Ellis är ingen glad katt

Ellis är verkligen inte någon glad katt. Ellis hatar mig. Hatar maken.

Fast samtidigt så är han ju Ellis. Ellis är i behov av kääääärlek. Och kärlek kan man, om man bor här, blott få av mig och maken. Kanske sonen också vid korta och ack så oavslappnade tillfällen. (Sonen har börjat att klappa katterna "på riktigt" nu. Med katterna avses Emma och Ellis. Esther springer så fort hon hör sonen.)

Men - hur kul är det för Ellis att bli itvingad sin medicin? Jag och maken får varje kväll jaga en katt som har sett/hört/förstått att vi är på väg till pillerburken, därefter tvångsmässigt hålla den krängande sexkilosklumpen, bända isär hans käkar, pilla upp den allt kladdigare tabletten från golvet eller vart han nu spottar den, akta våra fingrar, bända upp käken, hålla den hysteriskt krängande sexkilos klumpen och till slut, till SLUT så hoppar Ellis ner och vi kan vila igen.

Måste tala med veterinären om det finns någon pasta att ge oralt istället. För det här funkar inte.

Men alternativet är inget alternativ.

Något som verkligen funkar är Emma. Hon är blott alltför rolig. Inte sådär Life of Brian hahahakul, mer som en nittioåttaårings favoritanekdotsamlingskul. Jag vilar ju en hel del just nu. När jag går in i sovrummet ropar jag på Emma. Jag hinner knappt lägga mig ner innan Emma sitter vid mitt huvud och inväntar att jag ligger i position. Sedan ligger hon vid mitt huvud tills jag går upp. Jag verkligen älskar min Emmapemma och vet inte vad jag skulle göra utan henne....