Klockan sex i morse hade jag tröttnat - och jag var desperat. Jag
slängde iväg ett sms till Melkers ägare och förklarade att mina
trumhinnor var krossade och att jag var... ägare till en katt i
höglöp. Tror du inte attans att Melkers matte vae vaken OCH hade tjugi
minuter till godo innan hon skulle till jobbet! Lyckan var total när
jag sömndrucken och tinnitus-skadad slängde mig i bilen. Lyckab var än
mer total när Melker nästan inte hann ur transportburen innan han did
his magic. Lyckan var, tro det eller ej, än mer fulländad när jag
efter jobbet inträdde till en lägenhet i tystnad - inte ens Ellis
vrålade av någon anledning! Och nu ligger de och gossar. Jag kan
klappa Esther utan att hon lägger sig som ett frimärke på marken och
vrålar. Jag får gosa med ManetMelkers mjuka lekamen och njuta av
friden. Känner mig tammefan som Fantomen på besök på Eden eller som en
postergirl för Jehovas... Nu har jag dock lärt mig den hårda vägen,
skenet kan bedra, idyllen är bräcklig. Så jag har ödmjukast bett
Melkers ägarinna om att få behålla honom till i morgon så att OM
kättjan åter igen slår sin lov i min egentligen så sedesamma, väna,
jungfru så finns han till hands, drömprinsen... Jag TROR faktiskt, jag
aaaanar lite grand, jag HOPPAS i vart fall att det tagit sig, ty man
går inte från höglöp till harmoni på tolv timmar i annat fall.
Dessutom tror jag mig ha sett ett lyckat försök precis efter
återföreningen. Hon skrek inte våldsamt och hon daskade inte till
henne, men båda såg så... perplexa ut att något definitivt hade hänt
som var utöver det vanliga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar