Spindeln och Esther

Jag fick en kommentar på gårdagens inlägg, och naturligtvis så gick jag ju in och tittade vad det var för filur som läst om mina katter.

Bilden på det senaste inlägget fick mig att minnas...

För tre år sedan hyrde vi en skånelänga på Österlen. Eller i alla fall en del av en skånelänga. Närmare bestämt ett gammalt stall som var ombyggt. Hur mysigt som helst.

Esther var liten, hon var inte ens ett halvår. Emma tyckte fortfarande att hon var extremt onödig och Ellis var väl inte heller så över sig av förtjusning, även om han tyckte att det var lite småkul att busa med henne. IBLAND. Inte alltid. Esther var, som sagt, bara barnet och ville busa jämt, jämt, jämt.

I ett gammalt ombyggt stall finns det diverse saker att busa med. Flugor. Även om man inte får tag i dem. Trappor. Även om man snurrar ner för dem, och genom trappstegen också, för den delen. Och så - i badrummet.

KÄLLARSPINDLAR. Eller bara en, förresten. Jag hade sett den redan samma kväll vi kom. En stor, gigantisk, varelse som bebodde duschen. Jag är inte RÄDD för spindlar, men jag vill inte sova med dem. Jag kan mycket väl tänka mig att duscha med dem så länge som de håller till i avloppet, genomblöta. Jag kan inte tänka mig att duscha med dem när jag inte vet var de håller till. Lite paranoidt ställde jag mig i duschen... Var? VAR? Någonstans - men V.A.R???

Esther busade runt, och lekte med sina kompisar flugorna. Vi fick ställa undan alla vaser och krukor som fanns. Hon sprang UPP för trappan och rasade NERFÖR trappan. Hon hoppade och flög - ganska likt vad som försigår i mitt hem just nu. Och så en dag så kom hon på att duschkabinen var ett kul ställe. Och där träffade hon

...Kompisen Spindel.

Vid denna tidpunkt i Esthers liv roade jag och min make oss med att prata för Esther med en löjlig röst. Typ "Amen, lägg av, jag vill ju ha OSSSSST" och så vidare. Esther var, enligt våra röster, ganska korkad, men ganska så... oblid i sina kommentarer. Mycket svordomar, och vansinnigt elak kunde hon låta. (Ammenvaffan GÖR du GUBBJÄVEL" kunde hon pipa när maken gossade med henne.) Nu talade hon med sin kompis Spindel när hon lekte med honom.

Lite rädd var hon för kompis Spindel. Han var ju så stor! Men hon tassade till honom. Hoppade efter honom. Tassade till honom igen. Länge och väl satt hon och betraktade honom (Men HERREJÄÄÄÄVLAR vad FUL du är! Fast du är ganska KUL"). Hon puttade på honom. Hon satte tassen på honom under längre stunder ("HAHA - du kan inte komma loss. MES") och vi visste väl vad som komma skulle. Lite lätt äcklade var vi över profetsian. Och, efter någon timmes lek kom det.

Kompis Spindel åkte in i munnen. Det krasade. Långa svarta ben stack ut genom mungiporna, och vi tyckte oss se en viss förvåning i Esthers ögon.

Tugga, tugga, svälja... Ett ben rasade ner på golvet. Och sedan...

KOMPIS SPINDEL! Vart VAR han? Esther började leta. Och hon fortsatte leta under hela vår vistelse i det ombyggda stallet. Hon gick och skrek efter honom och letade och letade. Detta var förmodligen ett av de större ögonblicken i Esthers vandring till vuxenlivet. Lärdomen:

Om du käkar upp din polare, så leker de inte särskilt mycket något mer...