Nu börjar vardagen krypa på så smått. Esther tar små promenader till köket och hoppar upp till sängen för att gossa och är inte så vansinnigt bunden till lådan som hon var tidigare. Hon har kanske börjat känna sig lite säkrare.
Vad hon INTE gillar, emellertid, är när man kidnappar hennes små bebisar. Självfallet gillar hon inte det. Det är ju inte så att hon blir hysterisk heller, men hon springer efter och skriker. Jag hade tänkt att jag skulle fastställa, eller i vart fall försöka fastställa kön ikväll, men jag avvaktar några dagar till. Det är ju inte så att könstillhörigheten kommer att förändras över tid...
Vad som dock förändats över tid är min syn på ungarnas färger. Redan när ettan, tvåan och trean ploppade ut var jag tämligen säker på deras färger. Fyran var dock såååå mycket ljusare än ettan. Nu vågar jag fastslå att ettan är brun, tvåan och trean är blå och fyran... Tja. Jag är till 99% säker på att den är brun.
Jag tog fram kameran idag för att fota ungarna var för sig. Esther gillade det INTE. Det var bara att lägga ner projektet. Dessutom så är ju de små fortfarande så små att de inte direkt sträcker upp sig i sin fulla prakt, snarare ligger som små vingliga pannkakor och ser så värnlösa ut att man får dåligt samvete. Jag tog ett kort på fyran, därefter kom Esther och fördunklade linsen. Jag raderade kortet på den vingliga lilla pannkakan och kände ett enormt dåligt samvete för att jag stört den lille och för att jag stört hans mor. Det var i samband med detta som jag bestämde mig för att skippa könskontrollen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar