Intelligentia

Intelligens är ett relativt begrepp

Jag hittade min laserpekare häromdagen. Jag stoppade undan den i samband med att sonen började pilla på saker och ting, jag såg framför mig hur han skulle lyckas bränna sönder sina hornhinnor i en obevakad nanosekund.

Nyligen återfunnen låg den nu i min hand och Ellis satt på golvet vid mina fötter. Jag satte en röd punkt framför tassarna på honom. Han försökte ta den. Jag flyttade på punkten. Han försökte ta den. Jag flyttade på punkten igen, och Ellis lyckades få tassen på punkten och märkte att det inte var något alls att fånga. Egentligen. Istället riktades hans ögon omedelbart mot min hand. Han hoppade efter laserpekaren. Jag blev besviken, men ändå stolt. Han fattar! Tänkte jag. Han, min stora grå katastrof, han FÖRSTÅR att det är från min hand som hela roligheten kommer, inte att den röda punkten i sig är särskilt kul! Min Ellis är jobbig. Men smart!

Igår lekte vi med den vita råttan, jag och Ellis. Han hoppade nästan lika högt som i sin glans dagar, men mitt i leken kom en brun missil farande och snodde hela roligheten. Esther ville också leka med vit råtta. Ellis blev sur. Han lade sig ner.

Nu förhåller det sig så att Ellis är den som behöver mest tid. Jag antar att han därmed lyckas sno åt sig mest tid också, och att Esther därigenom är försummad och negligerad, men nu tyckte jag ändå synd om Ellis. Det var hans lekstund! Så jag övergick till att gömma den vita råttan i min hand och dra den över hans mage (AJ vad jag blev klossad!) och gullade med magen. När jag försökte utöka lekutrymmet med två centimeter kom en brun missil och snodde den vita råttan och Ellis blev sur. Så då lade jag den vita råttan under en av stapelmuggarna som min son lekt med. Ellis tittade på muggen. Han puttade på muggen. Han insåg att han inte skulle kunna komma åt råttan genom att rafsa på den del som stod vid golvet. Så han välte muggen ovanifrån. Därefter var han nöjd.

I soffan senare så låg Ellis och Eshter på mig så att jag inte kunde läsa tidningen. Emma låg mellan mig och maken. Jag berättade om Ellis förmåga att inse att det var laserpekaren och inte pricken som var det man borde jaga. Jag förklarade att jag tyckte att Ellis var smart. Smart, men lite lätt otålig. Fast han har ju blivit lite lugnare med åren.

Jag påtalade att han blivit lite vitare om nosen på äldre dagar. Vi konstaterade att det nog var som så att det var Ellis intelligens som gjorde honom rastlös och frustrerad.
”Jo, nog är han smart” sade maken. ”Om man skall jämföra med de andra två så är han ju den som jag skulle vilja säga är den smartaste”. Så blev han tyst en stund. Sedan sade han:
”Och vad gäller de andra två så vettefan… ” Med all önskvärd tydlighet så framkom att han inte tyckte det var svårt att rangordna dem på grund av att båda visade tydliga tecken på intelligens.
Det tyckte jag var lite orättvist. Emma har en empatisk förmåga som går utom all förmåga. Den senaste veckan, särskilt, har jag varit lite under isen, lite oj så besvärad och lite för lite glad och sprallig. Vem finns då där – HELA tiden? EEEEEEmma. Problemet, när man är lite under isen och lite osprallig är ju att man blir lite lättirriterad. Så när katten Emma av kärlek och omsorg, för så tolkar jag det, hoppar upp i ens knä, vilt spinnande, när man sitter på toa, är det inte kärlek och tacksamhet man känner primärt. När hon klöser en uppskattande på näsan med sina sylvassa klor för att påtala att man ligger i helt fel sovposition så är det inte gränslös lycka man känner. Men ändå. Jag uppskattar hennes karesser!

Och, för den delens skull, hennes tidsuppfattning och känsla för ansvar vad gäller upprätthållande av sovtider hos värddjuret, det vill säga mig. Igår, klockan 22.00 ansåg hon att jag definitivt varit uppe för länge. Hon stod och mammaropade högt och ljudligt fram tills att jag borstat tänderna och sagt god natt till maken. Då hoppade hon upp i sängen och sedan var allt bra.

Och… Om man nu skall diskutera även Esthers hjärnkapacitet… Jag tog fram laserpekaren även för henne. Hon tittade på punkten på golvet. Hon tittade på mig. Och därefter började hon försöka få tag på laserpekaren.

Kloka som bokar, det är mina katter.