Nu börjar den smäckra lilla midjan försvinna.
Frågan är om det är maten som börjar sätta sina spår eller om det är små burmabebbar som börjar ta plats. I så fall är de typ... tusen.
Damen i fråga beter sig mycket, mycket märkligt. Hon pratar HELA tiden. Ibland använder hon det där omisskänliga kattmammeropet också.
Sorry, smulan. Du är inte min morsa. Du är inte ens morsa ännu. Jag behöver inte lyssna på dig!
Det har dykt upp moln himmeln. Emma, som ju har sin fasta nattposition hos mig, liggandes i mitt ansikte, har börjat skuffas undan av Esther, som tydligen fått högre rang av sitt havandeskap.
Emma är ledsen. Jag är ledsen. För även om Esther är min bebis så innehar ju Emma en särskild position i mitt hjärta. Och en särskild position när hon sover i mitt ansikte som jag vant mig vid. Esther har inte funnit sin rätta plats, kan jag säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar