Eshter är placerad i kattungebur i mitten av vardagsrummet. Ellis ligger i soffan, en och en halv meter ifrån. Emma ligger på en stol brevid mig, två och en halv meter ifrån. Inte NÅGON har visat NÅGOT tecken på aggressivitet. Inte ett fräs, inte ett väs. I.N.G.E.N.T.I.N.G. Ellis var framme vid buren och försökte slå Esther med tassen. Om JAG hade varit Esther så hade jag blivit sur, men hon sade verkligen INGENTING. Det gjorde å andra sidan inte Ellis heller. Han kanske inte försökte slå henne utan istället klappa henne ömt över kinden för att visa att han sympatiserar med den smärta hon obönhörligen måste känna då hennes förstfödde son (eller i vart fall i Bibliotekskullen) slitits från hennes barm.
Just nu känns det otroligt positivt. Det ser ut att kunna funka! Men, märk väl, jag vill inte jinxa det. Jag ropar inte hej. Vi får se hur det blir i morgon, och inatt blir det skilda sovrum i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar