Trassel

Det har gått troll i burskynket.

Igår när jag tillslut fick fram symaskinen och trädde i den beiga tråden så slirade bara maskinen. Inte ett stygn kom fram. Den var trög att mata manuellt också. Det satt liksom fast om man inte brukade ett stort mått våld.

”AAAAAAAAARGH” vrålade jag. ”Nu har maskinhelvetet gått SÖNDER också” skrek jag. Maken kom tillskyndande och frågade VARFÖR maskinen gått sönder.

”Det KAN bero på att jag inte har oljat den på tio femton år” fräste jag. ”Jag vet inte. Det kan MYCKET VÄL vara därför”. Av någon anledning så hörde jag mig själv använda en anklagande ton till min ganska rädde make trots att han näppeligen ligger bakom ooljandet av min symaskin. Jag skruvade isär den där delen som håller spolen på plats och plockade triumferande ut ludd som man skulle kunna tova vantar av.

”AHA” fräste jag. ”Undrar om det här hjälper”

Det gjorde det inte. ”VAR ÄR MIN ELSKRUVMEJSEL” fräste jag. ”Jag vet att jag har en elskruvmejsel, men allt bara FÖRSVINNER i det här huset” anklagade jag min make. Som gick till verktygslådan och plockade fram min elskruvmejsel. Han är snäll.

Vi skruvade isär maskinen vid stället där det finns massa mojar som rör sig upp och ner i syfte att påverka nålens riktning.

Vidare plockade maken fram en liten flaska olja som låg i ett rör med kullager som han skall ha till sin skateboard.

”Kolla om den här funkar och att oljan inte är för tjock” föreslog han.
”OCH HUR I HELVETE SKALL JAG KOLLA DET” fräste jag. Trevlig som jag är. ”OCH HUR OLJAR MAN EN SYMASKIN” För den smärtsamma sanningen är att jag inte kan olja en symaskin. Det är därför den varit utan olja så länge. Sist gång jag försökte olja min symaskin slutade det i att jag förstörde ett utkast till en studentklänning. Jag har inte gjort några nya försök efter det.

Nu fann jag emellertid en djup tillfredsställelse i att olja de små skruvarna och pistongerna inne i djupet av min symaskin. Jag kände mig kompetent. Fast den lilla kullageroljeflaskan var ganska trubbig och klumpig så jag kom inte åt.

Jag vred på ratten. Nog gick det lite smidigare! Jag såg ljuset i tunneln! Jag satte i sladden och tog fram provbiten och tryckte på pedalen och…

SKITEN SLIRADE och lät konstigt. Inte ett stygn matades fram.

Maken skruvade bort toppen på symaskinen. Ingen förklaring uppdagades. Maken skruvade bort sidstycket. Då uppenbarade sig problemet. Ett lock som skyddar elkontakten hade spruckit och låg och spärrade drivremmen.

”Jaha” sade jag. Vad kan man annars säga? Det är kört? Det blir inget burskynke?

”Kan du inte fråga någon på jobbet om de har en symaskin” föreslog maken. Jag tittade föraktfullt på honom.

”Det FINNS ingen med symaskin på jobbet” sade jag med en självklarhet. ”Det har varit jakt efter symaskiner innan. Det FINNS ingen symaskinsinnehavare på jobbet. For crying out loud – vi är jurister” (Och därmed helt opraktiska och ickeintresserade av textilier. Kanske. Särskilt jag, som fram till för en kort stund sedan levde i villfarelsen att jag var den enda som innehavde en symaskin och ett falnande intresse för textilier.)

Skam den som ger sig. Vi plockade sonika bort det trasiga locket. Med lite meck och peck så gick det utmärkt. Det gick även med lite meck och peck att få i kontakten efter att vi lokaliserat alla skruvar till maskinen och monterat ihop den igen. Jag tryckte på pedalen.

Död.

KATASTROF.

Monterade isär igen. Pillade och donade (jag kom efter någon minut på att det inte var så smart att pilla med en elskruvmejsel i närheten av en eldosa när strömmen var på och drog ur kontakten) och monterade ihop igen. Med lite papper som stöd här och var runt kontakten – som förövrigt ligger i princip oskyddad innanför symaskinsskalet – så funkade maskinen! Ok att den slirade, men det blev jämna stygn både på över- och undertråd.

”Ta inte på några metalldelar medan du syr” sade maken. Jag tittade åter igen föraktfullt på honom. Hur kan man, när man syr, INTE ta på några metalldelar? Dessutom – om man inte leker med döden – har man då verkligen förtjänat sitt burskynke?

