Utan att gå in på detaljer har jag varit dålig idag och legat och vridit mig i smärtor mer eller mindre hela dagen. Vilket i vanliga fall vore SURT eftersom det är lördag och man vill inte slösa en hel lördag, med studvis jättefint väder, på att ligga och vida sig i smärtor. Men idag var smärtorna så överjävliga (Neeeeej, jag hade inte slagit knäet) att jag inte ens brydde mig om att solen sken och att alla andra tittade på prinsessbröllop.
Att Emma var där och roddade, det kunde jag ju förstå. Hon var hos mig och hon buffade och knuffade och låg tätt tätt och var den underbara lilla Emman som bara är... min.
Vad som var lite förvånande var att Esther också tog mammaplatsen. Hon var ännu mer manisk i sin omsorg än vad Emma var. Dessvärre jagade hon även bort Emma ett par gånger utan att jag riktigt förstod vad som pågick. Esther, hon jamade, kurrade, gick i cirklar, hon gillade INTE att jag låg där och kved. Vad gör man som kattmamma om någon unge har det jobbigt?
Man lyfter bort ungen och lägger den någon annanstans.
Vad Esther har glömt är att jag väger 20 gånger mer än vad hon gör. Hon KAN således inte lyfta mig. Jag har, trots de tämligen frikostliga valkarna, ej heller den typ av hudöverskott som skulle kunnat göra att hon kunde lyfta mig. Dessutom, även OM hon hade varit råstark OCH jag hade haft något handtag, så är hon såpass mycket kortare än vad jag är, vilket gör att hon omöjligt skulle kunnat lyfta mig. MÖJLIGTVIS dra mig.
Hon försökte i alla fall. Dels försökte hon ta ett tag i min axel. Det gjorde SVINONT.
Dels försökte hon ta ett tag i min hand, mellan tummen och pekfingret. Det gjorde SVINONT.
Hon kanske har gått någon grundkurs i akupressur? Just mellan tumme och pekfinger skall ju finnas en sådan där triggerpunkt som är smärtstillande? Eller kanske akupunktur... Det är ju mer troligt mht redskapen hon använde sig av.
Jag har i alla fall snygga bitmärken på axeln. Visserligen från en katt, men ändå!
Jag fick puttat bort Esther och vrålade på maken att han skulle komma med Emma. Han bar henne till mig och så låg vi där, tamejtusan fram till klockan åtta. Även Esther kom och lade sig, men hon hade tydligen fattat att om jag vill ha vård, så är det Emma som skall ge den, så hon låg så fint och försiktigt vid min sida medans Emma låg på sin vanliga plats i mitt ansikte.
Nu ikväll fick Ellis ett nytt astmaanfall. Inte så allvarligt, men ändå. Esther bet honom. Inte på något ömsint sätt, nb. Emma såg sur ut och flyttade på sig. Således så tycker de bättre om mig än om honom. Eller så anser de att jag är en jättebebis och det är inte Ellis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar