Vanartighet

I går hände flera saker som jag påtalade för min make med stolthet i rösten.

Jag skalade räkor. Det i sig är inget att vara stolt över, men jag kände en varm känsla i bröstet av att min lilla räk-hysterika Emma inte glufsade i sig alla skalade räkor trots att hon hade både motiv och tillfälle till det. Nej, istället satt hon fint på golvet och såg bedjande på mig. Hon tillät till och med Esther att ta en räka före henne. Det fick mig att tänka på i förrgår när hon satt på soffbordet, bara ett par centimeter från smörgåstårtan och tittade på tårtan med stora, glupska ögon. Inte en ansats till att sno en räka, gjorde hon, utan väntade snällt tills jag gav henne en.

Lite senare i gårkväll, när jag låg med Emma, Ellis och Esther och glodde på Livet från den ljusa sidan, så kände jag ostbågstarmen riva min kropp. Jag gick och hämtade mig en liten skål. Esther och Ellis lät den stå brevid deras nosar och gjorde inte en ansats till att sno en endaste liten ostbågssmula, men när jag gav dem lite grand så blev de som barn på julafton (jag gjorde till och med klassikern att stoppa en ostbågsbit mellan läpparna och så fick Ellis sno den från min mun... Äckligt, tycker maken. Icke om Ellis gör det på ett korrekt sätt, säger jag. Ty då byter vi inte en endaste droppe kroppsutsöndringar med varandra).

Säg det lugn som varar för evigt.

I förmiddags när familjen Bra intog frukost, och Pappa Bra hade ilat ut till butiken och köpt dyrröktskinka (till skillnad från den vanliga, kemröktochtumladskinkan) och vi satt hela familjen och läste tidning och löste suduko och lekte med okokta spagettis (ja, ni får själva gissa vem som gjorde vad) så noterades att Ellis satt på bordet. Nej, det är inte bra att Ellis sitter på bordet, men han snor ju inte vår mat, det vet han att han inte får. Han skrek lite patetiskt om skinka, det gjorde han, men vi var upptagna. Han fick vänta.

Jag tittade upp. Ellis-helvetet satt och slickade på dyr-skinkan!
"Amenvaffan" fräste jag och rullade ihop charkpappret. Utan att ge honom någon skinka. För om han SNOR skinka så skall han i alla fall inte FÅ någon skinka! Superpedagogen Anna insåg att det var HEEEEEEELT otänkbart. Ungefär samtidigt bestämde sonen att han ville ha ett nytt Tubbiebröd (=toast) med... skinka.
"No can do" sade jag. "Skinkan är kontaminerad" Sonen var inte glad. Inte jag heller. Och inte Ellis heller som ju inte fick någon skinka. Skinkan låg där, prydligt insvept i sitt papper. Emma gick fram och luktade på den. Det var som att... startskottet hade gått, för strax satt även Esther och luktade på skinkpaketet.

Esther puttade ner den från bordet. Jag tänkte att de ju kan roa sig med att få känna lukten av en skinka som de inte kommer åt. HA. HA. HA. tänkte jag.

Vi andra åt färdigt vår skinklösa frukost. När jag plockat undan alltsammans och katterna låg i en burmahög i soffan tänkte jag att nu, NU, kan de ju få en skinkfrossa som de sent skall glömma, tänkte jag. Jag tog upp den tillsynes oskadda charkförpackningen.

TOM. T.O.M.

På det mest diskreta sätt man kan tänka sig hade alltså en eller fler katter, gemensamt och i samförstånd, som jag kan förstå det, tryckt i sig skinka en masse.

Upprörande.

Familjen Bra beslutade sig för att ta sonen Bra till Trädgårdsföreningen och låta sonen känna gräset under sina fötter. Vi knatade runt. Vi gick in i Palmhuset och sonen stod och tittade på alla fiskar. Lyckan var total. Fram tills att jag fick meddelandet från min make att min telefon ringt och att det låtit som att jag fått ett meddelande också. (Att svara i min telefon tycks övermäktigt.)

Det var min granne, som föder upp hundar av halvstor modell. Han hade vänligheten att ringa för att meddela att en grå katt hade infångats av en annan granne, min närmste, som var handskburen och att den grå katten var återbördad till den olåsta lägenheten och att en barnvagn nu temporärt blockerade dörren för att situationen inte skulle uppstå igen.
"Ställde han till med samma kaos som förra gången" frågade jag oroligt, samtidigt som jag börjat springa mot hemmet. Grannen ställde sig frågande, och jag informerade honom om rymmardramat för två år sedan då inte bara Ellis rymde, utan även Esther, och Ellis inte nöjde sig med att rymma utan även gjorde inbrott hos en granne på sjätte våning. Grannen var imponerad över att Ellis kunde göra inbrott. Det var ändå med en liiiiiiiten smula stolthet, om än med övervägande känsla av frustration och skam, som jag sade att Ellis, han är fenomenal på att vara överjävlig.

Grannen lät dock en smula orolig över det faktum att jag hade tre katter, inte en, för det var ju bara en i trappen. Jag kände att hjärtat satt någonstans lååååångt upp i strupen. Jag kände mig illamående. Jag försökte låta glad och tacksam och avslutade samtalet och fylldes bara av en djup ÅNGEST. Förra gången så blev Esther nästan adopterad av en granne på tredje våning. Den gången så ringdes ju fastighetsägare och gud och alla människor och killen som fått inbrott av Ellis ansåg att Ellis var djupt aggressiv och en djupt, DJUPT störd individ och Emma hade stått precis utanför dörren och skrikit av desperation eftersom de två andra var borta. Vad hade hänt med Emma och Esther den här gången?

Jag tittade mig omkring hela vägen och jag förbannade höstlöven. Om Emma eller Esther var här ute någonstans, för rent teoretiskt sett skulle de ju kunna vara det om de smitit ut när någon öppnat porten, så skulle jag inte kunna se dem. Och så skulle de kunna bli överkörda.

Inga katter.

Jag puttade undan barnvagnen och öppnade dörren här hemma. Synen som mötte mig var chockerande. Inte för att något FÖRÄNDRATS sedan jag lämnade lägenheten, men det var inte helt ostökigt. Igår hade vi tvättid och nu står två IKEA-kassar i hallen fyllda med ren tvätt. Mattan var ihopskrynklad, som den blir vid ett kattrace. Det låg brio-tåg och gossedjur på golvet. Och en prasseltunnel. Soffkuddarna hade slängts ner på golvet av sonen och detta var alltså synen som min snälla granne måste ha mötts av när han släppte in min dumma, dumma, dumma DAMP-katt. Som nu, moloken, kom för att säga hej.

Emma kom slokande efter.

Ingen Esther.

Jag svor åt Ellis och gick in i lägenheten, hysterisk. VAR FANNS ESTHER? Jag ropade. Ingen Esther. Var skulle jag leta? Var hon överkörd eller kidnappad? Jag kände tårarna började komma och jag vrålade "EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEESTHER" så tyst jag bara kunde. "KOOOOOOOOM då gumman" lockade jag och svor åt dumdumEllis som ville säga hej.

Då kom hon. Hon hade uppenbarligen sovit i Antons rum. Stenen som släppte från min magsäck vägde åtskilliga ton.

Jag kunde andas ut och sprang ner till butiken och köpte en orkidé till grannen som tagit på sig handskarna och sett min lägenhets upplösningstillstånd och en till grannen som gått in på Eniro och ringt till mig. Så köpte jag en ask toblerone till mig själv.

Ellis kommer inte att få någon skinka på LÄNGE kan jag meddela.