Att klippa navelsträngen

Igår avhämtades Mandel igen.

När hon kom häromdagen så tussades hon ju ihop med Esther. Esther blev eld och lågor, ÄNTLIGEN kom hennes bebis tillbaks! Esther beslöt att tvätta och uppfostra direkt.

Vad hon missade var att Mandel nu har blivit en ung, semisjälvständig, kvinna. Mandel var INTE intresserad av att tvättas som en bebis. Hon var INTE intresserad av att snutta. Hon ville BUSA och LUKTA och kolla sig runt omkring.

Esther ropade på henne. Uppmanande. Mandel struntade i henne. Esther gick barskt fram till sin förstfödda dotter och började resolut tvätta henne. Mandel ville INTE vara med.

Esther tog fram stränga mammakortet och bet henne i nacken. Mandel tittade på henne som om hon inte var klok. Hon gick därifrån. Esther efter. Esther skällde på Mandel. Mandel agerade tonåring och struntade högaktningsfullt i sin mor. Med hänsyn till detta så höll jag örnkoll på de båda i en och en halv timmes tid, jag var lite rädd för att den där frigörelseprocessen skulle komma med dunder och brak och att Eshter skulle lacka ur i paritet med hur hon lackat ur på Ellis.


Nope - familjelyckan blev total och de har varit med varandra hela tiden. Eshter har busat som en unge och Mandel har varit vuxen med Esther.

Så igår så avhämtades lilla Mandel.

Innan avhämtningen satt sonen och tittade på den nyinköpta filmen om Lilla Spöket Laban (41 minuter av ren tristess, för 149 spänn. Sonen gillade den dock) och jag satt bredvid och höll honom sällskap. Mandel höll oss sällskap.

"Nu kommer BÄÄÄÄÄÄBISEN" sade sonen överlyckligt varje gång Mandel hoppade upp i soffan hos oss och så blev han besviken varje gång Mandel tyckte att vi var svintrista och hoppade ner igen, efter en sisådär tre sekunder. Till sist så tröttnade dock Mandel, rent fysiskt, och hoppade upp i mitt knä och lade sig och kurrade.

"BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄBISEN är GLAD" sade sonen. Jag hummade. Sonen placerade en blöt puss i huvudet på Mandel. Mandel fortsatte spinna. Detta är en sak som min son inte är så van vid. I vanliga fall, när en katt ligger i mitt knä, och min sons blöta tryne närmar sig kattens huvud så upphör spinneriet. Ibland finns katten kvar att pussa i knäet, men oftare än att de sitter avvaktande och väntar på att karesserna skall gå över så hoppar de ur mitt knä och återkommer när faran är avlägsnad, det vill säga sonen har kommit på något roligare att sysselsätta sig med. Icke Mandel, alltså. Sonen blev således ännu lyckligare och ville ge Mandel en kram.

Döm om hans förvåning när katten uthärdade även denna kärlekshandling, vilt spinnande. Hans små pepparkaksögon glittrade och han placerade ännu en puss på Mandel som fortsatte spinna. Jag skulle just erbjuda sonen att själv få ha Mandel i knäet när det ringde på dörren och hon skulle avhämtas.

Mandel satt efter en kort stund i sin bur. Esther stod utanför. Mandel sträckte ut en liten tass genom gallret. Esther nosade på den. Esther nosade på Mandels lilla nos. Det var lite hjärteknipande. Inte lika hjärteknipande som det var efteråt, dock. Esther sprang och letade efter Mandel hela kvällen. Och ropade på henne.

Jag, mitt dumma nöt, var lite för snabb på att öppna dörren för att sammanföra Esther med de andra två. Jag vet inte vem som började men jag såg efter en stund (för jag återgick till Lilla Spöket Laban direkt efter dörröppningen) att det rådde en spänd situation i lägenheten. När jag gick för att kontrollera lite mer så visade det sig att Ellis klapprade tänder mot Esther som inte bemötte detta med vänlighet. Efter ytterligare en stund så tvättade Ellis Esther och sedan verkade allt vara frid och fröjd igen. Om man bortser från att Esther ropade på Mandel.

Eshter fick sitt p-piller i sina köttfärskulor som vanligt, Ellis fick lite köttfärskulor utan p-piller. Och därefter gick jag, Emma och Ellis och lade sig. Först i morse så kom Esther. Jag vet inte var hon har varit, det är möjligt att hon sovit hos min make (jag har inte tänkt på att fråga honom) men jag anar att hon sovit inne hos "sig", det vill säga i det rum hon delat med sin lilla dotter.

"Klipp navelsträngen" muttrar jag. Med lite medkänsla, ändock.