Igår kunde jag liksom inte hålla mig. Jag VET att det är en vecka kvar, men man kan ju tjyvkika lite. SKULLE de rosa tuttarna uppenbara sig lite tidigare än beräknat så vill man ju liksom inte missa dem. Tro mig, jag har hållit mig i skinnet. Jag har stått emot alla impulser att vända Esther upp och ner. Jag har vänt henne upp och ner i mindre utsträckning än vanligt - läs inte alls.
Jag tyckte minsann att tuttarna var något rosa på henne, det tyckte jag. Maken hade somnat och jag ville inte väcka honom för att han skulle kontrollkolla och inte heller ville jag dra på stora strålkastarljuset för att kolla, jag är väl cool. Är de rosa, tänkte jag, så är de rosa i morgon också. Därefter gick jag till sängs.
Idag när jag kom från jobbet så vände jag min Esther upp och ner. Rosa tuttar?
Nä.
MEN - någon katt hade kräkts utanför badrumsdörren. Emma kräks regelmässigt på ullmattan i vardagsrummet, Ellis inte alls. Jag har sett Pester kräkas en gång tidigare i köket. Pester kräks inte. Hon är alltför ladylike för att hålla på med sådant. Det var inte något hårbollskräk heller för den delen.
Pester sover så mycket hon kan. När hon inte sover så äter hon. Han hade förmodligen ätit när hon sov om hon hade kunnat. Och sova vill hon göra i ett knä. Helst mitt knä. På natten ligger hon nära, nära och gärna hos mig. Så, alla tecken är där. Utom de rosa tuttarna. Utan att hoppas FÖR mycket så kan jag säga att jag blir inte förvånad om tuttarna om några dagar ändrar färg.
(Och inne i skallen har jag naturligtvis redan döpt alla sex perfekta små burmaungar...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar