Viktuppgång

Jag har en hushållsvåg som inte mäter exakt. Eller snarare - jag hoppas att den mäter exakt men den är inte så finkänslig - man kan mäta i femgramsintervaller.

Klockan är åtta och jag har vägt de små telingarna, och det är en löjligt jämn viktuppgång. Ettan har gått upp bara fem gram. Tvåan, trean och fyran tio gram styck. Lite lite, allihop, alltså, men inte så att jag behöver oroa mig i nuläget känner jag.

Esther har varit ute på utflykt - hon tog sin första tur till köket. Jag vet inte vad hon gjorde där och det varade inte i många sekunder. Jag satt i soffan och såg henne glida förbi, bara.

När jag vägde fyran så pep fyran något alldeles. De andra pep OCKSÅ när jag vägde dem, men då brydde sig inte Esther något nämnvärt. Hon tittade bara surt på mig. Kanske var det något extra desperat i fyrans pip - vad vet jag - men Supermorsan kom till undsättning! Hon reste sig på bakbenen och försökte grabba den lille krabaten från vågen så att vågen nästan tippade. Och hon SKREK på mig. Surt.

När jag skulle lägga tillbaks lille fyran så var Esther i hälarna på mig. Eller handlederna i alla fall. Så det är tydligt vem som är mammas favorit... Idag i alla fall.

Jag är lite förvånad över att fyran inte har gått upp mer. Han BOR på spenarna! Inte bara det - de andra slåss om spenar och ibland vinner de, ibland förlorar de. Fyran slåss inte. Han hugger tag i sin spene och sedan sitter han där. De andra kan FÖRSÖKA knuffa bort honom, men med värdighet skyfflar han bara undan dem med en tass medans han fortsätter snutta till synes helt opåverkad av syskonens våldsdåd.