Julklapp till mig själv

Idag har jag köpt en ny kamera! Nu kan jag, i vart fall i teorin, ta
fantastiska bilder på mina katter, min son, och om fyra veckor även
Esthers 69 välskapta små bebisar. Återstår att lära mig hur den funkar
OCH ha tid med i vart fall installera två skivor på min nya dator som
fortfarande inte har fått någon internetkontakt på annat sätt än genom
en glappig nätverkskabel. När det sistnämnda är gjort skall jag lägga
upp mina första stapplande försök med min nya Nikon. Skulle eg
investerat i tre par skodon, men jag får väl gå barfota ett tag
till...

Kalenderkrock?

o, min je. I julklapp fick jag något av det finasre jag någonsin fått
av min käre make. Depeche-biljetter. Alldeles nyss kom jag på - det är
den 26 januari. Esther får ta mig tussan klämma fram de små på avtalat
datum, alternativt knipa igen ett dygn till, eller, om det värsta
skulle inträffa så får jag väl släpa med mig bolådan in på
Scandinavium. För jag har en date med Dave, och jag missade den förra
gången. Det kommer INTE, och jag säger INTE att hända igen.

God Jul!

Som rubriken lyder - God Jul!

Mina egna planer för julen har förändrats då min son väljer att vara kräksjuk. Fördelen med detta arrangemang är, utöver att vi slipper åka bil många mil, att jag får fira med mina pälsbollar.

Nackdelarna äro dessa:
Vi har ingen julmat.
Vi har inget julgodis.
Vi har ingen tomtekostym och min son skulle för första gången få träffa tomten. SOOOOOM jag har tjatat om detta. Hjärntvättat honom... Vad göra om jag inte hittar en tafflig tomtedräkt på stada i morgon? Jag förvarnade sonen lite milt ikväll. Jag sade att vi skulle ringa tomten och höra om han hade tid att åka BÅDE hit och till Morfar. Men att det säkert kunde bli lite tight... Schisse.

Katterna lär inte bry sig om tomten i alla fall. Undrar om de kommer att tjura över att jag inte köpt någon julklapps-Sheba till dem? Äh, hinner nog med det också i morgon,utöver inhandlandet av julegotter, köttbullar och tomtekostymer...

Idag har jag för första gången sedan första året med katterna gjort ett pepparkakshus. Det här huset lär inte stå i fler minuter än vad pepparkakshuset gjorde första året jag hade katterna, men skillnaden är att den här gången räknar jag kallt med att någon käkar upp smulorna. Och denna gången är det en riskfri konsumtion, ty jag har inte limmat med kontaktlim som jag gjorde förr utan smält socker.

Nåja. Jag går in i tomtedimma nu. Nära nog radioskugga.

GOD JUL!

Julskinka

Esther är, med mer än en månad kvar till beräknad kattungeploppning, tjockare än vad hon var dagarna innan förlossningen den där gången det bara var en unge. Vilket KAAAANSKE är ett resultat av överätning, men jag tycker att det sitter nedanför revbenen på ett sätt som är omisskänligt preggo.

69 ungar. Sade jag bestämt till maken. Han tittade på mig.
6 till 9 ungar? frågade han sedan. Jag ruskade på huvudet. Nä. 69 ungar. Minst. Fast jag vet att hans version är mer vanlig i kattgraviditeter. Och det är väl möjligt. 6 till 9 ungar och så ett par burkar kattmat.

Igår kläddes julgranen. Less is more i vissa hem. Inte i vårt. Julgranen är en vulgoversion av Piff och Puffs julgran. Eller det är väl egentligen Musses, men du vet vilken jag menar. I år så braskade jag på än mer än vad jag gjorde förra året, och har ett helt klart synligt USA-tema än vad jag hade då. I år har jag vitt, rött och blått hängglitter. Röda, guldiga och blå kulor. Guldstjärnor. Och pepparkaksklubbor.

Jag har alltid haft en dragning till vulgära julgranar. Jag GILLAR vulgogranar. I min barndom drog mams och paps in typiska klena svenska granar med tillhörande spindlar och andra småkryp. Granarna luktade gran och så var de sticksiga och smala. Och så sådant där tunt fattigglitter. Och halmtomtar och några röda kulor och lite loppätna smällkarameller (och så några nya fräsha som man själv producerat på skoltid). Garntomtar. Halmhjärtan. En slinga lampor. Du fattar. En av mina första åtgärder som vuxen och oberoende quinna var att tvinga på min dåvarande en stor och pluffsig pastgran och en jäääääävla massa kulor. I glas. Målade och glittriga och omålade och glittriga och kottar och rosetter och allsköns skit. Flerfärgade lampslingor som hade blinkfunktion (den funktionen används dock inte i år) och så lite kompletterande smålampor i vitt. ( I år så är summan av lampor 112 i granen. I teorin. I praktiken funkar de vita bara 50%, så låt säga cirka 60 fungerande lampor. Några av de färgade är ju också sönder...)

Så skaffade jag katterna. Alla glaskulor åkte ut innan de åkte i golvet. En stor del av min juletid har gått åt att försöka hitta plastkulor som håller hyfsad kvalitet. På senare år har det blivit bättre. Nytillskotten i år är röda och guldiga kulor som är liksom... jag vet inte hur jag skall beskriva... De är gjorda av tråd, glittertråd. Schnygga, får jag säga. Man blir glittrig om händerna när man tar i dem, men syftet med att hänga kulor i granen är ju inte att man skall ta i dem. Förra årets chokladkottar är inte med i årets koncept, ty det är inte längre katterna som man måste beskydda granen ifrån, det är SONEN. Sonen har dessutom genom en chokladkalender upptäckt storheten i choklad, vilket gör kottkonceptet helt omöjligt. Det är tillräckligt stora besvär med att vakta kulor och glitter och glittertofsar. Känns... ovanligt. Det är ju KATTERNA som skall vara julmarodörer.

Fast skinkan är de på. Alla tre är hysteriska när skinkan kommer fram. Ellis hann ta en munsbit på den igårkväll.

Jag hade ju börjat utfodra Esther med babymat. Det ville sig inte bättre än att tjockisEllis glufsade i sig den. Vilket ju i sig är ganska märkligt eftersom han annars inte gillar torrfoder. Men vad gör väl det när det handlar om extrakaloririk mat? Nu är Esther satt på reguljär mat igen, med lite tillskott av köttfärs och äggula när jag hinner och är på gott humör. Ost får hon också så mycket hon vill ha.

En annan liten sak har slagit mig (men det kanske jag redan har skrivit om?) Den där ungen som dog... Den var ju choklad eller lila. Vet inte vilket för jag betraktade den ju inte så noga innan jag lämnade veterinärstationen i tårar, om du minns... Det innebär ju att det inte alls är så enkelt som blått och brunt i den här kullen! Det kan ju, rent teoretiskt, bli precis vad som helst! Spännande. Fast lite svårt.

Ytterligare info att delge... Om mina blogginlägg ser helt skruvade ut så är det inte jag som har tittat för långt ner i glöggkannan - det blir så när jag bloggar från mobilen, det enda sättet jag tycks få tid över i dessa dagar är att sitta med telefonen och hafsa ihop något... Utom idag, ty idag är jag lös och ledig. Jag måste uppdatera hemsidan också... Och slå in julklappar. Katterna får nada i år. De lär inte sörja.

The madonna with the pink boobies

Ikväll, efter en tacomiddag, efter en trevlig dag i frölunda, så vände
jag på nytt upp och ner på Pester. DET ÄR ROSA! Okej för att det rent
teoretiskt skulle kunna bero på att hon... gnuggat magen mot svinto,
men mer troligt är att min bruna prinsessa är på tjocken. Andra saker
som har hänt idag : jag köpte en spindel på utställningen. En liten
Ellisboll som utrustats med åtta små skinnflärpar. Jag anade att Ellis
skulle gilla den. Så jag köpte den. Formellt som presang till min
försummade son. Ellis ÄLSKADE den. Den har nu bara sex ben kvar och
Ellis lär ha träningsvärk i morgon. Esther också. För jag köpte nya
glitterbollar åt henne. Och dem använde vi, ganska länge.

Ovisshet och billboards

Hrm... Om två dagar skulle jag ha velat sätta upp en neonskylt med
extra blinkande lampor om att Pester väntar kull... Ambitionen ÄR att
framställa ett litet ark med en bild på Pester och en bild på Melker
och kungöra deras kommande familjebildning - och då menar jag inte att
de satt upp sig gemensamt i adoptionskö i Kina. Men Esthers tuttar är
besvikande bleka. Hon äter som en häst. Hon beter sig mae mae
markligt, men det gör å andra sidan jag också då och då. ANTINGEN är
hon på tjocken. ELLER så är hon skendräktig. ELLER non of the above...
Äsch. Jag får väl skriva en liten lapp: "Gå till bur si och så. Där
sitter Melker. Mer vet jag inte och vågar inte heller sia om". Undrar
om det är ett säljande budskap...

Saker som man inte hann...

Jag tror att Esther är på tjocken. Gravid. Preggo. Hon äter och hon sover och hon vill bara sova nära, nära, nära.

Jag har haft supermycket att stå i det sista. Sådär vansinnigt mycket att man knappast hinner andas - du vet - man känner hela tiden en känsla av att tiden inte bara inte räcker till, men inte fanns där från första början. Ett enkelt vardagligt socialt telefonsamtal från någon man tycker om känns som en hundratusenkilosbelastning...

Men jag har glatt mig över Esthers, förmodade, välsignade tillstånd.

Jag hade tänkt att ringa och bjuda in Sven. Lite för att förhöra mig om Nef de facto var på tjocken och försöka gulla mig till lite babyspan lite senare i december. Dessutom hade jag tänkt att skryta lite om att Pester förmodligen är på tjocken. OCH, här tänker jag inte hymla, jag hade förhoppningen om att om jag bjussar på lite käk så tar han med sig en limpa hembakt bröd - för är det något Sven kan, förutom ryssar då, då, så är det att baka. Värsta bagaren, det är Sven det. Han har egen surdegsproduktion och han har en stenplatta som man sätter i ugnen för att få stenugnsbakat bröd. Han vet hur man får en perfekt skorpa på brödet. Han vet var man köper special-specialmjöl för att få till det mest... var det glutenfulla eller var det glutenfria eller var det något annat?

Anyways, det var vad jag hade tänkt att göra. Jag skulle bara städa upp först, jobba färdigt först, sätta upp adventsljusstakar, fixa i ordning grejjer och så få lite tid över. Sedan skulle jag ringa.

Jag skulle prata lite med honom om det där med skandinaviska ryssar, för i Våra Katter stod det ju en massa om skillnaderna men jag är lite intresserad av att höra hur mycket det har med UTSEENDE att göra och hur mycket det har med LINJER att göra, och då menar jag lite PK-resonemang... (För det är ju helt klart så med burmorna... Vissa "amerikanska" burmor är ju typ... inte amerikanska men de utmålas som det för att... tja, vettifan...)

Dessutom har jag haft lite dåligt samvete för att jag inte ringt eller mailat eller bjudit över honom på länge - herregud - vi bor ju nästan grannar!

Nåväl. Jag öppnade mailen idag på jobbet bara för att kolla en liten privatsak. Och där slog det emot mig...

Sven är död. Igår, tydligen.

Ikväll ringde en vän till honom för att personligen meddela mig, men jag visste ju redan. Det var skönt att vara förberedd och det var skönt att få ett "personligt" meddelande...

Blä. Det känns inte roligt, inte roligt alls.

Jag gick ner i förrådet och hämtade upp i vart fall några av adventsljusstakarna och stjärnorna. Jag struntar i att det inte är grundstädat. Skiten skall upp. Det skall råda adventsljus och nästanfrid i min bostad och lite skit i hörnen och mycket leksaker på golvet gör inte någon skada. Jag skall försöka ta mig i kragen och bjuda hit lite folk på glögg i nästa vecka. Varför väntar man alltid med att göra det som man egentligen vill göra och varför umgås man så lite med folk man faktiskt gillar att umgås med?

Melker's back in the game!

Klockan sex i morse hade jag tröttnat - och jag var desperat. Jag
slängde iväg ett sms till Melkers ägare och förklarade att mina
trumhinnor var krossade och att jag var... ägare till en katt i
höglöp. Tror du inte attans att Melkers matte vae vaken OCH hade tjugi
minuter till godo innan hon skulle till jobbet! Lyckan var total när
jag sömndrucken och tinnitus-skadad slängde mig i bilen. Lyckab var än
mer total när Melker nästan inte hann ur transportburen innan han did
his magic. Lyckan var, tro det eller ej, än mer fulländad när jag
efter jobbet inträdde till en lägenhet i tystnad - inte ens Ellis
vrålade av någon anledning! Och nu ligger de och gossar. Jag kan
klappa Esther utan att hon lägger sig som ett frimärke på marken och
vrålar. Jag får gosa med ManetMelkers mjuka lekamen och njuta av
friden. Känner mig tammefan som Fantomen på besök på Eden eller som en
postergirl för Jehovas... Nu har jag dock lärt mig den hårda vägen,
skenet kan bedra, idyllen är bräcklig. Så jag har ödmjukast bett
Melkers ägarinna om att få behålla honom till i morgon så att OM
kättjan åter igen slår sin lov i min egentligen så sedesamma, väna,
jungfru så finns han till hands, drömprinsen... Jag TROR faktiskt, jag
aaaanar lite grand, jag HOPPAS i vart fall att det tagit sig, ty man
går inte från höglöp till harmoni på tolv timmar i annat fall.
Dessutom tror jag mig ha sett ett lyckat försök precis efter
återföreningen. Hon skrek inte våldsamt och hon daskade inte till
henne, men båda såg så... perplexa ut att något definitivt hade hänt
som var utöver det vanliga...

Mellan hopp och förtvivlan...

En ganska dramatisk rubrik för att beskriva en ganska odramatisk, men ändock frustrerande situation...

ManetMelker, som ju är fyra kilo (?) av kärlek och goss, kom hem till oss. Jag satte transportburen tillsammans med en löpEsther och lät dem bekanta sig genom gallret. Esther var INTE imponerad. Hon fräste och morrade, men HEY! Det skall hon ju göra! Efter en timme öppnade jag buren. Melker, som är en riktig gentleman, lite försynt sådär, var inte pigg på att komma ut.

Esther fräste. Esther väste. Esther morrade. Esther löpte. Melker fattade IIIIIINGENTING av hennes subtila kärleksinvitiationer. Han trodde att hon ville ta ihjäl honom.

Esther fräste. MER. Esther väste. MER. Esther morrade. MER. Esther LÖPTE. Hon ansåg att hennes inbjudningar var tillräckligt tydliga för en man med normalintelligens. Melker fattade IIIIIINGENTING av hennes nu, icke särskilt subtila invitationer. Han kröp längre in i sin bur.

Detta gjorde Esther SKOGSTOKIG och hon gjorde ett extremt aggressivt utfall mot stackars Melker, som förmodligen vill inleda en relation på ett mer... Modernt sätt. Bjuda på middag över tända ljus. Diskutera livsåskådning. Pussa lite, krama lite, lära känna lite....

Jag hann sätta en tidning emellan och ropa på maken som fick komma och ta ut Esther ur rummet. Därefter var det natt. Att låta de två socialisera för sig själva under tiden jag var på jobbet var inte att tänka på.

Efter att jag kommit hem från jobbet så var ju Melker lite mer inbodd. Han gossade och gossade och buffade och jag tänkte att staaaaackars Melker, här sitter han i ett helt främmande rum och utanför har en supersur löphona huserat hela dagen och ojojoj.

Jag satte in Eshter i sin transportbur i rummet. Esther fräste. Hon morrade. Melker satt och tittade på buren lite från ovan. Jag lämnade rummet i en kvart, därefter hörde jag löpskrik. Jag gick in i rummet, öppnade transportburen och fasade. Skulle Esther dräpa ManetMelker?

Nope. Fem minuter senare gjorde Melker det han var satt att göra. Eshter var mycket nöjd med arrangemanget.

Melker visade sig vara en omsorgsfull älskare som anpassade nackgrepp och benställningar efter situationen. Och han såg så häääänsynsfull ut. (Maken var inne ett litet tag och även om han ansåg det vara ett generande ämne att dryfta så förklarade han för mig att Melker inte ens bet Esther i nacken vid vissa tillfällen...) Nu kanske det verkar fullkomligt perverst att i offentlighetens ljus dryfta det som är privat i ett förhållande, och det kanske ter sig perverst att överhuvudtaget titta på eländet, men jag måste ju faktiskt se till att inte Eshter sliter öronen ur sina älskare. Dessutom är man ju nyfiken som ett barn på hur det går!

Hur som helst - under kvällen varken såg eller hörde jag att ManetMelker hittade rätt. Trots de idoga försöken. (Det jag såg och hörde var en maratonälskare som försökte tillfredsställa en fullständig nymfoman...)

Jag gick till jobbet i fredags och när jag kom hem så var både Esther och Melker mycket lugnare. De låg mest sked och Melker pussade Esther på pannan och nosen och Esther besvarade hans kyssar och de såg nöjda och glada ut. Någon gång i bland så hoppade Melker, nästintill pliktskyldigast, på Esther och tog ett nackgrepp. Esther var dock inte särskilt påträngande i initieringen av dessa sessioner.

Framåt natten, när jag till slut sett klart en riktigt, riktigt dålig, fastän ganska effektiv Wes Craven-produkt (Pulse, tror jag den hette... Gillar man gamla Craven så kan jag ju säga att den inte gör någon BESVIKEN - tillräckligt dåligt manus och tillräckligt stora manusluckor för att man skall kunna skratta lite nervöst, och tillräcklig nerv för att man faktiskt skall hoppa till av att de genom trådlösa nätverk kommande dööööööda oooonda andar tar ihjäl folk...) hade jag avtalat med Melkers ägare om att överlämning av Melker skulle ske på lördag förmiddag. Eller snarare, vid tolv.

Morgonen kom och det var lugnt i the love nest. Ett par påsättningar kom till stånd, men det var med timmar emellan. Det verkade nästan som att Melker visste vad timmen var slagen för han gick in i sin transportbur självmant när jag kom för att ta honom. Esther gick fram till transportburen efter att jag stängt den, nosade på Melker genom gallret och vände på klacken och gick därifrån. Jag var tämligen säker på att de var klara med varandra och kände mig nöjd, fastän jag ännu inte sett, eller hört, en lyckad parning. Men, mycket kan hända när man sover, och ännu mer kan undgå ens radar när man är på jobbet.

(Dessutom kunde jag på lördag morgon konstatera att Melker måhända var en omsorgsfull älskare, men att även han kunde vara pigg på lite hårdare tag - Esther saknar päls på ett par fläckar runt nacken... Det är alltså inte bara rosor och romantik i ManetMelkers preferenser... En mångfacetterad man!)

Melker överlämnades och hans kamrater i hushållet gladde sig mycket över att åter få Melker till sitt hem. Jag lovprisade Melker så mycket jag kunde och belönades med att Melker hoppade upp i mitt knä och låg där och blottade sin otroligt mjuka cremefärgade mage för mig. Vi talade lite om burmors temprament, jag och Melkers ägare, och åter slog det mig hur fantastisk den här rasen är. På riktigt.

Emma, Ellis och Esther har skilda temprament, helt klart. Ellis är den gossiga. Emma är den självständiga. Esther är den hopp- och busiga. Melker är en buff- och goskatt. Men alla har något... burmigt över sig. Det är just det där burmatempramentet, som man inte kan sätta fingret på, det där lite hundiga, men samtidigt extremt kattiga, i kombination med exteriören som gör burmor till Katten med stort k. Melker är skitsnygg, det är han. Han är en VUXEN katt, fast han bara är ett och ett halvt år. Han har alla proportioner. Jag tror att han och Esther kompletterar varandra väl vad gäller det yttre. Samtidigt så är ju tempramentet faktiskt det viktigaste. Om man inte kan ha en katt i hemmet så kan man inte ha en katt i hemmet oavsett hur snygg den är. Jag föder inte upp katter för att de skall stoppas upp och ställas i en hylla eller för att de skall vinna priser och bo i en liten bur på gården. Nej, jag vill att katter som kommer härifrån skall vara som en burma skall vara. Trevlig. Påhittig. Nyfiken. Lojal. Glad.

(Naturligtvis så skall de också vara FRISKA, men det är så fantastiskt självklart att man inte behöver nämna det...)

Enligt Ulla Björnhammar, och fler än henne, så ärvs temprament till huvudsak från fadern vad gäller katter. Jag vet att hon har fog för vad hon säger, men jag kan inte referera till några källor. Visserligen får man info om hankatterna genom att tala med deras ägare och genom att se hur de beter sig på utställningar, men faktum är att det ju är först när man själv får möjlighet att umgås med dem som man verkligen VET hur katten är. I alla tre fallen där jag haft hanen boende hos mig så har jag varit så glad över att jag har fått bekräftat att det här, det är verkligen en katt vars lynne borde spridas över världen. ManetMelker var inget undantag! Jag blev kär i honom. Jag undrar hur många katter man kan bli kär i....

Hur som helst... Jag lämnade ManetMelker hemma hos sig. Jag åkte hem. Och möttes av... en höglöpande Esther.

Det ger sig, tänkte jag. Hon lugnar sig, tänkte jag.

Nä. Hon är nu höglöpig. Det finns inte en enda indikation på att hon inte vill para sig mer. Hon är definitivt redo för mer. Har hon inte lugnat sig till i morgon så tror jag mig veta att det inte tog.

BLÄ.

Jag vågar ju inte ringa och be att få hit Melker igen, för då har det ju gått såpass många dagar mellan den första och sista parningen att det KAN bli massa skillnad mellan åldern på de eventuella ungarna... Jag får bara hoppas att hon bara är lite överkär i Melker och att hon läääängtar efter hans trygga famn och att hon redan nu har en sisådär 11 små befruktade ägg som försöker sätta sig till ro.

Problemet, som jag ser det, är att Esther förra vintern gick helt ur löp. Ett uteblivande av löp om två veckor är alltså inget säkert tecken på dräktighet. Jag får vänta längre än så... Funkar Clearblue på katter?
(Jag vet att Clearblue inte funkar på katter. Det var ett försök att vara lustig...)

Löve is in da air

Om en liten, liten stund åker jag och hämtar en vacker, cremefärgad gentleman som skall få kurtisera min nu löpande vackra unga dam!

Kärleksnästet är inrett, allt är berett. Även Esther! Som jag sagt - lite tidigare än vad jag tänkt mig - men oj vad spännande det här skall bli!

Luskamsförtydligande...

... kanske är på sin plats.

Jag har två gånger idag pratat om att jag har en luskam. Varför har jag en luskam? Är mina katter behäftade med loppor?

Nope.

Ett tips - vill du kamma ur en burma - använd en vanlig, hederlig luskam från Apoteket. Det finns ingenting som är bättre på att få bort babyhår!

(En annan fördel: En luskam kostar tjugi spänn.)

Lördagsgodis

På VKs utställning köpte jag lamm- och rissticks till Esther för att hon skulle gaska upp sig. Hon gaskade inte upp sig direkt men åt en och en halv pinne.

Nyss satt jag och hörde på ett prassel från hallen. Jag lät det prassla ett bra tag men sedan tänkte jag att det är bäst att se vad som pågår. Det var Esther som hittat förpackningen med sticks som hade krupit upp ur sitt gömsle i samband med att jag plockade med luskammar och klosaxar.

Alla tre blev som galna! De hoppade efter sticksen! Till och med lilla väluppfostrade Emma ställde sig som en mungo och sträckte ut sig till en manshöjd (nästan) i jakt på detta godis. Esther hoppade rent bokstavligt, och Ellis, ja Ellis han ville liksom inte inse att påsen var slut så han började gräva under mattan där förpackningen legat. Emma slickade min tumme ett bra tag efter att godbitarna var zu Ende.

Så nu måste jag hitta något ställe som säljer Gimpet Lamm und Reis Sticks. Gud bervars - det är ju 4 Portionen Extra-Kau-Spass! (Fast med tyskt dubbelesstecken... Var finns sådana på tangentborden när man behöver dem?)

Ömhetsbetygelser

Jag vet inte riktigt vad det är med mina pälsbollar just nu. De tycks tävla om kärleksbevis. Inatt var det tydligt att Emma inte alls gillade att jag kom hem sent eftersom hon skällde ut mig efter noter när jag väl kom insläntrandes. Hon är ju inte van vid att jag är ute om kvällarna och hon anser nog inte att det är bra att en småbarnsmor, tillika trekattsägare, stannar ute ända tills efter midnatt. Hon var som klistrad vid min sida från det att jag kom in genom dörren tills dess att jag väl låg i sängen. Då skulle hon ligga med. Hon skällde på mig hela tiden, dessutom.

Esther och Ellis skulle också ligga med. Fast de båda skulle hoppa upp och ner i fönstret däremellan. Och naturligtvis ta omvägen över min och makens magar under sin färd. Därefter var det självklart att Esther skulle ligga på Emma vid mitt ansikte, de båda hade dock lite besvär med att bestämma vem som skulle ligga överst. Att min andning försvårades var inte ett hänsynstagande från någondera sida. Ellis var mer förstående. Han lade sig på mina ben så att jag skulle slippa behöva ta ställning till vilken ställning jag ville sova i.

I morse så vaknade jag med Emma under hakan och Esther brevid henne och med kramp i axeln. Jag vände på mig. Emma och Esther följde med. Ellis låg vid mina fötter.

Sedan har dessa tre under dagen varit besatta, jag säger besatta, av att vara i min absoluta närhet. Jag har kollat. De saknar inget. De har mat, vatten, ren låda, de vill bara vara hos mig. Inga baktankar. Jag undrar förståss varför. Och beklagar att jag inte kan läsa tidning, umgås med son, titta på tv eller ens skriva ett blogginlägg.

En sak har jag i alla fall fått gjort idag. Jag har klippt Ellis klor.

Att klippa klor är egentligen ingen besvärlig sak, och det är inte svårt alls. Och det är viktigt att det görs! Man klipper bara så mycket man kan utan att klippa i pulpan. Tjoff, tjoff, tjoff - så är det klart. I teorin.

I praktiken så är det inte alls fullt så lätt. Esther har gått från att ha varit den mest lätthanterliga lilla dam i världen som tillät att man lade henne mage-upp i knäet och tjoff, tjoff, tjoffade på samtliga 18 klossingar. Nu krävs det att maken håller henne och så får man vara snabb som tusan. "Tjoff, tjoff, T...J...O....F...F..., vänta lite, T..J...O..FF, bara några till... HÅLL STILL.. TJOFF, tjoff... T...Jof...F"

Emma har alltid varit besvärlig i klohänseende. Hon har integritet, den damen. Maken hävdar ju motsatsen, men jag känner hennes själ. Hon har integritet. Vilket i en kattsjäl betyder att det innebär ett svårt övergrepp att få sina klor klippta. Maken får försöka hålla den slingrande ålen medans jag kanske lyckat tjoffa en klo, ibland två, innan det blir ohållbart. Att klippa Emmas samtliga 18 klor är en process som ibland kan sträcka sig över en vecka, och då är det ju nästan dags att börja om igen. Emma har världshistoriens i särklass vassaste klor, dessutom, så att inte hålla hennes klor klippta innebär för mig att jag får små streck på näsan, eftersom hon uppfostrar mig genom att använda en klo och slå mig på näsan för att jag skall inta en för Emma perfekt sovpostion, ge henne mat i mitten av natten (fast just DEN striden vinner faktiskt jag. Det FINNS mat även på natten. Visserligen vill ju Emma bara äta mat som är precis upplagd, men någon måtta i skräckregimen måste finnas. Hon får ta vad som bjuds nattetid. Vilket hon vid elva års ålder borde vara helt på det klara med. Men hon försöker fortfarande!) eller på något annat sätt försöka förmå mig att göra något.

Och så är det då Ellis. Hans klor har precis som Emma en säregen kvalitet, och har alltid haft. De skivar sig jättemycket och är jättebreda. Särskilt vassa är de dock inte. Ellis är också den som på ETT sätt är lättast att klippa på. När han ligger och gossar så ger man honom en liten fotmassage (han ÄLSKAR fotmassage!) och så tjofftjofftjoffar man tass efter tass. Ibland funkar det dock inte, för själva klorna är svåra. Eftersom de är så breda så antar jag att det känns ganska obekvämt för honom, och kattklosaxar är ju anpassade till fina små kattklor, som Emma och Esthers. Jag borde nog egentligen införskaffa en klosax anpassad efter dobermans, men det bär emot. Klorna är dessutom väldigt vita, inte alls lika transparenta som Emmas och Esthers, så det är svårt att se pulpan. Samtidigt vet jag att hans pulpor är väldigt stora. Vilket gör att Ellis klor ständigt är nåååååågot för långa. Fast trubbiga.

Idag har jag och Ellis legat och tittat på Nord och Syd och han har fått fotmassage och han har kammats med luskam så att jag lyckades göra en liten pälsboll. Och han har nu jättefina klippta klor. I alla fall 17 styck. Vid höger tumklo så tröttnade han. Det kan ju vara ett fashionstatement, men jag skall försöka ta den lite senare ikväll i alla fall.

Återstår Emmas bakklor. De är nu såpass långa att det hörs när hon kommer gående på golvet. Det är inte bra.

Intelligentia

Intelligens är ett relativt begrepp

Jag hittade min laserpekare häromdagen. Jag stoppade undan den i samband med att sonen började pilla på saker och ting, jag såg framför mig hur han skulle lyckas bränna sönder sina hornhinnor i en obevakad nanosekund.

Nyligen återfunnen låg den nu i min hand och Ellis satt på golvet vid mina fötter. Jag satte en röd punkt framför tassarna på honom. Han försökte ta den. Jag flyttade på punkten. Han försökte ta den. Jag flyttade på punkten igen, och Ellis lyckades få tassen på punkten och märkte att det inte var något alls att fånga. Egentligen. Istället riktades hans ögon omedelbart mot min hand. Han hoppade efter laserpekaren. Jag blev besviken, men ändå stolt. Han fattar! Tänkte jag. Han, min stora grå katastrof, han FÖRSTÅR att det är från min hand som hela roligheten kommer, inte att den röda punkten i sig är särskilt kul! Min Ellis är jobbig. Men smart!

Igår lekte vi med den vita råttan, jag och Ellis. Han hoppade nästan lika högt som i sin glans dagar, men mitt i leken kom en brun missil farande och snodde hela roligheten. Esther ville också leka med vit råtta. Ellis blev sur. Han lade sig ner.

Nu förhåller det sig så att Ellis är den som behöver mest tid. Jag antar att han därmed lyckas sno åt sig mest tid också, och att Esther därigenom är försummad och negligerad, men nu tyckte jag ändå synd om Ellis. Det var hans lekstund! Så jag övergick till att gömma den vita råttan i min hand och dra den över hans mage (AJ vad jag blev klossad!) och gullade med magen. När jag försökte utöka lekutrymmet med två centimeter kom en brun missil och snodde den vita råttan och Ellis blev sur. Så då lade jag den vita råttan under en av stapelmuggarna som min son lekt med. Ellis tittade på muggen. Han puttade på muggen. Han insåg att han inte skulle kunna komma åt råttan genom att rafsa på den del som stod vid golvet. Så han välte muggen ovanifrån. Därefter var han nöjd.

I soffan senare så låg Ellis och Eshter på mig så att jag inte kunde läsa tidningen. Emma låg mellan mig och maken. Jag berättade om Ellis förmåga att inse att det var laserpekaren och inte pricken som var det man borde jaga. Jag förklarade att jag tyckte att Ellis var smart. Smart, men lite lätt otålig. Fast han har ju blivit lite lugnare med åren.

Jag påtalade att han blivit lite vitare om nosen på äldre dagar. Vi konstaterade att det nog var som så att det var Ellis intelligens som gjorde honom rastlös och frustrerad.
”Jo, nog är han smart” sade maken. ”Om man skall jämföra med de andra två så är han ju den som jag skulle vilja säga är den smartaste”. Så blev han tyst en stund. Sedan sade han:
”Och vad gäller de andra två så vettefan… ” Med all önskvärd tydlighet så framkom att han inte tyckte det var svårt att rangordna dem på grund av att båda visade tydliga tecken på intelligens.
Det tyckte jag var lite orättvist. Emma har en empatisk förmåga som går utom all förmåga. Den senaste veckan, särskilt, har jag varit lite under isen, lite oj så besvärad och lite för lite glad och sprallig. Vem finns då där – HELA tiden? EEEEEEmma. Problemet, när man är lite under isen och lite osprallig är ju att man blir lite lättirriterad. Så när katten Emma av kärlek och omsorg, för så tolkar jag det, hoppar upp i ens knä, vilt spinnande, när man sitter på toa, är det inte kärlek och tacksamhet man känner primärt. När hon klöser en uppskattande på näsan med sina sylvassa klor för att påtala att man ligger i helt fel sovposition så är det inte gränslös lycka man känner. Men ändå. Jag uppskattar hennes karesser!

Och, för den delens skull, hennes tidsuppfattning och känsla för ansvar vad gäller upprätthållande av sovtider hos värddjuret, det vill säga mig. Igår, klockan 22.00 ansåg hon att jag definitivt varit uppe för länge. Hon stod och mammaropade högt och ljudligt fram tills att jag borstat tänderna och sagt god natt till maken. Då hoppade hon upp i sängen och sedan var allt bra.

Och… Om man nu skall diskutera även Esthers hjärnkapacitet… Jag tog fram laserpekaren även för henne. Hon tittade på punkten på golvet. Hon tittade på mig. Och därefter började hon försöka få tag på laserpekaren.

Kloka som bokar, det är mina katter.

Vanartighet

I går hände flera saker som jag påtalade för min make med stolthet i rösten.

Jag skalade räkor. Det i sig är inget att vara stolt över, men jag kände en varm känsla i bröstet av att min lilla räk-hysterika Emma inte glufsade i sig alla skalade räkor trots att hon hade både motiv och tillfälle till det. Nej, istället satt hon fint på golvet och såg bedjande på mig. Hon tillät till och med Esther att ta en räka före henne. Det fick mig att tänka på i förrgår när hon satt på soffbordet, bara ett par centimeter från smörgåstårtan och tittade på tårtan med stora, glupska ögon. Inte en ansats till att sno en räka, gjorde hon, utan väntade snällt tills jag gav henne en.

Lite senare i gårkväll, när jag låg med Emma, Ellis och Esther och glodde på Livet från den ljusa sidan, så kände jag ostbågstarmen riva min kropp. Jag gick och hämtade mig en liten skål. Esther och Ellis lät den stå brevid deras nosar och gjorde inte en ansats till att sno en endaste liten ostbågssmula, men när jag gav dem lite grand så blev de som barn på julafton (jag gjorde till och med klassikern att stoppa en ostbågsbit mellan läpparna och så fick Ellis sno den från min mun... Äckligt, tycker maken. Icke om Ellis gör det på ett korrekt sätt, säger jag. Ty då byter vi inte en endaste droppe kroppsutsöndringar med varandra).

Säg det lugn som varar för evigt.

I förmiddags när familjen Bra intog frukost, och Pappa Bra hade ilat ut till butiken och köpt dyrröktskinka (till skillnad från den vanliga, kemröktochtumladskinkan) och vi satt hela familjen och läste tidning och löste suduko och lekte med okokta spagettis (ja, ni får själva gissa vem som gjorde vad) så noterades att Ellis satt på bordet. Nej, det är inte bra att Ellis sitter på bordet, men han snor ju inte vår mat, det vet han att han inte får. Han skrek lite patetiskt om skinka, det gjorde han, men vi var upptagna. Han fick vänta.

Jag tittade upp. Ellis-helvetet satt och slickade på dyr-skinkan!
"Amenvaffan" fräste jag och rullade ihop charkpappret. Utan att ge honom någon skinka. För om han SNOR skinka så skall han i alla fall inte FÅ någon skinka! Superpedagogen Anna insåg att det var HEEEEEEELT otänkbart. Ungefär samtidigt bestämde sonen att han ville ha ett nytt Tubbiebröd (=toast) med... skinka.
"No can do" sade jag. "Skinkan är kontaminerad" Sonen var inte glad. Inte jag heller. Och inte Ellis heller som ju inte fick någon skinka. Skinkan låg där, prydligt insvept i sitt papper. Emma gick fram och luktade på den. Det var som att... startskottet hade gått, för strax satt även Esther och luktade på skinkpaketet.

Esther puttade ner den från bordet. Jag tänkte att de ju kan roa sig med att få känna lukten av en skinka som de inte kommer åt. HA. HA. HA. tänkte jag.

Vi andra åt färdigt vår skinklösa frukost. När jag plockat undan alltsammans och katterna låg i en burmahög i soffan tänkte jag att nu, NU, kan de ju få en skinkfrossa som de sent skall glömma, tänkte jag. Jag tog upp den tillsynes oskadda charkförpackningen.

TOM. T.O.M.

På det mest diskreta sätt man kan tänka sig hade alltså en eller fler katter, gemensamt och i samförstånd, som jag kan förstå det, tryckt i sig skinka en masse.

Upprörande.

Familjen Bra beslutade sig för att ta sonen Bra till Trädgårdsföreningen och låta sonen känna gräset under sina fötter. Vi knatade runt. Vi gick in i Palmhuset och sonen stod och tittade på alla fiskar. Lyckan var total. Fram tills att jag fick meddelandet från min make att min telefon ringt och att det låtit som att jag fått ett meddelande också. (Att svara i min telefon tycks övermäktigt.)

Det var min granne, som föder upp hundar av halvstor modell. Han hade vänligheten att ringa för att meddela att en grå katt hade infångats av en annan granne, min närmste, som var handskburen och att den grå katten var återbördad till den olåsta lägenheten och att en barnvagn nu temporärt blockerade dörren för att situationen inte skulle uppstå igen.
"Ställde han till med samma kaos som förra gången" frågade jag oroligt, samtidigt som jag börjat springa mot hemmet. Grannen ställde sig frågande, och jag informerade honom om rymmardramat för två år sedan då inte bara Ellis rymde, utan även Esther, och Ellis inte nöjde sig med att rymma utan även gjorde inbrott hos en granne på sjätte våning. Grannen var imponerad över att Ellis kunde göra inbrott. Det var ändå med en liiiiiiiten smula stolthet, om än med övervägande känsla av frustration och skam, som jag sade att Ellis, han är fenomenal på att vara överjävlig.

Grannen lät dock en smula orolig över det faktum att jag hade tre katter, inte en, för det var ju bara en i trappen. Jag kände att hjärtat satt någonstans lååååångt upp i strupen. Jag kände mig illamående. Jag försökte låta glad och tacksam och avslutade samtalet och fylldes bara av en djup ÅNGEST. Förra gången så blev Esther nästan adopterad av en granne på tredje våning. Den gången så ringdes ju fastighetsägare och gud och alla människor och killen som fått inbrott av Ellis ansåg att Ellis var djupt aggressiv och en djupt, DJUPT störd individ och Emma hade stått precis utanför dörren och skrikit av desperation eftersom de två andra var borta. Vad hade hänt med Emma och Esther den här gången?

Jag tittade mig omkring hela vägen och jag förbannade höstlöven. Om Emma eller Esther var här ute någonstans, för rent teoretiskt sett skulle de ju kunna vara det om de smitit ut när någon öppnat porten, så skulle jag inte kunna se dem. Och så skulle de kunna bli överkörda.

Inga katter.

Jag puttade undan barnvagnen och öppnade dörren här hemma. Synen som mötte mig var chockerande. Inte för att något FÖRÄNDRATS sedan jag lämnade lägenheten, men det var inte helt ostökigt. Igår hade vi tvättid och nu står två IKEA-kassar i hallen fyllda med ren tvätt. Mattan var ihopskrynklad, som den blir vid ett kattrace. Det låg brio-tåg och gossedjur på golvet. Och en prasseltunnel. Soffkuddarna hade slängts ner på golvet av sonen och detta var alltså synen som min snälla granne måste ha mötts av när han släppte in min dumma, dumma, dumma DAMP-katt. Som nu, moloken, kom för att säga hej.

Emma kom slokande efter.

Ingen Esther.

Jag svor åt Ellis och gick in i lägenheten, hysterisk. VAR FANNS ESTHER? Jag ropade. Ingen Esther. Var skulle jag leta? Var hon överkörd eller kidnappad? Jag kände tårarna började komma och jag vrålade "EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEESTHER" så tyst jag bara kunde. "KOOOOOOOOM då gumman" lockade jag och svor åt dumdumEllis som ville säga hej.

Då kom hon. Hon hade uppenbarligen sovit i Antons rum. Stenen som släppte från min magsäck vägde åtskilliga ton.

Jag kunde andas ut och sprang ner till butiken och köpte en orkidé till grannen som tagit på sig handskarna och sett min lägenhets upplösningstillstånd och en till grannen som gått in på Eniro och ringt till mig. Så köpte jag en ask toblerone till mig själv.

Ellis kommer inte att få någon skinka på LÄNGE kan jag meddela.

Helgen är avslutad

Ja, det kanske kommer som en överraskning för dig - men det är inte helg längre. Därmed kan man ju tycka att jag borde klämma ur mig hur det gick i just helgen.

Så här gick det:

Jag ilade runt som en skållad bäver och gjorde än det ena, än det andra. Jag sprang och jag klippte och skrev och pratade och knöt näven i fickan och log och sprang och svarade på frågor och så kutade jag runt lite grand. Jag höll ett öga på Eshter under tiden. Hon låg ju på lördagen hela tiden på sin lilla blå puff.

Döm om min förvåning när jag plötsligt såg att min lilla prinsessa satt vid burdörren! Jag blev superglad. Min älskade lilla gullprinsessa var inte sur längre. Hon var inte apatisk. Hon var inte asocial! Hon satt och tittade på publiken! Naturligtvis måste jag ju gå fram och berömma henne för det.

Jag möttes av ett fräs av Guds nåde.
"Men LILLA gumman" sade jag, "Vad är DITT problem" sade jag. Och redogjorde för MINA problem. Eshter fräste. Jag stack in handen i buren. Hon morrade. Jag började ana lite försiktigt att något inte var som det skulle. Nosade lite i luften. Visst luktade det hankiss? Det luktade hankiss. Varifrån kom hankisslukten?

Esther fräste mot baksidan buren. Jag kollade i katalogen. Hoppsan. Fertil hane, klass 9. Aj då.
"Bry dig inte" sade jag gulligullsigt. "Han kommer inte åt dig i vilket fall som helst, det är en vägg emellan". På andra sidan väggen hördes ett jam, som möttes av ett fräs. Oråd.

Esther fräste åt vänster. Jag tittade dit. En hane. Klass 11, med några dagar till klass 9. Lämpligt? Nä, kanske inte. Insåg att jag nog var tvungen att relokera Esther. För att inte hamna i samma situation igen så gick jag ett varv kring burraden för att se om någon granne till den lediga bur som fanns längst bort i änden var fertila hanar. Nope. En liten ullig gullig perser. Hane i och för sig. I klass 11 i och för sig. Men hallå? En PERSER? Esthers ungar lär själva ha fått barn när han bestämmer sig för att bli fertil. Av nyfikenhet tittade jag på de andra av Eshters nästangrannar. Till vänster om klass 9-hanen satt en fertil hane. Till höger om klass 9-hanen satt en klass 11-hane. Tro fan att Esther var sur!

En timme senare skulle Esther bedömas. Jag har iiiiiiiiinget att invända mot den nominering som blev och bedömningssedeln är något att hänga upp på väggen av stolthet, men känner mig ändå missnöjd i jämförelse med lördagen. Ok, den blå lilla fina unga honan kanske skulle vunnit i alla fall. Hon var superfin. MEN. Jag säger MEN; Esther var liksom inte med i tävlingen. Istället för att vara en fin burmahona med pondus var hon en ihoprullad igelkott. Bokstavligen. JAG hade inte nominerat henne! Och som jag sade - det gjorde inte Calmes heller.

Ett par timmar efter det låg Esther med mage upp och bara spann. Hon tyckte livet var fantastiskt. Det var så dags då!

En väninnas turk-Ture blev supreme. Premier. Hon blev glad. Gråtglad. Och jag fick ett glas bubbel. Och var också glad för hennes skull. Vidare fick jag ta beslutet att omgående ta Esther från piller eftersom den tilltänkte fästmannen beslutade att markera i sin domarbur, vilket förde hans ägare till misstankar om kommande sprayningar därhemma. Jag känner en oro för att det skall bli PRECIS som förra året. Då kom Zorro till mig första veckan i november och Esther löpte inte förrän... ja, när var det? En månad senare och efter mycket övertalning. Tänk om jag inte HINNER????

Så, så gick det i söndags.

Sedan körde jag domare till flyg, tåg och färja. Jag blev så glad! Så fantastiskt glad, faktiskt! En domare som inte dömt Esther tittade in i buren (som jag skulle slänga av här hemma så att Esther slapp sitta kvar i lokalen under rivning och städning) och berömde henne å det vildaste. Det KAN ju vara av artighet, men nä - jag tolkar det som ärlighet. Det visade sig vidare att hon ägde en halvbrorsa och att hon var ett stort fan av Esthers far. Jag påpekade att Esthers mor hade många förtjänster hon också.

Och hem kom jag tidigare än någonsin.

Summa av helgen: Faktiskt den bästa VK-utställningen jag varit med och arrangerat, och det är ju några stycken vid det här laget.

Tidig hemgång!

Klockan tjugi i sju gick en domares tåg hem. Jag fick i uppdrag att köra henne till stationen, vilket innebar att jag var hemma vid ungefär tjugi i sju. Så tidigt har jag aldrig varit hemma från en VK-utställning! Snacka lyx!

Dagen har annars spenderats på springande fot. Såsom "utställningskassör" (ett konstruerat ord, vid min ära) har jag ordnat med diverse ekonomiska spörsmål av arten att se till att det finns växel och ordna kvittenser med mera. Av Guds försyn, eller måhända den ordinarie kassörens pliktkänsla, har dock de flesta lite tyngre penningfrågor avklarats helt utan min hjälp. I övrigt har jag varit avbytare, springare och informatör.

Det gick bra för Esther. Mycket bra, får jag säga, trots att hon bara kom hem med sitt cert. Men å andra sidan så fick hon certet i konkurrens, och det var inget självklart val, får jag säga. Jag blev MYCKET glad över det där certet. Min konkurrents ägarinna behövde minsann inte oroa sig vid BIVen, ty där stod hennes andra katt som självklar vinnare. Hon är en riktigt, riktigt RIKTIGT snygg burma! (Och EC...) Till och med vid uttagningen till BIVen var jag emellertid nöjd, ty det tycktes ändå vara ett övervägande involverat. (Liten oro känner jag dock över att hon inte verkar så pigg på att visa upp sig... Vill ju ha en glad katt på domarbordet, ingen ihopkrullad liten brun fläck med klotrunda ögon.)

Jag är lite, eller läs mycket, bortskämd vid BIVar. Jag har bara förlorat en, eller om det mööööööööjligen är två tidigare. Och mot vilken katt? Dagens vinnare. Så - är jag nöjd med dagen? Mycket.

Utställningen har flutit på jättefint, i alla fall från mitt perspektiv. Maten var god, allt löpte i princip felfritt (småskavanker och småmissar som går att reparera innan man hinner säga HEJ är inga direkta fel. Surkärringar finns alltid och är lättare och svårare att parera/ignorera och idag har de varit av det lättare slaget). Jag har träffat massa människor som jag träffar allt för sällan och jag har haft samtal som jag har tyckt har varit mycket givande. (Det var kul att köra domaren till tåget och babbelibabbla lite... Bland annat.)

OCH två stora grejjer i mitt lilla liv har inträffat idag.

1. Jag har fått klartecken till en parning. Efter ÄK kommer jag därför att låta bli att ge Esther p-piller och så får jag hoppas att hon löper fort som sjuttsingen. Jag vill samtidigt inte ropa hej förrän bäcken är överhoppad.

2. Jag fick beröm för mina små föredrag. Och det lät som att det var på G att jag skall få föreläsa igen, vilket jag ju tycker är superkul!

Nu skall jag äta mina spareribs och coleslaw. Eller som det hette när jag växte upp - revben och vitkålssallad. I morgon är en annan dag. Uppe innan tuppen, det hoppas jag vara, ty klockan 6.30 skall jag åter stå på Gothia arena och se pigg och glad ut!

Hela helgen framför mig!

Igår byggdes det burar och fixades det och donades det och vi blev faktiskt hyfsat klara redan då. Om det inte hade varit för det inhyrda basketlaget hade vi väl fortfarande stått och byggt, antar jag.

Eller vi och vi... Min rygg lade av efter att jag plastat typ... MAX en femtedel av burarna. Då tog jag en liten skakande paus innan jag kunde fortsätta utföra fysiskt betungande arbetsuppgifter såsom att... tja, vad gjorde jag... Repade pås-lås till de andra, klippte utställarstickers och lite andra samhall-uppgifter. Förnedrande, vid min ära!

Idag var jag tvungen att gå in och jobba trots att det inte var planerat. Men jag löste det galant genom att gå till jobbet i princip mitt i natten, utföra det mest akuta och därefter åka till Gothia Arena och jobba där. Jag åkte inte direkt utan tog vägen om Systemet eftersom jag hade det i arbetsuppgift. Fråga var - en eller två flaskor torr sherry? Jag tänkte att det är bäst att vara på den säkra sidan - domare kan ju vara törstiga efter en dags bedöming - jag tog två flaskor.

Väl i hallen så fick jag order om att omedelbart fara och köpa tre flaskor till...
(Här måste jag inflika att jag inte har en aning om hur man dricker sherry. Jag anser att det, näst efter Jägermeister, måste vara djävulens påfund och skulle AAAAAALDRIG besudla mina läppar med detta gift. Jag har bara förutsatt att man kanske sippar typ... två centiliter och därefter är man nöjd. Dricker man sherry på det viset? Eller som juice? Dricker man det kallt eller varmt? Upplys mig!!!)

Jag fick vidare instruktioner om att köpa blommor och korgar att sätta blommorna i, ett kvittoblock och sedan var det bra. Jag styrde kosan mot Frölunda Torg. Det var mayhem där. Så många människor i rörelse som paniskt försökte få till en gravkrans, en halloweenpumpa, en fredagsgrogg och färska räkor och lammstek på en och samma gång att slagsmål nästan utbröt på parkeringsplatsen (nope - jag var inte inblandad). Systemet kunde avhandlas där och även kvittoblocket. Dock inte blommorna. Och framför allt - inte korgarna.

Jag styrde kosan mot Sisjön. Ö o B, tänkte jag (och hade tipsats om), Ö o B lär ju ha korgar! Nope. Det hade de INTE. De hade däremot en jäkla massa kunder som knödde i hopp om att finna det ultimata halloweengodiset.

Amenvaffan, tänkte jag. Till sist så körde jag in på Coop Forum. Coop Forum har allt, tänkte jag. Jag skiter i de ekonomiska instruktionerna. Jag köper blommor och jag köper korgar och så får jag väl hosta upp de pengarna själv, tänkte jag. När jag skulle parkera så var det kö till parkeringen. Folk var arga och de tutade (inte på mig) och det stod en gubbe och råskrek på en medtrafikant av någon anledning. Hon var inte manlig. Men det hindrade inte smockan från att ligga i luften inte. All Helgona väcker det vackraste i människan, tänkte jag.

Det fanns inga korgar på Coop Forum. Jag köpte fyra cerisa cyklamen till ett hyfsat pris. Därefter fanns det heller inga blommor jag ville ha. Nu var jag sur. Jag körde till Plantagen. Plantagen har blommor, tänkte jag. Och korgar.

Jajamensan, visst fanns där blommor! Och korgar! Blommorna avklarades galant. Stora krysantemum i gul/rött. Och så lite silverek. Bara korgarna kvar!

För minst HUNDRA SPÄNN STYCK!

No way, José. Tänkte jag. Och köpte fyra papperspåsar istället.

På väg till hallen igen så ringde de från hallen. Påslåsen var slut. Det var bara att svänga tillbaks till Coop Forum. På parkeringsplatsen gick tutorna varma och en gubbe stod och skrek på en annan gubbe och den andra gubben slog knytnäven i den första gubbens motorhuv. Kärlek och respekt för människan, det är vad som utmärker All Helgona. Det och god mat, vila och kontemplation.

Väl i hallen så var det så vansinnigt nästanfärdigt. Jag lade ut lite kattmat, småfixade lite och åt en kycklingsallad. Jag gick på promenad på motorvägen och hängde upp vägvisarskyltar. Sedan tittade jag på klockan och det var dags att gå hem. Jag hann hänga upp burskynket dock. Det blev blått tak och golv och dessutom blå puff och det blev mörkt och tråkigt.

I morgon är det inställelsetid halv sju. HALV SJU! Bah - det var länge sedan jag sov ändå...

Jag har tjyvkikat i katalogen. Det blir måååååånga burmor i morgon. Och konkurrens blir det. Det var inte helt nöjt jag konstaterade att den torra luften inne hos oss har givit Esther mjäll... Passande. Men klorna är klippta.

Vad kan gå fel då?

Att klippa navelsträngen

Igår avhämtades Mandel igen.

När hon kom häromdagen så tussades hon ju ihop med Esther. Esther blev eld och lågor, ÄNTLIGEN kom hennes bebis tillbaks! Esther beslöt att tvätta och uppfostra direkt.

Vad hon missade var att Mandel nu har blivit en ung, semisjälvständig, kvinna. Mandel var INTE intresserad av att tvättas som en bebis. Hon var INTE intresserad av att snutta. Hon ville BUSA och LUKTA och kolla sig runt omkring.

Esther ropade på henne. Uppmanande. Mandel struntade i henne. Esther gick barskt fram till sin förstfödda dotter och började resolut tvätta henne. Mandel ville INTE vara med.

Esther tog fram stränga mammakortet och bet henne i nacken. Mandel tittade på henne som om hon inte var klok. Hon gick därifrån. Esther efter. Esther skällde på Mandel. Mandel agerade tonåring och struntade högaktningsfullt i sin mor. Med hänsyn till detta så höll jag örnkoll på de båda i en och en halv timmes tid, jag var lite rädd för att den där frigörelseprocessen skulle komma med dunder och brak och att Eshter skulle lacka ur i paritet med hur hon lackat ur på Ellis.


Nope - familjelyckan blev total och de har varit med varandra hela tiden. Eshter har busat som en unge och Mandel har varit vuxen med Esther.

Så igår så avhämtades lilla Mandel.

Innan avhämtningen satt sonen och tittade på den nyinköpta filmen om Lilla Spöket Laban (41 minuter av ren tristess, för 149 spänn. Sonen gillade den dock) och jag satt bredvid och höll honom sällskap. Mandel höll oss sällskap.

"Nu kommer BÄÄÄÄÄÄBISEN" sade sonen överlyckligt varje gång Mandel hoppade upp i soffan hos oss och så blev han besviken varje gång Mandel tyckte att vi var svintrista och hoppade ner igen, efter en sisådär tre sekunder. Till sist så tröttnade dock Mandel, rent fysiskt, och hoppade upp i mitt knä och lade sig och kurrade.

"BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄBISEN är GLAD" sade sonen. Jag hummade. Sonen placerade en blöt puss i huvudet på Mandel. Mandel fortsatte spinna. Detta är en sak som min son inte är så van vid. I vanliga fall, när en katt ligger i mitt knä, och min sons blöta tryne närmar sig kattens huvud så upphör spinneriet. Ibland finns katten kvar att pussa i knäet, men oftare än att de sitter avvaktande och väntar på att karesserna skall gå över så hoppar de ur mitt knä och återkommer när faran är avlägsnad, det vill säga sonen har kommit på något roligare att sysselsätta sig med. Icke Mandel, alltså. Sonen blev således ännu lyckligare och ville ge Mandel en kram.

Döm om hans förvåning när katten uthärdade även denna kärlekshandling, vilt spinnande. Hans små pepparkaksögon glittrade och han placerade ännu en puss på Mandel som fortsatte spinna. Jag skulle just erbjuda sonen att själv få ha Mandel i knäet när det ringde på dörren och hon skulle avhämtas.

Mandel satt efter en kort stund i sin bur. Esther stod utanför. Mandel sträckte ut en liten tass genom gallret. Esther nosade på den. Esther nosade på Mandels lilla nos. Det var lite hjärteknipande. Inte lika hjärteknipande som det var efteråt, dock. Esther sprang och letade efter Mandel hela kvällen. Och ropade på henne.

Jag, mitt dumma nöt, var lite för snabb på att öppna dörren för att sammanföra Esther med de andra två. Jag vet inte vem som började men jag såg efter en stund (för jag återgick till Lilla Spöket Laban direkt efter dörröppningen) att det rådde en spänd situation i lägenheten. När jag gick för att kontrollera lite mer så visade det sig att Ellis klapprade tänder mot Esther som inte bemötte detta med vänlighet. Efter ytterligare en stund så tvättade Ellis Esther och sedan verkade allt vara frid och fröjd igen. Om man bortser från att Esther ropade på Mandel.

Eshter fick sitt p-piller i sina köttfärskulor som vanligt, Ellis fick lite köttfärskulor utan p-piller. Och därefter gick jag, Emma och Ellis och lade sig. Först i morse så kom Esther. Jag vet inte var hon har varit, det är möjligt att hon sovit hos min make (jag har inte tänkt på att fråga honom) men jag anar att hon sovit inne hos "sig", det vill säga i det rum hon delat med sin lilla dotter.

"Klipp navelsträngen" muttrar jag. Med lite medkänsla, ändock.

Mandel på besök!

Så, sedan ett par dagar har vi celebert besök! Mandel, a.k.a. Apple Pie är i föräldrahemmet (eller i vart fall möderneshemmet) och hälsar på.

FINNS det något roligare än en ungkatt?

Esther och hon är i alla fall som ler och långhalm. Emma är inte förtjust. Esther blir oförtjust i Ellis när Emma inte är förtjust i Mandel, vilket innebär en tillbakagång till avspärrade delar av lägenheten, dessvärre.

Mandel har en fantastisk färg, redan. Och en sådan SVANS hon har! Ögonen börjar bli riktigt, riktigt fint gula och humöret!!!! Tittar man på henne så kurrar hon och busar gör hon. Jag gillar Mandel. Skarpt.

Vilket för mig till att jag måste försöka hitta en ny fader till en ny kull... Frågan är vad och var. Jag måste ta mig tid att verkligen titta runt nu.

Det är mindre än en vecka kvar till VKs utställning. Domarfördelningen var välkommen och jag har hört ryktas om att det kommer maaaassor med burmor. Det skall bli spännande! Eftersom jag inte har haft tid att lämna in symaskinen till lagning så får det bli en blå botten och ett blått tak på buren, men det får funka ändå.

Jag fasar lite för helgen som stundar. Av erfarenhet vet jag att det blir mycket jobb, redan under veckan.

Sedan är det bara några veckor kvar tills ÄK har sin utställning. Och de har ju teman på utställningarna. I år är det Western. Hur, oh hur, skall jag tema upp mig? Hade jag haft tid så skulle jag fixat ett saloons-skynke i riktigt vulgostuk, men jag tvivlar på att tid kommer att givas. Hade jag haft kropp och kroppstemperatur så hade jag klätt ut mig till en saloonsflicka (läs glädjeflicka) med cancankjol och snörkängor, men nä. Dessutom vet jag inte riktigt var man får tag på en cancankjol, nätstrumpor och snörkorsett med kort varsel. Att bli indian är ju lätt gjort. Men hur tematiskt blir det om en indianbrutta bär upp en saloonsföreståndarinna? (Jag skulle vilja skriva bordellmamma - men det skulle kanske väcka anstöt...)

Utflugna ungar

Igår kväll gick Esther runt och ropade efter ungarna. Det var riktigt hjärtekrossande.

Den stora dagen D - före, efter och under tiden!

Mitt burskynke blev klart. Öljetterna var ett helvete att få dit, och sneda blev de. Vinda blev de. Av någon anledning hade tillverkarna av öljetterna tillverkat dem av titan. Mojjen man skulle ta hål i tyget med var trubbigare än lagstiftningen rörande rödgubbe-gående. Och hållaren var sned och vind redan från början. Men det gick!

I fredags var det stora katthämtardagen. Först ilade jag, tillsammans med Anton, upp och hämtade Mandel, a.k.a Apple Pie. Hon har i sitt nya hem förärats en sådan där gammaldags transportbur gjord av metallnät med en metallbricka i botten. Ett blommigt litet överdrag gjorde denna lilla hemvist lite mer ombonad. Jag var fylld av avund över den där transportburen. Jag tror inte det går att få tag på sådana längre, men herrejäklar vad mycket bättre de är än de stora plastkollosserna! Ur hygiensynpunkt är de ju fullkomligt briljanta!

Det var med viss bävan jag sammanförde Esther med dottern. Skulle det bli fräs?

Det blev det INTE. Det blev ett så glatt återseende att jag blev alldeles varm i hjärtat. Esther blev den gladaste katten på norra hemisfären, och Mandel verkade tämligen glad hon också.

Jag tog ner påsar med kattlådor (tog med en extra IFALL det skulle smälla under dagen så att jag skulle nödgas att separera katterna), burskynken (i pluralis - jag tog med ett enkelbursskynke IFALL jag skulle nödgas separera katterna) och den blå puffen och den silvergrå lilla paneldynan (inte för att jag tog ut något i förskott, men man VET ju aldrig - och den är suverän för att spraya lite feliway på när man bär upp sin oh så tjuriga katt...) och den rosa prepp-necessären och lite annat smått och gott.

Raskt iväg för att hämta Amelia. Även här bävade jag över den kommande reunionen. Även denna gång var det svansar upp - tvätt och lek och alla var glada. JAG var glad!

Skulle klippa klorna på Mandel i lugn och ro. Insåg att den rosa necessären låg i bilen. Attans. Sköt upp kloklipperiet tills jag kommit fram till Tibro.

Igår morse, klockan 4.00 ringde min väckarklocka. Jag ragglade upp. Jag packade pryttlar. Jag makade in katter i burar. Med hänsyn till att det låg tre katter i en hög när jag kom in för att hämta dem fick systrarna dela en stor bur och så fick mamma en bur. Lite lättare än att bära tre burar. Amelias lilla axelremsbur följde med. Dels för att jag skulle lämna Amelia så snart som möjligt efter att jag kommit hem, dels för att OM det skulle bli spott och spe så skulle jag ha MÖJLIGHET till att separera dem på hemresan (eller för den delen - ditresan) och också för att den inte bara är lättburen - den är supersnygg.

In i bilen. Staden sov fortfarande, med undantag av de som raglade hem från krogen. Hissen ner till bottenvåningen luktade verkligen gåhemfrånkrogenfylla. Bilen var kall. Jag mös. Det var så LÄNGE sedan jag gjorde det här, och hur jäkligt det kan tyckas att gå upp i ottan och köra långt för att sitta och vänta i en gammal industrilokal eller nedsliten arena eller vad arrangerande klubbar kan tänkas att ha fått ynnesten att hyra, så är det något visst med utställningar!

Ungefär vid statoil i Gårda insåg jag att jag förmodligen hade klosaxen i bokhyllan, inte i den rosa neccessären.

Väl i Tibro så mötte jag en massa folk som jag inte träffat på länge, och massa folk som jag träffat tämligen nyligen och jag hängde upp mitt nya burskynke. Lite blekt blev det, men tämligen ok, får jag säga.

I dubbelburen intill skulle Zorro (halvbror till kullen) sitta med sin far, Lancelot (far till kullen). Det gick superbra. I två minuter, därefter började de slåss. Lancelot fick ett sår i skallen. Inte bra. Men det var ju tur att jag hade med mig den där extralådan, för då kunde både far och son ha fullständiga faciliteter under hela dagen i en delad bur!

Dessvärre kunde inte Christina, som ju äger Lancelot och i vart fall halva Zorro komma, men Stellan och Hans var där, med tre burmillor och en britt. Dessa satt också i direkt anslutning till mig. Situationen med Christinas frånvaro gjorde att vi hade VÄÄÄÄÄÄLDIGT många katter att hantera och tämligen få händer att göra det med.

Hans hjälpte mig med att klippa klorna på Mandel i lugn och mysig utställningsmiljö (det där var ironiskt) och som tack för hjälpen fick han en reva på handen.

En kik i katalogen utvisade att OM Aloha hade kommit med så skulle vi minsann ha vunnit BIS-kull. Ty då hade vi varit de enda tävlande... Esther hade även blivit bästa avelshona... Ja, ja. Tänkte jag. Eftersom hon ändå inte kommer i närheten av årets kattlistan (inte tillräckligt många utställningar kan rädda henne i år) spelar det inte så stor roll. Det stod även på morgonen klart att Lancelot hade bästa avelshane i en liten ask, eftersom, bristen på Aloha till trots, han hade tre avkommor närvarande och alla tre är bra och han var den enda tävlande i klassen.

Det höll på att kärva till sig vid bedömningen då domaren på blå burma var i perfekt fas med domaren på brun burma. Catharina Modal Nilsson är nyexad som domare, jag måste säga att jag gillade henne. Hennes bedömning av Amelia var jättebra! Amelia fick mycket beröm för sin fina kropp och sin burmalook. Men naturligtvis var det ÖÖÖÖÖGONEN som avhandlades mest. Naturligtvis, säger jag, eftersom det är verkligen ett par superögon som sitter på den katten! Amelia blev dock inte nominerad, vilket inte var så himla konstigt med hänsyn till att hon faktiskt bara är tre månader och en vecka gammal.

Hos Eiwor Andersson satt såsmåningom fyra bruna burmor. Mamma, pappa och syskonen Burma. Jag hyser den absolut största respekt för Eiwor vad gäller burmabedömningar. Hon har inte dömt Esther förut. Jag var lite, eller läs MYCKET nervös. Ja, jag vet att Esther är den vackraste katten i hela livet, men vilket barn är inte det vackraste i sin moders ögon? Ja, jag vet att hon alltid får bra bedömningar, men nu skulle, som sagt, en person vars uppfattning om burmor jag verkligen hyser den största respekt för döma min bebis. Och dessutom hennes bebis. Rädsla är ett ord som man kanske inte skall missbrukas, men det var inte långt därifrån.

Pappa kom först. Pappa hade ett sår i ansiktet. Mamma kom sedan.

OCH VILKEN BEDÖMNING!

Den började med att Eiwor kände på den absolut mest till visning ovilliga katt under hela dagen (gruffet mellan Zorro och Lancelot i buren brevid hade inte direkt fyllt min gumma med självförtroende. Till det kommer att en utställning inte är något spa för Esther i vanliga fall). Hon fräste dock inte utan försökte mest krypa upp i famnen på mig.

"Hon har fått en kull" frågade Eiwor och vägde katten i handen.
"Mmm" sade jag. "Känns det på de odeffade magmusklerna" frågade jag.
Eiwor tyckte väl att det var lite roligt, men sade:
"Hon har tyngden" Och jag blev så glad.

Därefter började lovorden. Jag var så glad att jag hoppade. Naturligtvis var det superögonen som fick de största superlativen.

Den enda anmärkning jag fick var att Eiwor ansåg att Esther var lite liten. Hon gillar sina burmor större. Men, tillade Eiwor, katten var i absolut proportion.

Jag var nästan lite glädjeyr när Mandel bedömdes, så ärligt talat så missade jag MYCKET av den bedömningen. Jag uppfattade det jag redan visste - fantastiska ögon, lovande färg, fin placering av öronen, sedan var det surr i mitt huvud.

Mandels ägare kom till utställningen inför att Eiwor skulle ta ut nomineringarna. Problemet för vår lilla burrad var att Hans och Stellan skulle ta upp sina burmillor och sin britt för nominering samtidigt som burmorna skulle upp. Och det blev BRÅTTOM. Vilken tur att Mandels ägare var där!

Mandels "mamma" fick slängt sin lilla unge i famnen. "Go - go - go" vrålade jag. Mandels "pappa" fick ta upp Zorro. Med en femkiloskatt (jag tippar på att det är det han väger) så står det fullkomligt klart när en person inte kan bära en katt inför nom. Jag gav en pedagogisk lektion på tre sekunder.

"Tumme där - pekfinger där - och handen under rumpan - go - go - go" och själv ryckte jag åt mig Esther och skulle springa iväg.
"Skall du inte stänga buren" undrade Mandels "mamma". Jo. Det kunde vara en bra idé med hänsyn till att Amelia ju faktiskt satt kvar...

Stress kan vara bra för man blir inte nervös. Jag stod där och tittade när Mandel slogs från panel av en liten svartvit cornish. Jag stod och såg när NÅGON katt - missade faktiskt vilken det var - som slog Zorro. Jag var så impad av att min tresekunderslektion tagit skruv - i ärlighetens namn såg det ut som att Mandels "pappa" hållit katter inför nom tidigare!

Så kom då de fertila honorna. Eftersom jag var ganska stressad över att blott några minuter tidigare fått veta att alla katter som Eiwor ville se igen skulle upp samtidigt så var jag ganska omedveten om konkurrensen. Jag TROR att det var fyra katter kallade. Snart stod dock bara jag och en fantastisk ryss kvar. Vi snackar inte vilken ryss som helst. Vi snackar en RYSSRYSS. Jag visste liksom redan att det var kört, men jag var ÄNDÅ så glad över den fina bedömningen jag fått och tyckte att dagen var ROLIG och att det varit jättekul och att jaja-självklart tar ryssen det. Så när Eiwor pekade med hela armen på mig så var min första tanke att jag "får gå hem". Min andra tanke var att gratulera vinnaren med ett grattis. Ungefär samtidigt som jag försökte säga ordet "Grattis" insåg jag att ryssen inte höjts till himmelen i segergest. Å andra sidan, hann jag tänka, så är väl inte ägaren en sådan där extrovert typ som viftar med sin vackra ryss... Men han kom fram till mig och jag började säga "Gratt.." och sedan kom jag av mig för han sade grattis och jag funderade på den där armen som sträckts åt mitt håll och så fick jag en pokal och TAMIGFAN - ESTHER VANN ÖVER EC S*Limelights Pocahontas!

Jag hade tidigare stått med Hans och Stellan och tittat på burmillabedömningarna och uttryckt min förtjusning över deras Anna Vissi (som enligt all logik idag blir Supreme) så jag blev inte FÖRVÅNAD över att hon blev nominerad borta hos Catharina. Glad, ja. Förvånad. Nej. En fantastiskt vacker katt. Och så TREVLIG och TRYGG. Med tanke på Esthers relativa blyghet och med tanke på Annas skönhet så gick jag till panelen, inte med dåligt självförtroende men med fullt förtroende för att Anna skulle stå som segrare. Jag hejjade ju på Esther, men jag var förvissad om att Anna skulle vinna, trots att jag inte sett den tredje motståndaren (som visade sig vara en svartsilversomali).

Vi stod där alla tre och jag sjöng "Go Esther, go Esther" och gjorde Ricky Lake-rörelser (om du minns hur sådana ser ut) och vi konstaterade glatt att oavsett hur det går - så vinner ju Anna.

Jag stod och såg på Eshter i panelen. Jäsiken vilken vacker katt hon är! Vidare slog det mig att när någon annan än jag visar henne så har hon bättre självförtroende. Vilket gör att jag är ännu gladare över att VK har en assistentburen utställning.

Catharina röstade på Anna. Eiwor röstade på Esther. Kvar var Wendel Stoop, som heller aldrig har sett Esther förut. Han röstade på Esther!

Inte nog med det - när jag segerrusig och förvånad och jätteglad (vilket innebar att jag knappt segerviftade med henne och än mindre ställde upp på något BIS-foto. Frånvaron av BIS-foto glädjer mig idag, men det kanske uppfattas som oartighet snarare än som absolut förvåning och glädje...) hämtade Pester från assistenten så kom hr Stoop fram till mig och sade "You got av veeeeeerrry beauttifol cat" - och det hade han inte alls behövt att säga eller göra och därför blev jag ÄNNU gladare!

Så, igår blev alltså Eshter best in show och jag blev överlycklig. Som pris fick jag bland annat ett presentkort hos Kicki Thenberg på ett a4-foto. Jag hade talat med henne tidigare på dagen om att ta ett kort med hela familjen men allteftersom dagen fortlöpte och med hänsyn till Esthers nervositet över bråket i buren brevid och att hon ju skulle upp till nominering och att hon senare skulle upp till panel, och dessutom med hänsyn till att jag varit borta och konstaterat att fotografen hade fullt upp så hade jag lagt ner fotoplanerna, men nu kändes det nästan som ett MÅSTE att få till en bild på de två systrarna innan de skildes åt. Jag tog inte med Esther dock. Så nu får jag se hur resultatet blir. Det skall bli spännande!

Om man skall FÖRRINGA gårdagens seger, vilket man som obotlig pessimist måste göra, så kan man ju invända att det var en liten utställning. Men - BAH - säger jag. Esther bedömdes mot en massa katter ändå, och, vad viktigare är, mot två FANTASTISKA katter som jag anser är så otroligt fina! Att då VINNA mot dessa känns som en stor ära! (Nu låter det som att jag använder patetiska överord, jag hör det själv, men vaffan - man kan håna galna kattanter tills man blir blå i synen - hade man inte haft det i sig så skulle man ju inte ställt ut över huvudtaget!)

Väl hemma så var det verkligen med en klump i magen som jag återlämnade Amelia. Nu är hon verkligen och definitivt borta, inga mer hämtningar och övernattningar (om ägaren inte vill ha kattvakt förståss, det borde man kunna ordna...) och inga mer reunions med syrran. Jag överlämnade EX1-kokarden och bedömningssedeln och så var den sagan all.

Senare idag skall jag återlämna Mandel till behöriga. Känner vemod där också. Men henne VET jag ju att jag skall agera kattvakt åt!

Några sista små ord rörande utställningen innan jag avslutar denna generationsroman: BiK. Vilken insats!

Med vetskapen om att de fick ett mycket sent återbud på en domare, att en av deras "viktigaste" personer blev sjuk dagen innan utställningen och att ytterligare en domare försvann (eller i vart fall fastnade på en flygplats i Europa) så får man bara ge en jätteeloge åt utställningen! Funktionärerna var supertrevliga, allt flöt på och de skall vara stolta över sitt arrangemang! (Sedan att lokalen var något... kylig och att matos och bedömningar är en ovanlig förekommande kombination av en anledning är petitesser i sammanhanget!)

Nu hägrar VK och därefter ÄK.

Smällt igen!

Det kan ju ha hänt tusen gånger under dagen - men ikväll sade det TJONG igen.

Jag kan se det positiva i det hela.

Situationen var helt ok när jag kom hem. Alla var nöjda och glada. Ellis var i och för sig svart i ögonen, men han var gullig mot både Emma och Esther. Emma och Esther busade ganska rejält och jagade varandra fram och tillbaks i lägenheten.

Esther var med mig i vardagsrummet när vi båda hörde ett vrål från sovrummet. Emma hade tydligen fått en smäll av Ellis och röt ifrån. Istället för att vara en smart kicka så gick Esther dit. Och vips så utbröt kattslagsmål. Mellan Emma och Esther.

Så nu sitter Esther i kattburen igen. Emma morrar lika mycket som Esther om de råkar se varandra. Ellis är cool.

Så:
Positivt: Ellis behöver inte nödvändigtvis vara problemet. (Men han är DEFINITIVT inte lösningen!)

Negativt: Esther kan vara problemet. Men om man skall se något positivt med det negativa så KAN det ju bara vara en övergående rangordningsfight som utspelas. Emma är ju inte den mest bästa förloraren och hon i sin tur har ju liksom alltid förlorat rang till Ellis för att han är för korkad för att förstå att Emma anser sig vara the top bitch. Det negativa i det positiva i det negativa är att mina katter kanske aldrig ger sig NÅGON av dem vad gäller bestämmandet av vem som är bäst.

Nu får de fan i min lilla låda GE sig.

Jag skall färdigställa skynket nu, i alla fall!

Trassel

Det har gått troll i burskynket.

Igår när jag tillslut fick fram symaskinen och trädde i den beiga tråden så slirade bara maskinen. Inte ett stygn kom fram. Den var trög att mata manuellt också. Det satt liksom fast om man inte brukade ett stort mått våld.

”AAAAAAAAARGH” vrålade jag. ”Nu har maskinhelvetet gått SÖNDER också” skrek jag. Maken kom tillskyndande och frågade VARFÖR maskinen gått sönder.

”Det KAN bero på att jag inte har oljat den på tio femton år” fräste jag. ”Jag vet inte. Det kan MYCKET VÄL vara därför”. Av någon anledning så hörde jag mig själv använda en anklagande ton till min ganska rädde make trots att han näppeligen ligger bakom ooljandet av min symaskin. Jag skruvade isär den där delen som håller spolen på plats och plockade triumferande ut ludd som man skulle kunna tova vantar av.

”AHA” fräste jag. ”Undrar om det här hjälper”

Det gjorde det inte. ”VAR ÄR MIN ELSKRUVMEJSEL” fräste jag. ”Jag vet att jag har en elskruvmejsel, men allt bara FÖRSVINNER i det här huset” anklagade jag min make. Som gick till verktygslådan och plockade fram min elskruvmejsel. Han är snäll.

Vi skruvade isär maskinen vid stället där det finns massa mojar som rör sig upp och ner i syfte att påverka nålens riktning.

Vidare plockade maken fram en liten flaska olja som låg i ett rör med kullager som han skall ha till sin skateboard.

”Kolla om den här funkar och att oljan inte är för tjock” föreslog han.
”OCH HUR I HELVETE SKALL JAG KOLLA DET” fräste jag. Trevlig som jag är. ”OCH HUR OLJAR MAN EN SYMASKIN” För den smärtsamma sanningen är att jag inte kan olja en symaskin. Det är därför den varit utan olja så länge. Sist gång jag försökte olja min symaskin slutade det i att jag förstörde ett utkast till en studentklänning. Jag har inte gjort några nya försök efter det.

Nu fann jag emellertid en djup tillfredsställelse i att olja de små skruvarna och pistongerna inne i djupet av min symaskin. Jag kände mig kompetent. Fast den lilla kullageroljeflaskan var ganska trubbig och klumpig så jag kom inte åt.

Jag vred på ratten. Nog gick det lite smidigare! Jag såg ljuset i tunneln! Jag satte i sladden och tog fram provbiten och tryckte på pedalen och…

SKITEN SLIRADE och lät konstigt. Inte ett stygn matades fram.

Maken skruvade bort toppen på symaskinen. Ingen förklaring uppdagades. Maken skruvade bort sidstycket. Då uppenbarade sig problemet. Ett lock som skyddar elkontakten hade spruckit och låg och spärrade drivremmen.

”Jaha” sade jag. Vad kan man annars säga? Det är kört? Det blir inget burskynke?

”Kan du inte fråga någon på jobbet om de har en symaskin” föreslog maken. Jag tittade föraktfullt på honom.

”Det FINNS ingen med symaskin på jobbet” sade jag med en självklarhet. ”Det har varit jakt efter symaskiner innan. Det FINNS ingen symaskinsinnehavare på jobbet. For crying out loud – vi är jurister” (Och därmed helt opraktiska och ickeintresserade av textilier. Kanske. Särskilt jag, som fram till för en kort stund sedan levde i villfarelsen att jag var den enda som innehavde en symaskin och ett falnande intresse för textilier.)

Skam den som ger sig. Vi plockade sonika bort det trasiga locket. Med lite meck och peck så gick det utmärkt. Det gick även med lite meck och peck att få i kontakten efter att vi lokaliserat alla skruvar till maskinen och monterat ihop den igen. Jag tryckte på pedalen.

Död.

KATASTROF.

Monterade isär igen. Pillade och donade (jag kom efter någon minut på att det inte var så smart att pilla med en elskruvmejsel i närheten av en eldosa när strömmen var på och drog ur kontakten) och monterade ihop igen. Med lite papper som stöd här och var runt kontakten – som förövrigt ligger i princip oskyddad innanför symaskinsskalet – så funkade maskinen! Ok att den slirade, men det blev jämna stygn både på över- och undertråd.

”Ta inte på några metalldelar medan du syr” sade maken. Jag tittade åter igen föraktfullt på honom. Hur kan man, när man syr, INTE ta på några metalldelar? Dessutom – om man inte leker med döden – har man då verkligen förtjänat sitt burskynke?

Hursomhelst så blev mitt burgolv inte den hantverksmässiga stolthet jag planerat. Med hänsyn till att jag inte hyser tillit till att maskinen kommer att funka i många minuter till så struntade jag i zigzag och kantsömnad så det blir ett fuskjobb. SURT.

Vidare så hann jag sy fast kantband på samtliga fyra väggdelar och även totalfålla en av dem. Nu är det bara tre kvar ikväll och så skall jag dunka in öljetterna. Därefter är burskynket klart. OM maskinen lever så FUNDERAR jag på att försöka åtgärda takets fållar. Å andra sidan – det rör sig om ganska långa sträckor att sy. Om maskinen i mitten bestämmer sig för att lägga av så är jag kokt. Kanske bättre att strunta i det helt och hållet eller att använda vlieseline? (Det är förövrigt så jag tänker lösa fållsäkringsproblematiken på väggarna som jag av maskinsparsynpunkt inte zigzagade.)

Jag svor igår kväll över att min seriösa sylåda är borta. Försök nåla fast kantband i relativt styvt och tätvävt tyg utan fingerborg! Mina fingrar är idag alldeles valkiga, redan.

Men jag har hopp! Jag har hopp! Och allt tack vare att min make är så snäll och kan så mycket. Och inte ber mig fara och flyga när jag är omotiverat sur och grinig. (För det var jag faktiskt.)

Vid halv tolv inträffade ytterligare en katastrof, som egentligen är värre än symaskinshaveriet.

Emma och Ellis låg i soffan. Esther låg på mattan bredvid soffan. Ellis började gruffa med Emma. Emma gruffade tillbaks. Emma och Ellis började slåss. Esther vaknade till och gillade INTE vad hon hörde och satte sig avvaktande upp. Precis då klippte Emma till Ellis så att han ramlade ur soffan. I huvudet på Esther. Och bråket var ett faktum.

Vad som var BRA var att Ellis inte muckade vidare. Han verkade inse att han var kokt. Körd. Död om han inte gav sig. Vad som INTE var bra var att Esther sket högaktningsfullt i att Ellis hade gett sig. Hon skulle promt smyga på honom och morrade och lät mordisk. Ellis gömde sig under tvn. Emma satt blickstill förskräckt under soffbordet och man verkligen SÅG hur rädd hon var för att Esther skulle observera henne. Det fanns inget annat att göra än att låsa in Esther i kattungeburen. Jag kände åter desperationen och ångesten och FAN att jag skall behöva avliva Ellis!

Efter en halvtimme så stod Ellis utanför buren och nosade på Esther som nosade tillbaks. Jag öppnade buren. Allt gick hur bra som helst. Inte ett fräs! Så jag slits mellan hopp och förtvivlan. Kommer det att funka? Kommer det inte att funka? Hur kommer Esther att agera på utställningen? Kommer hon att smälla?

Igår plockade jag fyra vita hårstrån från hennes svans. Det gjorde tydligen vansinnigt ont. Jag har aldrig sett hennes fyra vita hårstrån på svansen förr. Hon har dessutom massa vita hårstrån i nacken, där Zorro och Lancelot lovebitat henne. Dessa gör superont att ta. Jag retade upp henne något så pass. Det finns inte på kartan att jag får bort dessa små, små, korta, vita hårstrån. Det känns surt. För å ena sidan är hennes päls just nu i fantastisk form – glansig så att hon skiner och lämnar reflexer på väggarna. Å andra sidan så är de vita små stråna i nacken extremt synliga. Vad hjälper att hon ser ut som en spegel när hon har vita hårstrån? Och dåligt humör?

När jag tillsist vid halvett-tiden skulle gå och lägga mig efter att ha färdigställt den där bursidan så uppstod ytterligare revirstrid.

Emma låg som huvudkudde på höger sida huvudet och jag låg på mage med armen uppsträckt över huvudet som en liten ram till min lilla katt. Detta sker ju ungefär varje natt. Esther och Ellis kom upp i sängen. Emma vägrade flytta på sig. Esther gjorde då sitt bästa för att visa vem som är queen of the castle. Hon lade sig på vänstra sidan av mitt huvud och krävde att jag skulle lägga armen om henne. Mysigt, ja visst, men att ANDAS var inte längre att tänka på. Dessutom fick jag tämligen omgående kramp i ena skuldran OCH så började det klia på näsan och båda händerna var upptagna. Och vad kunde jag göra åt situationen, när Ellis hade lagt sig på min rumpa?

I morse konstaterade maken att jag förmodligen hållit hela huset vaken med min konstigt låtande symaskin. ”Bah” sade jag. Vem kan tänkas gnälla över förlorad nattsömn om det får veta att jag försökt färdigställa ett mästerverk?

Den som söker den skall finna

Jag sökte inte tillräckligt bra. Det gjorde maken!

Så: Bildbevis på att det går åt rätt håll här hemma:

I bakgrunden skymtar mitt silvergrå golvtyg samt det roströda som jag inte vet vad jag skall göra med...

GAAAAH

Jag skulle lägga in ett kort nyss. Då upptäckte jag att USB-sladden var väck. Så det blir inget kort på... (dam-dam-dam-dam-DAM)

...Ellis, Emma OCH Esther tillsammans i soffan!

De låg tillsammans igår i soffan! Jupp. Det gjorde de. Ellis och Emma i en liten hög och så Esther fem centimeter från Emmas bak.

Bättre blev det!

Jag gick och lade mig (efter att ha sett High Fidelity - den amerikanska versionen. Jag undrar för mig själv - VAR det inte så i boken och den engelska filmen att snubben tillsist valde att dumpa Laura? Jag är lite osäker...) och efter fem minuter hoppade Emma upp. Hon ville inte vara huvudkudde åt mig som vanligt, jag tror att hon är tjurig för att jag gossar med Esther. Hon lade sig istället mellan mina ben. Efter ytterligare tio minuter gungade sängen till och Ellis gjorde sitt intåg. Även han lade sig mellan mina ben. Jag fick bredda på benen.

En olycklig stämma hördes eka mellan väggarna. Eshter. Jag viskropade till henne och hörde så småningom hennes små tassar mot golvet och hörde, men kände inte, ty hon är så nätt, att hon hoppade upp i sängen. Hon gick ett varv kring min näsa och valde därefter att gå och lägga sig. Mellan mina ben. Det vill säga tillsammans med Emma och Ellis. Som båda låg kvar. Där låg de, såvitt jag kan bedöma, hela natten. Jag vaknade i alla fall i morse i en ytterst obekväm X-position och hade tre katter mellan benen.

Idag fick de vara ensamma med varandra medans familjen Bra var och återinspekterade sommarstugan vi vill köpa. Denna gång tillsammans med min far som är mer byggkunnig än vad jag och maken är. Vi vill ha stugan. Men det är en parentes i en kattblogg, dock kan jag säga att det finns förutsättningar att låta katterna gå ute i en kattgård i alla fall... När vi kom hem igen så låg det inga blodiga tussar någonstans och det verkade vara en TÄMLIGEN avslappnad atmosfär i hemmet. Så jag har förhoppningar!

Så - tänker du - är mitt liv alltigenom lyckat? Har jag bara framgång i fickorna denna dag?

Nope. Igår när jag skulle börja sy på riktigt och hade klippt och mätt och nu skulle det ske så framkom att min seriösa sylåda (som används ett fåtal gånger per år) var väck. Jag tittade i min andra sylåda. Den innehöll tre rullar med svart tråd och en med marinblå. Jag hade således ingen tråd att sy med. FRÅGA mig inte var lådan håller hus - jag rev nästan ner hela lägenheten i jakt efter denna skatt i gårkväll.

Nu har jag emellertid införskaffat beige tråd och vitt kantband. Ja - vitt. Det fanns inget beige eller olivgrönt. Eller ens grått. Kantband är tydligen något som har gått ur modet. Av någon konstig anledning.

Har nya funderingar rörande burskynket. Jag använder inte dubbelbur ofta. Sist gång jag gjorde det var för... typ... oj, så många år sedan! Fem? Jag ser heller inte någon större förändring i min dubbelburanvändningsfrekvens. Så vad jag funderar på är följande: Att sy till två gavelstycken på 60x60 cm och därefter två långsidestycken på 75x60 cm. Då kan jag ju använda mitt nya skynke till både enkelbur och dubbelbur! MEN å andra sidan blir det massa smålappar och det kanske inte blir snyggt...

Eftersom jag inte kommer att kunna börja sy förrän sent ikväll (maken skall åka skateboard och då kan jag ju se i stjärnorna efter att få sy eftersom sonen lär vilja leka med ladugård eller bil eller så skall vi åter läsa Visst kan Lotta cykla som jag för övrigt har lärt mig utantill vid det här laget) så har jag ju något att fundera på tills i morgon kväll.

Nu skall jag försöka leta upp den där kamerakabeln. NÅGONSTANS måste den ju vara!

Är det konstigt att det känns tomt?

Jag ropar hej med mina lungors fulla kraft!

Esther är ute ur buren. Ellis är ute ur buren. Emma har aldrig varit i buren.

Peppar, peppar, peppar... Det verkar funka! Jag kan ju inte med bästa vilja i världen säga att det är AVSLAPPNAT - men det är tillräckligt avslappnat för att alla tre skall kunna sitta på ullmattan och se tjuriga ut för att ingen riktigt vågar leka med snöret som jag drar fram och tillbaks.

Den bräckliga freden blir inte stabilare av att ha en tvåårsson springandes i lägenheten. Idag gillar han att sparka fotboll. Jag har sagt till honom tusen gånger att INTE sparka fotboll i närheten av katterna, men det tycks som en naturlag att ditt bollen går sitter en spänd katt. Det är verkligen inte hans fel. Han fotade till sin spindelmanbadboll på ett fanastiskt begåvat sätt, en Zlatan-fotning var det, tamigtusan! Den studsade mot väggen, vidare mot en stol och tog ytterligare en vänding och landade RAKT i huvudet på Emma som satt och bevakade Esther som i sin tur satt och bevakade Ellis. När Emma hoppade till hoppade Esther högre vilket fick Ellis att hoppa ut i hallen.

Jag var tacksam över att han inte hoppade upp på Esther.

Jag har sett Ellis tvätta ansiktet på Esther flera gånger. Jag är så glad, så glad, så glad, så glad! Det här kommer att gå fint, det har jag bestämt!

Dock ringer den kloka quinnan A:s varningar i huvudet. Ellis mår inte bra - Ellis skyller det (typ) på det problem han förstår. Problemet är Eshter, således måste Esther döden dö. (A uttryckte sig inte riktigt så, men nästan...) A befarade att det kunde gå bra någon eller några dagar, sedan skulle han få en flipp igen, den käre Ellis, och därefter skulle sagan vara all. Hon kan mycket väl ha rätt. Hon är trots allt en obestridig gigant vad gäller kattkunskap. Jag hoppas att hon har fel... Om det går bra nu i helgen - vågar jag ha dem lösa tillsammans på måndag när jag går till jobbet? Vi får se...

Jag har lyckats börja fixa burskynket. Det är inte lätt när både Ellis och Emma har måttband som favoritleksaker. Det är inte lätt när Ellis, Emma och Esther vill busa med tyget. Det är inte lätt när man har en tvååring som sätter sig mitt på fiberfilten och drar loss stora tussar på det blivande golvet. Jag har tagit semester från burskynkemeckandet tills senare ikväll. Jag hoppas på att golvet blir klart idag. Att väggarna inte blir det står klart - jag glömde köpa kantband. Och kantband är nödvändiga för jag har ett beiget, ofållat tyg som är 60 cm brett att leka med. Jag kan alltså inte fålla för då blir det för kort. Jag kan inte bara zigzaga för tyget är för styvt (jupp, jag vet, det är predestinerat att bli skrynkligt, men jag har minsann ordnat en tub att frakta i!) och tyget är av typen som definitivt fransar sig. Dessutom skall ju öljetterna sitta stadigt.

Golvet och taket blir silvervitt/grått. Väggarna blir beiga. Det må låta tråkigt, och det blir säkert skittrist. Tänkte dock försöka fixa till en puff i det roströda jag har och eventuellt någon svart grej. Fråga är nu bara om jag skall ha silverlådan eller om jag skall ha den enkla vita lådan...

En kollega till mig har världens kit. Säkert inget ovanligt, i och för sig, men jag vet ingen annan som har en sådan moj. Ett matchande överdrag till toalådan.. Kanske skulle man fixa ett sådant, bara för skojs skull? Na, ja. Jag måste bli färdig med skynket först...

Jag har tillräckligt med material för att sy två enkelskynken också. Om jag bara stuvar undan grejjerna så kommer det aldrig bli av att jag syr något. Två golv skall jag ordna i helgen, är min ambition (men med hänsyn till prospektsommarstugeinspektion i morgon så får vi se vad jag hinner). Jag lurar lite på att quilta ett av dem, men i så fall så är det ju ett längre projekt. Jag har lite dåliga vibbar av det dessutom, det kan bli lite harlequinaktigt... Å andra sidan... En bekant fick ett nytt skynke levererat vid utställningskickoffen. Det var i krossad sammet, ljusblått och vitt, och golvet var rutigt. Riktigt, riktigt fint. Så det kanske inte är en så dum idé...

Oh, vad jag hoppas att Esther sover i min säng inatt! Och att Emma tycker att det är ok så att hon också sover i min säng inatt! Och att Ellis ligger vid mina fötter! Det var så LÄNGE sedan jag var belamrad med tre katter...

Vad göra?

Jag var överlycklig när jag kom från jobbet och öppnade buren för Esther. Ellis ville in och Esther ville ut. De passerade varandra och luktade till och med varandra i rumpan!

Jag fyllde matskålen i kattburen och Ellis låg i transportburen inne i buren. Esther gick till "sin" matskål och började äta, helt obekymrad över att Ellis lagt sig i hennes säng. Ellis tröttnade på viloplatsen och ville gå ut. Han fick då rent bokstavligt gå rakt över Esther. Vilket han gjorde. Ingen knystade.

Jag beslutade att de båda skulle få fritt spelrum i lägenheten. Ellis lade sig på eksoffan. Esther knatade runt lite grand. Jag klappade Ellis för jag var glad. Ellis blev svart i ögonen. Esther kom fram. Och så VIPS såg jag att Eshter var redo att bita strupen av Ellis. Eftersom det inte fanns något att sätta emellan rent fysiskt fick jag utgöra mur medans jag muntert, för att inte skrämma sonen, ropade till mig maken som fick bära in en Esther spänd som en fiolsträng in i sin bur igen.

Fan också.

Jag har talat med massa folk och det är ett ytterst fåtal som har givit mig några hoppfulla kommentarer. Jag är så in i märgen ledsen. Och frågan uppstår - VEM måste gå?

Eller - det vet jag ju. Jag tror mig veta i alla fall. Men hur skall jag klara av det? Och ÄVEN om jag blir av med mitt stora tjocka grå monster - vad händer då mellan Emma och Esther? Kommer konflikten att bli monumental även mellan dessa båda damer? Och vad gör jag DÅ??? Och kan Emma överleva utan sin bundsförvant Ellis?

Kanske skulle det vara bättre att få bort den lilla bruna madonnan - min prinsessa... Då vet jag ju att jag får behålla min älskade lilla Emma i alla fall... Till vem? Esther är - till skillnad från damp-Ellis - förmodligen möjlig att omplacera. Men... TILL VEM?

Det känns helt overkligt... Jag hoppas och hoppas och hoppas, men i ärlighetens namn så har jag, sedan jag såg den stora förödelsen när Amelia rymde, haft mina onda aningar.

Vidare... Tänk om Eshters aggressioner inte stannar vid Ellis? Tänk om hon har blivit a psychobich? Tänk om hon smäller på BiK? Tänk om hon smäller på VK? Tänk om hon smäller på ÄK?

Jag FATTAR inte att jag kunde låta det ske att kattungen rymde... DUMDUMDUM-Anna!

(Om någon känner att de kan bereda en gammal, astmatisk överviktig damp-katt ett värdigt liv i ytterligare fem sex år åtminstone - hör av er! Han är så snäll, så snäll... Faktiskt. Bara lite dampig. Och vad är väl frånvaron av en hel natts sömn mot ett helt liv av kärlek?)