Vardagslunk

Jag har betraktat Esthers uppfostringsmetoder och måste säga att hon är exemplarisk. (Förutom att hon löper, då... En skriande moder är nog inget NÅGON vill ha...) Jag vet att hennes egen mor tog i med hårdhandskarna när ungarna gjorde något fel, det har uppfödaren berättat. Om de gick vid sidan av lådan - SMACK sade det - och därefter så förstod ungarna var och hur och när de skulle gå. Det är i och för sig möjligt att Esther har praktiserat aga i lönndom, men jag har aldrig sett henne göra något sådant. Å andra sidan har jag heller inte sett ungarna göra något utanför lådan... Men Esther, hon låter sig godmodigt bli biten i svansen och i öronen. Hon accepterar att de tränger sig före när maten kommer. Hon låter dem hoppa och flyga och leva djävulskap. Ett litet "mjau" räcker dock för att de skall upphöra göra oönskade saker när det gått HELT överstyr. (Som exempelvis igår, när Aloha använde sin moders öra som tuggpinne.)

Så igår, vid halvniosnåret, när ungarna varit ute sedan tretiden på eftermiddagen och rasat runt hela dagen, och jag började bli lite bekymrad över hur jag skulle kunna lägga sonen i rummet där Ellis och Emma låg och blängde (förmodar jag...) när kattungarna ju var sååååå roliga och sååååå mysiga och lite lätt trötta (läs gosiga) och man bara ville sitta i tvsoffan med tre pälsbollar och en übersällskaplig moder vars hjärta och själ tycks skria efter vuxet sällskap i ungefär samma volym som hennes löp får hennes strupe att skria, så hände det.

Esther gick in i katternas sovrum och ropade på ungarna. Två av dem lydde omedelbums - Apple Pie och Aloha. Amelia valde dock att vara selektiv i sin hörsel. Hon visade AAAAALLA tecken på att både höra och förstå, men hon struntade aktivt i det. Eshter, den ömma modern, gick för att hämta henne. Amelia låtsades inte fatta något. Esther skällde på henne, utan att använda någon form av fysiskt våld. Amelia tittade på sin mor med en min som om hon vore världens mest korkade individ, alternativt en normal prepubertal tjej, och valde att hoppa upp i mitt knä och se söt ut. Jag vill ju inte underminera Esthers föräldraauktoritet så jag bar in Amelia i rummet och fick en tacksam blick från Esther. Stängde dörren och alla var nöjda och belåtna. Frid över familjen Bras hem!

I övrigt så är det så roligt att se på de små, och jämföra med Esther... Löjligt, javisst, men man kan verkligen urskilja deras personligheter! (Det har jag ju orerat om tidigare...) Både Amelia och Aloha gör som Esther gjorde som unge - de klättrar upp för benet på en och sätter sig på axeln och bara är. Ibland kan man få uppfattningen att de inte alls är intresserade av det där aktiva gosset som Apple Pie söker efter i större mån. Men i morse när jag och sonen var inne hos kattungarna och vi låg i sängen och läste saga (för sonen, måste jag understryka. Jag är inte tillräckligt kattsjuk för att läsa sagor för kattungarna för det första, och för det andra så tror jag inte att de skulle kunna hålla koncentrationen hela Pettson och Findus tältar eller Mumin som detektiv... Det är knappt att sonen kan göra det.) så kom Aloha upp och lade sig precis som Emma brukar göra, i mitt armveck. Och hon KURRADE och KURRADE och bara mös. Efter några minuter insåg även Amelia att det verkade mysigt. Plötsligt hade jag TVÅ blå ungar i mitt armveck, till min förvåning, för det brukar ju vara Apple Pie som kommer och myser! Hon var dock fullt upptagen med att leka med sonens briolok.

Idag skall Apple Pie på utflykt. Det skall bli spännande och se hur det går. De andra utflykterna har ju gått till veterinären...