Hursomhelst så blev mitt burgolv inte den hantverksmässiga stolthet jag planerat. Med hänsyn till att jag inte hyser tillit till att maskinen kommer att funka i många minuter till så struntade jag i zigzag och kantsömnad så det blir ett fuskjobb. SURT.

Vidare så hann jag sy fast kantband på samtliga fyra väggdelar och även totalfålla en av dem. Nu är det bara tre kvar ikväll och så skall jag dunka in öljetterna. Därefter är burskynket klart. OM maskinen lever så FUNDERAR jag på att försöka åtgärda takets fållar. Å andra sidan – det rör sig om ganska långa sträckor att sy. Om maskinen i mitten bestämmer sig för att lägga av så är jag kokt. Kanske bättre att strunta i det helt och hållet eller att använda vlieseline? (Det är förövrigt så jag tänker lösa fållsäkringsproblematiken på väggarna som jag av maskinsparsynpunkt inte zigzagade.)

Jag svor igår kväll över att min seriösa sylåda är borta. Försök nåla fast kantband i relativt styvt och tätvävt tyg utan fingerborg! Mina fingrar är idag alldeles valkiga, redan.

Men jag har hopp! Jag har hopp! Och allt tack vare att min make är så snäll och kan så mycket. Och inte ber mig fara och flyga när jag är omotiverat sur och grinig. (För det var jag faktiskt.)

Vid halv tolv inträffade ytterligare en katastrof, som egentligen är värre än symaskinshaveriet.

Emma och Ellis låg i soffan. Esther låg på mattan bredvid soffan. Ellis började gruffa med Emma. Emma gruffade tillbaks. Emma och Ellis började slåss. Esther vaknade till och gillade INTE vad hon hörde och satte sig avvaktande upp. Precis då klippte Emma till Ellis så att han ramlade ur soffan. I huvudet på Esther. Och bråket var ett faktum.

Vad som var BRA var att Ellis inte muckade vidare. Han verkade inse att han var kokt. Körd. Död om han inte gav sig. Vad som INTE var bra var att Esther sket högaktningsfullt i att Ellis hade gett sig. Hon skulle promt smyga på honom och morrade och lät mordisk. Ellis gömde sig under tvn. Emma satt blickstill förskräckt under soffbordet och man verkligen SÅG hur rädd hon var för att Esther skulle observera henne. Det fanns inget annat att göra än att låsa in Esther i kattungeburen. Jag kände åter desperationen och ångesten och FAN att jag skall behöva avliva Ellis!

Efter en halvtimme så stod Ellis utanför buren och nosade på Esther som nosade tillbaks. Jag öppnade buren. Allt gick hur bra som helst. Inte ett fräs! Så jag slits mellan hopp och förtvivlan. Kommer det att funka? Kommer det inte att funka? Hur kommer Esther att agera på utställningen? Kommer hon att smälla?

Igår plockade jag fyra vita hårstrån från hennes svans. Det gjorde tydligen vansinnigt ont. Jag har aldrig sett hennes fyra vita hårstrån på svansen förr. Hon har dessutom massa vita hårstrån i nacken, där Zorro och Lancelot lovebitat henne. Dessa gör superont att ta. Jag retade upp henne något så pass. Det finns inte på kartan att jag får bort dessa små, små, korta, vita hårstrån. Det känns surt. För å ena sidan är hennes päls just nu i fantastisk form – glansig så att hon skiner och lämnar reflexer på väggarna. Å andra sidan så är de vita små stråna i nacken extremt synliga. Vad hjälper att hon ser ut som en spegel när hon har vita hårstrån? Och dåligt humör?

När jag tillsist vid halvett-tiden skulle gå och lägga mig efter att ha färdigställt den där bursidan så uppstod ytterligare revirstrid.

Emma låg som huvudkudde på höger sida huvudet och jag låg på mage med armen uppsträckt över huvudet som en liten ram till min lilla katt. Detta sker ju ungefär varje natt. Esther och Ellis kom upp i sängen. Emma vägrade flytta på sig. Esther gjorde då sitt bästa för att visa vem som är queen of the castle. Hon lade sig på vänstra sidan av mitt huvud och krävde att jag skulle lägga armen om henne. Mysigt, ja visst, men att ANDAS var inte längre att tänka på. Dessutom fick jag tämligen omgående kramp i ena skuldran OCH så började det klia på näsan och båda händerna var upptagna. Och vad kunde jag göra åt situationen, när Ellis hade lagt sig på min rumpa?

I morse konstaterade maken att jag förmodligen hållit hela huset vaken med min konstigt låtande symaskin. ”Bah” sade jag. Vem kan tänkas gnälla över förlorad nattsömn om det får veta att jag försökt färdigställa ett mästerverk?