Jag vet inte riktigt vad det är med mina pälsbollar just nu. De tycks tävla om kärleksbevis. Inatt var det tydligt att Emma inte alls gillade att jag kom hem sent eftersom hon skällde ut mig efter noter när jag väl kom insläntrandes. Hon är ju inte van vid att jag är ute om kvällarna och hon anser nog inte att det är bra att en småbarnsmor, tillika trekattsägare, stannar ute ända tills efter midnatt. Hon var som klistrad vid min sida från det att jag kom in genom dörren tills dess att jag väl låg i sängen. Då skulle hon ligga med. Hon skällde på mig hela tiden, dessutom.
Esther och Ellis skulle också ligga med. Fast de båda skulle hoppa upp och ner i fönstret däremellan. Och naturligtvis ta omvägen över min och makens magar under sin färd. Därefter var det självklart att Esther skulle ligga på Emma vid mitt ansikte, de båda hade dock lite besvär med att bestämma vem som skulle ligga överst. Att min andning försvårades var inte ett hänsynstagande från någondera sida. Ellis var mer förstående. Han lade sig på mina ben så att jag skulle slippa behöva ta ställning till vilken ställning jag ville sova i.
I morse så vaknade jag med Emma under hakan och Esther brevid henne och med kramp i axeln. Jag vände på mig. Emma och Esther följde med. Ellis låg vid mina fötter.
Sedan har dessa tre under dagen varit besatta, jag säger besatta, av att vara i min absoluta närhet. Jag har kollat. De saknar inget. De har mat, vatten, ren låda, de vill bara vara hos mig. Inga baktankar. Jag undrar förståss varför. Och beklagar att jag inte kan läsa tidning, umgås med son, titta på tv eller ens skriva ett blogginlägg.
En sak har jag i alla fall fått gjort idag. Jag har klippt Ellis klor.
Att klippa klor är egentligen ingen besvärlig sak, och det är inte svårt alls. Och det är viktigt att det görs! Man klipper bara så mycket man kan utan att klippa i pulpan. Tjoff, tjoff, tjoff - så är det klart. I teorin.
I praktiken så är det inte alls fullt så lätt. Esther har gått från att ha varit den mest lätthanterliga lilla dam i världen som tillät att man lade henne mage-upp i knäet och tjoff, tjoff, tjoffade på samtliga 18 klossingar. Nu krävs det att maken håller henne och så får man vara snabb som tusan. "Tjoff, tjoff, T...J...O....F...F..., vänta lite, T..J...O..FF, bara några till... HÅLL STILL.. TJOFF, tjoff... T...Jof...F"
Emma har alltid varit besvärlig i klohänseende. Hon har integritet, den damen. Maken hävdar ju motsatsen, men jag känner hennes själ. Hon har integritet. Vilket i en kattsjäl betyder att det innebär ett svårt övergrepp att få sina klor klippta. Maken får försöka hålla den slingrande ålen medans jag kanske lyckat tjoffa en klo, ibland två, innan det blir ohållbart. Att klippa Emmas samtliga 18 klor är en process som ibland kan sträcka sig över en vecka, och då är det ju nästan dags att börja om igen. Emma har världshistoriens i särklass vassaste klor, dessutom, så att inte hålla hennes klor klippta innebär för mig att jag får små streck på näsan, eftersom hon uppfostrar mig genom att använda en klo och slå mig på näsan för att jag skall inta en för Emma perfekt sovpostion, ge henne mat i mitten av natten (fast just DEN striden vinner faktiskt jag. Det FINNS mat även på natten. Visserligen vill ju Emma bara äta mat som är precis upplagd, men någon måtta i skräckregimen måste finnas. Hon får ta vad som bjuds nattetid. Vilket hon vid elva års ålder borde vara helt på det klara med. Men hon försöker fortfarande!) eller på något annat sätt försöka förmå mig att göra något.
Och så är det då Ellis. Hans klor har precis som Emma en säregen kvalitet, och har alltid haft. De skivar sig jättemycket och är jättebreda. Särskilt vassa är de dock inte. Ellis är också den som på ETT sätt är lättast att klippa på. När han ligger och gossar så ger man honom en liten fotmassage (han ÄLSKAR fotmassage!) och så tjofftjofftjoffar man tass efter tass. Ibland funkar det dock inte, för själva klorna är svåra. Eftersom de är så breda så antar jag att det känns ganska obekvämt för honom, och kattklosaxar är ju anpassade till fina små kattklor, som Emma och Esthers. Jag borde nog egentligen införskaffa en klosax anpassad efter dobermans, men det bär emot. Klorna är dessutom väldigt vita, inte alls lika transparenta som Emmas och Esthers, så det är svårt att se pulpan. Samtidigt vet jag att hans pulpor är väldigt stora. Vilket gör att Ellis klor ständigt är nåååååågot för långa. Fast trubbiga.
Idag har jag och Ellis legat och tittat på Nord och Syd och han har fått fotmassage och han har kammats med luskam så att jag lyckades göra en liten pälsboll. Och han har nu jättefina klippta klor. I alla fall 17 styck. Vid höger tumklo så tröttnade han. Det kan ju vara ett fashionstatement, men jag skall försöka ta den lite senare ikväll i alla fall.
Återstår Emmas bakklor. De är nu såpass långa att det hörs när hon kommer gående på golvet. Det är inte bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar