev faktiskt hyfsat klara redan då. Om det inte hade varit för det inhyrda basketlaget hade vi väl fortfarande stått och byggt, antar jag.
Eller vi och vi... Min rygg lade av efter att jag plastat typ... MAX en femtedel av burarna. Då tog jag en liten skakande paus innan jag kunde fortsätta utföra fysiskt betungande arbetsuppgifter såsom att... tja, vad gjorde jag... Repade pås-lås till de andra, klippte utställarstickers och lite andra samhall-uppgifter. Förnedrande, vid min ära!
Idag var jag tvungen att gå in och jobba trots att det inte var planerat. Men jag löste det galant genom att gå till jobbet i princip mitt i natten, utföra det mest akuta och därefter åka till Gothia Arena och jobba där. Jag åkte inte direkt utan tog vägen om Systemet eftersom jag hade det i arbetsuppgift. Fråga var - en eller två flaskor torr sherry? Jag tänkte att det är bäst att vara på den säkra sidan - domare kan ju vara törstiga efter en dags bedöming - jag tog två flaskor.
Väl i hallen så fick jag order om att omedelbart fara och köpa tre flaskor till...
(Här måste jag inflika att jag inte har en aning om hur man dricker sherry. Jag anser att det, näst efter Jägermeister, måste vara djävulens påfund och skulle AAAAAALDRIG besudla mina läppar med detta gift. Jag har bara förutsatt att man kanske sippar typ... två centiliter och därefter är man nöjd. Dricker man sherry på det viset? Eller som juice? Dricker man det kallt eller varmt? Upplys mig!!!)
Jag fick vidare instruktioner om att köpa blommor och korgar att sätta blommorna i, ett kvittoblock och sedan var det bra. Jag styrde kosan mot Frölunda Torg. Det var mayhem där. Så många människor i rörelse som paniskt försökte få till en gravkrans, en halloweenpumpa, en fredagsgrogg och färska räkor och lammstek på en och samma gång att slagsmål nästan utbröt på parkeringsplatsen (nope - jag var inte inblandad). Systemet kunde avhandlas där och även kvittoblocket. Dock inte blommorna. Och framför allt - inte korgarna.
Jag styrde kosan mot Sisjön. Ö o B, tänkte jag (och hade tipsats om), Ö o B lär ju ha korgar! Nope. Det hade de INTE. De hade däremot en jäkla massa kunder som knödde i hopp om att finna det ultimata halloweengodiset.
Amenvaffan, tänkte jag. Till sist så körde jag in på Coop Forum. Coop Forum har allt, tänkte jag. Jag skiter i de ekonomiska instruktionerna. Jag köper blommor och jag köper korgar och så får jag väl hosta upp de pengarna själv, tänkte jag. När jag skulle parkera så var det kö till parkeringen. Folk var arga och de tutade (inte på mig) och det stod en gubbe och råskrek på en medtrafikant av någon anledning. Hon var inte manlig. Men det hindrade inte smockan från att ligga i luften inte. All Helgona väcker det vackraste i människan, tänkte jag.
Det fanns inga korgar på Coop Forum. Jag köpte fyra cerisa cyklamen till ett hyfsat pris. Därefter fanns det heller inga blommor jag ville ha. Nu var jag sur. Jag körde till Plantagen. Plantagen har blommor, tänkte jag. Och korgar.
Jajamensan, visst fanns där blommor! Och korgar! Blommorna avklarades galant. Stora krysantemum i gul/rött. Och så lite silverek. Bara korgarna kvar!
För minst HUNDRA SPÄNN STYCK!
No way, José. Tänkte jag. Och köpte fyra papperspåsar istället.
På väg till hallen igen så ringde de från hallen. Påslåsen var slut. Det var bara att svänga tillbaks till Coop Forum. På parkeringsplatsen gick tutorna varma och en gubbe stod och skrek på en annan gubbe och den andra gubben slog knytnäven i den första gubbens motorhuv. Kärlek och respekt för människan, det är vad som utmärker All Helgona. Det och god mat, vila och kontemplation.
Väl i hallen så var det så vansinnigt nästanfärdigt. Jag lade ut lite kattmat, småfixade lite och åt en kycklingsallad. Jag gick på promenad på motorvägen och hängde upp vägvisarskyltar. Sedan tittade jag på klockan och det var dags att gå hem. Jag hann hänga upp burskynket dock. Det blev blått tak och golv och dessutom blå puff och det blev mörkt och tråkigt.
I morgon är det inställelsetid halv sju. HALV SJU! Bah - det var länge sedan jag sov ändå...
Jag har tjyvkikat i katalogen. Det blir måååååånga burmor i morgon. Och konkurrens blir det. Det var inte helt nöjt jag konstaterade att den torra luften inne hos oss har givit Esther mjäll... Passande. Men klorna är klippta.
Vad kan gå fel då?
Eller vi och vi... Min rygg lade av efter att jag plastat typ... MAX en femtedel av burarna. Då tog jag en liten skakande paus innan jag kunde fortsätta utföra fysiskt betungande arbetsuppgifter såsom att... tja, vad gjorde jag... Repade pås-lås till de andra, klippte utställarstickers och lite andra samhall-uppgifter. Förnedrande, vid min ära!
Idag var jag tvungen att gå in och jobba trots att det inte var planerat. Men jag löste det galant genom att gå till jobbet i princip mitt i natten, utföra det mest akuta och därefter åka till Gothia Arena och jobba där. Jag åkte inte direkt utan tog vägen om Systemet eftersom jag hade det i arbetsuppgift. Fråga var - en eller två flaskor torr sherry? Jag tänkte att det är bäst att vara på den säkra sidan - domare kan ju vara törstiga efter en dags bedöming - jag tog två flaskor.
Väl i hallen så fick jag order om att omedelbart fara och köpa tre flaskor till...
(Här måste jag inflika att jag inte har en aning om hur man dricker sherry. Jag anser att det, näst efter Jägermeister, måste vara djävulens påfund och skulle AAAAAALDRIG besudla mina läppar med detta gift. Jag har bara förutsatt att man kanske sippar typ... två centiliter och därefter är man nöjd. Dricker man sherry på det viset? Eller som juice? Dricker man det kallt eller varmt? Upplys mig!!!)
Jag fick vidare instruktioner om att köpa blommor och korgar att sätta blommorna i, ett kvittoblock och sedan var det bra. Jag styrde kosan mot Frölunda Torg. Det var mayhem där. Så många människor i rörelse som paniskt försökte få till en gravkrans, en halloweenpumpa, en fredagsgrogg och färska räkor och lammstek på en och samma gång att slagsmål nästan utbröt på parkeringsplatsen (nope - jag var inte inblandad). Systemet kunde avhandlas där och även kvittoblocket. Dock inte blommorna. Och framför allt - inte korgarna.
Jag styrde kosan mot Sisjön. Ö o B, tänkte jag (och hade tipsats om), Ö o B lär ju ha korgar! Nope. Det hade de INTE. De hade däremot en jäkla massa kunder som knödde i hopp om att finna det ultimata halloweengodiset.
Amenvaffan, tänkte jag. Till sist så körde jag in på Coop Forum. Coop Forum har allt, tänkte jag. Jag skiter i de ekonomiska instruktionerna. Jag köper blommor och jag köper korgar och så får jag väl hosta upp de pengarna själv, tänkte jag. När jag skulle parkera så var det kö till parkeringen. Folk var arga och de tutade (inte på mig) och det stod en gubbe och råskrek på en medtrafikant av någon anledning. Hon var inte manlig. Men det hindrade inte smockan från att ligga i luften inte. All Helgona väcker det vackraste i människan, tänkte jag.
Det fanns inga korgar på Coop Forum. Jag köpte fyra cerisa cyklamen till ett hyfsat pris. Därefter fanns det heller inga blommor jag ville ha. Nu var jag sur. Jag körde till Plantagen. Plantagen har blommor, tänkte jag. Och korgar.
Jajamensan, visst fanns där blommor! Och korgar! Blommorna avklarades galant. Stora krysantemum i gul/rött. Och så lite silverek. Bara korgarna kvar!
För minst HUNDRA SPÄNN STYCK!
No way, José. Tänkte jag. Och köpte fyra papperspåsar istället.
På väg till hallen igen så ringde de från hallen. Påslåsen var slut. Det var bara att svänga tillbaks till Coop Forum. På parkeringsplatsen gick tutorna varma och en gubbe stod och skrek på en annan gubbe och den andra gubben slog knytnäven i den första gubbens motorhuv. Kärlek och respekt för människan, det är vad som utmärker All Helgona. Det och god mat, vila och kontemplation.
Väl i hallen så var det så vansinnigt nästanfärdigt. Jag lade ut lite kattmat, småfixade lite och åt en kycklingsallad. Jag gick på promenad på motorvägen och hängde upp vägvisarskyltar. Sedan tittade jag på klockan och det var dags att gå hem. Jag hann hänga upp burskynket dock. Det blev blått tak och golv och dessutom blå puff och det blev mörkt och tråkigt.
I morgon är det inställelsetid halv sju. HALV SJU! Bah - det var länge sedan jag sov ändå...
Jag har tjyvkikat i katalogen. Det blir måååååånga burmor i morgon. Och konkurrens blir det. Det var inte helt nöjt jag konstaterade att den torra luften inne hos oss har givit Esther mjäll... Passande. Men klorna är klippta.
Vad kan gå fel då?
tisdag 27 oktober 2009
Att klippa navelsträngen
Igår avhämtades Mandel igen.
När hon kom häromdagen så tussades hon ju ihop med Esther. Esther blev eld och lågor, ÄNTLIGEN kom hennes bebis tillbaks! Esther beslöt att tvätta och uppfostra direkt.
Vad hon missade var att Mandel nu har blivit en ung, semisjälvständig, kvinna. Mandel var INTE intresserad av att tvättas som en bebis. Hon var INTE intresserad av att snutta. Hon ville BUSA och LUKTA och kolla sig runt omkring.
Esther ropade på henne. Uppmanande. Mandel struntade i henne. Esther gick barskt fram till sin förstfödda dotter och började resolut tvätta henne. Mandel ville INTE vara med.
Esther tog fram stränga mammakortet och bet henne i nacken. Mandel tittade på henne som om hon inte var klok. Hon gick därifrån. Esther efter. Esther skällde på Mandel. Mandel agerade tonåring och struntade högaktningsfullt i sin mor. Med hänsyn till detta så höll jag örnkoll på de båda i en och en halv timmes tid, jag var lite rädd för att den där frigörelseprocessen skulle komma med dunder och brak och att Eshter skulle lacka ur i paritet med hur hon lackat ur på Ellis.
Nope - familjelyckan blev total och de har varit med varandra hela tiden. Eshter har busat som en unge och Mandel har varit vuxen med Esther.
Så igår så avhämtades lilla Mandel.
Innan avhämtningen satt sonen och tittade på den nyinköpta filmen om Lilla Spöket Laban (41 minuter av ren tristess, för 149 spänn. Sonen gillade den dock) och jag satt bredvid och höll honom sällskap. Mandel höll oss sällskap.
"Nu kommer BÄÄÄÄÄÄBISEN" sade sonen överlyckligt varje gång Mandel hoppade upp i soffan hos oss och så blev han besviken varje gång Mandel tyckte att vi var svintrista och hoppade ner igen, efter en sisådär tre sekunder. Till sist så tröttnade dock Mandel, rent fysiskt, och hoppade upp i mitt knä och lade sig och kurrade.
"BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄBISEN är GLAD" sade sonen. Jag hummade. Sonen placerade en blöt puss i huvudet på Mandel. Mandel fortsatte spinna. Detta är en sak som min son inte är så van vid. I vanliga fall, när en katt ligger i mitt knä, och min sons blöta tryne närmar sig kattens huvud så upphör spinneriet. Ibland finns katten kvar att pussa i knäet, men oftare än att de sitter avvaktande och väntar på att karesserna skall gå över så hoppar de ur mitt knä och återkommer när faran är avlägsnad, det vill säga sonen har kommit på något roligare att sysselsätta sig med. Icke Mandel, alltså. Sonen blev således ännu lyckligare och ville ge Mandel en kram.
Döm om hans förvåning när katten uthärdade även denna kärlekshandling, vilt spinnande. Hans små pepparkaksögon glittrade och han placerade ännu en puss på Mandel som fortsatte spinna. Jag skulle just erbjuda sonen att själv få ha Mandel i knäet när det ringde på dörren och hon skulle avhämtas.
Mandel satt efter en kort stund i sin bur. Esther stod utanför. Mandel sträckte ut en liten tass genom gallret. Esther nosade på den. Esther nosade på Mandels lilla nos. Det var lite hjärteknipande. Inte lika hjärteknipande som det var efteråt, dock. Esther sprang och letade efter Mandel hela kvällen. Och ropade på henne.
Jag, mitt dumma nöt, var lite för snabb på att öppna dörren för att sammanföra Esther med de andra två. Jag vet inte vem som började men jag såg efter en stund (för jag återgick till Lilla Spöket Laban direkt efter dörröppningen) att det rådde en spänd situation i lägenheten. När jag gick för att kontrollera lite mer så visade det sig att Ellis klapprade tänder mot Esther som inte bemötte detta med vänlighet. Efter ytterligare en stund så tvättade Ellis Esther och sedan verkade allt vara frid och fröjd igen. Om man bortser från att Esther ropade på Mandel.
Eshter fick sitt p-piller i sina köttfärskulor som vanligt, Ellis fick lite köttfärskulor utan p-piller. Och därefter gick jag, Emma och Ellis och lade sig. Först i morse så kom Esther. Jag vet inte var hon har varit, det är möjligt att hon sovit hos min make (jag har inte tänkt på att fråga honom) men jag anar att hon sovit inne hos "sig", det vill säga i det rum hon delat med sin lilla dotter.
"Klipp navelsträngen" muttrar jag. Med lite medkänsla, ändock.
När hon kom häromdagen så tussades hon ju ihop med Esther. Esther blev eld och lågor, ÄNTLIGEN kom hennes bebis tillbaks! Esther beslöt att tvätta och uppfostra direkt.
Vad hon missade var att Mandel nu har blivit en ung, semisjälvständig, kvinna. Mandel var INTE intresserad av att tvättas som en bebis. Hon var INTE intresserad av att snutta. Hon ville BUSA och LUKTA och kolla sig runt omkring.
Esther ropade på henne. Uppmanande. Mandel struntade i henne. Esther gick barskt fram till sin förstfödda dotter och började resolut tvätta henne. Mandel ville INTE vara med.
Esther tog fram stränga mammakortet och bet henne i nacken. Mandel tittade på henne som om hon inte var klok. Hon gick därifrån. Esther efter. Esther skällde på Mandel. Mandel agerade tonåring och struntade högaktningsfullt i sin mor. Med hänsyn till detta så höll jag örnkoll på de båda i en och en halv timmes tid, jag var lite rädd för att den där frigörelseprocessen skulle komma med dunder och brak och att Eshter skulle lacka ur i paritet med hur hon lackat ur på Ellis.
Nope - familjelyckan blev total och de har varit med varandra hela tiden. Eshter har busat som en unge och Mandel har varit vuxen med Esther.
Så igår så avhämtades lilla Mandel.
Innan avhämtningen satt sonen och tittade på den nyinköpta filmen om Lilla Spöket Laban (41 minuter av ren tristess, för 149 spänn. Sonen gillade den dock) och jag satt bredvid och höll honom sällskap. Mandel höll oss sällskap.
"Nu kommer BÄÄÄÄÄÄBISEN" sade sonen överlyckligt varje gång Mandel hoppade upp i soffan hos oss och så blev han besviken varje gång Mandel tyckte att vi var svintrista och hoppade ner igen, efter en sisådär tre sekunder. Till sist så tröttnade dock Mandel, rent fysiskt, och hoppade upp i mitt knä och lade sig och kurrade.
"BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄBISEN är GLAD" sade sonen. Jag hummade. Sonen placerade en blöt puss i huvudet på Mandel. Mandel fortsatte spinna. Detta är en sak som min son inte är så van vid. I vanliga fall, när en katt ligger i mitt knä, och min sons blöta tryne närmar sig kattens huvud så upphör spinneriet. Ibland finns katten kvar att pussa i knäet, men oftare än att de sitter avvaktande och väntar på att karesserna skall gå över så hoppar de ur mitt knä och återkommer när faran är avlägsnad, det vill säga sonen har kommit på något roligare att sysselsätta sig med. Icke Mandel, alltså. Sonen blev således ännu lyckligare och ville ge Mandel en kram.
Döm om hans förvåning när katten uthärdade även denna kärlekshandling, vilt spinnande. Hans små pepparkaksögon glittrade och han placerade ännu en puss på Mandel som fortsatte spinna. Jag skulle just erbjuda sonen att själv få ha Mandel i knäet när det ringde på dörren och hon skulle avhämtas.
Mandel satt efter en kort stund i sin bur. Esther stod utanför. Mandel sträckte ut en liten tass genom gallret. Esther nosade på den. Esther nosade på Mandels lilla nos. Det var lite hjärteknipande. Inte lika hjärteknipande som det var efteråt, dock. Esther sprang och letade efter Mandel hela kvällen. Och ropade på henne.
Jag, mitt dumma nöt, var lite för snabb på att öppna dörren för att sammanföra Esther med de andra två. Jag vet inte vem som började men jag såg efter en stund (för jag återgick till Lilla Spöket Laban direkt efter dörröppningen) att det rådde en spänd situation i lägenheten. När jag gick för att kontrollera lite mer så visade det sig att Ellis klapprade tänder mot Esther som inte bemötte detta med vänlighet. Efter ytterligare en stund så tvättade Ellis Esther och sedan verkade allt vara frid och fröjd igen. Om man bortser från att Esther ropade på Mandel.
Eshter fick sitt p-piller i sina köttfärskulor som vanligt, Ellis fick lite köttfärskulor utan p-piller. Och därefter gick jag, Emma och Ellis och lade sig. Först i morse så kom Esther. Jag vet inte var hon har varit, det är möjligt att hon sovit hos min make (jag har inte tänkt på att fråga honom) men jag anar att hon sovit inne hos "sig", det vill säga i det rum hon delat med sin lilla dotter.
"Klipp navelsträngen" muttrar jag. Med lite medkänsla, ändock.
lördag 24 oktober 2009
Mandel på besök!
Så, sedan ett par dagar har vi celebert besök! Mandel, a.k.a. Apple Pie är i föräldrahemmet (eller i vart fall möderneshemmet) och hälsar på.
FINNS det något roligare än en ungkatt?
Esther och hon är i alla fall som ler och långhalm. Emma är inte förtjust. Esther blir oförtjust i Ellis när Emma inte är förtjust i Mandel, vilket innebär en tillbakagång till avspärrade delar av lägenheten, dessvärre.
Mandel har en fantastisk färg, redan. Och en sådan SVANS hon har! Ögonen börjar bli riktigt, riktigt fint gula och humöret!!!! Tittar man på henne så kurrar hon och busar gör hon. Jag gillar Mandel. Skarpt.
Vilket för mig till att jag måste försöka hitta en ny fader till en ny kull... Frågan är vad och var. Jag måste ta mig tid att verkligen titta runt nu.
Det är mindre än en vecka kvar till VKs utställning. Domarfördelningen var välkommen och jag har hört ryktas om att det kommer maaaassor med burmor. Det skall bli spännande! Eftersom jag inte har haft tid att lämna in symaskinen till lagning så får det bli en blå botten och ett blått tak på buren, men det får funka ändå.
Jag fasar lite för helgen som stundar. Av erfarenhet vet jag att det blir mycket jobb, redan under veckan.
Sedan är det bara några veckor kvar tills ÄK har sin utställning. Och de har ju teman på utställningarna. I år är det Western. Hur, oh hur, skall jag tema upp mig? Hade jag haft tid så skulle jag fixat ett saloons-skynke i riktigt vulgostuk, men jag tvivlar på att tid kommer att givas. Hade jag haft kropp och kroppstemperatur så hade jag klätt ut mig till en saloonsflicka (läs glädjeflicka) med cancankjol och snörkängor, men nä. Dessutom vet jag inte riktigt var man får tag på en cancankjol, nätstrumpor och snörkorsett med kort varsel. Att bli indian är ju lätt gjort. Men hur tematiskt blir det om en indianbrutta bär upp en saloonsföreståndarinna? (Jag skulle vilja skriva bordellmamma - men det skulle kanske väcka anstöt...)
FINNS det något roligare än en ungkatt?
Esther och hon är i alla fall som ler och långhalm. Emma är inte förtjust. Esther blir oförtjust i Ellis när Emma inte är förtjust i Mandel, vilket innebär en tillbakagång till avspärrade delar av lägenheten, dessvärre.
Mandel har en fantastisk färg, redan. Och en sådan SVANS hon har! Ögonen börjar bli riktigt, riktigt fint gula och humöret!!!! Tittar man på henne så kurrar hon och busar gör hon. Jag gillar Mandel. Skarpt.
Vilket för mig till att jag måste försöka hitta en ny fader till en ny kull... Frågan är vad och var. Jag måste ta mig tid att verkligen titta runt nu.
Det är mindre än en vecka kvar till VKs utställning. Domarfördelningen var välkommen och jag har hört ryktas om att det kommer maaaassor med burmor. Det skall bli spännande! Eftersom jag inte har haft tid att lämna in symaskinen till lagning så får det bli en blå botten och ett blått tak på buren, men det får funka ändå.
Jag fasar lite för helgen som stundar. Av erfarenhet vet jag att det blir mycket jobb, redan under veckan.
Sedan är det bara några veckor kvar tills ÄK har sin utställning. Och de har ju teman på utställningarna. I år är det Western. Hur, oh hur, skall jag tema upp mig? Hade jag haft tid så skulle jag fixat ett saloons-skynke i riktigt vulgostuk, men jag tvivlar på att tid kommer att givas. Hade jag haft kropp och kroppstemperatur så hade jag klätt ut mig till en saloonsflicka (läs glädjeflicka) med cancankjol och snörkängor, men nä. Dessutom vet jag inte riktigt var man får tag på en cancankjol, nätstrumpor och snörkorsett med kort varsel. Att bli indian är ju lätt gjort. Men hur tematiskt blir det om en indianbrutta bär upp en saloonsföreståndarinna? (Jag skulle vilja skriva bordellmamma - men det skulle kanske väcka anstöt...)
måndag 12 oktober 2009
Utflugna ungar
Igår kväll gick Esther runt och ropade efter ungarna. Det var riktigt hjärtekrossande.
söndag 11 oktober 2009
Den stora dagen D - före, efter och under tiden!
Mitt burskynke blev klart. Öljetterna var ett helvete att få dit, och sneda blev de. Vinda blev de. Av någon anledning hade tillverkarna av öljetterna tillverkat dem av titan. Mojjen man skulle ta hål i tyget med var trubbigare än lagstiftningen rörande rödgubbe-gående. Och hållaren var sned och vind redan från början. Men det gick!
I fredags var det stora katthämtardagen. Först ilade jag, tillsammans med Anton, upp och hämtade Mandel, a.k.a Apple Pie. Hon har i sitt nya hem förärats en sådan där gammaldags transportbur gjord av metallnät med en metallbricka i botten. Ett blommigt litet överdrag gjorde denna lilla hemvist lite mer ombonad. Jag var fylld av avund över den där transportburen. Jag tror inte det går att få tag på sådana längre, men herrejäklar vad mycket bättre de är än de stora plastkollosserna! Ur hygiensynpunkt är de ju fullkomligt briljanta!
Det var med viss bävan jag sammanförde Esther med dottern. Skulle det bli fräs?
Det blev det INTE. Det blev ett så glatt återseende att jag blev alldeles varm i hjärtat. Esther blev den gladaste katten på norra hemisfären, och Mandel verkade tämligen glad hon också.
Jag tog ner påsar med kattlådor (tog med en extra IFALL det skulle smälla under dagen så att jag skulle nödgas att separera katterna), burskynken (i pluralis - jag tog med ett enkelbursskynke IFALL jag skulle nödgas separera katterna) och den blå puffen och den silvergrå lilla paneldynan (inte för att jag tog ut något i förskott, men man VET ju aldrig - och den är suverän för att spraya lite feliway på när man bär upp sin oh så tjuriga katt...) och den rosa prepp-necessären och lite annat smått och gott.
Raskt iväg för att hämta Amelia. Även här bävade jag över den kommande reunionen. Även denna gång var det svansar upp - tvätt och lek och alla var glada. JAG var glad!
Skulle klippa klorna på Mandel i lugn och ro. Insåg att den rosa necessären låg i bilen. Attans. Sköt upp kloklipperiet tills jag kommit fram till Tibro.
Igår morse, klockan 4.00 ringde min väckarklocka. Jag ragglade upp. Jag packade pryttlar. Jag makade in katter i burar. Med hänsyn till att det låg tre katter i en hög när jag kom in för att hämta dem fick systrarna dela en stor bur och så fick mamma en bur. Lite lättare än att bära tre burar. Amelias lilla axelremsbur följde med. Dels för att jag skulle lämna Amelia så snart som möjligt efter att jag kommit hem, dels för att OM det skulle bli spott och spe så skulle jag ha MÖJLIGHET till att separera dem på hemresan (eller för den delen - ditresan) och också för att den inte bara är lättburen - den är supersnygg.
In i bilen. Staden sov fortfarande, med undantag av de som raglade hem från krogen. Hissen ner till bottenvåningen luktade verkligen gåhemfrånkrogenfylla. Bilen var kall. Jag mös. Det var så LÄNGE sedan jag gjorde det här, och hur jäkligt det kan tyckas att gå upp i ottan och köra långt för att sitta och vänta i en gammal industrilokal eller nedsliten arena eller vad arrangerande klubbar kan tänkas att ha fått ynnesten att hyra, så är det något visst med utställningar!
Ungefär vid statoil i Gårda insåg jag att jag förmodligen hade klosaxen i bokhyllan, inte i den rosa neccessären.
Väl i Tibro så mötte jag en massa folk som jag inte träffat på länge, och massa folk som jag träffat tämligen nyligen och jag hängde upp mitt nya burskynke. Lite blekt blev det, men tämligen ok, får jag säga.
I dubbelburen intill skulle Zorro (halvbror till kullen) sitta med sin far, Lancelot (far till kullen). Det gick superbra. I två minuter, därefter började de slåss. Lancelot fick ett sår i skallen. Inte bra. Men det var ju tur att jag hade med mig den där extralådan, för då kunde både far och son ha fullständiga faciliteter under hela dagen i en delad bur!
Dessvärre kunde inte Christina, som ju äger Lancelot och i vart fall halva Zorro komma, men Stellan och Hans var där, med tre burmillor och en britt. Dessa satt också i direkt anslutning till mig. Situationen med Christinas frånvaro gjorde att vi hade VÄÄÄÄÄÄLDIGT många katter att hantera och tämligen få händer att göra det med.
Hans hjälpte mig med att klippa klorna på Mandel i lugn och mysig utställningsmiljö (det där var ironiskt) och som tack för hjälpen fick han en reva på handen.
En kik i katalogen utvisade att OM Aloha hade kommit med så skulle vi minsann ha vunnit BIS-kull. Ty då hade vi varit de enda tävlande... Esther hade även blivit bästa avelshona... Ja, ja. Tänkte jag. Eftersom hon ändå inte kommer i närheten av årets kattlistan (inte tillräckligt många utställningar kan rädda henne i år) spelar det inte så stor roll. Det stod även på morgonen klart att Lancelot hade bästa avelshane i en liten ask, eftersom, bristen på Aloha till trots, han hade tre avkommor närvarande och alla tre är bra och han var den enda tävlande i klassen.
Det höll på att kärva till sig vid bedömningen då domaren på blå burma var i perfekt fas med domaren på brun burma. Catharina Modal Nilsson är nyexad som domare, jag måste säga att jag gillade henne. Hennes bedömning av Amelia var jättebra! Amelia fick mycket beröm för sin fina kropp och sin burmalook. Men naturligtvis var det ÖÖÖÖÖGONEN som avhandlades mest. Naturligtvis, säger jag, eftersom det är verkligen ett par superögon som sitter på den katten! Amelia blev dock inte nominerad, vilket inte var så himla konstigt med hänsyn till att hon faktiskt bara är tre månader och en vecka gammal.
Hos Eiwor Andersson satt såsmåningom fyra bruna burmor. Mamma, pappa och syskonen Burma. Jag hyser den absolut största respekt för Eiwor vad gäller burmabedömningar. Hon har inte dömt Esther förut. Jag var lite, eller läs MYCKET nervös. Ja, jag vet att Esther är den vackraste katten i hela livet, men vilket barn är inte det vackraste i sin moders ögon? Ja, jag vet att hon alltid får bra bedömningar, men nu skulle, som sagt, en person vars uppfattning om burmor jag verkligen hyser den största respekt för döma min bebis. Och dessutom hennes bebis. Rädsla är ett ord som man kanske inte skall missbrukas, men det var inte långt därifrån.
Pappa kom först. Pappa hade ett sår i ansiktet. Mamma kom sedan.
OCH VILKEN BEDÖMNING!
Den började med att Eiwor kände på den absolut mest till visning ovilliga katt under hela dagen (gruffet mellan Zorro och Lancelot i buren brevid hade inte direkt fyllt min gumma med självförtroende. Till det kommer att en utställning inte är något spa för Esther i vanliga fall). Hon fräste dock inte utan försökte mest krypa upp i famnen på mig.
"Hon har fått en kull" frågade Eiwor och vägde katten i handen.
"Mmm" sade jag. "Känns det på de odeffade magmusklerna" frågade jag.
Eiwor tyckte väl att det var lite roligt, men sade:
"Hon har tyngden" Och jag blev så glad.
Därefter började lovorden. Jag var så glad att jag hoppade. Naturligtvis var det superögonen som fick de största superlativen.
Den enda anmärkning jag fick var att Eiwor ansåg att Esther var lite liten. Hon gillar sina burmor större. Men, tillade Eiwor, katten var i absolut proportion.
Jag var nästan lite glädjeyr när Mandel bedömdes, så ärligt talat så missade jag MYCKET av den bedömningen. Jag uppfattade det jag redan visste - fantastiska ögon, lovande färg, fin placering av öronen, sedan var det surr i mitt huvud.
Mandels ägare kom till utställningen inför att Eiwor skulle ta ut nomineringarna. Problemet för vår lilla burrad var att Hans och Stellan skulle ta upp sina burmillor och sin britt för nominering samtidigt som burmorna skulle upp. Och det blev BRÅTTOM. Vilken tur att Mandels ägare var där!
Mandels "mamma" fick slängt sin lilla unge i famnen. "Go - go - go" vrålade jag. Mandels "pappa" fick ta upp Zorro. Med en femkiloskatt (jag tippar på att det är det han väger) så står det fullkomligt klart när en person inte kan bära en katt inför nom. Jag gav en pedagogisk lektion på tre sekunder.
"Tumme där - pekfinger där - och handen under rumpan - go - go - go" och själv ryckte jag åt mig Esther och skulle springa iväg.
"Skall du inte stänga buren" undrade Mandels "mamma". Jo. Det kunde vara en bra idé med hänsyn till att Amelia ju faktiskt satt kvar...
Stress kan vara bra för man blir inte nervös. Jag stod där och tittade när Mandel slogs från panel av en liten svartvit cornish. Jag stod och såg när NÅGON katt - missade faktiskt vilken det var - som slog Zorro. Jag var så impad av att min tresekunderslektion tagit skruv - i ärlighetens namn såg det ut som att Mandels "pappa" hållit katter inför nom tidigare!
Så kom då de fertila honorna. Eftersom jag var ganska stressad över att blott några minuter tidigare fått veta att alla katter som Eiwor ville se igen skulle upp samtidigt så var jag ganska omedveten om konkurrensen. Jag TROR att det var fyra katter kallade. Snart stod dock bara jag och en fantastisk ryss kvar. Vi snackar inte vilken ryss som helst. Vi snackar en RYSSRYSS. Jag visste liksom redan att det var kört, men jag var ÄNDÅ så glad över den fina bedömningen jag fått och tyckte att dagen var ROLIG och att det varit jättekul och att jaja-självklart tar ryssen det. Så när Eiwor pekade med hela armen på mig så var min första tanke att jag "får gå hem". Min andra tanke var att gratulera vinnaren med ett grattis. Ungefär samtidigt som jag försökte säga ordet "Grattis" insåg jag att ryssen inte höjts till himmelen i segergest. Å andra sidan, hann jag tänka, så är väl inte ägaren en sådan där extrovert typ som viftar med sin vackra ryss... Men han kom fram till mig och jag började säga "Gratt.." och sedan kom jag av mig för han sade grattis och jag funderade på den där armen som sträckts åt mitt håll och så fick jag en pokal och TAMIGFAN - ESTHER VANN ÖVER EC S*Limelights Pocahontas!
Jag hade tidigare stått med Hans och Stellan och tittat på burmillabedömningarna och uttryckt min förtjusning över deras Anna Vissi (som enligt all logik idag blir Supreme) så jag blev inte FÖRVÅNAD över att hon blev nominerad borta hos Catharina. Glad, ja. Förvånad. Nej. En fantastiskt vacker katt. Och så TREVLIG och TRYGG. Med tanke på Esthers relativa blyghet och med tanke på Annas skönhet så gick jag till panelen, inte med dåligt självförtroende men med fullt förtroende för att Anna skulle stå som segrare. Jag hejjade ju på Esther, men jag var förvissad om att Anna skulle vinna, trots att jag inte sett den tredje motståndaren (som visade sig vara en svartsilversomali).
Vi stod där alla tre och jag sjöng "Go Esther, go Esther" och gjorde Ricky Lake-rörelser (om du minns hur sådana ser ut) och vi konstaterade glatt att oavsett hur det går - så vinner ju Anna.
Jag stod och såg på Eshter i panelen. Jäsiken vilken vacker katt hon är! Vidare slog det mig att när någon annan än jag visar henne så har hon bättre självförtroende. Vilket gör att jag är ännu gladare över att VK har en assistentburen utställning.
Catharina röstade på Anna. Eiwor röstade på Esther. Kvar var Wendel Stoop, som heller aldrig har sett Esther förut. Han röstade på Esther!
Inte nog med det - när jag segerrusig och förvånad och jätteglad (vilket innebar att jag knappt segerviftade med henne och än mindre ställde upp på något BIS-foto. Frånvaron av BIS-foto glädjer mig idag, men det kanske uppfattas som oartighet snarare än som absolut förvåning och glädje...) hämtade Pester från assistenten så kom hr Stoop fram till mig och sade "You got av veeeeeerrry beauttifol cat" - och det hade han inte alls behövt att säga eller göra och därför blev jag ÄNNU gladare!
Så, igår blev alltså Eshter best in show och jag blev överlycklig. Som pris fick jag bland annat ett presentkort hos Kicki Thenberg på ett a4-foto. Jag hade talat med henne tidigare på dagen om att ta ett kort med hela familjen men allteftersom dagen fortlöpte och med hänsyn till Esthers nervositet över bråket i buren brevid och att hon ju skulle upp till nominering och att hon senare skulle upp till panel, och dessutom med hänsyn till att jag varit borta och konstaterat att fotografen hade fullt upp så hade jag lagt ner fotoplanerna, men nu kändes det nästan som ett MÅSTE att få till en bild på de två systrarna innan de skildes åt. Jag tog inte med Esther dock. Så nu får jag se hur resultatet blir. Det skall bli spännande!
Om man skall FÖRRINGA gårdagens seger, vilket man som obotlig pessimist måste göra, så kan man ju invända att det var en liten utställning. Men - BAH - säger jag. Esther bedömdes mot en massa katter ändå, och, vad viktigare är, mot två FANTASTISKA katter som jag anser är så otroligt fina! Att då VINNA mot dessa känns som en stor ära! (Nu låter det som att jag använder patetiska överord, jag hör det själv, men vaffan - man kan håna galna kattanter tills man blir blå i synen - hade man inte haft det i sig så skulle man ju inte ställt ut över huvudtaget!)
Väl hemma så var det verkligen med en klump i magen som jag återlämnade Amelia. Nu är hon verkligen och definitivt borta, inga mer hämtningar och övernattningar (om ägaren inte vill ha kattvakt förståss, det borde man kunna ordna...) och inga mer reunions med syrran. Jag överlämnade EX1-kokarden och bedömningssedeln och så var den sagan all.
Senare idag skall jag återlämna Mandel till behöriga. Känner vemod där också. Men henne VET jag ju att jag skall agera kattvakt åt!
Några sista små ord rörande utställningen innan jag avslutar denna generationsroman: BiK. Vilken insats!
Med vetskapen om att de fick ett mycket sent återbud på en domare, att en av deras "viktigaste" personer blev sjuk dagen innan utställningen och att ytterligare en domare försvann (eller i vart fall fastnade på en flygplats i Europa) så får man bara ge en jätteeloge åt utställningen! Funktionärerna var supertrevliga, allt flöt på och de skall vara stolta över sitt arrangemang! (Sedan att lokalen var något... kylig och att matos och bedömningar är en ovanlig förekommande kombination av en anledning är petitesser i sammanhanget!)
Nu hägrar VK och därefter ÄK.
I fredags var det stora katthämtardagen. Först ilade jag, tillsammans med Anton, upp och hämtade Mandel, a.k.a Apple Pie. Hon har i sitt nya hem förärats en sådan där gammaldags transportbur gjord av metallnät med en metallbricka i botten. Ett blommigt litet överdrag gjorde denna lilla hemvist lite mer ombonad. Jag var fylld av avund över den där transportburen. Jag tror inte det går att få tag på sådana längre, men herrejäklar vad mycket bättre de är än de stora plastkollosserna! Ur hygiensynpunkt är de ju fullkomligt briljanta!
Det var med viss bävan jag sammanförde Esther med dottern. Skulle det bli fräs?
Det blev det INTE. Det blev ett så glatt återseende att jag blev alldeles varm i hjärtat. Esther blev den gladaste katten på norra hemisfären, och Mandel verkade tämligen glad hon också.
Jag tog ner påsar med kattlådor (tog med en extra IFALL det skulle smälla under dagen så att jag skulle nödgas att separera katterna), burskynken (i pluralis - jag tog med ett enkelbursskynke IFALL jag skulle nödgas separera katterna) och den blå puffen och den silvergrå lilla paneldynan (inte för att jag tog ut något i förskott, men man VET ju aldrig - och den är suverän för att spraya lite feliway på när man bär upp sin oh så tjuriga katt...) och den rosa prepp-necessären och lite annat smått och gott.
Raskt iväg för att hämta Amelia. Även här bävade jag över den kommande reunionen. Även denna gång var det svansar upp - tvätt och lek och alla var glada. JAG var glad!
Skulle klippa klorna på Mandel i lugn och ro. Insåg att den rosa necessären låg i bilen. Attans. Sköt upp kloklipperiet tills jag kommit fram till Tibro.
Igår morse, klockan 4.00 ringde min väckarklocka. Jag ragglade upp. Jag packade pryttlar. Jag makade in katter i burar. Med hänsyn till att det låg tre katter i en hög när jag kom in för att hämta dem fick systrarna dela en stor bur och så fick mamma en bur. Lite lättare än att bära tre burar. Amelias lilla axelremsbur följde med. Dels för att jag skulle lämna Amelia så snart som möjligt efter att jag kommit hem, dels för att OM det skulle bli spott och spe så skulle jag ha MÖJLIGHET till att separera dem på hemresan (eller för den delen - ditresan) och också för att den inte bara är lättburen - den är supersnygg.
In i bilen. Staden sov fortfarande, med undantag av de som raglade hem från krogen. Hissen ner till bottenvåningen luktade verkligen gåhemfrånkrogenfylla. Bilen var kall. Jag mös. Det var så LÄNGE sedan jag gjorde det här, och hur jäkligt det kan tyckas att gå upp i ottan och köra långt för att sitta och vänta i en gammal industrilokal eller nedsliten arena eller vad arrangerande klubbar kan tänkas att ha fått ynnesten att hyra, så är det något visst med utställningar!
Ungefär vid statoil i Gårda insåg jag att jag förmodligen hade klosaxen i bokhyllan, inte i den rosa neccessären.
Väl i Tibro så mötte jag en massa folk som jag inte träffat på länge, och massa folk som jag träffat tämligen nyligen och jag hängde upp mitt nya burskynke. Lite blekt blev det, men tämligen ok, får jag säga.
I dubbelburen intill skulle Zorro (halvbror till kullen) sitta med sin far, Lancelot (far till kullen). Det gick superbra. I två minuter, därefter började de slåss. Lancelot fick ett sår i skallen. Inte bra. Men det var ju tur att jag hade med mig den där extralådan, för då kunde både far och son ha fullständiga faciliteter under hela dagen i en delad bur!
Dessvärre kunde inte Christina, som ju äger Lancelot och i vart fall halva Zorro komma, men Stellan och Hans var där, med tre burmillor och en britt. Dessa satt också i direkt anslutning till mig. Situationen med Christinas frånvaro gjorde att vi hade VÄÄÄÄÄÄLDIGT många katter att hantera och tämligen få händer att göra det med.
Hans hjälpte mig med att klippa klorna på Mandel i lugn och mysig utställningsmiljö (det där var ironiskt) och som tack för hjälpen fick han en reva på handen.
En kik i katalogen utvisade att OM Aloha hade kommit med så skulle vi minsann ha vunnit BIS-kull. Ty då hade vi varit de enda tävlande... Esther hade även blivit bästa avelshona... Ja, ja. Tänkte jag. Eftersom hon ändå inte kommer i närheten av årets kattlistan (inte tillräckligt många utställningar kan rädda henne i år) spelar det inte så stor roll. Det stod även på morgonen klart att Lancelot hade bästa avelshane i en liten ask, eftersom, bristen på Aloha till trots, han hade tre avkommor närvarande och alla tre är bra och han var den enda tävlande i klassen.
Det höll på att kärva till sig vid bedömningen då domaren på blå burma var i perfekt fas med domaren på brun burma. Catharina Modal Nilsson är nyexad som domare, jag måste säga att jag gillade henne. Hennes bedömning av Amelia var jättebra! Amelia fick mycket beröm för sin fina kropp och sin burmalook. Men naturligtvis var det ÖÖÖÖÖGONEN som avhandlades mest. Naturligtvis, säger jag, eftersom det är verkligen ett par superögon som sitter på den katten! Amelia blev dock inte nominerad, vilket inte var så himla konstigt med hänsyn till att hon faktiskt bara är tre månader och en vecka gammal.
Hos Eiwor Andersson satt såsmåningom fyra bruna burmor. Mamma, pappa och syskonen Burma. Jag hyser den absolut största respekt för Eiwor vad gäller burmabedömningar. Hon har inte dömt Esther förut. Jag var lite, eller läs MYCKET nervös. Ja, jag vet att Esther är den vackraste katten i hela livet, men vilket barn är inte det vackraste i sin moders ögon? Ja, jag vet att hon alltid får bra bedömningar, men nu skulle, som sagt, en person vars uppfattning om burmor jag verkligen hyser den största respekt för döma min bebis. Och dessutom hennes bebis. Rädsla är ett ord som man kanske inte skall missbrukas, men det var inte långt därifrån.
Pappa kom först. Pappa hade ett sår i ansiktet. Mamma kom sedan.
OCH VILKEN BEDÖMNING!
Den började med att Eiwor kände på den absolut mest till visning ovilliga katt under hela dagen (gruffet mellan Zorro och Lancelot i buren brevid hade inte direkt fyllt min gumma med självförtroende. Till det kommer att en utställning inte är något spa för Esther i vanliga fall). Hon fräste dock inte utan försökte mest krypa upp i famnen på mig.
"Hon har fått en kull" frågade Eiwor och vägde katten i handen.
"Mmm" sade jag. "Känns det på de odeffade magmusklerna" frågade jag.
Eiwor tyckte väl att det var lite roligt, men sade:
"Hon har tyngden" Och jag blev så glad.
Därefter började lovorden. Jag var så glad att jag hoppade. Naturligtvis var det superögonen som fick de största superlativen.
Den enda anmärkning jag fick var att Eiwor ansåg att Esther var lite liten. Hon gillar sina burmor större. Men, tillade Eiwor, katten var i absolut proportion.
Jag var nästan lite glädjeyr när Mandel bedömdes, så ärligt talat så missade jag MYCKET av den bedömningen. Jag uppfattade det jag redan visste - fantastiska ögon, lovande färg, fin placering av öronen, sedan var det surr i mitt huvud.
Mandels ägare kom till utställningen inför att Eiwor skulle ta ut nomineringarna. Problemet för vår lilla burrad var att Hans och Stellan skulle ta upp sina burmillor och sin britt för nominering samtidigt som burmorna skulle upp. Och det blev BRÅTTOM. Vilken tur att Mandels ägare var där!
Mandels "mamma" fick slängt sin lilla unge i famnen. "Go - go - go" vrålade jag. Mandels "pappa" fick ta upp Zorro. Med en femkiloskatt (jag tippar på att det är det han väger) så står det fullkomligt klart när en person inte kan bära en katt inför nom. Jag gav en pedagogisk lektion på tre sekunder.
"Tumme där - pekfinger där - och handen under rumpan - go - go - go" och själv ryckte jag åt mig Esther och skulle springa iväg.
"Skall du inte stänga buren" undrade Mandels "mamma". Jo. Det kunde vara en bra idé med hänsyn till att Amelia ju faktiskt satt kvar...
Stress kan vara bra för man blir inte nervös. Jag stod där och tittade när Mandel slogs från panel av en liten svartvit cornish. Jag stod och såg när NÅGON katt - missade faktiskt vilken det var - som slog Zorro. Jag var så impad av att min tresekunderslektion tagit skruv - i ärlighetens namn såg det ut som att Mandels "pappa" hållit katter inför nom tidigare!
Så kom då de fertila honorna. Eftersom jag var ganska stressad över att blott några minuter tidigare fått veta att alla katter som Eiwor ville se igen skulle upp samtidigt så var jag ganska omedveten om konkurrensen. Jag TROR att det var fyra katter kallade. Snart stod dock bara jag och en fantastisk ryss kvar. Vi snackar inte vilken ryss som helst. Vi snackar en RYSSRYSS. Jag visste liksom redan att det var kört, men jag var ÄNDÅ så glad över den fina bedömningen jag fått och tyckte att dagen var ROLIG och att det varit jättekul och att jaja-självklart tar ryssen det. Så när Eiwor pekade med hela armen på mig så var min första tanke att jag "får gå hem". Min andra tanke var att gratulera vinnaren med ett grattis. Ungefär samtidigt som jag försökte säga ordet "Grattis" insåg jag att ryssen inte höjts till himmelen i segergest. Å andra sidan, hann jag tänka, så är väl inte ägaren en sådan där extrovert typ som viftar med sin vackra ryss... Men han kom fram till mig och jag började säga "Gratt.." och sedan kom jag av mig för han sade grattis och jag funderade på den där armen som sträckts åt mitt håll och så fick jag en pokal och TAMIGFAN - ESTHER VANN ÖVER EC S*Limelights Pocahontas!
Jag hade tidigare stått med Hans och Stellan och tittat på burmillabedömningarna och uttryckt min förtjusning över deras Anna Vissi (som enligt all logik idag blir Supreme) så jag blev inte FÖRVÅNAD över att hon blev nominerad borta hos Catharina. Glad, ja. Förvånad. Nej. En fantastiskt vacker katt. Och så TREVLIG och TRYGG. Med tanke på Esthers relativa blyghet och med tanke på Annas skönhet så gick jag till panelen, inte med dåligt självförtroende men med fullt förtroende för att Anna skulle stå som segrare. Jag hejjade ju på Esther, men jag var förvissad om att Anna skulle vinna, trots att jag inte sett den tredje motståndaren (som visade sig vara en svartsilversomali).
Vi stod där alla tre och jag sjöng "Go Esther, go Esther" och gjorde Ricky Lake-rörelser (om du minns hur sådana ser ut) och vi konstaterade glatt att oavsett hur det går - så vinner ju Anna.
Jag stod och såg på Eshter i panelen. Jäsiken vilken vacker katt hon är! Vidare slog det mig att när någon annan än jag visar henne så har hon bättre självförtroende. Vilket gör att jag är ännu gladare över att VK har en assistentburen utställning.
Catharina röstade på Anna. Eiwor röstade på Esther. Kvar var Wendel Stoop, som heller aldrig har sett Esther förut. Han röstade på Esther!
Inte nog med det - när jag segerrusig och förvånad och jätteglad (vilket innebar att jag knappt segerviftade med henne och än mindre ställde upp på något BIS-foto. Frånvaron av BIS-foto glädjer mig idag, men det kanske uppfattas som oartighet snarare än som absolut förvåning och glädje...) hämtade Pester från assistenten så kom hr Stoop fram till mig och sade "You got av veeeeeerrry beauttifol cat" - och det hade han inte alls behövt att säga eller göra och därför blev jag ÄNNU gladare!
Så, igår blev alltså Eshter best in show och jag blev överlycklig. Som pris fick jag bland annat ett presentkort hos Kicki Thenberg på ett a4-foto. Jag hade talat med henne tidigare på dagen om att ta ett kort med hela familjen men allteftersom dagen fortlöpte och med hänsyn till Esthers nervositet över bråket i buren brevid och att hon ju skulle upp till nominering och att hon senare skulle upp till panel, och dessutom med hänsyn till att jag varit borta och konstaterat att fotografen hade fullt upp så hade jag lagt ner fotoplanerna, men nu kändes det nästan som ett MÅSTE att få till en bild på de två systrarna innan de skildes åt. Jag tog inte med Esther dock. Så nu får jag se hur resultatet blir. Det skall bli spännande!
Om man skall FÖRRINGA gårdagens seger, vilket man som obotlig pessimist måste göra, så kan man ju invända att det var en liten utställning. Men - BAH - säger jag. Esther bedömdes mot en massa katter ändå, och, vad viktigare är, mot två FANTASTISKA katter som jag anser är så otroligt fina! Att då VINNA mot dessa känns som en stor ära! (Nu låter det som att jag använder patetiska överord, jag hör det själv, men vaffan - man kan håna galna kattanter tills man blir blå i synen - hade man inte haft det i sig så skulle man ju inte ställt ut över huvudtaget!)
Väl hemma så var det verkligen med en klump i magen som jag återlämnade Amelia. Nu är hon verkligen och definitivt borta, inga mer hämtningar och övernattningar (om ägaren inte vill ha kattvakt förståss, det borde man kunna ordna...) och inga mer reunions med syrran. Jag överlämnade EX1-kokarden och bedömningssedeln och så var den sagan all.
Senare idag skall jag återlämna Mandel till behöriga. Känner vemod där också. Men henne VET jag ju att jag skall agera kattvakt åt!
Några sista små ord rörande utställningen innan jag avslutar denna generationsroman: BiK. Vilken insats!
Med vetskapen om att de fick ett mycket sent återbud på en domare, att en av deras "viktigaste" personer blev sjuk dagen innan utställningen och att ytterligare en domare försvann (eller i vart fall fastnade på en flygplats i Europa) så får man bara ge en jätteeloge åt utställningen! Funktionärerna var supertrevliga, allt flöt på och de skall vara stolta över sitt arrangemang! (Sedan att lokalen var något... kylig och att matos och bedömningar är en ovanlig förekommande kombination av en anledning är petitesser i sammanhanget!)
Nu hägrar VK och därefter ÄK.
tisdag 6 oktober 2009
Smällt igen!
Det kan ju ha hänt tusen gånger under dagen - men ikväll sade det TJONG igen.
Jag kan se det positiva i det hela.
Situationen var helt ok när jag kom hem. Alla var nöjda och glada. Ellis var i och för sig svart i ögonen, men han var gullig mot både Emma och Esther. Emma och Esther busade ganska rejält och jagade varandra fram och tillbaks i lägenheten.
Esther var med mig i vardagsrummet när vi båda hörde ett vrål från sovrummet. Emma hade tydligen fått en smäll av Ellis och röt ifrån. Istället för att vara en smart kicka så gick Esther dit. Och vips så utbröt kattslagsmål. Mellan Emma och Esther.
Så nu sitter Esther i kattburen igen. Emma morrar lika mycket som Esther om de råkar se varandra. Ellis är cool.
Så:
Positivt: Ellis behöver inte nödvändigtvis vara problemet. (Men han är DEFINITIVT inte lösningen!)
Negativt: Esther kan vara problemet. Men om man skall se något positivt med det negativa så KAN det ju bara vara en övergående rangordningsfight som utspelas. Emma är ju inte den mest bästa förloraren och hon i sin tur har ju liksom alltid förlorat rang till Ellis för att han är för korkad för att förstå att Emma anser sig vara the top bitch. Det negativa i det positiva i det negativa är att mina katter kanske aldrig ger sig NÅGON av dem vad gäller bestämmandet av vem som är bäst.
Nu får de fan i min lilla låda GE sig.
Jag skall färdigställa skynket nu, i alla fall!
Jag kan se det positiva i det hela.
Situationen var helt ok när jag kom hem. Alla var nöjda och glada. Ellis var i och för sig svart i ögonen, men han var gullig mot både Emma och Esther. Emma och Esther busade ganska rejält och jagade varandra fram och tillbaks i lägenheten.
Esther var med mig i vardagsrummet när vi båda hörde ett vrål från sovrummet. Emma hade tydligen fått en smäll av Ellis och röt ifrån. Istället för att vara en smart kicka så gick Esther dit. Och vips så utbröt kattslagsmål. Mellan Emma och Esther.
Så nu sitter Esther i kattburen igen. Emma morrar lika mycket som Esther om de råkar se varandra. Ellis är cool.
Så:
Positivt: Ellis behöver inte nödvändigtvis vara problemet. (Men han är DEFINITIVT inte lösningen!)
Negativt: Esther kan vara problemet. Men om man skall se något positivt med det negativa så KAN det ju bara vara en övergående rangordningsfight som utspelas. Emma är ju inte den mest bästa förloraren och hon i sin tur har ju liksom alltid förlorat rang till Ellis för att han är för korkad för att förstå att Emma anser sig vara the top bitch. Det negativa i det positiva i det negativa är att mina katter kanske aldrig ger sig NÅGON av dem vad gäller bestämmandet av vem som är bäst.
Nu får de fan i min lilla låda GE sig.
Jag skall färdigställa skynket nu, i alla fall!
Trassel
Det har gått troll i burskynket.
Igår när jag tillslut fick fram symaskinen och trädde i den beiga tråden så slirade bara maskinen. Inte ett stygn kom fram. Den var trög att mata manuellt också. Det satt liksom fast om man inte brukade ett stort mått våld.
”AAAAAAAAARGH” vrålade jag. ”Nu har maskinhelvetet gått SÖNDER också” skrek jag. Maken kom tillskyndande och frågade VARFÖR maskinen gått sönder.
”Det KAN bero på att jag inte har oljat den på tio femton år” fräste jag. ”Jag vet inte. Det kan MYCKET VÄL vara därför”. Av någon anledning så hörde jag mig själv använda en anklagande ton till min ganska rädde make trots att han näppeligen ligger bakom ooljandet av min symaskin. Jag skruvade isär den där delen som håller spolen på plats och plockade triumferande ut ludd som man skulle kunna tova vantar av.
”AHA” fräste jag. ”Undrar om det här hjälper”
Det gjorde det inte. ”VAR ÄR MIN ELSKRUVMEJSEL” fräste jag. ”Jag vet att jag har en elskruvmejsel, men allt bara FÖRSVINNER i det här huset” anklagade jag min make. Som gick till verktygslådan och plockade fram min elskruvmejsel. Han är snäll.
Vi skruvade isär maskinen vid stället där det finns massa mojar som rör sig upp och ner i syfte att påverka nålens riktning.
Vidare plockade maken fram en liten flaska olja som låg i ett rör med kullager som han skall ha till sin skateboard.
”Kolla om den här funkar och att oljan inte är för tjock” föreslog han.
”OCH HUR I HELVETE SKALL JAG KOLLA DET” fräste jag. Trevlig som jag är. ”OCH HUR OLJAR MAN EN SYMASKIN” För den smärtsamma sanningen är att jag inte kan olja en symaskin. Det är därför den varit utan olja så länge. Sist gång jag försökte olja min symaskin slutade det i att jag förstörde ett utkast till en studentklänning. Jag har inte gjort några nya försök efter det.
Nu fann jag emellertid en djup tillfredsställelse i att olja de små skruvarna och pistongerna inne i djupet av min symaskin. Jag kände mig kompetent. Fast den lilla kullageroljeflaskan var ganska trubbig och klumpig så jag kom inte åt.
Jag vred på ratten. Nog gick det lite smidigare! Jag såg ljuset i tunneln! Jag satte i sladden och tog fram provbiten och tryckte på pedalen och…
SKITEN SLIRADE och lät konstigt. Inte ett stygn matades fram.
Maken skruvade bort toppen på symaskinen. Ingen förklaring uppdagades. Maken skruvade bort sidstycket. Då uppenbarade sig problemet. Ett lock som skyddar elkontakten hade spruckit och låg och spärrade drivremmen.
”Jaha” sade jag. Vad kan man annars säga? Det är kört? Det blir inget burskynke?
”Kan du inte fråga någon på jobbet om de har en symaskin” föreslog maken. Jag tittade föraktfullt på honom.
”Det FINNS ingen med symaskin på jobbet” sade jag med en självklarhet. ”Det har varit jakt efter symaskiner innan. Det FINNS ingen symaskinsinnehavare på jobbet. For crying out loud – vi är jurister” (Och därmed helt opraktiska och ickeintresserade av textilier. Kanske. Särskilt jag, som fram till för en kort stund sedan levde i villfarelsen att jag var den enda som innehavde en symaskin och ett falnande intresse för textilier.)
Skam den som ger sig. Vi plockade sonika bort det trasiga locket. Med lite meck och peck så gick det utmärkt. Det gick även med lite meck och peck att få i kontakten efter att vi lokaliserat alla skruvar till maskinen och monterat ihop den igen. Jag tryckte på pedalen.
Död.
KATASTROF.
Monterade isär igen. Pillade och donade (jag kom efter någon minut på att det inte var så smart att pilla med en elskruvmejsel i närheten av en eldosa när strömmen var på och drog ur kontakten) och monterade ihop igen. Med lite papper som stöd här och var runt kontakten – som förövrigt ligger i princip oskyddad innanför symaskinsskalet – så funkade maskinen! Ok att den slirade, men det blev jämna stygn både på över- och undertråd.
”Ta inte på några metalldelar medan du syr” sade maken. Jag tittade åter igen föraktfullt på honom. Hur kan man, när man syr, INTE ta på några metalldelar? Dessutom – om man inte leker med döden – har man då verkligen förtjänat sitt burskynke?
Hursomhelst så blev mitt burgolv inte den hantverksmässiga stolthet jag planerat. Med hänsyn till att jag inte hyser tillit till att maskinen kommer att funka i många minuter till så struntade jag i zigzag och kantsömnad så det blir ett fuskjobb. SURT.
Vidare så hann jag sy fast kantband på samtliga fyra väggdelar och även totalfålla en av dem. Nu är det bara tre kvar ikväll och så skall jag dunka in öljetterna. Därefter är burskynket klart. OM maskinen lever så FUNDERAR jag på att försöka åtgärda takets fållar. Å andra sidan – det rör sig om ganska långa sträckor att sy. Om maskinen i mitten bestämmer sig för att lägga av så är jag kokt. Kanske bättre att strunta i det helt och hållet eller att använda vlieseline? (Det är förövrigt så jag tänker lösa fållsäkringsproblematiken på väggarna som jag av maskinsparsynpunkt inte zigzagade.)
Jag svor igår kväll över att min seriösa sylåda är borta. Försök nåla fast kantband i relativt styvt och tätvävt tyg utan fingerborg! Mina fingrar är idag alldeles valkiga, redan.
Men jag har hopp! Jag har hopp! Och allt tack vare att min make är så snäll och kan så mycket. Och inte ber mig fara och flyga när jag är omotiverat sur och grinig. (För det var jag faktiskt.)
Vid halv tolv inträffade ytterligare en katastrof, som egentligen är värre än symaskinshaveriet.
Emma och Ellis låg i soffan. Esther låg på mattan bredvid soffan. Ellis började gruffa med Emma. Emma gruffade tillbaks. Emma och Ellis började slåss. Esther vaknade till och gillade INTE vad hon hörde och satte sig avvaktande upp. Precis då klippte Emma till Ellis så att han ramlade ur soffan. I huvudet på Esther. Och bråket var ett faktum.
Vad som var BRA var att Ellis inte muckade vidare. Han verkade inse att han var kokt. Körd. Död om han inte gav sig. Vad som INTE var bra var att Esther sket högaktningsfullt i att Ellis hade gett sig. Hon skulle promt smyga på honom och morrade och lät mordisk. Ellis gömde sig under tvn. Emma satt blickstill förskräckt under soffbordet och man verkligen SÅG hur rädd hon var för att Esther skulle observera henne. Det fanns inget annat att göra än att låsa in Esther i kattungeburen. Jag kände åter desperationen och ångesten och FAN att jag skall behöva avliva Ellis!
Efter en halvtimme så stod Ellis utanför buren och nosade på Esther som nosade tillbaks. Jag öppnade buren. Allt gick hur bra som helst. Inte ett fräs! Så jag slits mellan hopp och förtvivlan. Kommer det att funka? Kommer det inte att funka? Hur kommer Esther att agera på utställningen? Kommer hon att smälla?
Igår plockade jag fyra vita hårstrån från hennes svans. Det gjorde tydligen vansinnigt ont. Jag har aldrig sett hennes fyra vita hårstrån på svansen förr. Hon har dessutom massa vita hårstrån i nacken, där Zorro och Lancelot lovebitat henne. Dessa gör superont att ta. Jag retade upp henne något så pass. Det finns inte på kartan att jag får bort dessa små, små, korta, vita hårstrån. Det känns surt. För å ena sidan är hennes päls just nu i fantastisk form – glansig så att hon skiner och lämnar reflexer på väggarna. Å andra sidan så är de vita små stråna i nacken extremt synliga. Vad hjälper att hon ser ut som en spegel när hon har vita hårstrån? Och dåligt humör?
När jag tillsist vid halvett-tiden skulle gå och lägga mig efter att ha färdigställt den där bursidan så uppstod ytterligare revirstrid.
Emma låg som huvudkudde på höger sida huvudet och jag låg på mage med armen uppsträckt över huvudet som en liten ram till min lilla katt. Detta sker ju ungefär varje natt. Esther och Ellis kom upp i sängen. Emma vägrade flytta på sig. Esther gjorde då sitt bästa för att visa vem som är queen of the castle. Hon lade sig på vänstra sidan av mitt huvud och krävde att jag skulle lägga armen om henne. Mysigt, ja visst, men att ANDAS var inte längre att tänka på. Dessutom fick jag tämligen omgående kramp i ena skuldran OCH så började det klia på näsan och båda händerna var upptagna. Och vad kunde jag göra åt situationen, när Ellis hade lagt sig på min rumpa?
I morse konstaterade maken att jag förmodligen hållit hela huset vaken med min konstigt låtande symaskin. ”Bah” sade jag. Vem kan tänkas gnälla över förlorad nattsömn om det får veta att jag försökt färdigställa ett mästerverk?
Igår när jag tillslut fick fram symaskinen och trädde i den beiga tråden så slirade bara maskinen. Inte ett stygn kom fram. Den var trög att mata manuellt också. Det satt liksom fast om man inte brukade ett stort mått våld.
”AAAAAAAAARGH” vrålade jag. ”Nu har maskinhelvetet gått SÖNDER också” skrek jag. Maken kom tillskyndande och frågade VARFÖR maskinen gått sönder.
”Det KAN bero på att jag inte har oljat den på tio femton år” fräste jag. ”Jag vet inte. Det kan MYCKET VÄL vara därför”. Av någon anledning så hörde jag mig själv använda en anklagande ton till min ganska rädde make trots att han näppeligen ligger bakom ooljandet av min symaskin. Jag skruvade isär den där delen som håller spolen på plats och plockade triumferande ut ludd som man skulle kunna tova vantar av.
”AHA” fräste jag. ”Undrar om det här hjälper”
Det gjorde det inte. ”VAR ÄR MIN ELSKRUVMEJSEL” fräste jag. ”Jag vet att jag har en elskruvmejsel, men allt bara FÖRSVINNER i det här huset” anklagade jag min make. Som gick till verktygslådan och plockade fram min elskruvmejsel. Han är snäll.
Vi skruvade isär maskinen vid stället där det finns massa mojar som rör sig upp och ner i syfte att påverka nålens riktning.
Vidare plockade maken fram en liten flaska olja som låg i ett rör med kullager som han skall ha till sin skateboard.
”Kolla om den här funkar och att oljan inte är för tjock” föreslog han.
”OCH HUR I HELVETE SKALL JAG KOLLA DET” fräste jag. Trevlig som jag är. ”OCH HUR OLJAR MAN EN SYMASKIN” För den smärtsamma sanningen är att jag inte kan olja en symaskin. Det är därför den varit utan olja så länge. Sist gång jag försökte olja min symaskin slutade det i att jag förstörde ett utkast till en studentklänning. Jag har inte gjort några nya försök efter det.
Nu fann jag emellertid en djup tillfredsställelse i att olja de små skruvarna och pistongerna inne i djupet av min symaskin. Jag kände mig kompetent. Fast den lilla kullageroljeflaskan var ganska trubbig och klumpig så jag kom inte åt.
Jag vred på ratten. Nog gick det lite smidigare! Jag såg ljuset i tunneln! Jag satte i sladden och tog fram provbiten och tryckte på pedalen och…
SKITEN SLIRADE och lät konstigt. Inte ett stygn matades fram.
Maken skruvade bort toppen på symaskinen. Ingen förklaring uppdagades. Maken skruvade bort sidstycket. Då uppenbarade sig problemet. Ett lock som skyddar elkontakten hade spruckit och låg och spärrade drivremmen.
”Jaha” sade jag. Vad kan man annars säga? Det är kört? Det blir inget burskynke?
”Kan du inte fråga någon på jobbet om de har en symaskin” föreslog maken. Jag tittade föraktfullt på honom.
”Det FINNS ingen med symaskin på jobbet” sade jag med en självklarhet. ”Det har varit jakt efter symaskiner innan. Det FINNS ingen symaskinsinnehavare på jobbet. For crying out loud – vi är jurister” (Och därmed helt opraktiska och ickeintresserade av textilier. Kanske. Särskilt jag, som fram till för en kort stund sedan levde i villfarelsen att jag var den enda som innehavde en symaskin och ett falnande intresse för textilier.)
Skam den som ger sig. Vi plockade sonika bort det trasiga locket. Med lite meck och peck så gick det utmärkt. Det gick även med lite meck och peck att få i kontakten efter att vi lokaliserat alla skruvar till maskinen och monterat ihop den igen. Jag tryckte på pedalen.
Död.
KATASTROF.
Monterade isär igen. Pillade och donade (jag kom efter någon minut på att det inte var så smart att pilla med en elskruvmejsel i närheten av en eldosa när strömmen var på och drog ur kontakten) och monterade ihop igen. Med lite papper som stöd här och var runt kontakten – som förövrigt ligger i princip oskyddad innanför symaskinsskalet – så funkade maskinen! Ok att den slirade, men det blev jämna stygn både på över- och undertråd.
”Ta inte på några metalldelar medan du syr” sade maken. Jag tittade åter igen föraktfullt på honom. Hur kan man, när man syr, INTE ta på några metalldelar? Dessutom – om man inte leker med döden – har man då verkligen förtjänat sitt burskynke?
Hursomhelst så blev mitt burgolv inte den hantverksmässiga stolthet jag planerat. Med hänsyn till att jag inte hyser tillit till att maskinen kommer att funka i många minuter till så struntade jag i zigzag och kantsömnad så det blir ett fuskjobb. SURT.
Vidare så hann jag sy fast kantband på samtliga fyra väggdelar och även totalfålla en av dem. Nu är det bara tre kvar ikväll och så skall jag dunka in öljetterna. Därefter är burskynket klart. OM maskinen lever så FUNDERAR jag på att försöka åtgärda takets fållar. Å andra sidan – det rör sig om ganska långa sträckor att sy. Om maskinen i mitten bestämmer sig för att lägga av så är jag kokt. Kanske bättre att strunta i det helt och hållet eller att använda vlieseline? (Det är förövrigt så jag tänker lösa fållsäkringsproblematiken på väggarna som jag av maskinsparsynpunkt inte zigzagade.)
Jag svor igår kväll över att min seriösa sylåda är borta. Försök nåla fast kantband i relativt styvt och tätvävt tyg utan fingerborg! Mina fingrar är idag alldeles valkiga, redan.
Men jag har hopp! Jag har hopp! Och allt tack vare att min make är så snäll och kan så mycket. Och inte ber mig fara och flyga när jag är omotiverat sur och grinig. (För det var jag faktiskt.)
Vid halv tolv inträffade ytterligare en katastrof, som egentligen är värre än symaskinshaveriet.
Emma och Ellis låg i soffan. Esther låg på mattan bredvid soffan. Ellis började gruffa med Emma. Emma gruffade tillbaks. Emma och Ellis började slåss. Esther vaknade till och gillade INTE vad hon hörde och satte sig avvaktande upp. Precis då klippte Emma till Ellis så att han ramlade ur soffan. I huvudet på Esther. Och bråket var ett faktum.
Vad som var BRA var att Ellis inte muckade vidare. Han verkade inse att han var kokt. Körd. Död om han inte gav sig. Vad som INTE var bra var att Esther sket högaktningsfullt i att Ellis hade gett sig. Hon skulle promt smyga på honom och morrade och lät mordisk. Ellis gömde sig under tvn. Emma satt blickstill förskräckt under soffbordet och man verkligen SÅG hur rädd hon var för att Esther skulle observera henne. Det fanns inget annat att göra än att låsa in Esther i kattungeburen. Jag kände åter desperationen och ångesten och FAN att jag skall behöva avliva Ellis!
Efter en halvtimme så stod Ellis utanför buren och nosade på Esther som nosade tillbaks. Jag öppnade buren. Allt gick hur bra som helst. Inte ett fräs! Så jag slits mellan hopp och förtvivlan. Kommer det att funka? Kommer det inte att funka? Hur kommer Esther att agera på utställningen? Kommer hon att smälla?
Igår plockade jag fyra vita hårstrån från hennes svans. Det gjorde tydligen vansinnigt ont. Jag har aldrig sett hennes fyra vita hårstrån på svansen förr. Hon har dessutom massa vita hårstrån i nacken, där Zorro och Lancelot lovebitat henne. Dessa gör superont att ta. Jag retade upp henne något så pass. Det finns inte på kartan att jag får bort dessa små, små, korta, vita hårstrån. Det känns surt. För å ena sidan är hennes päls just nu i fantastisk form – glansig så att hon skiner och lämnar reflexer på väggarna. Å andra sidan så är de vita små stråna i nacken extremt synliga. Vad hjälper att hon ser ut som en spegel när hon har vita hårstrån? Och dåligt humör?
När jag tillsist vid halvett-tiden skulle gå och lägga mig efter att ha färdigställt den där bursidan så uppstod ytterligare revirstrid.
Emma låg som huvudkudde på höger sida huvudet och jag låg på mage med armen uppsträckt över huvudet som en liten ram till min lilla katt. Detta sker ju ungefär varje natt. Esther och Ellis kom upp i sängen. Emma vägrade flytta på sig. Esther gjorde då sitt bästa för att visa vem som är queen of the castle. Hon lade sig på vänstra sidan av mitt huvud och krävde att jag skulle lägga armen om henne. Mysigt, ja visst, men att ANDAS var inte längre att tänka på. Dessutom fick jag tämligen omgående kramp i ena skuldran OCH så började det klia på näsan och båda händerna var upptagna. Och vad kunde jag göra åt situationen, när Ellis hade lagt sig på min rumpa?
I morse konstaterade maken att jag förmodligen hållit hela huset vaken med min konstigt låtande symaskin. ”Bah” sade jag. Vem kan tänkas gnälla över förlorad nattsömn om det får veta att jag försökt färdigställa ett mästerverk?
söndag 4 oktober 2009
Den som söker den skall finna
Jag sökte inte tillräckligt bra. Det gjorde maken!
Så: Bildbevis på att det går åt rätt håll här hemma:
I bakgrunden skymtar mitt silvergrå golvtyg samt det roströda som jag inte vet vad jag skall göra med...
GAAAAH
Jag skulle lägga in ett kort nyss. Då upptäckte jag att USB-sladden var väck. Så det blir inget kort på... (dam-dam-dam-dam-DAM)
...Ellis, Emma OCH Esther tillsammans i soffan!
De låg tillsammans igår i soffan! Jupp. Det gjorde de. Ellis och Emma i en liten hög och så Esther fem centimeter från Emmas bak.
Bättre blev det!
Jag gick och lade mig (efter att ha sett High Fidelity - den amerikanska versionen. Jag undrar för mig själv - VAR det inte så i boken och den engelska filmen att snubben tillsist valde att dumpa Laura? Jag är lite osäker...) och efter fem minuter hoppade Emma upp. Hon ville inte vara huvudkudde åt mig som vanligt, jag tror att hon är tjurig för att jag gossar med Esther. Hon lade sig istället mellan mina ben. Efter ytterligare tio minuter gungade sängen till och Ellis gjorde sitt intåg. Även han lade sig mellan mina ben. Jag fick bredda på benen.
En olycklig stämma hördes eka mellan väggarna. Eshter. Jag viskropade till henne och hörde så småningom hennes små tassar mot golvet och hörde, men kände inte, ty hon är så nätt, att hon hoppade upp i sängen. Hon gick ett varv kring min näsa och valde därefter att gå och lägga sig. Mellan mina ben. Det vill säga tillsammans med Emma och Ellis. Som båda låg kvar. Där låg de, såvitt jag kan bedöma, hela natten. Jag vaknade i alla fall i morse i en ytterst obekväm X-position och hade tre katter mellan benen.
Idag fick de vara ensamma med varandra medans familjen Bra var och återinspekterade sommarstugan vi vill köpa. Denna gång tillsammans med min far som är mer byggkunnig än vad jag och maken är. Vi vill ha stugan. Men det är en parentes i en kattblogg, dock kan jag säga att det finns förutsättningar att låta katterna gå ute i en kattgård i alla fall... När vi kom hem igen så låg det inga blodiga tussar någonstans och det verkade vara en TÄMLIGEN avslappnad atmosfär i hemmet. Så jag har förhoppningar!
Så - tänker du - är mitt liv alltigenom lyckat? Har jag bara framgång i fickorna denna dag?
Nope. Igår när jag skulle börja sy på riktigt och hade klippt och mätt och nu skulle det ske så framkom att min seriösa sylåda (som används ett fåtal gånger per år) var väck. Jag tittade i min andra sylåda. Den innehöll tre rullar med svart tråd och en med marinblå. Jag hade således ingen tråd att sy med. FRÅGA mig inte var lådan håller hus - jag rev nästan ner hela lägenheten i jakt efter denna skatt i gårkväll.
Nu har jag emellertid införskaffat beige tråd och vitt kantband. Ja - vitt. Det fanns inget beige eller olivgrönt. Eller ens grått. Kantband är tydligen något som har gått ur modet. Av någon konstig anledning.
Har nya funderingar rörande burskynket. Jag använder inte dubbelbur ofta. Sist gång jag gjorde det var för... typ... oj, så många år sedan! Fem? Jag ser heller inte någon större förändring i min dubbelburanvändningsfrekvens. Så vad jag funderar på är följande: Att sy till två gavelstycken på 60x60 cm och därefter två långsidestycken på 75x60 cm. Då kan jag ju använda mitt nya skynke till både enkelbur och dubbelbur! MEN å andra sidan blir det massa smålappar och det kanske inte blir snyggt...
Eftersom jag inte kommer att kunna börja sy förrän sent ikväll (maken skall åka skateboard och då kan jag ju se i stjärnorna efter att få sy eftersom sonen lär vilja leka med ladugård eller bil eller så skall vi åter läsa Visst kan Lotta cykla som jag för övrigt har lärt mig utantill vid det här laget) så har jag ju något att fundera på tills i morgon kväll.
Nu skall jag försöka leta upp den där kamerakabeln. NÅGONSTANS måste den ju vara!
...Ellis, Emma OCH Esther tillsammans i soffan!
De låg tillsammans igår i soffan! Jupp. Det gjorde de. Ellis och Emma i en liten hög och så Esther fem centimeter från Emmas bak.
Bättre blev det!
Jag gick och lade mig (efter att ha sett High Fidelity - den amerikanska versionen. Jag undrar för mig själv - VAR det inte så i boken och den engelska filmen att snubben tillsist valde att dumpa Laura? Jag är lite osäker...) och efter fem minuter hoppade Emma upp. Hon ville inte vara huvudkudde åt mig som vanligt, jag tror att hon är tjurig för att jag gossar med Esther. Hon lade sig istället mellan mina ben. Efter ytterligare tio minuter gungade sängen till och Ellis gjorde sitt intåg. Även han lade sig mellan mina ben. Jag fick bredda på benen.
En olycklig stämma hördes eka mellan väggarna. Eshter. Jag viskropade till henne och hörde så småningom hennes små tassar mot golvet och hörde, men kände inte, ty hon är så nätt, att hon hoppade upp i sängen. Hon gick ett varv kring min näsa och valde därefter att gå och lägga sig. Mellan mina ben. Det vill säga tillsammans med Emma och Ellis. Som båda låg kvar. Där låg de, såvitt jag kan bedöma, hela natten. Jag vaknade i alla fall i morse i en ytterst obekväm X-position och hade tre katter mellan benen.
Idag fick de vara ensamma med varandra medans familjen Bra var och återinspekterade sommarstugan vi vill köpa. Denna gång tillsammans med min far som är mer byggkunnig än vad jag och maken är. Vi vill ha stugan. Men det är en parentes i en kattblogg, dock kan jag säga att det finns förutsättningar att låta katterna gå ute i en kattgård i alla fall... När vi kom hem igen så låg det inga blodiga tussar någonstans och det verkade vara en TÄMLIGEN avslappnad atmosfär i hemmet. Så jag har förhoppningar!
Så - tänker du - är mitt liv alltigenom lyckat? Har jag bara framgång i fickorna denna dag?
Nope. Igår när jag skulle börja sy på riktigt och hade klippt och mätt och nu skulle det ske så framkom att min seriösa sylåda (som används ett fåtal gånger per år) var väck. Jag tittade i min andra sylåda. Den innehöll tre rullar med svart tråd och en med marinblå. Jag hade således ingen tråd att sy med. FRÅGA mig inte var lådan håller hus - jag rev nästan ner hela lägenheten i jakt efter denna skatt i gårkväll.
Nu har jag emellertid införskaffat beige tråd och vitt kantband. Ja - vitt. Det fanns inget beige eller olivgrönt. Eller ens grått. Kantband är tydligen något som har gått ur modet. Av någon konstig anledning.
Har nya funderingar rörande burskynket. Jag använder inte dubbelbur ofta. Sist gång jag gjorde det var för... typ... oj, så många år sedan! Fem? Jag ser heller inte någon större förändring i min dubbelburanvändningsfrekvens. Så vad jag funderar på är följande: Att sy till två gavelstycken på 60x60 cm och därefter två långsidestycken på 75x60 cm. Då kan jag ju använda mitt nya skynke till både enkelbur och dubbelbur! MEN å andra sidan blir det massa smålappar och det kanske inte blir snyggt...
Eftersom jag inte kommer att kunna börja sy förrän sent ikväll (maken skall åka skateboard och då kan jag ju se i stjärnorna efter att få sy eftersom sonen lär vilja leka med ladugård eller bil eller så skall vi åter läsa Visst kan Lotta cykla som jag för övrigt har lärt mig utantill vid det här laget) så har jag ju något att fundera på tills i morgon kväll.
Nu skall jag försöka leta upp den där kamerakabeln. NÅGONSTANS måste den ju vara!
lördag 3 oktober 2009
Jag ropar hej med mina lungors fulla kraft!
Esther är ute ur buren. Ellis är ute ur buren. Emma har aldrig varit i buren.
Peppar, peppar, peppar... Det verkar funka! Jag kan ju inte med bästa vilja i världen säga att det är AVSLAPPNAT - men det är tillräckligt avslappnat för att alla tre skall kunna sitta på ullmattan och se tjuriga ut för att ingen riktigt vågar leka med snöret som jag drar fram och tillbaks.
Den bräckliga freden blir inte stabilare av att ha en tvåårsson springandes i lägenheten. Idag gillar han att sparka fotboll. Jag har sagt till honom tusen gånger att INTE sparka fotboll i närheten av katterna, men det tycks som en naturlag att ditt bollen går sitter en spänd katt. Det är verkligen inte hans fel. Han fotade till sin spindelmanbadboll på ett fanastiskt begåvat sätt, en Zlatan-fotning var det, tamigtusan! Den studsade mot väggen, vidare mot en stol och tog ytterligare en vänding och landade RAKT i huvudet på Emma som satt och bevakade Esther som i sin tur satt och bevakade Ellis. När Emma hoppade till hoppade Esther högre vilket fick Ellis att hoppa ut i hallen.
Jag var tacksam över att han inte hoppade upp på Esther.
Jag har sett Ellis tvätta ansiktet på Esther flera gånger. Jag är så glad, så glad, så glad, så glad! Det här kommer att gå fint, det har jag bestämt!
Dock ringer den kloka quinnan A:s varningar i huvudet. Ellis mår inte bra - Ellis skyller det (typ) på det problem han förstår. Problemet är Eshter, således måste Esther döden dö. (A uttryckte sig inte riktigt så, men nästan...) A befarade att det kunde gå bra någon eller några dagar, sedan skulle han få en flipp igen, den käre Ellis, och därefter skulle sagan vara all. Hon kan mycket väl ha rätt. Hon är trots allt en obestridig gigant vad gäller kattkunskap. Jag hoppas att hon har fel... Om det går bra nu i helgen - vågar jag ha dem lösa tillsammans på måndag när jag går till jobbet? Vi får se...
Jag har lyckats börja fixa burskynket. Det är inte lätt när både Ellis och Emma har måttband som favoritleksaker. Det är inte lätt när Ellis, Emma och Esther vill busa med tyget. Det är inte lätt när man har en tvååring som sätter sig mitt på fiberfilten och drar loss stora tussar på det blivande golvet. Jag har tagit semester från burskynkemeckandet tills senare ikväll. Jag hoppas på att golvet blir klart idag. Att väggarna inte blir det står klart - jag glömde köpa kantband. Och kantband är nödvändiga för jag har ett beiget, ofållat tyg som är 60 cm brett att leka med. Jag kan alltså inte fålla för då blir det för kort. Jag kan inte bara zigzaga för tyget är för styvt (jupp, jag vet, det är predestinerat att bli skrynkligt, men jag har minsann ordnat en tub att frakta i!) och tyget är av typen som definitivt fransar sig. Dessutom skall ju öljetterna sitta stadigt.
Golvet och taket blir silvervitt/grått. Väggarna blir beiga. Det må låta tråkigt, och det blir säkert skittrist. Tänkte dock försöka fixa till en puff i det roströda jag har och eventuellt någon svart grej. Fråga är nu bara om jag skall ha silverlådan eller om jag skall ha den enkla vita lådan...
En kollega till mig har världens kit. Säkert inget ovanligt, i och för sig, men jag vet ingen annan som har en sådan moj. Ett matchande överdrag till toalådan.. Kanske skulle man fixa ett sådant, bara för skojs skull? Na, ja. Jag måste bli färdig med skynket först...
Jag har tillräckligt med material för att sy två enkelskynken också. Om jag bara stuvar undan grejjerna så kommer det aldrig bli av att jag syr något. Två golv skall jag ordna i helgen, är min ambition (men med hänsyn till prospektsommarstugeinspektion i morgon så får vi se vad jag hinner). Jag lurar lite på att quilta ett av dem, men i så fall så är det ju ett längre projekt. Jag har lite dåliga vibbar av det dessutom, det kan bli lite harlequinaktigt... Å andra sidan... En bekant fick ett nytt skynke levererat vid utställningskickoffen. Det var i krossad sammet, ljusblått och vitt, och golvet var rutigt. Riktigt, riktigt fint. Så det kanske inte är en så dum idé...
Oh, vad jag hoppas att Esther sover i min säng inatt! Och att Emma tycker att det är ok så att hon också sover i min säng inatt! Och att Ellis ligger vid mina fötter! Det var så LÄNGE sedan jag var belamrad med tre katter...
Peppar, peppar, peppar... Det verkar funka! Jag kan ju inte med bästa vilja i världen säga att det är AVSLAPPNAT - men det är tillräckligt avslappnat för att alla tre skall kunna sitta på ullmattan och se tjuriga ut för att ingen riktigt vågar leka med snöret som jag drar fram och tillbaks.
Den bräckliga freden blir inte stabilare av att ha en tvåårsson springandes i lägenheten. Idag gillar han att sparka fotboll. Jag har sagt till honom tusen gånger att INTE sparka fotboll i närheten av katterna, men det tycks som en naturlag att ditt bollen går sitter en spänd katt. Det är verkligen inte hans fel. Han fotade till sin spindelmanbadboll på ett fanastiskt begåvat sätt, en Zlatan-fotning var det, tamigtusan! Den studsade mot väggen, vidare mot en stol och tog ytterligare en vänding och landade RAKT i huvudet på Emma som satt och bevakade Esther som i sin tur satt och bevakade Ellis. När Emma hoppade till hoppade Esther högre vilket fick Ellis att hoppa ut i hallen.
Jag var tacksam över att han inte hoppade upp på Esther.
Jag har sett Ellis tvätta ansiktet på Esther flera gånger. Jag är så glad, så glad, så glad, så glad! Det här kommer att gå fint, det har jag bestämt!
Dock ringer den kloka quinnan A:s varningar i huvudet. Ellis mår inte bra - Ellis skyller det (typ) på det problem han förstår. Problemet är Eshter, således måste Esther döden dö. (A uttryckte sig inte riktigt så, men nästan...) A befarade att det kunde gå bra någon eller några dagar, sedan skulle han få en flipp igen, den käre Ellis, och därefter skulle sagan vara all. Hon kan mycket väl ha rätt. Hon är trots allt en obestridig gigant vad gäller kattkunskap. Jag hoppas att hon har fel... Om det går bra nu i helgen - vågar jag ha dem lösa tillsammans på måndag när jag går till jobbet? Vi får se...
Jag har lyckats börja fixa burskynket. Det är inte lätt när både Ellis och Emma har måttband som favoritleksaker. Det är inte lätt när Ellis, Emma och Esther vill busa med tyget. Det är inte lätt när man har en tvååring som sätter sig mitt på fiberfilten och drar loss stora tussar på det blivande golvet. Jag har tagit semester från burskynkemeckandet tills senare ikväll. Jag hoppas på att golvet blir klart idag. Att väggarna inte blir det står klart - jag glömde köpa kantband. Och kantband är nödvändiga för jag har ett beiget, ofållat tyg som är 60 cm brett att leka med. Jag kan alltså inte fålla för då blir det för kort. Jag kan inte bara zigzaga för tyget är för styvt (jupp, jag vet, det är predestinerat att bli skrynkligt, men jag har minsann ordnat en tub att frakta i!) och tyget är av typen som definitivt fransar sig. Dessutom skall ju öljetterna sitta stadigt.
Golvet och taket blir silvervitt/grått. Väggarna blir beiga. Det må låta tråkigt, och det blir säkert skittrist. Tänkte dock försöka fixa till en puff i det roströda jag har och eventuellt någon svart grej. Fråga är nu bara om jag skall ha silverlådan eller om jag skall ha den enkla vita lådan...
En kollega till mig har världens kit. Säkert inget ovanligt, i och för sig, men jag vet ingen annan som har en sådan moj. Ett matchande överdrag till toalådan.. Kanske skulle man fixa ett sådant, bara för skojs skull? Na, ja. Jag måste bli färdig med skynket först...
Jag har tillräckligt med material för att sy två enkelskynken också. Om jag bara stuvar undan grejjerna så kommer det aldrig bli av att jag syr något. Två golv skall jag ordna i helgen, är min ambition (men med hänsyn till prospektsommarstugeinspektion i morgon så får vi se vad jag hinner). Jag lurar lite på att quilta ett av dem, men i så fall så är det ju ett längre projekt. Jag har lite dåliga vibbar av det dessutom, det kan bli lite harlequinaktigt... Å andra sidan... En bekant fick ett nytt skynke levererat vid utställningskickoffen. Det var i krossad sammet, ljusblått och vitt, och golvet var rutigt. Riktigt, riktigt fint. Så det kanske inte är en så dum idé...
Oh, vad jag hoppas att Esther sover i min säng inatt! Och att Emma tycker att det är ok så att hon också sover i min säng inatt! Och att Ellis ligger vid mina fötter! Det var så LÄNGE sedan jag var belamrad med tre katter...
fredag 2 oktober 2009
Vad göra?
Jag var överlycklig när jag kom från jobbet och öppnade buren för Esther. Ellis ville in och Esther ville ut. De passerade varandra och luktade till och med varandra i rumpan!
Jag fyllde matskålen i kattburen och Ellis låg i transportburen inne i buren. Esther gick till "sin" matskål och började äta, helt obekymrad över att Ellis lagt sig i hennes säng. Ellis tröttnade på viloplatsen och ville gå ut. Han fick då rent bokstavligt gå rakt över Esther. Vilket han gjorde. Ingen knystade.
Jag beslutade att de båda skulle få fritt spelrum i lägenheten. Ellis lade sig på eksoffan. Esther knatade runt lite grand. Jag klappade Ellis för jag var glad. Ellis blev svart i ögonen. Esther kom fram. Och så VIPS såg jag att Eshter var redo att bita strupen av Ellis. Eftersom det inte fanns något att sätta emellan rent fysiskt fick jag utgöra mur medans jag muntert, för att inte skrämma sonen, ropade till mig maken som fick bära in en Esther spänd som en fiolsträng in i sin bur igen.
Fan också.
Jag har talat med massa folk och det är ett ytterst fåtal som har givit mig några hoppfulla kommentarer. Jag är så in i märgen ledsen. Och frågan uppstår - VEM måste gå?
Eller - det vet jag ju. Jag tror mig veta i alla fall. Men hur skall jag klara av det? Och ÄVEN om jag blir av med mitt stora tjocka grå monster - vad händer då mellan Emma och Esther? Kommer konflikten att bli monumental även mellan dessa båda damer? Och vad gör jag DÅ??? Och kan Emma överleva utan sin bundsförvant Ellis?
Kanske skulle det vara bättre att få bort den lilla bruna madonnan - min prinsessa... Då vet jag ju att jag får behålla min älskade lilla Emma i alla fall... Till vem? Esther är - till skillnad från damp-Ellis - förmodligen möjlig att omplacera. Men... TILL VEM?
Det känns helt overkligt... Jag hoppas och hoppas och hoppas, men i ärlighetens namn så har jag, sedan jag såg den stora förödelsen när Amelia rymde, haft mina onda aningar.
Vidare... Tänk om Eshters aggressioner inte stannar vid Ellis? Tänk om hon har blivit a psychobich? Tänk om hon smäller på BiK? Tänk om hon smäller på VK? Tänk om hon smäller på ÄK?
Jag FATTAR inte att jag kunde låta det ske att kattungen rymde... DUMDUMDUM-Anna!
(Om någon känner att de kan bereda en gammal, astmatisk överviktig damp-katt ett värdigt liv i ytterligare fem sex år åtminstone - hör av er! Han är så snäll, så snäll... Faktiskt. Bara lite dampig. Och vad är väl frånvaron av en hel natts sömn mot ett helt liv av kärlek?)
Jag fyllde matskålen i kattburen och Ellis låg i transportburen inne i buren. Esther gick till "sin" matskål och började äta, helt obekymrad över att Ellis lagt sig i hennes säng. Ellis tröttnade på viloplatsen och ville gå ut. Han fick då rent bokstavligt gå rakt över Esther. Vilket han gjorde. Ingen knystade.
Jag beslutade att de båda skulle få fritt spelrum i lägenheten. Ellis lade sig på eksoffan. Esther knatade runt lite grand. Jag klappade Ellis för jag var glad. Ellis blev svart i ögonen. Esther kom fram. Och så VIPS såg jag att Eshter var redo att bita strupen av Ellis. Eftersom det inte fanns något att sätta emellan rent fysiskt fick jag utgöra mur medans jag muntert, för att inte skrämma sonen, ropade till mig maken som fick bära in en Esther spänd som en fiolsträng in i sin bur igen.
Fan också.
Jag har talat med massa folk och det är ett ytterst fåtal som har givit mig några hoppfulla kommentarer. Jag är så in i märgen ledsen. Och frågan uppstår - VEM måste gå?
Eller - det vet jag ju. Jag tror mig veta i alla fall. Men hur skall jag klara av det? Och ÄVEN om jag blir av med mitt stora tjocka grå monster - vad händer då mellan Emma och Esther? Kommer konflikten att bli monumental även mellan dessa båda damer? Och vad gör jag DÅ??? Och kan Emma överleva utan sin bundsförvant Ellis?
Kanske skulle det vara bättre att få bort den lilla bruna madonnan - min prinsessa... Då vet jag ju att jag får behålla min älskade lilla Emma i alla fall... Till vem? Esther är - till skillnad från damp-Ellis - förmodligen möjlig att omplacera. Men... TILL VEM?
Det känns helt overkligt... Jag hoppas och hoppas och hoppas, men i ärlighetens namn så har jag, sedan jag såg den stora förödelsen när Amelia rymde, haft mina onda aningar.
Vidare... Tänk om Eshters aggressioner inte stannar vid Ellis? Tänk om hon har blivit a psychobich? Tänk om hon smäller på BiK? Tänk om hon smäller på VK? Tänk om hon smäller på ÄK?
Jag FATTAR inte att jag kunde låta det ske att kattungen rymde... DUMDUMDUM-Anna!
(Om någon känner att de kan bereda en gammal, astmatisk överviktig damp-katt ett värdigt liv i ytterligare fem sex år åtminstone - hör av er! Han är så snäll, så snäll... Faktiskt. Bara lite dampig. Och vad är väl frånvaron av en hel natts sömn mot ett helt liv av kärlek?)
torsdag 1 oktober 2009
Fredsmäklaren
Det är inte så att jag har tid i överflöd, vilket torde märkas av mina långsamma uppdateringar. Men det har inte varit så lätt... Nu hoppas och tror jag mig se ett ljus i tunneln.
Amelia flyttade i tisdags. Under tiden jag var borta gjorde maken entt försök att försona kombatanterna. Det slutade inte väl. Det HANN inte sluta illa, men det var för att maken var rådig och klok nog att sätta tillbaks Esther i sonens rum. Esther fick bo kvar där eftersom jag inte vill ha blod och hår överallt, särskilt inte med hänsyn till min sons mentala hälsa och det faktum att jag behöver ha en hel Eshter inom två veckors tid (vi skall ju till Tibro).
Så kom Stellan och Hans to the rescue igen! Jag fick ju låna deras kattungebur till Esther när ungarna var små. Den står kvar. (Skammens rodnad på mina kinder - jag har inte haft tid att återbörda den...) Det var nog Hans som kläckte idén att sätta in Esther i buren och sätta tak på den dessutom. Jag lydde snabbt och lätt och Eshter har i drygt ett dygn varit bosatt i detta mycket begränsade utrymme. Inte ett fräs har hörts sedan de första fem minutrarna!
Idag när jag kom från jobbet så tyckte jag att det var såpass lugnt att jag kunde släppa ut Esther, bara för att kolla. Eshter gick ur buren och Emma kom och försökte nosa henne under svansen. Esther gillade det inte, men gjorde inga utfall.
Peace in our time! utbrast jag. Lite för snabbt. Ty även om Esther inte visade några tecken på aggressivitet (jo - de väste åt varandra, det gjorde de, men inte allvarligt. Mer ett "Hörru, vem fan tror du att DU är") och även om jag tidigare har trott att Emma var the queen bitch i lägenheten med sitt osedvanligt dåliga sätt att bemöta främlingar så hade jag FEL.
Boven i dramat stavas tydligen E.L.L.I.S. Jag vet inte riktigt vad som hände ty min son pockade på uppmärksamhet, men plötsligt såg jag Ellis svart i ögonen stå och gnugga tänderna mot Esther som först inte reagerade nämnvärt men som därefter beslutade sig för att ta strid för sina principer (vilka de nu kan tänkas vara...). Hon började morra. Elakt morra. Hon växte. Jag såg framför mig ett slagsmål av den art som jag tidigare fått bevittna och som kriminella säkert skulle satsat pengar på. Snabbt stängde jag in min son (som inte ville komma ut) och Eshter i vårt sovrum. Jag bad en bön om att sonen inte skulle komma på tanken att utmana Esther, för då skulle han ligga risigt till...
Jag kände mig minst sagt uppgiven, där ett tag. Sedan satte jag in MagnumEllis i den lilla kattungeburen där ju Eshter åtminstonde kan spatsera mellan transportbur, låda och matskålar, men där Ellis stöter emot något vid varje rörelse. Och nu verkar det som att de båda lugnar ner sig. Jag vet ju att det knappast är aktuellt att hålla Ellis i buren inatt - då får ingen sova - men ikväll får han sitta där. Om inte Emma och Esther ryker ihop. Det finns vissa varningstecken. Emma håller sig undan. Underskatta aldrig vreden hos en katt som håller sig undan.
Nåväl. Idag har jag faktiskt hunnit jobba med, och uppdatera hemsidan lite grand. Det känns lite sorgligt. Jag kan liksom inte med att radera uppgifter och foton om kattungarna. Men jag tänkte att jag skall ta bort de flesta fotona och i alla fall försöka korta texterna och istället sortera ut några av de hyfsat bra korten som jag tog under den korta stund jag hade en kamera att räkna med.
Vidare har jag rusat hem i hopp om att kunna tvätta alla textilier som finns inne på sonens rum, ty de har blivit rätt solkiga av att bo med tre kattungar och deras mor. Dessvärre visade det sig att maken bokat tvättid idag - det vill säga den siste september - eller som han väljer att uttrycka det - den trettioförste. Vi andra, som lever i en annan tidsordning, skriver idag den 1 oktober, vilket är skruvat ty då är det vinter igen. Hursomhelst så skall jag tvätta på lördag kväll istället.
Andra saker som jag gjort idag: Insett att ÄKs anmälningstid har varit igång en vecka. Jag får försöka utröna om det är någon idé att anmäla nu. Jag har vidare funderat på att jag verkligen MÅSTE börja fixa burskynket. Men nu har jag blivit osäker på färgerna igen. Beige med svart golv? Beige med svart golv och tak? Beige med silvervitt tak och golv? Beige med rostrött tak och golv? Silvervitt helt och hållet? Eller silvervitt och rostrött? Eller rostrött med svart golv? Eller svart med rostrött golv? Eller kanske svart med silvervitt golv? Eller... tja, du fattar. Jag har dessutom inte köpt öljetter och S-krokar som jag skulle ha gjort. Jag börjar fasa för att jag kommer få ta mitt blå nödskynke och ha en filt till golvet.
Ungarna, då... Saknar jag dem inte? Jo. Det är så tyst. Och tyst. Och så vill man ju gulla med dem också. Jag funderar en hel del, kan jag säga. Saknar de mamsen? Saknar de MIG? Jag försöker hålla mina mailfingrar i styr så att inte deras nya ägare uppfattar mig som en neurotisk galning... Jag har fått updates från två av dem.
Helt ärligt så tror jag att kattungarna har hittat precis rätt hem! Det kunde inte ha blivit bättre! När jag levererade den sista, Amelia, så kändes det bara KUL, för alla förutsättningar finns för att hon kommer få det superbra! När jag levererade den första, Apple Pie, så kändes det bara KUL för alla förutsättningar finns för att HON kommer få det superbra! Och när mitt-tjejen försvann så kändes det bara KUL för jag kände att alla förutsättningar fanns där för att det skulle bli jättebra. Ok, jag ljuger liiiite. För lite nostalgi kände jag också...
Nä - nu skall jag försöka anmäla till ÄK. Bättre sent än aldrig!
Amelia flyttade i tisdags. Under tiden jag var borta gjorde maken entt försök att försona kombatanterna. Det slutade inte väl. Det HANN inte sluta illa, men det var för att maken var rådig och klok nog att sätta tillbaks Esther i sonens rum. Esther fick bo kvar där eftersom jag inte vill ha blod och hår överallt, särskilt inte med hänsyn till min sons mentala hälsa och det faktum att jag behöver ha en hel Eshter inom två veckors tid (vi skall ju till Tibro).
Så kom Stellan och Hans to the rescue igen! Jag fick ju låna deras kattungebur till Esther när ungarna var små. Den står kvar. (Skammens rodnad på mina kinder - jag har inte haft tid att återbörda den...) Det var nog Hans som kläckte idén att sätta in Esther i buren och sätta tak på den dessutom. Jag lydde snabbt och lätt och Eshter har i drygt ett dygn varit bosatt i detta mycket begränsade utrymme. Inte ett fräs har hörts sedan de första fem minutrarna!
Idag när jag kom från jobbet så tyckte jag att det var såpass lugnt att jag kunde släppa ut Esther, bara för att kolla. Eshter gick ur buren och Emma kom och försökte nosa henne under svansen. Esther gillade det inte, men gjorde inga utfall.
Peace in our time! utbrast jag. Lite för snabbt. Ty även om Esther inte visade några tecken på aggressivitet (jo - de väste åt varandra, det gjorde de, men inte allvarligt. Mer ett "Hörru, vem fan tror du att DU är") och även om jag tidigare har trott att Emma var the queen bitch i lägenheten med sitt osedvanligt dåliga sätt att bemöta främlingar så hade jag FEL.
Boven i dramat stavas tydligen E.L.L.I.S. Jag vet inte riktigt vad som hände ty min son pockade på uppmärksamhet, men plötsligt såg jag Ellis svart i ögonen stå och gnugga tänderna mot Esther som först inte reagerade nämnvärt men som därefter beslutade sig för att ta strid för sina principer (vilka de nu kan tänkas vara...). Hon började morra. Elakt morra. Hon växte. Jag såg framför mig ett slagsmål av den art som jag tidigare fått bevittna och som kriminella säkert skulle satsat pengar på. Snabbt stängde jag in min son (som inte ville komma ut) och Eshter i vårt sovrum. Jag bad en bön om att sonen inte skulle komma på tanken att utmana Esther, för då skulle han ligga risigt till...
Jag kände mig minst sagt uppgiven, där ett tag. Sedan satte jag in MagnumEllis i den lilla kattungeburen där ju Eshter åtminstonde kan spatsera mellan transportbur, låda och matskålar, men där Ellis stöter emot något vid varje rörelse. Och nu verkar det som att de båda lugnar ner sig. Jag vet ju att det knappast är aktuellt att hålla Ellis i buren inatt - då får ingen sova - men ikväll får han sitta där. Om inte Emma och Esther ryker ihop. Det finns vissa varningstecken. Emma håller sig undan. Underskatta aldrig vreden hos en katt som håller sig undan.
Nåväl. Idag har jag faktiskt hunnit jobba med, och uppdatera hemsidan lite grand. Det känns lite sorgligt. Jag kan liksom inte med att radera uppgifter och foton om kattungarna. Men jag tänkte att jag skall ta bort de flesta fotona och i alla fall försöka korta texterna och istället sortera ut några av de hyfsat bra korten som jag tog under den korta stund jag hade en kamera att räkna med.
Vidare har jag rusat hem i hopp om att kunna tvätta alla textilier som finns inne på sonens rum, ty de har blivit rätt solkiga av att bo med tre kattungar och deras mor. Dessvärre visade det sig att maken bokat tvättid idag - det vill säga den siste september - eller som han väljer att uttrycka det - den trettioförste. Vi andra, som lever i en annan tidsordning, skriver idag den 1 oktober, vilket är skruvat ty då är det vinter igen. Hursomhelst så skall jag tvätta på lördag kväll istället.
Andra saker som jag gjort idag: Insett att ÄKs anmälningstid har varit igång en vecka. Jag får försöka utröna om det är någon idé att anmäla nu. Jag har vidare funderat på att jag verkligen MÅSTE börja fixa burskynket. Men nu har jag blivit osäker på färgerna igen. Beige med svart golv? Beige med svart golv och tak? Beige med silvervitt tak och golv? Beige med rostrött tak och golv? Silvervitt helt och hållet? Eller silvervitt och rostrött? Eller rostrött med svart golv? Eller svart med rostrött golv? Eller kanske svart med silvervitt golv? Eller... tja, du fattar. Jag har dessutom inte köpt öljetter och S-krokar som jag skulle ha gjort. Jag börjar fasa för att jag kommer få ta mitt blå nödskynke och ha en filt till golvet.
Ungarna, då... Saknar jag dem inte? Jo. Det är så tyst. Och tyst. Och så vill man ju gulla med dem också. Jag funderar en hel del, kan jag säga. Saknar de mamsen? Saknar de MIG? Jag försöker hålla mina mailfingrar i styr så att inte deras nya ägare uppfattar mig som en neurotisk galning... Jag har fått updates från två av dem.
Helt ärligt så tror jag att kattungarna har hittat precis rätt hem! Det kunde inte ha blivit bättre! När jag levererade den sista, Amelia, så kändes det bara KUL, för alla förutsättningar finns för att hon kommer få det superbra! När jag levererade den första, Apple Pie, så kändes det bara KUL för alla förutsättningar finns för att HON kommer få det superbra! Och när mitt-tjejen försvann så kändes det bara KUL för jag kände att alla förutsättningar fanns där för att det skulle bli jättebra. Ok, jag ljuger liiiite. För lite nostalgi kände jag också...
Nä - nu skall jag försöka anmäla till ÄK. Bättre sent än aldrig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)