Oj, vilken nackspärr jag åkte på! Och när den gått över så låg jag efter på jobbet...
Nåväl, jag sammanfattade det hyfsat ändå i mitt förra inlägg. Lite synd är det att jag inte längre finner det motiverat att posta Ellis och Esthers första puss, men sån't är livet...
Vilken LYCKA det är att alla katter kommer så bra överens! Och Esther har återgått till att vara just Esther. Hela mammagrejjen är gjord, tycker Esther. Och nu, när inte alla ungarna hoppar upp och ner och stjäl hennes fire, så ser man henne på ett annat sätt. Hon är så VACKER min lilla gumma. På riktigt, vacker.
Ellis har nu genomgått en högdoskur med kortison, och det funkar så tillvida att han inte hostar. Inte haltar heller. Men han springer mycket mycket snabbt när jag tar fram burken med tabletter. Nu är det en tablett om dagen som gäller från och med idag. Det känns ju lite snällare. Jag vet inte om det är tabletterna eller Esthers återkomst till vardagen som gör det, men hr Ellis har börjat med att markera sin närvaro precis i mitten av badrummet. Inte med kiss. Fördelen är att det är lätt att plocka upp och spola ner. Nackdelen är att det är rätt snuskigt.
Äh, det kan väl vara värt det. Det är ju inte så att det är på min huvudkudde. (Ännu)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar