Fredsmäklaren

Det är inte så att jag har tid i överflöd, vilket torde märkas av mina långsamma uppdateringar. Men det har inte varit så lätt... Nu hoppas och tror jag mig se ett ljus i tunneln.

Amelia flyttade i tisdags. Under tiden jag var borta gjorde maken entt försök att försona kombatanterna. Det slutade inte väl. Det HANN inte sluta illa, men det var för att maken var rådig och klok nog att sätta tillbaks Esther i sonens rum. Esther fick bo kvar där eftersom jag inte vill ha blod och hår överallt, särskilt inte med hänsyn till min sons mentala hälsa och det faktum att jag behöver ha en hel Eshter inom två veckors tid (vi skall ju till Tibro).

Så kom Stellan och Hans to the rescue igen! Jag fick ju låna deras kattungebur till Esther när ungarna var små. Den står kvar. (Skammens rodnad på mina kinder - jag har inte haft tid att återbörda den...) Det var nog Hans som kläckte idén att sätta in Esther i buren och sätta tak på den dessutom. Jag lydde snabbt och lätt och Eshter har i drygt ett dygn varit bosatt i detta mycket begränsade utrymme. Inte ett fräs har hörts sedan de första fem minutrarna!

Idag när jag kom från jobbet så tyckte jag att det var såpass lugnt att jag kunde släppa ut Esther, bara för att kolla. Eshter gick ur buren och Emma kom och försökte nosa henne under svansen. Esther gillade det inte, men gjorde inga utfall.

Peace in our time! utbrast jag. Lite för snabbt. Ty även om Esther inte visade några tecken på aggressivitet (jo - de väste åt varandra, det gjorde de, men inte allvarligt. Mer ett "Hörru, vem fan tror du att DU är") och även om jag tidigare har trott att Emma var the queen bitch i lägenheten med sitt osedvanligt dåliga sätt att bemöta främlingar så hade jag FEL.

Boven i dramat stavas tydligen E.L.L.I.S. Jag vet inte riktigt vad som hände ty min son pockade på uppmärksamhet, men plötsligt såg jag Ellis svart i ögonen stå och gnugga tänderna mot Esther som först inte reagerade nämnvärt men som därefter beslutade sig för att ta strid för sina principer (vilka de nu kan tänkas vara...). Hon började morra. Elakt morra. Hon växte. Jag såg framför mig ett slagsmål av den art som jag tidigare fått bevittna och som kriminella säkert skulle satsat pengar på. Snabbt stängde jag in min son (som inte ville komma ut) och Eshter i vårt sovrum. Jag bad en bön om att sonen inte skulle komma på tanken att utmana Esther, för då skulle han ligga risigt till...

Jag kände mig minst sagt uppgiven, där ett tag. Sedan satte jag in MagnumEllis i den lilla kattungeburen där ju Eshter åtminstonde kan spatsera mellan transportbur, låda och matskålar, men där Ellis stöter emot något vid varje rörelse. Och nu verkar det som att de båda lugnar ner sig. Jag vet ju att det knappast är aktuellt att hålla Ellis i buren inatt - då får ingen sova - men ikväll får han sitta där. Om inte Emma och Esther ryker ihop. Det finns vissa varningstecken. Emma håller sig undan. Underskatta aldrig vreden hos en katt som håller sig undan.

Nåväl. Idag har jag faktiskt hunnit jobba med, och uppdatera hemsidan lite grand. Det känns lite sorgligt. Jag kan liksom inte med att radera uppgifter och foton om kattungarna. Men jag tänkte att jag skall ta bort de flesta fotona och i alla fall försöka korta texterna och istället sortera ut några av de hyfsat bra korten som jag tog under den korta stund jag hade en kamera att räkna med.

Vidare har jag rusat hem i hopp om att kunna tvätta alla textilier som finns inne på sonens rum, ty de har blivit rätt solkiga av att bo med tre kattungar och deras mor. Dessvärre visade det sig att maken bokat tvättid idag - det vill säga den siste september - eller som han väljer att uttrycka det - den trettioförste. Vi andra, som lever i en annan tidsordning, skriver idag den 1 oktober, vilket är skruvat ty då är det vinter igen. Hursomhelst så skall jag tvätta på lördag kväll istället.

Andra saker som jag gjort idag: Insett att ÄKs anmälningstid har varit igång en vecka. Jag får försöka utröna om det är någon idé att anmäla nu. Jag har vidare funderat på att jag verkligen MÅSTE börja fixa burskynket. Men nu har jag blivit osäker på färgerna igen. Beige med svart golv? Beige med svart golv och tak? Beige med silvervitt tak och golv? Beige med rostrött tak och golv? Silvervitt helt och hållet? Eller silvervitt och rostrött? Eller rostrött med svart golv? Eller svart med rostrött golv? Eller kanske svart med silvervitt golv? Eller... tja, du fattar. Jag har dessutom inte köpt öljetter och S-krokar som jag skulle ha gjort. Jag börjar fasa för att jag kommer få ta mitt blå nödskynke och ha en filt till golvet.

Ungarna, då... Saknar jag dem inte? Jo. Det är så tyst. Och tyst. Och så vill man ju gulla med dem också. Jag funderar en hel del, kan jag säga. Saknar de mamsen? Saknar de MIG? Jag försöker hålla mina mailfingrar i styr så att inte deras nya ägare uppfattar mig som en neurotisk galning... Jag har fått updates från två av dem.

Helt ärligt så tror jag att kattungarna har hittat precis rätt hem! Det kunde inte ha blivit bättre! När jag levererade den sista, Amelia, så kändes det bara KUL, för alla förutsättningar finns för att hon kommer få det superbra! När jag levererade den första, Apple Pie, så kändes det bara KUL för alla förutsättningar finns för att HON kommer få det superbra! Och när mitt-tjejen försvann så kändes det bara KUL för jag kände att alla förutsättningar fanns där för att det skulle bli jättebra. Ok, jag ljuger liiiite. För lite nostalgi kände jag också...

Nä - nu skall jag försöka anmäla till ÄK. Bättre sent än aldrig!