Hemsida

Nu har jag i vart fall BÖRJAT med att göra en hemsida!

http://www.zeitgeist.cybersite.se

Vi får se hur det blir. En väninna tipsade mig om cybersite för det var enkelt och relativt billigt. Nu har jag suttit hela kvällen och SÅ himla enkelt är det minsann inte... Har ingen ANING om hur jag tar bort sortering efter bokstavsordning i menyn eller får bort det aptöntiga "röstafältet" utan att byta mall. För om jag byter mall så försvinner alla mina färginställningar.

Bilden på dropparna på lövet är en mall. En snygg mall, måste jag säga, men den skall bytas ut. Det skall den.

Kattmat

Igår var jag på uppfödarseminarie i Malmö. Fantastiskt intressant, även om huvudnumret talade om vitfläck.

Jag måste säga att jag är djupt imponerad över Royal Canin. De snickrar ihop ett seminarie i samband med Fifes generalförsamling, ett GRATIS seminarie med fri lunch och med superbra föreläsare. (Hrm... Ingen falsk blygsamhet här, inte... Jag MENADE faktiskt de andra...) Och skänker bort fringisar. De skänker bort en maaaassa priser på varenda kattutställning. De ger ut böcker om uppfödning som de inte tar hutlöst betalt för. De har supertrevlig personal, i alla fall de som har kontakt med allmänheten. De har bra uppfödardealer.

Okej, säger du, men Å ANDRA sidan så är inte deras kattmat särskilt billig!

Det kan väl stämma, i och för sig. Men de är tamigtusan inte DYRARE än andra (Hills och gänget), men till skillnad från dem så satsar de en del av avansen på sina köpare. (Nej, jag inbillar mig inte att det är av filantropiska skäl - men oavsett så är det otroligt trevligt...)

Hursomhelst. Gårdagens goodiebag var lite kattungeblötmat. I ett separat ställ fanns även smakpåsar av annan blötmat. Plockade på mig två, en för kattungar (eftersom Esther ju måste börja käka lite tyngre käk nu) och en för vuxna. Katterna ÄLSKADE det. Samma effekt som Sheba Gourmet. Vilket i och för sig innebär lite problem eftersom både Emma och Ellis ju är något korpulenta.

Hur som helst - jag lär gå och köpa lite ovanligt dyr blötmat till mina telingar, i alla fall fram tills att kullen har kommit.

Burmalimpa

Nu börjar den smäckra lilla midjan försvinna.

Frågan är om det är maten som börjar sätta sina spår eller om det är små burmabebbar som börjar ta plats. I så fall är de typ... tusen.

Damen i fråga beter sig mycket, mycket märkligt. Hon pratar HELA tiden. Ibland använder hon det där omisskänliga kattmammeropet också.

Sorry, smulan. Du är inte min morsa. Du är inte ens morsa ännu. Jag behöver inte lyssna på dig!

Det har dykt upp moln himmeln. Emma, som ju har sin fasta nattposition hos mig, liggandes i mitt ansikte, har börjat skuffas undan av Esther, som tydligen fått högre rang av sitt havandeskap.

Emma är ledsen. Jag är ledsen. För även om Esther är min bebis så innehar ju Emma en särskild position i mitt hjärta. Och en särskild position när hon sover i mitt ansikte som jag vant mig vid. Esther har inte funnit sin rätta plats, kan jag säga.

Konkurrens och symbios

Som jag säkert har sagt innan så har ju Ellis och sonen haft något av en beef. Om sonen vill sitta i mitt knä så vill Ellis det också. Ensam. Om Ellis ligger i mitt knä så vill sonen vara där. Själv.

Små tjyvnyp ger de varandra, jämt och ständigt. Sonen värre än Ellis, men Ellis lägger inte två tassar emellan, kan jag informera om. Däremot blir han ju inte våldsam, med ett undantag, för över en månad sedan, då han nafsade sonen i tån efter att sonen fotat till katten i en envig om moderns gunst. Detta tjatar sonen fortfarande om så fort Ellis avger ett missnöjesljud i sonens absoluta närhet.
"Du vet att jag håller på Ellis i den här konflikten" muttrar jag.

Nåväl. Tiden går. Sonen fyller snart två. Ellis börjar vänja sig. Och sonen börjar inse att Ellis förmodligen är en ganska kul typ. Ellis har definitivt lärt sig att där sonen äter finns det något för honom. Det har gått såpass långt att Ellis mer eller mindre norpar mat från sonens tallrik. Där går emellertid min gräns, men jag vill att de båda två lär sig att respektera varandra.

Idag satt sonen och åt fiskpinnar. Ellis satt brevid och sträckte på halsen på ett sätt som mer fick honom att likna en grå giraff än en burma. Sonen var lite småvillig att dela med sig av fiskpinnefesten, trots att just fiskpinnar är något av en favorit. Han tuggade i sig paneringen och sträckte en ganska stor bit torsk till katten. Katten nosade. Nja... Inget vidare gott, verkade det som.

Han slickade lite för att smaka. Nope. Inget gott. Han vände bort huvudet. Det är ju PANERINGEN som är god, tycker Ellis. (Som liksom en känd konung med tiden blivit tämligen fet...)

Sonen såg ointresset. Men varför låta en god bit fisk förfaras? Innan jag hann ingripa befann sig den kontaminerade fiskbiten i sonens mun- och magsäck.

Ellis gav sig inte. PANERING! Sonen var inte villig att dela med sig. Jag sade till Ellis att gå ner. Sluta. Gå ner.NEJ. Ja, du fattar, det vanliga mammatjatet.

Sonen tittade på mig och tittade på Ellis. Sonen brukar inte vara sen att skrika "NEEEEEEEEJ" och "SCHLUUUUUUTA", inte. Men idag.

Han betraktade sin lilla konkurrent och sedan sade han, väldigt pedagogiskt:
"Du får VÄNTA lite Ellis" och han upprepade meningen var gång Ellis nos kom för nära tallrikskanten.

Inte nog med att min son tycks uppskatta sin kompis. Han har även yttrat den mest kompletta och meningsfulla och bäst artikulerade meningen hittills i sitt liv. Till katten.

Nötter...

Hasselnötter, skall man försiktigt känna efter. Jag vill ju inte trycka på Esthers lilla mage, jag inte. Men när jag försiktigt, försiktigt fingertoppsklappade tyckte jag mig känna fyra små nötter i nedre delen av buken. Kände efter igen.

Ja, i vart fall fyra små nötter. Nu tänker jag inte fingertoppsklappa efter något mer.

Ulligt och gulligt...

Ok för att burmeser rockar lite fetare än andra katter, men turkar är inte heller helt oangenäma. För dem som gillar hårbollar, i.e.

Därför rekommenderar jag den här sidan. Om inte annat för att Emma (och nu menar jag inte katten) tar så fantastiska foton.

Vilket får mig att tänka på en liten anekdot från förr.

Jag hade ställt ut Emma. (Katten åsyftas den här gången.) På måndagen berättade jag om helgens äventyr på jobbet. Kollegan Erik kom lite senare in i konversationen.

Jag berättade om de två somalierna som slagits med varandra i buren brevid. Eriks ögon blev klotrunda. Jag talade om att det var ett JÄVLA liv innan ägaren blivit funnen och kunde skilja de två kombatanterna åt. Som tur var fanns det en ledig bur i samma rad.

"BUR" sade Erik andlöst. "Satt de i BUR"
"Givetvis" sade jag.
"BUR" frågade Erik igen. Skeptiskt.
"Var skulle de ANNARS vara" frågade jag.
"Amenvaffan, de satt väl inte i BUR" sade Erik åter. Nu tydligt skeptisk. Då insåg jag att han inte fattat att vi talade om katter... Vad jag funderar på än i denna dag var att ÄGAREN kommit och skilt dem åt. DET reagerade han inte på. Bara buren...

I väntans tider

Igår var jag åter en dålig flicka. Jag kikade på tuttarna igen.

ROSA!!!

Jupp. Rosa.

Och inatt drömde jag om hennes kull. En choklad, en brun och en lila unge. De ställdes ut på VK och hade fått olika domare, så alla blev nominerade. Jajamen. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. Min Esthers lilla kull går alltså och blir bästa kull på utställning 7 veckor innan de föds. Och en av dem blir BIS. (Kommer dock inte ihåg vilken) Lovande är väl bara förnamnet.

Vänta, vänta, vänta...

Igår kunde jag liksom inte hålla mig. Jag VET att det är en vecka kvar, men man kan ju tjyvkika lite. SKULLE de rosa tuttarna uppenbara sig lite tidigare än beräknat så vill man ju liksom inte missa dem. Tro mig, jag har hållit mig i skinnet. Jag har stått emot alla impulser att vända Esther upp och ner. Jag har vänt henne upp och ner i mindre utsträckning än vanligt - läs inte alls.

Jag tyckte minsann att tuttarna var något rosa på henne, det tyckte jag. Maken hade somnat och jag ville inte väcka honom för att han skulle kontrollkolla och inte heller ville jag dra på stora strålkastarljuset för att kolla, jag är väl cool. Är de rosa, tänkte jag, så är de rosa i morgon också. Därefter gick jag till sängs.

Idag när jag kom från jobbet så vände jag min Esther upp och ner. Rosa tuttar?

Nä.

MEN - någon katt hade kräkts utanför badrumsdörren. Emma kräks regelmässigt på ullmattan i vardagsrummet, Ellis inte alls. Jag har sett Pester kräkas en gång tidigare i köket. Pester kräks inte. Hon är alltför ladylike för att hålla på med sådant. Det var inte något hårbollskräk heller för den delen.

Pester sover så mycket hon kan. När hon inte sover så äter hon. Han hade förmodligen ätit när hon sov om hon hade kunnat. Och sova vill hon göra i ett knä. Helst mitt knä. På natten ligger hon nära, nära och gärna hos mig. Så, alla tecken är där. Utom de rosa tuttarna. Utan att hoppas FÖR mycket så kan jag säga att jag blir inte förvånad om tuttarna om några dagar ändrar färg.

(Och inne i skallen har jag naturligtvis redan döpt alla sex perfekta små burmaungar...)

Den som väntar...

... Nu skall jag vänta i cirkus två veckor, sedan får jag se!

Esther började löpa helt apropå efter att ha vägrat i vad som kändes som evigheter.

Turen var på min sida och det fanns en liten herre, eller liten och liten, det fanns en herre, som var villig och disponibel och nu har de kurrikurrat från den 1 till den 5 maj, konstant, och Esther har slutat löpa.

En fantastisk man!

Nu kommer det perversa - han är Zorros far. Zorro, som i den som aldrig fick glädjen att bli far...

Han har ett temprament att dööö för, liksom sin son. Otroligt trevlig katt! Sällskaplig, rolig och burmig. Fast inte burmig på ett Ellisvis, utan burmig på ett Esthervis. Han har en fantastisk färg och jättefina öron. Maffig är han.

Med tanke på förra gångens katastrof och med tanke på att jag faktiskt aldrig SÅG dem lyckas i sin kärleksakt, ej heller hörde något distinkt vrål från deras love nest så vågar jag inte riktigt hoppas. Men om två veckor - DÅ kommer jag antingen dansa indiandans ELLER ligga som en blöt filt över köksbordet och räkna mina synder. Nu skall jag bara vara en god värdinna till hr Lancelot fram tills att han får åka hem på lördag.