En ganska dramatisk rubrik för att beskriva en ganska odramatisk, men ändock frustrerande situation...
ManetMelker, som ju är fyra kilo (?) av kärlek och goss, kom hem till oss. Jag satte transportburen tillsammans med en löpEsther och lät dem bekanta sig genom gallret. Esther var INTE imponerad. Hon fräste och morrade, men HEY! Det skall hon ju göra! Efter en timme öppnade jag buren. Melker, som är en riktig gentleman, lite försynt sådär, var inte pigg på att komma ut.
Esther fräste. Esther väste. Esther morrade. Esther löpte. Melker fattade IIIIIINGENTING av hennes subtila kärleksinvitiationer. Han trodde att hon ville ta ihjäl honom.
Esther fräste. MER. Esther väste. MER. Esther morrade. MER. Esther LÖPTE. Hon ansåg att hennes inbjudningar var tillräckligt tydliga för en man med normalintelligens. Melker fattade IIIIIINGENTING av hennes nu, icke särskilt subtila invitationer. Han kröp längre in i sin bur.
Detta gjorde Esther SKOGSTOKIG och hon gjorde ett extremt aggressivt utfall mot stackars Melker, som förmodligen vill inleda en relation på ett mer... Modernt sätt. Bjuda på middag över tända ljus. Diskutera livsåskådning. Pussa lite, krama lite, lära känna lite....
Jag hann sätta en tidning emellan och ropa på maken som fick komma och ta ut Esther ur rummet. Därefter var det natt. Att låta de två socialisera för sig själva under tiden jag var på jobbet var inte att tänka på.
Efter att jag kommit hem från jobbet så var ju Melker lite mer inbodd. Han gossade och gossade och buffade och jag tänkte att staaaaackars Melker, här sitter han i ett helt främmande rum och utanför har en supersur löphona huserat hela dagen och ojojoj.
Jag satte in Eshter i sin transportbur i rummet. Esther fräste. Hon morrade. Melker satt och tittade på buren lite från ovan. Jag lämnade rummet i en kvart, därefter hörde jag löpskrik. Jag gick in i rummet, öppnade transportburen och fasade. Skulle Esther dräpa ManetMelker?
Nope. Fem minuter senare gjorde Melker det han var satt att göra. Eshter var mycket nöjd med arrangemanget.
Melker visade sig vara en omsorgsfull älskare som anpassade nackgrepp och benställningar efter situationen. Och han såg så häääänsynsfull ut. (Maken var inne ett litet tag och även om han ansåg det vara ett generande ämne att dryfta så förklarade han för mig att Melker inte ens bet Esther i nacken vid vissa tillfällen...) Nu kanske det verkar fullkomligt perverst att i offentlighetens ljus dryfta det som är privat i ett förhållande, och det kanske ter sig perverst att överhuvudtaget titta på eländet, men jag måste ju faktiskt se till att inte Eshter sliter öronen ur sina älskare. Dessutom är man ju nyfiken som ett barn på hur det går!
Hur som helst - under kvällen varken såg eller hörde jag att ManetMelker hittade rätt. Trots de idoga försöken. (Det jag såg och hörde var en maratonälskare som försökte tillfredsställa en fullständig nymfoman...)
Jag gick till jobbet i fredags och när jag kom hem så var både Esther och Melker mycket lugnare. De låg mest sked och Melker pussade Esther på pannan och nosen och Esther besvarade hans kyssar och de såg nöjda och glada ut. Någon gång i bland så hoppade Melker, nästintill pliktskyldigast, på Esther och tog ett nackgrepp. Esther var dock inte särskilt påträngande i initieringen av dessa sessioner.
Framåt natten, när jag till slut sett klart en riktigt, riktigt dålig, fastän ganska effektiv Wes Craven-produkt (Pulse, tror jag den hette... Gillar man gamla Craven så kan jag ju säga att den inte gör någon BESVIKEN - tillräckligt dåligt manus och tillräckligt stora manusluckor för att man skall kunna skratta lite nervöst, och tillräcklig nerv för att man faktiskt skall hoppa till av att de genom trådlösa nätverk kommande dööööööda oooonda andar tar ihjäl folk...) hade jag avtalat med Melkers ägare om att överlämning av Melker skulle ske på lördag förmiddag. Eller snarare, vid tolv.
Morgonen kom och det var lugnt i the love nest. Ett par påsättningar kom till stånd, men det var med timmar emellan. Det verkade nästan som att Melker visste vad timmen var slagen för han gick in i sin transportbur självmant när jag kom för att ta honom. Esther gick fram till transportburen efter att jag stängt den, nosade på Melker genom gallret och vände på klacken och gick därifrån. Jag var tämligen säker på att de var klara med varandra och kände mig nöjd, fastän jag ännu inte sett, eller hört, en lyckad parning. Men, mycket kan hända när man sover, och ännu mer kan undgå ens radar när man är på jobbet.
(Dessutom kunde jag på lördag morgon konstatera att Melker måhända var en omsorgsfull älskare, men att även han kunde vara pigg på lite hårdare tag - Esther saknar päls på ett par fläckar runt nacken... Det är alltså inte bara rosor och romantik i ManetMelkers preferenser... En mångfacetterad man!)
Melker överlämnades och hans kamrater i hushållet gladde sig mycket över att åter få Melker till sitt hem. Jag lovprisade Melker så mycket jag kunde och belönades med att Melker hoppade upp i mitt knä och låg där och blottade sin otroligt mjuka cremefärgade mage för mig. Vi talade lite om burmors temprament, jag och Melkers ägare, och åter slog det mig hur fantastisk den här rasen är. På riktigt.
Emma, Ellis och Esther har skilda temprament, helt klart. Ellis är den gossiga. Emma är den självständiga. Esther är den hopp- och busiga. Melker är en buff- och goskatt. Men alla har något... burmigt över sig. Det är just det där burmatempramentet, som man inte kan sätta fingret på, det där lite hundiga, men samtidigt extremt kattiga, i kombination med exteriören som gör burmor till Katten med stort k. Melker är skitsnygg, det är han. Han är en VUXEN katt, fast han bara är ett och ett halvt år. Han har alla proportioner. Jag tror att han och Esther kompletterar varandra väl vad gäller det yttre. Samtidigt så är ju tempramentet faktiskt det viktigaste. Om man inte kan ha en katt i hemmet så kan man inte ha en katt i hemmet oavsett hur snygg den är. Jag föder inte upp katter för att de skall stoppas upp och ställas i en hylla eller för att de skall vinna priser och bo i en liten bur på gården. Nej, jag vill att katter som kommer härifrån skall vara som en burma skall vara. Trevlig. Påhittig. Nyfiken. Lojal. Glad.
(Naturligtvis så skall de också vara FRISKA, men det är så fantastiskt självklart att man inte behöver nämna det...)
Enligt Ulla Björnhammar, och fler än henne, så ärvs temprament till huvudsak från fadern vad gäller katter. Jag vet att hon har fog för vad hon säger, men jag kan inte referera till några källor. Visserligen får man info om hankatterna genom att tala med deras ägare och genom att se hur de beter sig på utställningar, men faktum är att det ju är först när man själv får möjlighet att umgås med dem som man verkligen VET hur katten är. I alla tre fallen där jag haft hanen boende hos mig så har jag varit så glad över att jag har fått bekräftat att det här, det är verkligen en katt vars lynne borde spridas över världen. ManetMelker var inget undantag! Jag blev kär i honom. Jag undrar hur många katter man kan bli kär i....
Hur som helst... Jag lämnade ManetMelker hemma hos sig. Jag åkte hem. Och möttes av... en höglöpande Esther.
Det ger sig, tänkte jag. Hon lugnar sig, tänkte jag.
Nä. Hon är nu höglöpig. Det finns inte en enda indikation på att hon inte vill para sig mer. Hon är definitivt redo för mer. Har hon inte lugnat sig till i morgon så tror jag mig veta att det inte tog.
BLÄ.
Jag vågar ju inte ringa och be att få hit Melker igen, för då har det ju gått såpass många dagar mellan den första och sista parningen att det KAN bli massa skillnad mellan åldern på de eventuella ungarna... Jag får bara hoppas att hon bara är lite överkär i Melker och att hon läääängtar efter hans trygga famn och att hon redan nu har en sisådär 11 små befruktade ägg som försöker sätta sig till ro.
Problemet, som jag ser det, är att Esther förra vintern gick helt ur löp. Ett uteblivande av löp om två veckor är alltså inget säkert tecken på dräktighet. Jag får vänta längre än så... Funkar Clearblue på katter?
(Jag vet att Clearblue inte funkar på katter. Det var ett försök att vara lustig...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar