Herrejävlar!

Efter en fruktansvärd dag på jobbet kom jag hem, alldeles för sent egentligen, men alldeles för tidigt rent arbetsmässigt sett, och möttes av lilla Aloha.

"Men HEEEEEEJ lilla gumman" sade jag och hann precis notera att den lilla kissen hade tjocksvans i all min förvåning över att hon vistades utanför hägnet när

PANG

Yl och vrål och tussar som flög, Ellis stod och slirade på parketten, han sprang faktiskt, men stod helt still med en vansinnig Esther på ryggen. De vrålade. De tjöt. Till sist lyckades Ellis rymma iväg och kastade sig längst in under ett sideboard i vardagsrummet där han satt och morrade. Esther sprang åt andra hållet. Lilla kattungen gömde sig under skohyllan i hallen. Jag hörde hur Esther började vråla igen, denna gången från mitt sovrum och jag hann precis se skuggan av Emma som försvann längre och längre in under sängen samtidigt som Esther stod vid sängen och skrek som ett barn.

Jag vågade inte ta i NÅGON av katterna, utom lillan, som jag placerade i hägnet igen. Två minuter senare hade hon klättrat ur. Jag lade ner henne och Esther och försökte locka på Emma som först efter vääääääääldig tveksamhet smög fram. Jag bar henne till sonens rum och stängde dörren. Hon var livrädd. Emma. Rädd för en annan katt... Mammahormonerna har nog gjort sitt på TigerEsther...

Det är tussar i hela lägenheten. Saker är nedrivna och hänger på sned. Det måtte ha varit ett, på ren svenska, JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA liv här idag!

Tänk om det inte går över nu? Jag vet ju hur tjurig Emma kan vara, och så aggressiv som Ellis är just nu (fast jag förmodar att det är rädsla som gör att han både morrar och väser när jag försöker klappa honom, där han fortfarande ligger under sideboardet) har jag aldrig sett honom. Och så arg Esther var har jag aldrig sett NÅGON katt, och jag har aldrig hört ett sådant ljud heller... Hur skall jag göra när jag går till jobbet i morgon?

Jag får försöka undersöka alla katterna var för sig när de har lugnat sig en smula och se om någon har sår... Det lilla jag såg talar starkt för att de faktiskt har slagits på RIKTIGT. Stackars tjocke Ellis... Jag har en känsla av att det var han som startade alltihop genom att knata fram till lilltjejen för att säga hej och så flippade Esther. Eller om det var Emma som började. Stackars Emmapemma... Hon var så RÄDD när jag fick fram henne...

Men tänk om Esther har utvecklat ett bitchdrag och aldrig blir sig själv igen? Tänk om kattungarna har blivit rädda nog att bli neurotiska för resten av sitt liv? Eller känner de bara en oerhörd stolthet över att deras morsa är den tuffaste morsan på stan?