Ni som känner mig känner till min orgel. Ni som inte känner mig skall få en snabb resumé.
Min familj är tämligen religiös. Värre var det för hundra år sedan. Då var de R.E.L.I.G.I.Ö.S.A. Och bönder. Ni fattar. Så klart fanns där en orgel.
På gården fanns ett litet hus som låg vid sidan om. Där skulle, var det sagt, änkorna och de ogifta kvinnorna i familjen få husera. I min barndom huserade där två kvinnor, varav den ena var ogift. Varför den andra också bodde där nästan hela tiden vet jag inte. På övervåningen av detta lilla hus stod den. Den fantastiska ORGELN. Den var mörkt rödbrun. Den hade svarta knappar med vita infällningar på. Den hade mässingsljusstakar och den BLÄNKTE. Den hade inte en repa. Det var YTTERST sällan jag fick spela på orgeln. Den var oftast "sönder".
Trettiofem år efter att gården slutat att brukas beslutade familjen att den skulle säljas och det lösöre som fanns där skulle säljas på en internauktion. På denna auktion kom massa småroliga saker fram - bland annat fanns det små glas, lämpliga för 6 cl drycker. "Små seltzerglas" skämtades det till som. Och det fanns ett "spelbord" - ett bord som ser ut som ett litet skrivbord men man kan vika upp det så det blir i pokersize (eller förmodligen bridgesize) och inuti finns det ett backgammonspel. Jag köpte naturligtvis spelbordet.
Och - givetvis - där stod den! Orgeln! Denna förtjusande pjäs!
Så plötsligt stod jag med 350 kilo att baxa ner för en jättesmal trappa. Vars vägg gick sönder. Den kom så småningom till Falkenberg (efter transport genom hela Sverige med en bil som dessutom gick sönder på vägen) där den stod fram tills för några år sedan. Repig och jävlig står den nu hos mig. Jag har inte haft hjärta att yxa sönder den. Jag har till och med köpt Missionsförbundets sångbok anno 1918 för att ge den en genuin look. Nämnda bok har kattungarna ätit upp. När min son vill spela på den så har den oftast gått "sönder". När den inte är sönder så har den ett minst sagt pampigt ljud i piporna.
Som jag sade innan så var kattungarna lite postvaccintrötta. De fick vara inne hos sig. Jag gick omkring, minding my own business, när jag plötsligt hörde ett skrik. Ett ajajajskrik. Från rummet. Jag tittade in genom nyckelhålet och såg tre små huvuden ligga på sängen och se obekymrade ut. Jag tänkte att någon kanske hade tvättat någon på spruthålet och det gjort ont. Men nej. Det skreks. Kattungeskreks och jag såg att ett av de tre huvudena på sängen var Esther.
Snabbt som en iller var jag inne i sovrummet. En blå kattunge klättrade upp på min axel, en brun kattmamma klättrade upp på den andra, och där nere på golvet satt en liten brun tjej och tittade avundsjukt på de andra två. MEN VAR FANNS DEN TREDJE?
Skriken kom från orgeln. Jag fick in handen under pedalerna och kunde känna henne där inne, hon hade fastnat med benet i någon form av klyka och hon satt FAST. Nota bene att klockan nu slagit sex, och det således innebär jourtid hos vetten, detta om något är ett tecken på att saker kan vara såååå mycket allvarligare än vad man tror. För riktiga olyckor inträffar inte på andra tider än jourtider.
Jag fick inte loss henne. Jag rusade ut och fick tag på en skruvmejsel. Nu skulle orgeln monteras isär!
Problemet är att vid förra sekelskiftet måste orglar ansetts vara en prydnad för varje hem. En vanlig skruvmejsel funkar inte. No, no. Skruvarna har så tunna skåror att en vanlig skruvmejsel inte förslår. Jag TRYCKTE in den och gjorde nya skåror i skruvarna. Jag slet loss en bit av orgeln.
Fel bit. Jag kom inte en milimeter närmare den stackars fastsittande kattungen.
Jag började på ett nytt ställe - från toppen. Två skruvar bara och sedan skulle locket gå att ta av. Med lite tur skulle jag sedan kunna komma åt ungen om jag klättrade upp på orgeln och hasade mig ner i den, tänkte jag.
Jag tänkte fel. För de två skruvarna var bara början. Därefter skulle man skruva bort hela bakstycket för att komma åt resterande skruvar som höll fast ovanstycket. Detta tarvade en flytt av orgeln.
Försiktigt, försiktigt så puttade jag ut orgeln från väggen. Raskt fanns två kattungar vid min sida, och en liten som satt i orgeln och skrek. Jag insåg att jag inte kunde få bort bakstycket, för det krävde att jag flyttade orgeln ytterligare, och det vågade jag helt enkelt inte när hon satt där inne...
MEN! Dumma, dumma jag! Bakstycket är ju av TYG, kom jag på! Det är bara RAMEN som är av trä med fjantiga fisförnäma skruvar!
Jag kände mig som en psycho killer i en skräckfilm när jag högg skruvmejseln genom det hundra år gamla tyget. Det dammar rejält om hundra år gammalt tyg.
Skruvmejseln stötte på - trä. Under bakstyckets tygram består orgeln av en träskiva. Det gick inte att komma åt kattungen på det viset. Jag ilade ut i hallen igen för att hämta det ultimata räddningsredskapet - en såg.
Jag är ingen snickare eller räddningsledare. Men jag insåg att varhelst jag började såga så skulle det bli svårt att få ut kattungen ändå. Sågspår kan man göra, men hur får man loss en hel bit?
Innan jag hann lösa denna knut kom maken hem. Han har längre armar än mig. Han kom åt kattungen, som just nu haltar en del, men det verkar inte vara någon större fara. (och sade dessutom att hon inte satt fast så hårt. JAG försökte ju tusen gånger mellan skruvmejselattackerna, och hon satt stenhårt! Så det måste ha varit JAG som EGENTLIGEN fick lös henne.) Jag får väl ha koll på henne. Jag antar att i morgon klockan elva på kvällen så svullnar tassen upp på henne och det är dags att åka till Blå Stjärnan...
Men orgeln står där. Den representerar inte längre min barndoms somrar. Den representerar svett, bekymmer, damm och ren och skär ONDSKA. En annan symbol för min barndom ligger inpressad vid pedalerna för att förhindra att kattungarna går in där igen (för det första som skulle göras efter att man kommit loss från dödens käftar var naturligtvis att klättra in igen. Tillsammans med sina två små imponerade systrar.) - mitt jättebadlakan. Urtvättat, orange, 2x2 meter, som gjort för att bygga kojor med, krypa upp i tvsoffan med när man har varit och badat, lite senare ligga på stranden med och nu trettio år senare ligga och samla damm i min garderob. Eller just nu - i min orgel. Som är repigare och har förstörda skruvar. Och ett söndrigt bakstycke, därutöver.
Ja, ja. Ondskan är en religiös orgel. Godheten är en till trådar sliten handduk. Och Amelia skuttar och hoppar och leker i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar