Diet I

Igår satt jag i soffan med århundradets lataste katt.

Inte Ellis, efter att han fått sitt kortison så är han inte lat längre. Inte Emma. Hon är inte lat, hon är snål med kalorierna.

Esther.

Jag satt i soffan med en liten skål pinfärska ostbågar. Sådana där som är så nygjorda att de smakar majs fortfarande och krispar sig efter en minuts tuggande. De är goda, tycker jag.

Tycker Esther. Esther är tokig i ostbågar. Det är i och för sig Emma och Ellis också, men de tyckte inte att det var mödan värt igår.

Jag tycker att Esther har gått upp lite väl mycket i vikt. Jag vill inte dela mina ostbågar med henne. Hon var inte av samma åsikt. Hon gjorde sitt yttersta för att stjäla ostbågar från mig.

Jag gömde en bit ostbåge under en kudde. En normalbegåvad, halvdriftig kisekatt skulle lätt kunnat peta ut den därifrån. Esther tittade på mig som om jag vore helt dum i huvdet. Jag lyfte kudden för att hon skulle få se ostbågsbiten och lade tillbaks kudden. Pester tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Jag lyfte på kudden. Esther böjde på nacken för att käka sin lilla ostbågsbit. Jag lade tillbaks kudden innan hon hunnit hela vägen fram. Esther tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Jag gav henne ostbågsbiten. Hon såg nöjd ut och fortsatte tigga järnet. Vi körde lite sitt fint och hopp-efter-ostbåge. Det första tricket, att få mig att tro att hon sitter fint för att hon fattar vad jag menar, lyckades. Det andra? Nej. Eshter hoppar inte efter något. Hon bara tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet.