Hemma med två fulla korgar

Foto: Tina Nilsson

Puh. Eller Phu. Eller Hphu.

Jag var så säker på att få komma hem med en tom kattkorg. Faktiskt. Bensäker.

Men så här gick det.

Jag lastade in en villig Berlioz och en villig Bendigo i en transportbur. Jag visade Ellis en annan transportbur. Det är vad som brukar krävas för att Ellis skall vara i buren och helst ha låst dörren inifrån, ty Ellis älskar vanligtvis sin transportbur och vill alltid vara i en. Och på väg någonstans.

Icke. Ellis linkade iväg. Ellis ville gömma sig. Ellis visste att detta var den sista turen. Han visste att jag hade försökt hitta djurkyrkogårdar nu på förmiddagen. Ellis kände det på sig. The angel of Death, det vill säga jag, var tvungen att tvinga in honom i buren. Jag grät redan inombords.

Så. Vi åkte till veterinären.

Berlioz fick sin rabiesspruta. Han hoppade ur buren själv. Ok för att han inte var den MORSKASTE killen i världen, men han var definitivt glad och tog världen i sina armar.

Ellis, däremot, som var näste man till rakning, var INTE någon snäll katt. Ellis morrade, väste, visade tänderna. Inte fan gick det att höra något på hjärta och lungor!!! Ellis skulle promenera för att visa hältan. Inte fan visade Ellis någon hälta.

Veterinären förklarade för mig att det lilla hon lyckats höra mellan morren, vrålen, skriken och väsen var att bronkerna rasslade. (Knappast någon överraskning) Och att Ellis skulle röntgas. Under tiden som vi väntade på bilderna så besiktigades Bendigo. Ljuvliga stora Bendigo! Berlioz försökte under tiden krafsa sig ur buren för att också få visa upp sig. Det fick han inte. Just då.

Röntgenbilderna kom. Och jag visste ju vad som skulle hända. Jag skulle få veta att hela bröstkorgen var full med tumörer, anledningen till Ellis hälta var att en metastas satt sig i lymfan och orsakade ett ödem och ett tryck över nerverna i armbågen, vilket gav honom icke uthärdliga smärtor för vilka det ej fanns varken bot eller lindring. Jag skulle få veta att det som var bäst för Ellis var att han skulle få somna in. Här och nu. Och så skulle jag, the angel of Death, få åka hem med en tom transportbur. Så skulle det bli, och jag SÅG på veterinären att detta var beskedet. Hon harklade sig.

Vad hon kunde se var lite (dödliga tumörer, fyllde min hjärna i, så jag vet faktiskt inte vad hon sade... Det var något mer bronker...), helt i överensstämmelse med kattastma (nämenvaffan, har jag haft dödsångest för DET?). Detta innebar ju ett problem (AHA - DÖDLIG kattastma. Astman har förstört lungorna och luftvägarna och Ellis kan inte syresätta sig, så att nerverna i frambenet har förtvinat och han LIDER, tänkte jag) eftersom de antiinflamatoriska medel som hon tänkt att skriva ut ju inte funkar med cortison.

Say WOT?

Alltså. Följande bestämdes. Ellis får starka antiinflamatoriska medel i en vecka. Dessa kan ge honom dålig mage, diarré och kräkningar. I sådana fall skall vi avbryta behandlingen. Därefter kommer vi att utvärdera. Om Ellis ben bara är stukat så kan man sätta in cortison mot astman därefter.

OCH - som en biprodukt av lungröntgen så fick man se en bit av höger ben. Där fanns pålagringar som skulle kunna indikera på artros. Så det är en annan möjlig orsak till hältan. Och hur behandlar man artros?

Med cortison.

Jag är så lättad. Jag var SKITGLAD när jag betalade 2800 kr. Det var ju GRATIS om man jämförde med alternativet, det vill säga en tom kattbur.

Först nu, när jag kommit hem och käkat lite ser jag smolket i bägaren.

Cortison. För resten av livet. Och EVENTUELLT så kanske han har artros också. Min dampkatt. Min älskade lilla astmaåldring. Nu börjar saker dras mot sin spets. Inte just nu, men den tiden kommer allt närmare då man måste, MÅSTE ta ställning. Hur mycket är ett kattliv värt? Inte i kronor och ören, det har väl betydelse först efter en ganska stor summa (men samtidigt så kan man ju inte låta bli att konstatera att Ellis ålder gör att vårdförsäkringen täcker upp till 6000 kr, det vill säga en snabb titt in till akuten och då får det fan i min lilla låda inte vara på en helgkväll!!!) utan hur mycket ont skall han behöva ha? Hur mycket bekymmer skall han behöva ha och hur mycket egoism skall jag tillåta mig att känna?

Nåja. Den dagen är inte här idag. Nu skall jag kila iväg till apoteket och hämta ut Ellis antiinflamatoriska.

Åter igen måste jag bara få säga att jag gillar min veterinärklinik. De är bra. De är trevliga. Och de skickar brev. När jag kom hem med mina två fulla kattburar låg det ett kuvert på golvet. En påminnelse om att det minsann är dags att vaccinera Ellis och Esther och att jag bör beställa tid. Jag släppte ut Ellis ur kattburen och suckade. Nästa vecka är det dags igen!!!