Pillertrillar'n

Inatt var det jobbigt att vara jag.

När jag gick och lade mig så låg min son i min säng. Jag lade mig brevid och lade armen kring honom. För det är rätt mysigt. Tycker jag.

Tycker inte Emma. Emma tycker att den enda jag skall lägga armen om i sängen, det är henne det. Hon började med att promenera fram och tillbaks över sonens torso. Jag fräste åt henne att låta bli. Hon lade sig då i min armbågsböj som vanligt. Vilket innebar att hon lagt sig över min sons ansikte. Direkt olämpligt, tyckte jag och puttade bort henne. Sonen sov som en sten.

Emma tyckte att jag var helt dum i huvudet. Hon skulle ha sin sovplats. Det har hon rätt till.

Efter en stunds kamp gav jag upp och lade mig i korrekt position istället. På mage. Höger arm vikt upp mot huvudet. Emma i böjen. Emma = nöjd.

Esther kom upp och lade sig på min rumpa.

Ellis kom upp och lade sig först mellan mina fötter, med huvudet på min hälsena. Jag HATAR när något rör mina hälsenor! HATAR det! Som tur var så ångrade han sig efter en halvtimme eller så och gick och lade sig tätt vid mitt ytterlår istället.

Så där låg jag och kunde inte somna. Tankar vandrade över tvättmaskinen som gått sönder, att Emma är ett plåster på mig just nu och jag vet inte vad det beror på. Lite stördes jag av sporadiska sparkar från sonen och omliggningar från Emmas sida. Tro mig - jag kan acceptera det mesta från henne, men jag kan INTE acceptera när hon lägger sin rumpa i direkt kontakt med mitt anlete. Då måste jag på något sätt protestera. När jag har gjort det så tar det kanske fem tio minuter innan hon har hittat den korrekta sovpositionen i mitt ansikte igen. Jobbigt för oss båda.

Nåväl, jag somnade till slut. Och väcktes av ett riktigt otäckt astmaanfall. Ellis låg och hostade och hostade och hostade, värre än vad jag någonsin hört honom. Emellan hostningarna lät hans andning som om han morrade. Jag blev livrädd. Och fick åter dåligt samvete, för det är så svårt att få i honom medicinen och igårkväll var första gången vi lyckades på tre dagar... Samtidigt så var det ju konstigt att det skedde på natten EFTER att han fått sitt kortison... Jag lyckades i alla fall somna om.

Så väcktes jag igen. Nu av att Emma spydde. Dels i sängen där jag låg, dels på golvet.

Sade jag att tvättmaskinen gick sönder igår? Om inte: tvättmaskinen gick sönder igår.

Jag stapplade upp (men hittade inte golvkräkset... Har reningsverken Ellis och Esther tagit hand om saken???) och försökte lokalisera Ellis som inte längre fanns i min säng. Emma var ett plåster och Esther var också i hasorna på mig fast det fanns både mat och vatten.
"Har ni sett Ellis" frågade jag dem bara för att pysa lite av den oro jag kände när jag inte hittade det förvuxna fanstyget. Om Ellis inte syns - då är det något som är fel - tänkte jag, förmodligen färgad av nattens astmaanfall och med det tillhörande dödsfunderingarna.

Emma och Esther blev nästintill hysteriska och började jama och stryka sig järnet kring mina ben!!!!

Förstå min panik. Jag frågar inte mina katter om de har sett någon annan av mina katter och förväntar mig att de skall svara. Jag är övertygad om att djuren besitter någon form av intelligens och jag vill ändå behålla en viss ödmjukhet och säga att det kanske inte är OMÖJLIGT att det finns häst- och kaninpratare. Men jag är INTE en av dem! Så, om jag är orolig för att min överviktiga damp-katt ligger död under en soffa eller något och pratar lite högt för mig själv om denna oro, och manifesterar min verbalitet med att tilltala mina två andra katter, då FÖRVÄNTAR jag mig inte att de svarar. På något sätt.

Om jag å andra sidan nu faktiskt oroar mig för att min överviktiga dampkatt ligger död under en soffa så är jag lite on edge. Så om mina andra katter då, när jag nämner hans namn, börjar bete sig som rabiessmittade så blir jag orolig. Med växande panik letade jag efter tjockisen fram tills att jag hittade honom, rosslande, men i övrigt välmående, på en av stolarna vid matbordet.

Jag hittade även anledningen till nattens astmaanfall. Eller i vart fall med astmaanfallet relaterade omständigheter. Vid soffan låg en kortisontablett. TablettHoudini hade alltså gjort det igen. Spottat ut tabletten...

Det gör mig både ledsen och orolig. Om vi inte lyckas få i honom medicinen så vet jag ju att han inte mår bra... Och vad gör man med ett djur som man inte kan få att må bra? Eller är han tillräckligt dålig för det? Eller är jag ett svin om jag inte ser att han är tillräckligt dålig?

Just NU behöver jag inte oroa mig för saken (som jag ju hållit på att älta ett JÄTTELÅNGT tag nu, men efter att han svarade så bra på kortisonet och blev den enerverande dampkatt han en gång var så kändes det som om jag hade tio års frustration framför mig) för Emma och Ellis kör ett burmarace i lägenheten, bland annat över sonens smutsiga vattenfärgsvatten...