Konkurrens och symbios

Som jag säkert har sagt innan så har ju Ellis och sonen haft något av en beef. Om sonen vill sitta i mitt knä så vill Ellis det också. Ensam. Om Ellis ligger i mitt knä så vill sonen vara där. Själv.

Små tjyvnyp ger de varandra, jämt och ständigt. Sonen värre än Ellis, men Ellis lägger inte två tassar emellan, kan jag informera om. Däremot blir han ju inte våldsam, med ett undantag, för över en månad sedan, då han nafsade sonen i tån efter att sonen fotat till katten i en envig om moderns gunst. Detta tjatar sonen fortfarande om så fort Ellis avger ett missnöjesljud i sonens absoluta närhet.
"Du vet att jag håller på Ellis i den här konflikten" muttrar jag.

Nåväl. Tiden går. Sonen fyller snart två. Ellis börjar vänja sig. Och sonen börjar inse att Ellis förmodligen är en ganska kul typ. Ellis har definitivt lärt sig att där sonen äter finns det något för honom. Det har gått såpass långt att Ellis mer eller mindre norpar mat från sonens tallrik. Där går emellertid min gräns, men jag vill att de båda två lär sig att respektera varandra.

Idag satt sonen och åt fiskpinnar. Ellis satt brevid och sträckte på halsen på ett sätt som mer fick honom att likna en grå giraff än en burma. Sonen var lite småvillig att dela med sig av fiskpinnefesten, trots att just fiskpinnar är något av en favorit. Han tuggade i sig paneringen och sträckte en ganska stor bit torsk till katten. Katten nosade. Nja... Inget vidare gott, verkade det som.

Han slickade lite för att smaka. Nope. Inget gott. Han vände bort huvudet. Det är ju PANERINGEN som är god, tycker Ellis. (Som liksom en känd konung med tiden blivit tämligen fet...)

Sonen såg ointresset. Men varför låta en god bit fisk förfaras? Innan jag hann ingripa befann sig den kontaminerade fiskbiten i sonens mun- och magsäck.

Ellis gav sig inte. PANERING! Sonen var inte villig att dela med sig. Jag sade till Ellis att gå ner. Sluta. Gå ner.NEJ. Ja, du fattar, det vanliga mammatjatet.

Sonen tittade på mig och tittade på Ellis. Sonen brukar inte vara sen att skrika "NEEEEEEEEJ" och "SCHLUUUUUUTA", inte. Men idag.

Han betraktade sin lilla konkurrent och sedan sade han, väldigt pedagogiskt:
"Du får VÄNTA lite Ellis" och han upprepade meningen var gång Ellis nos kom för nära tallrikskanten.

Inte nog med att min son tycks uppskatta sin kompis. Han har även yttrat den mest kompletta och meningsfulla och bäst artikulerade meningen hittills i sitt liv. Till katten.