Jag tror att Esther är på tjocken. Gravid. Preggo. Hon äter och hon sover och hon vill bara sova nära, nära, nära.
Jag har haft supermycket att stå i det sista. Sådär vansinnigt mycket att man knappast hinner andas - du vet - man känner hela tiden en känsla av att tiden inte bara inte räcker till, men inte fanns där från första början. Ett enkelt vardagligt socialt telefonsamtal från någon man tycker om känns som en hundratusenkilosbelastning...
Men jag har glatt mig över Esthers, förmodade, välsignade tillstånd.
Jag hade tänkt att ringa och bjuda in Sven. Lite för att förhöra mig om Nef de facto var på tjocken och försöka gulla mig till lite babyspan lite senare i december. Dessutom hade jag tänkt att skryta lite om att Pester förmodligen är på tjocken. OCH, här tänker jag inte hymla, jag hade förhoppningen om att om jag bjussar på lite käk så tar han med sig en limpa hembakt bröd - för är det något Sven kan, förutom ryssar då, då, så är det att baka. Värsta bagaren, det är Sven det. Han har egen surdegsproduktion och han har en stenplatta som man sätter i ugnen för att få stenugnsbakat bröd. Han vet hur man får en perfekt skorpa på brödet. Han vet var man köper special-specialmjöl för att få till det mest... var det glutenfulla eller var det glutenfria eller var det något annat?
Anyways, det var vad jag hade tänkt att göra. Jag skulle bara städa upp först, jobba färdigt först, sätta upp adventsljusstakar, fixa i ordning grejjer och så få lite tid över. Sedan skulle jag ringa.
Jag skulle prata lite med honom om det där med skandinaviska ryssar, för i Våra Katter stod det ju en massa om skillnaderna men jag är lite intresserad av att höra hur mycket det har med UTSEENDE att göra och hur mycket det har med LINJER att göra, och då menar jag lite PK-resonemang... (För det är ju helt klart så med burmorna... Vissa "amerikanska" burmor är ju typ... inte amerikanska men de utmålas som det för att... tja, vettifan...)
Dessutom har jag haft lite dåligt samvete för att jag inte ringt eller mailat eller bjudit över honom på länge - herregud - vi bor ju nästan grannar!
Nåväl. Jag öppnade mailen idag på jobbet bara för att kolla en liten privatsak. Och där slog det emot mig...
Sven är död. Igår, tydligen.
Ikväll ringde en vän till honom för att personligen meddela mig, men jag visste ju redan. Det var skönt att vara förberedd och det var skönt att få ett "personligt" meddelande...
Blä. Det känns inte roligt, inte roligt alls.
Jag gick ner i förrådet och hämtade upp i vart fall några av adventsljusstakarna och stjärnorna. Jag struntar i att det inte är grundstädat. Skiten skall upp. Det skall råda adventsljus och nästanfrid i min bostad och lite skit i hörnen och mycket leksaker på golvet gör inte någon skada. Jag skall försöka ta mig i kragen och bjuda hit lite folk på glögg i nästa vecka. Varför väntar man alltid med att göra det som man egentligen vill göra och varför umgås man så lite med folk man faktiskt gillar att umgås med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar