...Eller kanske inte.
Kattungarna har ju sin låda inne i sonens rum. Lådan är fylld med icke-klumpbildande sand som dammar något FRUKTANSVÄRT. Min mörkbruna tramporgel är täckt med ett vitt pulver, och min sons bokhylla likaså. (Ungarna har förresten tuggat i sig halva hans favoritbok - Nicke Nyfiken bakar pannkakor. Jag undrar hur sonen kommer att ta emot denna nyhet när han upptäcker det...)
Men lite damm är ju inte hela världen. Faktiskt.
Idag var jag och köpte en ny dator (YEEEEY - jag har kommit in på det här årtusendet nu! Snart i alla fall - ty det skall ju internettas också. Och det trodde jag skulle gå som en dans, men icke. En tarantella, i så fall...) . När jag kom hem så skulle jag gå in och mata mina små källingar, mina små guldklimpar, mina små ljusglimtar.
När jag öppnade dörren slog den emot det rosa Royal Caninhuset som Esther vann en gång i tiden och som vi monterade ihop nu när ungarna växt till sig en smula. (Esther tuggade i sig ett par hus alldeles själv i sin ungdom, men ett hus fanns kvar att montera.) Jag klev in i rummet, och rakt i pölen av det utspillda vattnet. Hela rummet var fyllt av ickeklumpbildande sand. De små liven hade lyckats dra ner MissCatpåsen och hade haft en veritabel dansfest i den. Ja, ja. Har man inte något annat för sig en söndagkväll (förutom att försöka fixa internetuppkopplingen på sin nya dator) så kan man ju alltid ligga under en säng och försöka sopa upp icke klumpbildande sand.
Kattungarna har ju sin låda inne i sonens rum. Lådan är fylld med icke-klumpbildande sand som dammar något FRUKTANSVÄRT. Min mörkbruna tramporgel är täckt med ett vitt pulver, och min sons bokhylla likaså. (Ungarna har förresten tuggat i sig halva hans favoritbok - Nicke Nyfiken bakar pannkakor. Jag undrar hur sonen kommer att ta emot denna nyhet när han upptäcker det...)
Men lite damm är ju inte hela världen. Faktiskt.
Idag var jag och köpte en ny dator (YEEEEY - jag har kommit in på det här årtusendet nu! Snart i alla fall - ty det skall ju internettas också. Och det trodde jag skulle gå som en dans, men icke. En tarantella, i så fall...) . När jag kom hem så skulle jag gå in och mata mina små källingar, mina små guldklimpar, mina små ljusglimtar.
När jag öppnade dörren slog den emot det rosa Royal Caninhuset som Esther vann en gång i tiden och som vi monterade ihop nu när ungarna växt till sig en smula. (Esther tuggade i sig ett par hus alldeles själv i sin ungdom, men ett hus fanns kvar att montera.) Jag klev in i rummet, och rakt i pölen av det utspillda vattnet. Hela rummet var fyllt av ickeklumpbildande sand. De små liven hade lyckats dra ner MissCatpåsen och hade haft en veritabel dansfest i den. Ja, ja. Har man inte något annat för sig en söndagkväll (förutom att försöka fixa internetuppkopplingen på sin nya dator) så kan man ju alltid ligga under en säng och försöka sopa upp icke klumpbildande sand.
Hopp och bus. Är jättekul. När det hoppas och busas efter en vippa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar