Klättermus

Nu klättrar Berlioz hela vägen upp på gallret. Jag blir så stolt! Och
orolig. Jag menar - när de fem huliganerna huserar fritt i rummet så
har man hjärtat i halsgropen hela tiden. Medan en står och mumsar
klumpbildande sand, en annan tuggar elkabel med vassa mjölktänder, en
tredje trasslar in sig i persiennsnöret, en fjärde lyckas klämma sig
in i en datorväska så försvinner den femte in under sängen där man vet
det finns en härva av dödsbringabde strypsnaresladdar. Att ta bort
hagen är i nuläget ett ickealternativ. Att låta Berlioz skada sig vid
impact, alternativt helt obevakat få tillgång till alla spännande
dödsfällor medans jag är på jobbet är ett ickealternativ. Vad göra?
Lördagförmiddagen är härmed vikt åt rumssäkring och inköp av icke
klumpbildande sand. Ytterligare glada nyheter: Esther löper så smått.
En lisa för mina öron, särskilt nattetid. Har jag förresten sagt att
mina kattungar är bedårande?