Alla fyra har varit ute och skuttat och lekt och lekt och skuttat och sonen har lekt och skuttat och skuttat och lekt, särskilt med Bendigo.
Berlioz älskar sin glitterboll. Han hoppar runt den, han brottas med den, han springer efter den i hundratjugi knyck. Han rullar den. Han apporterar den. Han skulle säkert gifta sig med den om det vore lagligt.
Två hajar dök upp i sammanhanget idag. Bea och Bendigo. Vad gäller Beatrix så kan Berlioz försvara sin egendom. Eller i vart fall nästan. Men att bråka med Bendigo... Dubbelt så tung. Med en självsäkerhet som få. Nope. Berlioz fick se sig besegrad. Mitt inre skrek av sympati för lille Berlioz som istället fick börja leka med en liten råtta. Note to self - att köpa en uppsättning glitterbollar för vidarebefordran till Finland, ty Berlioz skall ha glädjen av glitterbollar i resten av sitt liv...
Och lille Melkersson... Min älskade lille Melkersson...
I söndags var det ju meningen att jag och maken och sonen skulle åka ner till Åsa (samhället, i.e.) och titta på en stuga. Istället fick ju jag sitta på Västra Djursjukhuset. Jag skickade med maken kameran för att han skulle fotografera så att jag kunde bilda mig en uppfattning om det här huset var vårt framtida semesterparadis. Han for åstad.
När jag var på väg hem med Melkersson för första gången så ringde jag min make och frågade hur det gick. Maken muttrade att mäklaren börjat med att säga att det fanns en djupborrad brunn, därefter hade sonen sprungit iväg och hittat en vattenpöl. Innan maken hunnit återgå till mäklaren för att fråga typ... om det fanns något tak på stugan så hade sonen ånyo försvunnit och återfunnits i ett dike. Han hade därefter vägrat att gå in i stugan. Han hade hittat nya pölar. Han hade utforskat skogsområdet bakom stugan. Kort sagt - inte heller maken fick se någon stuga.
Men precis i början av det där besöket hade maken tagit upp kameran för att ta ett kort, vilket han inte hann att göra innan sonen löpte iväg. Så maken lade tillbaks kameran i väskan igen, utan att stänga av den. (Eller sätta på linsskyddet...) Så jag kunde inte fotografera mina små pälsklingar som var så söta idag.
Jag kunde inte heller fotografera något som gjorde mig så lycklig, så lycklig. Jag kände mig nästan som den där dagen för nästan tre år sedan när jag var på BB och för första gången fick hålla min lille son. I kattungarnas låda låg små, små prydliga svartbruna korvar. Inte antydan till någon lös blaffa. DET hade varit värt att föreviga!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar