Livet är ett äventyr!

Att få barn, säger de, är att få se livet med nya ögon.

Att få kattungar, säger jag, är att få en Rubiks kub i lägenheten.

Kattungarna älskar att vara ute och röja i lägenheten. De tar sats från ena änden av den och springer som kvicksilver hela vägen fram till ytterdörren, och tillbaks. Prasseltunneln är en favorit. Och stolarna. Och... ja... allt är favoriter.

Det stora problemet är att jag fortfarande inte vågar släppa Esther tillsammans med någon av de andra. Jag vågar inte låta Emma träffa kattungarna. (Fast igår tog jag ut Esther i en av de större transportburarna. Ellis var framme och nosade på henne och fräste inte alls. Esther löper igen - lite ironiskt eftersom hon ju vägrade löpa på nästan halvår innan hon fick den här kullen - så hon lade inte märke till att Ellis var där överhuvudtaget. Emma blängde på kattburen. Hon fräste inte, men gick inte heller i närheten.) På kvällarna vill min son inte att dörren till sovrummet skall vara stängd, men jag vill inte att kattungarna skall vara inne i sovrummet för då skulle de störa min son. Det blir en del pussel, kan jag säga!

Igår körde vi en kattungelekssession där Emma och Ellis var inlåsta på toaletten. Man känner sig inte alls skyldig när man låser in två katter på toaletten. Alls. Sonen fick tillsägelser att INTE köra BobbyCar och INTE köra trehjuling och INTE kasta grejjer och INTE öppna dörren till sovrummet. Naturligtvis var detta de enda aktiviteter min son var intresserad av.

När sonen lagt sig och verkligen stensomnat så låste vi in Emma i sovrummet. Esther var inlåst i sonens sovrum som ju nu är katternas sovrum. Emma satt och vrålade inne i sovrummet, där min son ju absolut inte fick bli väckt. Ellis hoppade på dörrhandtaget för att befria Emma. Jag satt och bet på knogarna och hoppades att sonen inte skulle vakna.

Ellis blängde surt på ungarna. Han fräste rejält när de kom för nära. Men det är inte så konstigt. Att komma för nära när man är kattunge innebär ju trots allt att man hoppar upp på ryggen på den man är för nära. Ellis är annars lite rädd för ungarna. De verkar inte särskilt rädda för honom, direkt. Den bruna är lite annorlunda i sin approach. De blå hoppar på Ellis - busar med honom. De blir lite ledsna när han klipper till dem (men hittills har han inte haft några klor framme) och lite rädda när han fräser åt dem (och någon gång morrat) men låtsas i det stora hela som att de tröttnar på att leka med just den gråa stora dammtussen som ligger och blänger på dem. Apple Pie däremot... Hon SER vad det är för något.

En stor, farlig best, som innerst inne är snäll och inte ond. Vad han behöver, tänker Apple Pie tydligen, är någon som visar honom det GODA i livet - att man kommer långt med vänlighet och KÄRLEK. Hon går så nära honom som hon bara vågar och BETRAKTAR honom. När hon sedan får en tass i skallen så går hon en bit bort och fortsätter stirra på honom. Ellis blir besvärad. Och säkert irriterad. Han går i alla fall därifrån så fort han kan.

När kattungarna sedan skall in på sitt rum igen, då blir det jobb! Särskilt om Esther varit med ute. Först skall de fångas in. Det är inte lätt. Det är ROLIGT, men det är inte lätt. Därefter skall de sättas in på rummet. Det går i allmänhet utmärkt, problemet är bara det att när man sätter in en kattunge så hinner en eller två andra, ibland i sällskap av sin mor, springa ut.