Flickor och pojkar

Häromdagen var två goda vänner här och tittade mina små telingar under svansen.

Jag är dem evigt tacksam för detta. Dock fick min självkänsla sig en liten knäck. Mina bedömningar om kön på de små var till 50% felaktiga. Man skulle, om man är optimistisk, även kunna säga att jag i alla fall var till hälften rätt...

I alla fall... Den näpnaste av alla kattflickbebisar, Ettan, bedömdes vara en herre. Tvåan, som ju fram tills dess varit en robust grabb, visade sig vara en knubbig dam. Trean och Fyran, de hade jag i alla fall prickat rätt på. (Tror jag. Hittills...)

Det hela innebär ju vissa namnproblem. Det enda namn som fortfarande funkar är Al Capone (Fyran). Apple Pie låter för feminint för en hane, och en äppelpaj kan ju inte vara blå... Min tanke var att Tvåan skulle heta Stripes, men det är ju ett helt klart maskulint namn. Och om inte Tvåan kan heta Stripes så kan ju knappast Trean heta Stars... Det känns HELT fel att döpa om Ettan till Stripes. Det är det ju Tvåan som heter! Jag får fundera på det där. Har du något tips på två feminina och ett maskulint namn som osar USA - så skriv det i kommentarsfältet!

Det är livat i luckan nuförtiden, vill jag lova. Bolådan står brevid min säng. I morse, klockan halv fem, väcktes jag av att Esther vrålade efter mat i mitt öra. Hon äter, som jag kanske har sagt, ofantliga mängder. Men med hänsyn till att ungarna har en stadig viktkurva uppåt så är det väl inte så konstigt. Jag raglade mig ur sängen och hämtade lite mat till henne. Hon kan ju, gudbevars, inte äta i köket, maten skall serveras precis utanför bolådan.

Där, i mitten av natten, sett ur ett semesterperspektiv, kunde jag inte undlåta mig att tänka på vad Esther Pester skulle ha gjort om hon INTE var den lilla prinsessa hon är. Om Esther, istället för att vara en ompysslad liten gullgumma, varit en förvildad stallkatt - VAD, jag säger VAD, hade hon tagit sig till då? Legat i lådan och skrikit på de små mössen att komma, för att hon var hungrig? Ringt ett pizzabud? Eller, kan det kanske vara så, att hon i sådana fall kunnat masa sig iväg och JAGAT lite käk själv? Eller i vart fall ÄTIT VAD SOM BJUDS?

Nu är ju Prinsessan just en prinsessa. Vill hon ha mat vid sin bolåda, så får hon mat vid sin bolåda. Och den mat hon vill.

Samtidigt så funderade jag lite mer över det där. Rimligen borde alltså utefödda kattungar vara vana vid att behöva ligga utan sin mor i myyyyyycket längre tidsperioder än våra små innekatter? Men, hur går det till???? Den första veckan så vägrade Esther i princip att gå ur lådan överhuvudtaget. Hon sprang till toalådan och sprang tillbaks, och det var de längsta promenaderna. Nu, när ungarna är nästan tre veckor, kommer hon släntrandes ibland och vill gossa, men det är inga längre stunder hon vistas utanför vårt sovrum, inte. Inte ens när hon ligger på min arm i sängen, och således har utsikt över sina ungar kan hon riktigt komma till ro.

Nåja. Inga ungar, katters eller människors, har någonsin blivit förstörda av för mycket kärlek och uppmärksamhet från sina föräldrar, så det innebär inga problem.

Efter att Esther fått sin mat kunde jag inte somna om. Jag låg och stirrade ner i lådan. De är så fantastiskt gulliga! Så pass tidigt på morgonen har de den goda smaken att sova, men när de började vakna till sans, vid halv sex, sextiden, så blev det världens hallaballo. Det buffades och knuffades och brottades. Det kröps och det krälades. Den kattunge som var modigast var (naturligtvis) fyran som kom ut med båda frambenen och större delen av buken ur hålet i bolådan innan hans moder buffade in honom i lådan igen. Tvåan och Trean var nästa par att försöka sig på en utbrytning. De kom inte fullt så långt. Sist, men med en särdeles geist, kom Ettan på att hon (nej, jäsiken... HAN) också ville se världen.

Tvåan låg och tvättade sig på benen. Det var fantastiskt gulligt att ligga och beskåda. Det lilla, lilla tandlösa gapet som tvättade sig, gäspade och sedan somnade sött...

Fyran och Trean slogs så att stickor och strån hade flugit, om de hade legat på stickor och strån. (För närvarande ligger de på en vit fleecebabyfilt som min son hade...) Trean tog i med hårdhandskarna och bet Fyran i benet. Med sitt tandlösa lilla gap. Jag förmodar att Fyran fann det... kanske i alla fall psykiskt... obehagligt.

De är så rara. SÅÅÅÅ rara!

Jag kommer att anmäla alla fyra till Billingebygdens utställning, planerar jag just nu i alla fall...

På dagens schema står inte bara att kränga på sig regnstället och gå ut och busa med sonen i regnet, utan att faktiskt göra en kraftansträngning och få till fina, individuella bilder på mina fyra små mirakel!