Det är inte bara tidningarna som har nyhetstorka - även S*Zeitgeist är ganska händelselösa just nu. Eller kanske egentligen inte...
Inställningen på Ellis medicin är inte lätt. I går fick han ett jättehostanfall, trots att han får sin medicin. Han har dessutom varit en mycket stillsam herre under ganska många dagar nu, och jag är liiiiiite orolig för att hans små leder (trots oh-vad-bra-för-lederna-kosten) är kassa. Jag tycker mig se en viss hälta. Nu stundar en hel vecka utan make och son, och det innebär också att jag inte har någon som kan hålla fast min älskade grå tjockis-pillerfobiker under medicineringen... Jag bävar. Han vill ju inte ha godis längre så det är inte lätt att lura honom.
Kärlek är ju ett väldigt, väldigt stort ord. Jag är inte någon uppenbar känslomänniska, jag har aldrig varit en romantiker utåt (även om det inte finns EN ENDA TJEJ på denna jord som inte vid NÅGON måhända delirisk tidpunkt har suttit med händerna längs kinderna och drömt om att gifta sig på ett oerhört romantiskt sätt och få så underbara små söta ungar och ligga sked med den man är kär i på en strand på Boracay eller liknande - säg vad ni vill - ni vet att jag inte har fel...) men jag älskar faktiskt mina katter, så mycket att det gör ont ibland. Fråga mina arbetskamrater! (Stackars satar...) Jag älskar Ellis, min tjocka underbara damp-katt. Jag vill honom så väl. Vi har diskuterat saken och vi avvaktar hösten ut.
Emma och Eshter har en sådan uppenbar beef just nu. Det hela kretsar kring mig när jag ser det, och hur de agerar när jag inte är här vet jag inte, men uppenbarligen så är de inte tillfreds med varandra. Det är både komiskt och ledsamt. Emma och Esther försöker frenetiskt att tvätta/hugga varandras öron, en klassisk maktgrej. Emma är ju min katt, mitt hjärta, min tröst. Emma sover ju vid mitt huvud på natten, eller kanske skall man säga HAR sovit vid mitt huvud. Det ter sig som att Esther verkar vinna rang och ibland när jag vaknar har jag en brun katt i mitt ansikte istället för min lilla padda. Pester har ju alltid varit makens katt, mer än min. Hon tydde sig till honom mer än till mig när hon kom och han har ju alltid haft ett extra gott öga till henne. Nu struntar Pester allt som oftast i maken, och jag tror inte att min make, som ju faktiskt inte är någon fanatisk kattmänniska, ens har märkt det. Emma, däremot, hon har märkt det.
Emma är ju min lilla vårdare, min extramamma, och för närvarande så tar hon SÅÅÅÅ god hand om mig när hon kan. När Esther kommer emellan så går hon bara. Jag känner mig lite övergiven då, för Esther är ganska ickevårdande mot mig. Jag tror att hon bara njuter av att ha snott Emmas plats, inte att hon ägnar mig någon särskild tanke... Jag känner mig lite som djävulen i South Park när Saddam bara använder honom som verktyg...
(Märk väl att jag inte anser att Esther är ond - men hon tar varje chans att ge Emma ett tjuvnyp)
I allt det här har någon av katterna valt att börja protestera. Jag har en huvudmisstänkt, och så mycket kan jag säga att han varken är brun eller brunpadda.
Mitt på den runda badrumsmattan så har det legat en liten katthög allt som oftast. Till slut tröttnade jag och tog bort mattan. Nu har någon, oklart vem, istället kissat precis utanför lådan. Jag lyfter ögat mot himmelen och knäpper hop mina händer över att det i alla fall inte är min kudde som utsätts. (Som det var när Emma härsknade till efter att ha varit på pensionat för några år sedan...)
Annars så är det stora i tillvaron att vi har köpt en stuga. Vi diskuterar frenetiskt hur stor kattgården kommer att bli, och maken är den drivande. (För även om han inte är en fanatisk kattmänniska är han otroligt mån om mina pälsbollar. OCH han är man och därmed så gillar han att bygga. Eller så TROR han i alla fall att han gillar att bygga. Social konstruktion eller genetisk fakta - int´ vet jag. Men så är det.) Det skall bli roligt! Men grannarna i stugområdet har hund. Det är väl mer spännande än roligt, antar jag. Tillträde sker den 23 juli. Jag flummar lite på att öppna min gamla blogg och byta namn på den (den var ju ett föräldraledighetsprojekt - nu kan den ju användas som en stugprojektsblogg, kanske...) men jag har ju inte ro att sätta mig här.
OCH viktigast av allt - jag har fått nya, UNDERBARA bilder på Bea!!! De kommer att läggas upp här typ... Ikväll. Men nu måste jag rå om min lilla familj. Kortisonet hägrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar