De är så söta, de små liven... Om det inte hade varit för att solen skiner och det är semestertider och man därigenom är tvungen att vara utomhus lite då och då, så hade jag nog suttit klistrad framför bolådan...
De har blivit riktigt, riktigt knubbiga. Trinda små magar klädda med fjun...
Riktigt, riktigt kär är jag i de små liven. Och inte bara jag. Även maken och sonen är begeistrade.
Det är lite nervöst att ha en tvååring och tvåveckorskattungar. Min son skulle, naturligtvis, inte medvetet göra något elakt, men samtidigt så har han noll koll vad gäller det där med att kasta saker och klämma och dra i saker. Därför får han aldrig, under några omständigheter vara ensam i Esthers rum. (Esthers och Esthers... Det VAR mitt och makens en gång i tiden...) Men nu är Esther så pass trygg i sin modersroll och ungarna såpass robusta att vi låter sonen stå och titta på ungarna. Och vilka sköna kommentarer han ger!
Det är tillexempel inga små bebisar längre. Nej, de är STOOOOORA bebisar (vilket illustreras med att han tar sin hand så högt över huvudet han kan). De är glada, har han berättat. Utom när de slåss med varandra. "AJABAJA" säger sonen då. "INTE SLÅSS, INTE BRA" läxar han upp med pekfingret i högsta hugg. (Ajabaja och pekfinger har han lärt sig på dagis. De lär sig mycket nyttigt där...)
"Du måste prata tyyyyyssssst" säger jag när han går upp i röststyrka. "Annars blir Esther och bebisarna rädda". Sonen lyder och viskar "Prata tyst" - och återgår till en något för hög röstvolym när han åter konstaterar att NU är ungarna glada när han har talat tyst...
Han står och tittar ner i lådan och man riktigt SER hur gärna han vill böja sig ner och bara klappa liiiite, bara krama liiiiite, men istället säger han:
"IIIIIIIINTE klappa" och skakar på huvudet. "INTE krama"
Han är så duktig, min son. Präktiga ungar jag har, allesammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar