Dåligt samvete...

Nej, det är inte för att jag aldrig uppdaterar som jag känner ett gränslöst dåligt samvete, även om den biten också gnager mig... (Här finns inte en sekund över! Förlåt för det!!!)

Nej, det riktigt jävliga är att jag har Ellis som jag känner honom tillbaks.

Ellis, den överjävliga. Ellis, katten som man hotade med veterinären var och varannan dag ("Det behövs bara ETT besök till, kan jag tala om för dig Ellis! Bara ETT till - och det blir inte långvarigt heller!!!"), Ellis som man suckade över när man hade gott om tålamod och grät tårar över när han förhindrat en god natts sömn i en vecka genom sina avgrundsvrål som överröstar vilken flock löpande burmahonor som helst. Ellis, vars maniska hoppande på dörrhandtagen fick mig att på allvar överväga att flytta till landet där man kunde slå upp ett tält som alltid hade öppningen öppen. (Det enda som hindrade mig var väl vetskapen om att Ellis i så fall inom en kvart skulle ha klöst upp i alla fall en tältsida, sprungit ut och likförbaskat lyckats bli överkörd av en bil den lantliga miljön till trots.) Ellis, som mitt i natten kom, med sina sex kilo och HOPPADE på ens mage.

DEN Ellis är tillbaks.

Har jag dåligt samvete för att jag inte har saknat honom?
Nej

Har jag dåligt samvete för att jag känner ett behov av att DRÄPA fanstyget?
Nej

Har jag dåligt samvete för att jag har gått runt och varit så tacksam över att han blivit så mycket lugnare på ålderns höst, när han i själva verket uppenbarligen inte mått bra och inte orkat och han var i behov av den medicin som han får nu?
Jupp. You bet.

Tidernas sämsta samvete över tidernas värsta katt.

Som jag tycker så mycket om! Av någon helt obegriplig anledning.