Den stora dagen D - före, efter och under tiden!

Mitt burskynke blev klart. Öljetterna var ett helvete att få dit, och sneda blev de. Vinda blev de. Av någon anledning hade tillverkarna av öljetterna tillverkat dem av titan. Mojjen man skulle ta hål i tyget med var trubbigare än lagstiftningen rörande rödgubbe-gående. Och hållaren var sned och vind redan från början. Men det gick!

I fredags var det stora katthämtardagen. Först ilade jag, tillsammans med Anton, upp och hämtade Mandel, a.k.a Apple Pie. Hon har i sitt nya hem förärats en sådan där gammaldags transportbur gjord av metallnät med en metallbricka i botten. Ett blommigt litet överdrag gjorde denna lilla hemvist lite mer ombonad. Jag var fylld av avund över den där transportburen. Jag tror inte det går att få tag på sådana längre, men herrejäklar vad mycket bättre de är än de stora plastkollosserna! Ur hygiensynpunkt är de ju fullkomligt briljanta!

Det var med viss bävan jag sammanförde Esther med dottern. Skulle det bli fräs?

Det blev det INTE. Det blev ett så glatt återseende att jag blev alldeles varm i hjärtat. Esther blev den gladaste katten på norra hemisfären, och Mandel verkade tämligen glad hon också.

Jag tog ner påsar med kattlådor (tog med en extra IFALL det skulle smälla under dagen så att jag skulle nödgas att separera katterna), burskynken (i pluralis - jag tog med ett enkelbursskynke IFALL jag skulle nödgas separera katterna) och den blå puffen och den silvergrå lilla paneldynan (inte för att jag tog ut något i förskott, men man VET ju aldrig - och den är suverän för att spraya lite feliway på när man bär upp sin oh så tjuriga katt...) och den rosa prepp-necessären och lite annat smått och gott.

Raskt iväg för att hämta Amelia. Även här bävade jag över den kommande reunionen. Även denna gång var det svansar upp - tvätt och lek och alla var glada. JAG var glad!

Skulle klippa klorna på Mandel i lugn och ro. Insåg att den rosa necessären låg i bilen. Attans. Sköt upp kloklipperiet tills jag kommit fram till Tibro.

Igår morse, klockan 4.00 ringde min väckarklocka. Jag ragglade upp. Jag packade pryttlar. Jag makade in katter i burar. Med hänsyn till att det låg tre katter i en hög när jag kom in för att hämta dem fick systrarna dela en stor bur och så fick mamma en bur. Lite lättare än att bära tre burar. Amelias lilla axelremsbur följde med. Dels för att jag skulle lämna Amelia så snart som möjligt efter att jag kommit hem, dels för att OM det skulle bli spott och spe så skulle jag ha MÖJLIGHET till att separera dem på hemresan (eller för den delen - ditresan) och också för att den inte bara är lättburen - den är supersnygg.

In i bilen. Staden sov fortfarande, med undantag av de som raglade hem från krogen. Hissen ner till bottenvåningen luktade verkligen gåhemfrånkrogenfylla. Bilen var kall. Jag mös. Det var så LÄNGE sedan jag gjorde det här, och hur jäkligt det kan tyckas att gå upp i ottan och köra långt för att sitta och vänta i en gammal industrilokal eller nedsliten arena eller vad arrangerande klubbar kan tänkas att ha fått ynnesten att hyra, så är det något visst med utställningar!

Ungefär vid statoil i Gårda insåg jag att jag förmodligen hade klosaxen i bokhyllan, inte i den rosa neccessären.

Väl i Tibro så mötte jag en massa folk som jag inte träffat på länge, och massa folk som jag träffat tämligen nyligen och jag hängde upp mitt nya burskynke. Lite blekt blev det, men tämligen ok, får jag säga.

I dubbelburen intill skulle Zorro (halvbror till kullen) sitta med sin far, Lancelot (far till kullen). Det gick superbra. I två minuter, därefter började de slåss. Lancelot fick ett sår i skallen. Inte bra. Men det var ju tur att jag hade med mig den där extralådan, för då kunde både far och son ha fullständiga faciliteter under hela dagen i en delad bur!

Dessvärre kunde inte Christina, som ju äger Lancelot och i vart fall halva Zorro komma, men Stellan och Hans var där, med tre burmillor och en britt. Dessa satt också i direkt anslutning till mig. Situationen med Christinas frånvaro gjorde att vi hade VÄÄÄÄÄÄLDIGT många katter att hantera och tämligen få händer att göra det med.

Hans hjälpte mig med att klippa klorna på Mandel i lugn och mysig utställningsmiljö (det där var ironiskt) och som tack för hjälpen fick han en reva på handen.

En kik i katalogen utvisade att OM Aloha hade kommit med så skulle vi minsann ha vunnit BIS-kull. Ty då hade vi varit de enda tävlande... Esther hade även blivit bästa avelshona... Ja, ja. Tänkte jag. Eftersom hon ändå inte kommer i närheten av årets kattlistan (inte tillräckligt många utställningar kan rädda henne i år) spelar det inte så stor roll. Det stod även på morgonen klart att Lancelot hade bästa avelshane i en liten ask, eftersom, bristen på Aloha till trots, han hade tre avkommor närvarande och alla tre är bra och han var den enda tävlande i klassen.

Det höll på att kärva till sig vid bedömningen då domaren på blå burma var i perfekt fas med domaren på brun burma. Catharina Modal Nilsson är nyexad som domare, jag måste säga att jag gillade henne. Hennes bedömning av Amelia var jättebra! Amelia fick mycket beröm för sin fina kropp och sin burmalook. Men naturligtvis var det ÖÖÖÖÖGONEN som avhandlades mest. Naturligtvis, säger jag, eftersom det är verkligen ett par superögon som sitter på den katten! Amelia blev dock inte nominerad, vilket inte var så himla konstigt med hänsyn till att hon faktiskt bara är tre månader och en vecka gammal.

Hos Eiwor Andersson satt såsmåningom fyra bruna burmor. Mamma, pappa och syskonen Burma. Jag hyser den absolut största respekt för Eiwor vad gäller burmabedömningar. Hon har inte dömt Esther förut. Jag var lite, eller läs MYCKET nervös. Ja, jag vet att Esther är den vackraste katten i hela livet, men vilket barn är inte det vackraste i sin moders ögon? Ja, jag vet att hon alltid får bra bedömningar, men nu skulle, som sagt, en person vars uppfattning om burmor jag verkligen hyser den största respekt för döma min bebis. Och dessutom hennes bebis. Rädsla är ett ord som man kanske inte skall missbrukas, men det var inte långt därifrån.

Pappa kom först. Pappa hade ett sår i ansiktet. Mamma kom sedan.

OCH VILKEN BEDÖMNING!

Den började med att Eiwor kände på den absolut mest till visning ovilliga katt under hela dagen (gruffet mellan Zorro och Lancelot i buren brevid hade inte direkt fyllt min gumma med självförtroende. Till det kommer att en utställning inte är något spa för Esther i vanliga fall). Hon fräste dock inte utan försökte mest krypa upp i famnen på mig.

"Hon har fått en kull" frågade Eiwor och vägde katten i handen.
"Mmm" sade jag. "Känns det på de odeffade magmusklerna" frågade jag.
Eiwor tyckte väl att det var lite roligt, men sade:
"Hon har tyngden" Och jag blev så glad.

Därefter började lovorden. Jag var så glad att jag hoppade. Naturligtvis var det superögonen som fick de största superlativen.

Den enda anmärkning jag fick var att Eiwor ansåg att Esther var lite liten. Hon gillar sina burmor större. Men, tillade Eiwor, katten var i absolut proportion.

Jag var nästan lite glädjeyr när Mandel bedömdes, så ärligt talat så missade jag MYCKET av den bedömningen. Jag uppfattade det jag redan visste - fantastiska ögon, lovande färg, fin placering av öronen, sedan var det surr i mitt huvud.

Mandels ägare kom till utställningen inför att Eiwor skulle ta ut nomineringarna. Problemet för vår lilla burrad var att Hans och Stellan skulle ta upp sina burmillor och sin britt för nominering samtidigt som burmorna skulle upp. Och det blev BRÅTTOM. Vilken tur att Mandels ägare var där!

Mandels "mamma" fick slängt sin lilla unge i famnen. "Go - go - go" vrålade jag. Mandels "pappa" fick ta upp Zorro. Med en femkiloskatt (jag tippar på att det är det han väger) så står det fullkomligt klart när en person inte kan bära en katt inför nom. Jag gav en pedagogisk lektion på tre sekunder.

"Tumme där - pekfinger där - och handen under rumpan - go - go - go" och själv ryckte jag åt mig Esther och skulle springa iväg.
"Skall du inte stänga buren" undrade Mandels "mamma". Jo. Det kunde vara en bra idé med hänsyn till att Amelia ju faktiskt satt kvar...

Stress kan vara bra för man blir inte nervös. Jag stod där och tittade när Mandel slogs från panel av en liten svartvit cornish. Jag stod och såg när NÅGON katt - missade faktiskt vilken det var - som slog Zorro. Jag var så impad av att min tresekunderslektion tagit skruv - i ärlighetens namn såg det ut som att Mandels "pappa" hållit katter inför nom tidigare!

Så kom då de fertila honorna. Eftersom jag var ganska stressad över att blott några minuter tidigare fått veta att alla katter som Eiwor ville se igen skulle upp samtidigt så var jag ganska omedveten om konkurrensen. Jag TROR att det var fyra katter kallade. Snart stod dock bara jag och en fantastisk ryss kvar. Vi snackar inte vilken ryss som helst. Vi snackar en RYSSRYSS. Jag visste liksom redan att det var kört, men jag var ÄNDÅ så glad över den fina bedömningen jag fått och tyckte att dagen var ROLIG och att det varit jättekul och att jaja-självklart tar ryssen det. Så när Eiwor pekade med hela armen på mig så var min första tanke att jag "får gå hem". Min andra tanke var att gratulera vinnaren med ett grattis. Ungefär samtidigt som jag försökte säga ordet "Grattis" insåg jag att ryssen inte höjts till himmelen i segergest. Å andra sidan, hann jag tänka, så är väl inte ägaren en sådan där extrovert typ som viftar med sin vackra ryss... Men han kom fram till mig och jag började säga "Gratt.." och sedan kom jag av mig för han sade grattis och jag funderade på den där armen som sträckts åt mitt håll och så fick jag en pokal och TAMIGFAN - ESTHER VANN ÖVER EC S*Limelights Pocahontas!

Jag hade tidigare stått med Hans och Stellan och tittat på burmillabedömningarna och uttryckt min förtjusning över deras Anna Vissi (som enligt all logik idag blir Supreme) så jag blev inte FÖRVÅNAD över att hon blev nominerad borta hos Catharina. Glad, ja. Förvånad. Nej. En fantastiskt vacker katt. Och så TREVLIG och TRYGG. Med tanke på Esthers relativa blyghet och med tanke på Annas skönhet så gick jag till panelen, inte med dåligt självförtroende men med fullt förtroende för att Anna skulle stå som segrare. Jag hejjade ju på Esther, men jag var förvissad om att Anna skulle vinna, trots att jag inte sett den tredje motståndaren (som visade sig vara en svartsilversomali).

Vi stod där alla tre och jag sjöng "Go Esther, go Esther" och gjorde Ricky Lake-rörelser (om du minns hur sådana ser ut) och vi konstaterade glatt att oavsett hur det går - så vinner ju Anna.

Jag stod och såg på Eshter i panelen. Jäsiken vilken vacker katt hon är! Vidare slog det mig att när någon annan än jag visar henne så har hon bättre självförtroende. Vilket gör att jag är ännu gladare över att VK har en assistentburen utställning.

Catharina röstade på Anna. Eiwor röstade på Esther. Kvar var Wendel Stoop, som heller aldrig har sett Esther förut. Han röstade på Esther!

Inte nog med det - när jag segerrusig och förvånad och jätteglad (vilket innebar att jag knappt segerviftade med henne och än mindre ställde upp på något BIS-foto. Frånvaron av BIS-foto glädjer mig idag, men det kanske uppfattas som oartighet snarare än som absolut förvåning och glädje...) hämtade Pester från assistenten så kom hr Stoop fram till mig och sade "You got av veeeeeerrry beauttifol cat" - och det hade han inte alls behövt att säga eller göra och därför blev jag ÄNNU gladare!

Så, igår blev alltså Eshter best in show och jag blev överlycklig. Som pris fick jag bland annat ett presentkort hos Kicki Thenberg på ett a4-foto. Jag hade talat med henne tidigare på dagen om att ta ett kort med hela familjen men allteftersom dagen fortlöpte och med hänsyn till Esthers nervositet över bråket i buren brevid och att hon ju skulle upp till nominering och att hon senare skulle upp till panel, och dessutom med hänsyn till att jag varit borta och konstaterat att fotografen hade fullt upp så hade jag lagt ner fotoplanerna, men nu kändes det nästan som ett MÅSTE att få till en bild på de två systrarna innan de skildes åt. Jag tog inte med Esther dock. Så nu får jag se hur resultatet blir. Det skall bli spännande!

Om man skall FÖRRINGA gårdagens seger, vilket man som obotlig pessimist måste göra, så kan man ju invända att det var en liten utställning. Men - BAH - säger jag. Esther bedömdes mot en massa katter ändå, och, vad viktigare är, mot två FANTASTISKA katter som jag anser är så otroligt fina! Att då VINNA mot dessa känns som en stor ära! (Nu låter det som att jag använder patetiska överord, jag hör det själv, men vaffan - man kan håna galna kattanter tills man blir blå i synen - hade man inte haft det i sig så skulle man ju inte ställt ut över huvudtaget!)

Väl hemma så var det verkligen med en klump i magen som jag återlämnade Amelia. Nu är hon verkligen och definitivt borta, inga mer hämtningar och övernattningar (om ägaren inte vill ha kattvakt förståss, det borde man kunna ordna...) och inga mer reunions med syrran. Jag överlämnade EX1-kokarden och bedömningssedeln och så var den sagan all.

Senare idag skall jag återlämna Mandel till behöriga. Känner vemod där också. Men henne VET jag ju att jag skall agera kattvakt åt!

Några sista små ord rörande utställningen innan jag avslutar denna generationsroman: BiK. Vilken insats!

Med vetskapen om att de fick ett mycket sent återbud på en domare, att en av deras "viktigaste" personer blev sjuk dagen innan utställningen och att ytterligare en domare försvann (eller i vart fall fastnade på en flygplats i Europa) så får man bara ge en jätteeloge åt utställningen! Funktionärerna var supertrevliga, allt flöt på och de skall vara stolta över sitt arrangemang! (Sedan att lokalen var något... kylig och att matos och bedömningar är en ovanlig förekommande kombination av en anledning är petitesser i sammanhanget!)

Nu hägrar VK och därefter ÄK.